Etikettarkiv: Yorkshire Ripper

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Recension: David Peace – 1983

Män som hatar kvinnor, män som hatar män, män som hatar sig själva.
M
än som hatar. Allt.

1983 – den fjärde och avslutande delen i David Peace Yorkshirekvartett – cementerar det mörker som de tidigare böckerna, 1974, 1977 och 1980, presenterat. Vi möter inga evangeliska revolutioner, inga ljusets bärare, inget förlorat hopp som överraskande återvänder. Vi är fastnaglade i det helvete som är livet, ett liv som förstörts för så många, av så många. Av The Yorkshire Ripper. Av polisen. Av presskåren. Av politikerna. Av korruption och av mänskligt förfall, girighet och ondska.

1983Yorkshirekvartetten genomsyras av sveken mot samhället och individen. Fram träder en grumlig, grådaskig bild av ett samhälle styrt av egenintresse, outtalade pakter, kåranda, hemligheter och svek.

1983 är The Yorkshire Ripper fångad, fälld och i poliskårens ögon ett avslutat kapitel. Allting frid och fröjd – vore det inte för att ännu en ung flicka försvinner – och det faktum att mannen som blivit dömd för ripperns mord vill dra tillbaka sitt erkännande.

Med tre människors röster tecknar David Peace den kaotiska upplösningen av ett fall som engagerat ett land, en region, mängder av människor. Det är tre vitt skilda röster, alla med sina egna motiv och bakgrunder, men alla tre rör sig frenetiskt mot samma punkt i berättelsen. Där berättelserna kolliderar sker det våldsamt, Peace väver och snirklar fram trådar som inte alltid är röda, lyfter fram händelser ur det förgångna, belyser förlopp som inte kommit upp till ytan i de tidigare böckerna.

Den avslutande delen i en serie brukar vara befriande, en aha-upplevelse. Är det så det borde vara, eller är det så vi förväntar oss att det ska vara? Vi förväntar oss en känsla av att allting ska bli löst, lagt åt sidan – att alla frågor ska besvaras. Men Peace gör det inte bekvämt för oss. Dels är 1983 en komplicerad bok, strukturellt ibland svår att nysta ut – och dels är det en berättelse som aldrig kommer eller kan kännas bekväm. Det finns helt enkelt inget lyckligt slut, ingen lycka alls.

Jag känner en obehaglig känsla i kroppen när jag slår igen boken, när jag inser att jag läst ut hela kvartetten. En blandning av vemod, eftersom böckerna är bland det absolut bästa jag någonsin läst, men också inslag av hopplöshet och en insikt om att ja, världen kan verkligen vara för jävlig. Och David Peace kan konsten att berätta om den jävligheten som få andra.

En känsla av tomhet

För femton minuter sedan avslutade jag den fjärde och avslutande boken, 1983, i David Peace ambitiösa Yorkshirekvartett (Red Riding quartet) och drabbades av mild nedstämdhet.

Jag känner nedstämdhet eftersom kvartetten är det bästa jag läst i deckargenren på väldigt länge. Samtidigt är böckerna inte bara det bästa – utan förmodligen även det mest krävande jag läst på flera år. De erbjuder inget hopp, utan istället kompakt mörker. Dessutom tecknar de en hopplös, kaotisk och fullständigt vedervärdig bild av det mänskliga släktet.

Det som gör läsupplevelsen extra stark är att böckerna är baserade på verkliga händelser. The Yorkshire Ripper härjade i trakterna kring Leeds under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. David Peace säger själv att hans avsikt var att porträttera det lidande som genomsyrade inte bara offrens familjer, utan hela städer och regioner under denna period.

Yorkshirekvartetten är inget jag bara lämnar bakom mig. Det är en samling böcker som gjort intryck/avtryck i mitt sinne, som kommer att utgöra en ofrivillig måttstock för allt annat jag läser inom samma genre. Det är en kvartett som inte tilltalar alla; böcker att älska eller hata. Språk att älska eller hata. Jargong att älska eller hata – och framförallt mänsklig hopplöshet att fascineras eller äcklas av.

Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande

”Vore det inte för Conan Doyle och serietidningar skulle jag ha slutat läsa när jag var elva år gammal.”
Välkommen in i David Peace värld.

Peace, en internationellt publicerad och hyllad författare, gjorde sina första litterära avtryck med en serie böcker för nästan femton år sedan: Yorkshirekvartetten. Mörka, nästan demoniska kriminalromaner baserade på den sanna historien om the Yorkshire Ripper, en ökänd mördare som härjade i England under slutet av sjuttiotalet. Med knivskarp, ofta poetisk och repetetiv text rönte Peace kvartett stor uppmärksamhet redan från början och han framhölls bland annat av Granta som en av de mest lovande unga författarna i Storbritannien.

davidpeaceFem böcker efter Yorkshirekvartetten är han väletablerad, kritikerhyllad och framgångsrik. Yorkshirekvartetten har filmatiserats, liksom The Damned United – en uppmärksammad bok om fotbollstränaren Brian Cloughs turbulenta tid som manager för Leeds United. Peace senaste bok (i England, anm.), Red or Dead, är en omfattande och ambitiös skildring av den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och hur denne skapade ett vinnande lag av Liverpool FC; en bok som släpptes under hösten 2013.

