Etikettarkiv: Vänd om och var stilla

Julintervjun 1: Johanna Mo

Jul och nyår närmar sig. Det är dags att tänka tillbaka på året som gått – och se framåt mot det som ska komma. Fram till jul kommer Den döda zonen att publicera en serie intervjuer med spänningsförfattare, både svenska och utländska. Korta intervjuer om hur året sett ut, julklappstips i sista minuten och frågor kring deras aktuella böcker.

Först ut är Johanna Mo, som så tidigt som i januari 2014 utkom med Vänd om och var stilla, den andra boken (av en förmodad trilogi) med Helena Mobacke och hennes kollegor i huvudrollerna.

Hej Johanna, hur ser december månad ut för dig?
– Jag har precis lämnat in manus till nästa bok om Helena Mobacke, Allting trasigt ska bli helt. Det är första versionen som förlaget får se. Lite nervöst är det allt, att vänta på domen. Under tiden måste jag hinna ikapp med alla andra jobb jag försummade under slutet av arbetet med mitt eget manus.

Låt oss se tillbaka på året. Hur tycker du att bokåret i stort varit?
– Jag tycker att bokåret har varit bra, jag har mest läst svenskt, både spänningslitteratur och annat.

Foto Sofia RunarsdotterVad är det bästa du läst?
– Under året har jag tre favoriter. Den bästa spänningsboken jag har läst är Thomas Engströms Söder om helvetet. Den handlar om en avdankad stasiagent som infiltrerar en sektliknande grupp kristna nazister i amerikanska södern, och har en otroligt ren dramatisk kurva.

– Två andra riktigt bra böcker är Elin Boardys Mary Jones historia, som är en egensinnig roman om Long John Silvers kökspiga. Och Mara Lees Future perfect, som förutom att vara en språklig njutning och skapa en värld precis utanför gränsen för det verkliga handlar om hur det är att inte passa in i en liten skånsk by.

Du är ju inne på din tredje Helena Mobacke-bok. Vad kan läsaren förvänta sig av den kommande?
– Jag hoppas att den är ännu mer spännande. Det har i alla fall varit målsättningen. Det är det som är det svåraste rent genremässigt, att skapa det där drivet som gör att läsaren dras in och bara måste veta hur det går. Jag vill åstadkomma det, och samtidigt ge plats åt karaktärer och tematik att breda ut sig. Den här gången handlar det om ett påhittat upplopp i Skärholmen.

Julen står för dörren. Varför är boken den perfekta julklappen?
– Den är enkel att slå in, och det finns verkligen något för alla smaker.

Finns det någon speciell bok du gärna ger bort i julklapp i år?
– De tre böcker jag har som årets favoriter. Den bok som jag har gett bort flest gånger är nog Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in The Night-Time (eller Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som den heter på svenska). Den är skriven ur en femtonårings perspektiv, som har något slags autistisk sjukdom, och han bestämmer sig för att ta reda på vem som dödade grannfruns hund.

– Enligt Haddon själv är det inte en bok om autism utan om hur det är att vara annorlunda och att se världen på ett alldeles eget sätt, och det är just det jag tycker han visar så himla bra.

Slutligen. Vad önskar du inför det nya året?
– Det jag alltid önskar: ännu mer skrivtid. Och i andra hand: mer lästid.

Goda råd är inte dyra

Som bloggare är det givet att tipsa om andra bloggar. Särskilt om de innehåller något man inte hittar på speciellt många andra ställen.

Så, ni som skriver, eller helt enkelt bara är sugna på att hitta en intressant blogg att läsa: Ni har väl inte missat att Johanna Mo – senast aktuell med Vänd om och var stillabloggar? Utöver intressanta inblickar i skrivprocessen och den kamp som den kan innebära delas ett och annat tips ut.

I sitt senaste inlägg öppnas upp för önskemål och input kring bloggämnen. Och jag tänker som såhär: det finns massor av grejor som vi aspirerande författare vill veta. Så missa inte chansen – få lite goda råd som inte är dyra.

