Etikettarkiv: Yorkshirekvartetten

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Recension: David Peace – 1983

Män som hatar kvinnor, män som hatar män, män som hatar sig själva.
M
än som hatar. Allt.

1983 – den fjärde och avslutande delen i David Peace Yorkshirekvartett – cementerar det mörker som de tidigare böckerna, 1974, 1977 och 1980, presenterat. Vi möter inga evangeliska revolutioner, inga ljusets bärare, inget förlorat hopp som överraskande återvänder. Vi är fastnaglade i det helvete som är livet, ett liv som förstörts för så många, av så många. Av The Yorkshire Ripper. Av polisen. Av presskåren. Av politikerna. Av korruption och av mänskligt förfall, girighet och ondska.

1983Yorkshirekvartetten genomsyras av sveken mot samhället och individen. Fram träder en grumlig, grådaskig bild av ett samhälle styrt av egenintresse, outtalade pakter, kåranda, hemligheter och svek.

1983 är The Yorkshire Ripper fångad, fälld och i poliskårens ögon ett avslutat kapitel. Allting frid och fröjd – vore det inte för att ännu en ung flicka försvinner – och det faktum att mannen som blivit dömd för ripperns mord vill dra tillbaka sitt erkännande.

Med tre människors röster tecknar David Peace den kaotiska upplösningen av ett fall som engagerat ett land, en region, mängder av människor. Det är tre vitt skilda röster, alla med sina egna motiv och bakgrunder, men alla tre rör sig frenetiskt mot samma punkt i berättelsen. Där berättelserna kolliderar sker det våldsamt, Peace väver och snirklar fram trådar som inte alltid är röda, lyfter fram händelser ur det förgångna, belyser förlopp som inte kommit upp till ytan i de tidigare böckerna.

Den avslutande delen i en serie brukar vara befriande, en aha-upplevelse. Är det så det borde vara, eller är det så vi förväntar oss att det ska vara? Vi förväntar oss en känsla av att allting ska bli löst, lagt åt sidan – att alla frågor ska besvaras. Men Peace gör det inte bekvämt för oss. Dels är 1983 en komplicerad bok, strukturellt ibland svår att nysta ut – och dels är det en berättelse som aldrig kommer eller kan kännas bekväm. Det finns helt enkelt inget lyckligt slut, ingen lycka alls.

Jag känner en obehaglig känsla i kroppen när jag slår igen boken, när jag inser att jag läst ut hela kvartetten. En blandning av vemod, eftersom böckerna är bland det absolut bästa jag någonsin läst, men också inslag av hopplöshet och en insikt om att ja, världen kan verkligen vara för jävlig. Och David Peace kan konsten att berätta om den jävligheten som få andra.

En känsla av tomhet

För femton minuter sedan avslutade jag den fjärde och avslutande boken, 1983, i David Peace ambitiösa Yorkshirekvartett (Red Riding quartet) och drabbades av mild nedstämdhet.

Jag känner nedstämdhet eftersom kvartetten är det bästa jag läst i deckargenren på väldigt länge. Samtidigt är böckerna inte bara det bästa – utan förmodligen även det mest krävande jag läst på flera år. De erbjuder inget hopp, utan istället kompakt mörker. Dessutom tecknar de en hopplös, kaotisk och fullständigt vedervärdig bild av det mänskliga släktet.

Det som gör läsupplevelsen extra stark är att böckerna är baserade på verkliga händelser. The Yorkshire Ripper härjade i trakterna kring Leeds under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. David Peace säger själv att hans avsikt var att porträttera det lidande som genomsyrade inte bara offrens familjer, utan hela städer och regioner under denna period.

Yorkshirekvartetten är inget jag bara lämnar bakom mig. Det är en samling böcker som gjort intryck/avtryck i mitt sinne, som kommer att utgöra en ofrivillig måttstock för allt annat jag läser inom samma genre. Det är en kvartett som inte tilltalar alla; böcker att älska eller hata. Språk att älska eller hata. Jargong att älska eller hata – och framförallt mänsklig hopplöshet att fascineras eller äcklas av.

Lite tips från Bokrean

Årets bokrea är i full gång. Visserligen har den legat uppe på nätbokhandeln i ett par veckor, men det var först denna veckan som det drog igång på allvar. Och med allvar menas att man nu kan köpa faktiska böcker – inte bara förhandsbeställa.

Det pratas ju om att bokrean är starkt på gång igen – om det har jag ingen åsikt. Eftersom jag jobbat i bokbranschen en del är jag snarare rätt trött på hela reagrejen. Jag har helt enkelt suttit med lite för många realistor de senaste åren.

Men.

Detta till trots – det finns en hel del fynd att göra. Jag har hyfsad överblick, så några guldkorn och intressanta titlar måste jag tipsa om.