   Men det är alltså tack vare Doyle och serier som han hittade sitt intresse för att läsa och skriva. Även om det också fanns en betydligt närmare källa för inspiration, berättar Peace:
– Min far skrev romaner som aldrig blev publicerade. Men jag växte upp med att han brukade försvinna in i ett litet sovrum för att skriva varje kväll. Och kanske är det just därför jag redan när jag var åtta år gammal började skriva mina egna berättelser och förvandla dem till böcker eller serietidningar.

”But here, under this Black Gate, in these damp shadows, here you will hide. Here inside, inside here –
Here you will hide –
Hide! Hide!
From this city, out of breath, from this city, out of time. This cursed city; city of riot and city of earthquake, city of assassination and city of coups, city of bombs and city of fire, city of disease and city of hunger, this city of defeat, defeat and surrender –
This damned city; city of robbery and
city of rape, city of murder,
of murder and plague –
These things you have witnessed, these things you have documented, in the ink yoiu have spilt, on the paper you have spoiled.
Inside here, here
                           inside -”
(
Citat ur Occupied City av David Peace)

tokyo-ar-nollNär man läser David Peace står det klart att han är en författare som ägnar väldigt mycket tid och energi åt språket. Med febrig prosa och en ibland hysterisk repetition av poetiska stycken kräver läsningen total uppmärksamhet och fokus. Han pratar gärna – och ofta – om textens själ, betydelse:
– Text är tredimensionell och består av den faktiska betydelsen, det visuella uttrycket av hur tecknen ser ut på sidan och sist, men inte minst. textens ljud. Jag arbetar konstant med att synkronisera denna treenighet, säger Peace.

Så, ur denna treenighet – vilken aspekt är viktigast?
– Betydelsen måste alltid vara viktigast och kräver mest arbete. I sin fantastiska uppsats Politics & the English Language, skrev George Orwell ”låt betydelsen välja ordet och inte tvärtom”. Så utseende och läte bör bara förstärka betydelsen och inte dölja den.

– Och av dessa två aspeketer är textens läte mest stimulerande att jobba med – och utseendet den mest frustrerande, på grund av de begränsade valmöjligheterna vad gäller produktionen av en bok. Och dess kostnader, förstås.

Du upplever texten som väldigt central och ägnar den mycket tid och omsorg. Är det ett komplicerat förhållande?
– Alla förhållanden är komplicerade, enligt mig. Jag skriver, skriver, skriver, konstant. Eller läser, läser, läser och tänker, tänker, tänker på att skriva. Men jag måste poängtera att det inte är en börda, det är en fröjd. Det är bara en börda när jag inte kan skriva. Eller läsa. Eller tänka.

Går det att sätta ord på den känsla som infinner sig när du uppnår total samklang mellan de olika delarna?
– Det är en både mental och fysisk känsla. Det är oerhört svårt att beskriva den, men det existerar nästan en total empati och smärta mellan subjekt, text och författare.

För att underhålla sin relation till texten kräver David Peace rutiner. Han poängterar tydligt att platsen för skrivandet är central – liksom platsen för en människas uppväxt. Peace, som är bosatt i Tokyo, Japan, återvände mellan 2009 och 2011 till sin hemstad Ossett i Yorkshire, England, bara för att upptäcka att han tappade skapandet totalt. Han var tvungen att återvända till Tokyo.
– Jag återvände till den rutin jag haft tidigare. För att simplifiera det: tricket för att upprätthålla en bra relation till texten är total isolering och fullständig hängivenhet.

Jag har läst att du har en särskild lägenhet, där du enbart ägnar dig åt att skriva, ingenting annat?
– Ja, det stämmer. Jag har ett separat rum på ett separat ställe. Men under lång tid skrev jag helt enkelt i ett avskilt rum i huset där jag bor. Sedan fick jag möjligheten att skaffa ett rum i en annan del av Tokyo – och det var där jag skrev Occupied City.

– Den platsen gav jag dock upp när jag återvände till England 2009 och nu, när jag skrev min senaste bok, Red or Dead, gjorde jag det i ett annat, separat rum, på en annan, separat plats.

Vad är det med Tokyo som får dig att kunna skapa?
– Jag tror helt enkelt att det är lättare för mig att vara disciplinerad, lättare att hitta rutinen som jag behöver, i Tokyo. Det finns färre distraktioner här än i England. Men en stor del av denna tystnad är förstås på grund av min fattigdom i det japanska språket! Tokyo gav mig distansen och tystnaden i vilken jag hittar utrymmet och koncentrationen för att skriva.

– Det var här i Tokyo jag lärde mig att bli hängiven min text, konstaterar Peace.