Tokyo år noll av David Peace (Febrigt febril deckare i efterkrigs-Tokyo)
Den sista safarin av Deon Meyer (Spännande, fascinerande, riktigt bra spänning i Sydafrika)
1974 av David Peace (Mörkt, mörkare, mörkast. Seriemördare härjar i 70-talets England)
Den nya människan av Boel Bermann (Dystopiskt om barn som inte är barn – helt omöjlig att släppa)
Skuggsida av Belinda Bauer (Skickligt framvävd mordberättelse, tät och väldigt bra)

Se där, fem spännande lästips. Och passar det bättre att köpa upp sig på sånt om inte på en bokrea?

Två böcker som jag själv är nyfiken på att köpa är annars Robert Goddards Tills sanningen segrar och Emelie Schepps Märkta för livet.

Söndagsintervjun del 2: David Peace – om Yorkshirekvartetten och Tokyotrilogin

”Under lång tid skämdes jag nästan för vilken sorts våld och mörker jag framställde i 1974.”

Det är svårt att hitta något mörkare, mer brutalt än David Peace Yorkshirekvartetten. Kvartetten blev, när den först utkom, hyllad och uppmärksammad.

I Sverige ser vi den fjärde och avslutande delen – 1983 – i hyllorna under våren. Även här har kritikerna fallit för David Peace febrila prosa och inbjudan till en värld av totalt mörker. I SvD recenserades 1974 med bland annat följande konstaterande: ”David Peace skriver hårdkokt och rasande, med svärtan hos en igenbommad gruva.”

Däremot har läsarna varit mer kluvna; i Sverige är vi kanske inte vana vid den typ av total hopplöshet och hysteri som böckerna erbjuder. En del älskar dem – andra klarar inte av det.

davidpeaceSjälv kan det uppfattas som att David Peace har ett bekymmersamt förhållande till sin kvartett. Det framgår tydligt, om man läser intervjuer, att hans relation till böckerna präglas av kluvenhet. Han förklarar:
– Under lång tid skämdes jag nästan för vilken sorts våld och mörker jag framställde i 1974. Och det är definitivt en bok jag inte skulle kunna skriva nu. Men jag skrev den, och de andra böckerna i kvartetten, så det finns ingen mening i att vara varken skamsen eller stolt. Det är, helt enkelt, bäst att inte se framåt, eller bakåt, utan bara på sidan framför dig.

Så vilken var den största utmaningen med att skriva Yorkshirekvartetten?
– Allt eftersom kvartetten växte fram ville jag verkligen försöka att visa smärtan och lidandet hos offren. Och även hur brotten också påverkade samhället i vilket de ägde rum. Jag ville dessutom göra detta på ett sätt som varken var underhållande eller voyeuristiskt för läsaren. Det var en utmaning, och jag är inte helt säker på att jag lyckades.

Det står tydligt att Yorkshirekvartetten skrevs under en speciell tid i Peace liv. En period som han lagt bakom sig, kanske både geografiskt och personligt. Han har blivit äldre, mognat, gått vidare till andra projekt men samtidigt stannat kvar i ambitionen att berätta om samhällen i sönderfall, mekanismer hos människor under press. Hela tiden med avstamp i verkliga händelser.

Med Tokyo år noll inledde David Peace sin Tokyotrilogi – böcker som utspelar sig på en helt annan plats än England, nämligen i ett sönderfallande och trasigt Japan efter Andra världskriget. Med verkliga händelser, återigen, som fond för böckerna, kräver det mycket att framställa skeenden på ett trovärdigt sätt. Och med Tokyotrilogin har det varit svårare än det var med Yorkshirekvartetten, ”mycket, mycket svårare”, konstaterar Peace själv:
– Det var första gången jag skrev om en plats och tid i historien som jag personligen inte bevittnat eller levt i. Visst lever jag mitt liv i Tokyo, men uppenbarligen inte Tokyo mellan 1945 och 1950. Så, att nå den nödvändiga känslan av empati var mycket, mycket svårare…

– …och research, research och åter research är det enda sättet att låsa upp historiens dörrar för att stiga in i platsen, tiden. Och det handlar aldrig bara om bibliotek och tidningar (även om de är en del i processen), utan det är att gå på gatorna, om och om igen, lyssna på melodier, om och om igen. Och trots detta…

– …är det väldigt, väldigt svårt. Men gatorna och sångerna, böcker och filmer och mest av allt, människor – levande och döda – och deras berättelser, deras röster. Allt hjälper.

redordeadDen tredje och avslutande delen i Tokyotrilogin håller just nu på att skrivas färdigt. Och för David Peace är det bara det som gäller just nu. Samtidigt, inser han, att det finns väldigt mycket annat material som väntar på honom, längre fram.
– Jag vill bara koncentrera mig på den tredje boken i Tokyotrilogin just nu. Men jag har lådor med noteringar och research för andra böcker. Och min känsla idag, lördagen den 8 februari 2014, är att nästa bok kommer att vara UKDK, om Harold Wilsons fall och Margaret Thatchers väg till makten. Kanske.

Jag har läst (i en intervju i en skotsk tidning, min egen anm.) att du inte ska publicera mer än tolv romaner. Att det därefter är slut. Är det fortfarande aktuellt, eller hur ser du på den frågan just nu?
– Jag ska vara ärlig. Jag gjorde uttalandet om att inte publicera mer efter min tolfte roman när jag var på en ganska ”dålig plats” på alla fronter. Och när jag nu precis avslutat min nionde roman, Red or Dead, om en man som slutade arbeta för tidigt, så inser jag att man måste tänka igenom saker och ting väldigt länge innan man fattar beslut.

– Och, hur som helst, så ska man alltid bara fokusera på boken man skriver just nu, avslutar David Peace, något kryptiskt.

Läs första delen i min intervju med David Peace.
Köp böcker av David Peace: Tokyo år noll, Occupied City, 1974, 1977, 1980, Red or dead

Foto på David Peace: Naoya Sanuki

Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande

”Vore det inte för Conan Doyle och serietidningar skulle jag ha slutat läsa när jag var elva år gammal.”
Välkommen in i David Peace värld.

Peace, en internationellt publicerad och hyllad författare, gjorde sina första litterära avtryck med en serie böcker för nästan femton år sedan: Yorkshirekvartetten. Mörka, nästan demoniska kriminalromaner baserade på den sanna historien om the Yorkshire Ripper, en ökänd mördare som härjade i England under slutet av sjuttiotalet. Med knivskarp, ofta poetisk och repetetiv text rönte Peace kvartett stor uppmärksamhet redan från början och han framhölls bland annat av Granta som en av de mest lovande unga författarna i Storbritannien.

davidpeaceFem böcker efter Yorkshirekvartetten är han väletablerad, kritikerhyllad och framgångsrik. Yorkshirekvartetten har filmatiserats, liksom The Damned United – en uppmärksammad bok om fotbollstränaren Brian Cloughs turbulenta tid som manager för Leeds United. Peace senaste bok (i England, anm.), Red or Dead, är en omfattande och ambitiös skildring av den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och hur denne skapade ett vinnande lag av Liverpool FC; en bok som släpptes under hösten 2013.

   Men det är alltså tack vare Doyle och serier som han hittade sitt intresse för att läsa och skriva. Även om det också fanns en betydligt närmare källa för inspiration, berättar Peace:
– Min far skrev romaner som aldrig blev publicerade. Men jag växte upp med att han brukade försvinna in i ett litet sovrum för att skriva varje kväll. Och kanske är det just därför jag redan när jag var åtta år gammal började skriva mina egna berättelser och förvandla dem till böcker eller serietidningar.

”But here, under this Black Gate, in these damp shadows, here you will hide. Here inside, inside here –
Here you will hide –
Hide! Hide!
From this city, out of breath, from this city, out of time. This cursed city; city of riot and city of earthquake, city of assassination and city of coups, city of bombs and city of fire, city of disease and city of hunger, this city of defeat, defeat and surrender –
This damned city; city of robbery and
city of rape, city of murder,
of murder and plague –
These things you have witnessed, these things you have documented, in the ink yoiu have spilt, on the paper you have spoiled.
Inside here, here
                           inside -”
(
Citat ur Occupied City av David Peace)

tokyo-ar-nollNär man läser David Peace står det klart att han är en författare som ägnar väldigt mycket tid och energi åt språket. Med febrig prosa och en ibland hysterisk repetition av poetiska stycken kräver läsningen total uppmärksamhet och fokus. Han pratar gärna – och ofta – om textens själ, betydelse:
– Text är tredimensionell och består av den faktiska betydelsen, det visuella uttrycket av hur tecknen ser ut på sidan och sist, men inte minst. textens ljud. Jag arbetar konstant med att synkronisera denna treenighet, säger Peace.

Så, ur denna treenighet – vilken aspekt är viktigast?
– Betydelsen måste alltid vara viktigast och kräver mest arbete. I sin fantastiska uppsats Politics & the English Language, skrev George Orwell ”låt betydelsen välja ordet och inte tvärtom”. Så utseende och läte bör bara förstärka betydelsen och inte dölja den.

– Och av dessa två aspeketer är textens läte mest stimulerande att jobba med – och utseendet den mest frustrerande, på grund av de begränsade valmöjligheterna vad gäller produktionen av en bok. Och dess kostnader, förstås.