I flera intervjuer kan man läsa om just denna vikt av isolering, rentav avskärmning från resten av samhället. David Peace har ofta påpekat hur många störande moment som finns i vårt samhälle. Moment som han själv försöker att undvika: TV, film, serier, ytlig underhållning. För en oinvigd kan det då te sig något paradoxalt att man hittar den ro och avskildhet som krävs just i en stad som Tokyo – en till synes hypermodern och långt teknologiskt framskriden stad. Och kanske är det så att isolering och avskärmning bara fungerar till viss del, inser Peace själv och konstaterar:
– Det är inte svårt att fly iväg, isolera sig. Men å andra sidan har jag två tonårsbarn, vilket innebär att jag vet betydligt mer om Breaking Bad och One Direction än jag skulle behöva …

Slutligen. Om du får ge ett råd, men bara ett, till alla som skriver – eller vill skriva. Publicerar – eller vill publicera. Vilket är det?
– Var ihärdig.

Intervjun fortsätter i del två

Foto på David Peace: Naoya Sanuki

Recension: David Peace – 1980

1980”Det är rakt igenom mästerligt”

Jag får en klump i magen när jag lägger ifrån mig boken –

Andas djupt –

Tappar lusten. Vill inte längre åka till jobbet, inte ägna mig åt vardagliga sysslor. Har för många intryck i min hjärna, för många tankar, för många känslor. För:

Nu är det bara en del kvar att läsa. Nu återstår bara en bok, sedan är berättelsen komplett. Jag drabbas av en insikt att jag läst det bästa deckargenren har att erbjuda, att det kommer dröja innan jag hittar något liknande. För:

1980 går naturligtvis i de första två böckernas spår. Vi slungas åter in i jakten på The Yorkshire Ripper; han gäckar polisen. Självsäkert. Han leder med 13-0. Utklassning. Journalistkåren är fylld av vrede, människor fyllda av desperation. Poliskåren febrilt famlande efter lösningar, ledtrådar, kopplingspunkter.

Jag slås av vilket bra textarbete som ligger bakom arbetet med boken, förstår att översättningarna måste vara otroligt svåra, förstår att utan klockrena översättningar skulle böckernas mörker inte vara lika självlysande som det nu är även på svenska. För språket är eget, korthugget, intensivt, krävande. Dialog blandas med inre tankar, inre kaos, och miljöbeskrivningar blandas med minnen, tvångstankar, feberfyllda visioner.

David Peace fascinerar. Han besitter förmågan att hålla samman en berättelse som vill åt många olika håll och klarar utmaningen att från flera personers perspektiv måla en komplett bild av flera miljöer, skeenden. Det är rakt igenom trovärdigt. Det är rakt igenom mästerligt.

Vilken bok ser jag fram emot mest?

Annika drar på med en ny fråga idag, och denna gång – till skillnad från förra – är det betydligt enklare.

Frågan lyder helt enkelt: Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?

Lätt, mycket lätt. Tredje delen i Yorkshire-kvartetten: 1980, av David Peace. Har läst de två första och anser det vara de bästa översatta deckarna just nu. Jag vet att det är deckare av en typ som många inte fastnar för; de är helt enkelt för mörka, för råa och har en jargong som många inte gillar. Men det är också därför jag tycker om dem så mycket – de är nämligen inte your everyday deckare, utan de är något helt annat.

Sedan kommer även en annan David Peace-deckare ut i höst. Det är del två i Tokyo-trilogin; Ockuperad stad. Hög läsvarning även på den.

Recension: David Peace – 1974

”Mörkt och ångestladdat”

Ångest, mörker och smutsig panik. En deckare kan innehålla mycket, men det är sällan känslorna tränger igenom hela vägen till läsaren. 1974 av David Peace är ett efterlängtat undantag.

Boken är den första i en serie: Yorkshire-kvartetten. En serie som kretsar kring jakten på The Yorkshire Ripper. Serien har också blivit framgångsrikt filmatiserad (Red riding). Jag har läst boken på svenska, mycket skickligt översatt av Rebecca Alsberg. Språket är oklanderligt, febrilt och stundtals svårt att ta sig igenom – men på ett bra sätt. Den som har läst fler böcker av David Peace känner igen det, känslan av en dimmig verklighet, ett liv där värdigheten slits ifrån en, där allting balanserar på en skör tråd och bara väntar på att gå fel.

I 1974 får vi följa både polisens och journalistkårens jakt på en mördare som visar upp en sällsynt hunger för död. Eddie Dunford, ångestplågad journalist, kämpar med sina scoop, mot sina kollegor, sina demoner. Han vill visa framfötterna, visa att han kopplat samman mordfallen – men motarbetas från alla håll i sitt sökande.

Det är nyskapande, uppfriskande läsning. Trots allt mörker. För David Peace gör något som fler deckarförfattare borde göra – förnyar sin genre och utmanar läsaren; ställer krav. Detta är inte en bok du snubblar igenom i en hast, detta är en bok som kräver uppmärksamhet och tålamod. Men belöningen är stor.

Varför inte köpa boken hos Adlibris?