Du upplever texten som väldigt central och ägnar den mycket tid och omsorg. Är det ett komplicerat förhållande?
– Alla förhållanden är komplicerade, enligt mig. Jag skriver, skriver, skriver, konstant. Eller läser, läser, läser och tänker, tänker, tänker på att skriva. Men jag måste poängtera att det inte är en börda, det är en fröjd. Det är bara en börda när jag inte kan skriva. Eller läsa. Eller tänka.

Går det att sätta ord på den känsla som infinner sig när du uppnår total samklang mellan de olika delarna?
– Det är en både mental och fysisk känsla. Det är oerhört svårt att beskriva den, men det existerar nästan en total empati och smärta mellan subjekt, text och författare.

För att underhålla sin relation till texten kräver David Peace rutiner. Han poängterar tydligt att platsen för skrivandet är central – liksom platsen för en människas uppväxt. Peace, som är bosatt i Tokyo, Japan, återvände mellan 2009 och 2011 till sin hemstad Ossett i Yorkshire, England, bara för att upptäcka att han tappade skapandet totalt. Han var tvungen att återvända till Tokyo.
– Jag återvände till den rutin jag haft tidigare. För att simplifiera det: tricket för att upprätthålla en bra relation till texten är total isolering och fullständig hängivenhet.

Jag har läst att du har en särskild lägenhet, där du enbart ägnar dig åt att skriva, ingenting annat?
– Ja, det stämmer. Jag har ett separat rum på ett separat ställe. Men under lång tid skrev jag helt enkelt i ett avskilt rum i huset där jag bor. Sedan fick jag möjligheten att skaffa ett rum i en annan del av Tokyo – och det var där jag skrev Occupied City.

– Den platsen gav jag dock upp när jag återvände till England 2009 och nu, när jag skrev min senaste bok, Red or Dead, gjorde jag det i ett annat, separat rum, på en annan, separat plats.

Vad är det med Tokyo som får dig att kunna skapa?
– Jag tror helt enkelt att det är lättare för mig att vara disciplinerad, lättare att hitta rutinen som jag behöver, i Tokyo. Det finns färre distraktioner här än i England. Men en stor del av denna tystnad är förstås på grund av min fattigdom i det japanska språket! Tokyo gav mig distansen och tystnaden i vilken jag hittar utrymmet och koncentrationen för att skriva.

– Det var här i Tokyo jag lärde mig att bli hängiven min text, konstaterar Peace.

I flera intervjuer kan man läsa om just denna vikt av isolering, rentav avskärmning från resten av samhället. David Peace har ofta påpekat hur många störande moment som finns i vårt samhälle. Moment som han själv försöker att undvika: TV, film, serier, ytlig underhållning. För en oinvigd kan det då te sig något paradoxalt att man hittar den ro och avskildhet som krävs just i en stad som Tokyo – en till synes hypermodern och långt teknologiskt framskriden stad. Och kanske är det så att isolering och avskärmning bara fungerar till viss del, inser Peace själv och konstaterar:
– Det är inte svårt att fly iväg, isolera sig. Men å andra sidan har jag två tonårsbarn, vilket innebär att jag vet betydligt mer om Breaking Bad och One Direction än jag skulle behöva …

Slutligen. Om du får ge ett råd, men bara ett, till alla som skriver – eller vill skriva. Publicerar – eller vill publicera. Vilket är det?
– Var ihärdig.

Intervjun fortsätter i del två

Foto på David Peace: Naoya Sanuki

Serie eller standalone?

Intressant fråga hos Annika, kring vilken läsning som föredras: stand-alones eller böcker som är en del i en serie. Eftersom jag läser väldigt många deckare känns det som att nästan allting är i serie (ty det verkar ha blivit en förutsättning för att bli utgiven som deckarförfattare).

Men jag är inte förtjust. Så jag vet inte.

Trots att det bästa jag läst de senaste åren är just en serie (Yorkshirekvartetten, ska sluta tjata om den). Trots att jag älskar Michael Connellys deckare med Harry Bosch i huvudrollen. Den enkla anledningen till att jag är ickeförtjust är, som jag skrivit tidigare, att de flesta författare inte nöjer sig med 2,3 eller 4 böcker med samma karaktärer. Nej, det skrivs ju ofta 11,12,13, och så vidare. Tröttsamt och fantasilöst.

För ja, jag älskar Harry Bosch. Men nej, jag skulle inte sörja om Michael Connelly dumpade honom och faktiskt förnyade sig (nu säger ni: men Mickey Haller då?).

Mitt svar: Jag läser helst serier. Men i så fall max fyra delar, inte mer. Och bara när det gäller deckare, för annars föredrar jag stand-alones.