Söndagsintervjun: Johanna Mo

”Jag vill dras med av en bra deckare. Förut läste jag deckare för att slappna av, för att ryckas med på det där sättet som jag gjorde när jag var yngre. Fast det har jag ju förstört nu genom att börja skriva deckare själv.”

Orden tillhör Johanna Mo. Bakom orden ligger det faktum att Mo just nu är aktuell med sin andra kriminalroman, Vänd om och var stilla, en berättelse om död, besatthet, utanförskap och sorg. Boken cirkulerar kring två mord – och utredningen av dessa. I centrum av utredningarna står kriminalkommissarie Helena Mobacke. Hennes jobb är långt ifrån enkelt. Kring henne, inuti henne, är det sorg, ångest och konflikter.

Foto Sofia RunarsdotterMobacke är en allt annat än bekymmersfri person med mycket i sitt bagage. Hennes son rycktes från livet – såren kommer aldrig att läka. Hennes privatliv är kaotiskt. Det finns en osäkerhet, panik, som lurar under ytan. Väntar på att komma fram. Vreden och sorgen bubblar fram i stötar – och leder till nyfikenhet hos läsaren.

Mobackes förflutna är minst sagt sårigt. Är det svårt som författare att veta exakt hur mycket av det mörka du ska portionera ut?
– Ja, det är svårt, och hur man än gör vill vissa ha mer och andra vill ha mindre av det. För mig är hennes förflutna lite av elefanten i rummet. Jag vill visa hur extremt påverkad hon är av det, utan att säga för mycket om det. I alla fall inte än.

Hur mycket av Mobackes framtid vet du redan nu – har du allting klart för dig redan på förhand?
– Jag vet de stora dragen i hennes utveckling, men detaljerna i den får växa fram i själva arbetet med böckerna, konstaterar Johanna Mo.

När man läser Vänd om och var stilla fastnar vissa saker direkt. Som till exempel det faktum att flera av karaktärerna är ganska otrevliga. Som läsare är just karaktärsbyggandet viktigt för bibehållet intresse, och Mo håller med. Hon förklarar:
– Karaktärerna är väldigt viktiga för mig, att hitta något i dem som jag vill skriva om. Det kan vara otrevlighet, eller att de brottas med ett specifikt problem. Genomgoda och nöjda människor skulle nog vara rätt tråkigt att skriva om.

Handlingen är förlagd till Söderort i Stockholm, med förorter som Högdalen och Älvsjö. Och just den geografiska förankringen i olika områden är något som Johanna Mo gärna lägger fokus på. Hon har själv mestadels bott i olika förorter i Söderort och säger att det därför kändes naturligt att skriva om händelser just där. Men det finns också något annat som driver henne.
– Jag är intresserad av förorten som plats och fenomen. Min mamma bodde i Skärholmen och vi åkte och hälsade på morföräldrarna där varje år. Jag tyckte det var otroligt spännande att få komma till det höga huset, att gå ner till torget och alla intryck där. Det var något helt annat än villaförorten utanför Kalmar.

– Jag vänder mig verkligen mot bilden av förorten som något i sig problematiskt och farligt. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att bo och leva i en förort. Dessutom tycker jag inte att människor ska begränsas till var de råkar bo.

vand-om-och-var-stillaMed två delar publicerade i serien om Helena Mobacke (första boken var Döden tänkte jag mig så) är frågan vad som komma skall. Många författare ser långa serier framför sig, andra vill begränsa antalet böcker. För Johanna Mo är det inte riktigt bestämt än – även om hon har tydliga tankar kring det hon skriver.
– För mig finns ingen ultimat längd på en bokserie. Jag har ända från början tänkt mig fyra böcker. Dels för att jag ville skildra fyra stadier i en sorgeprocess. Dels för att jag ville att de fyra poliserna utöver Helena Mobacke skulle få varsin bok. Jag lockades av att låta karaktärer och ämnen växa fram över flera böcker. Det kan bli fler än fyra, det vet jag inte än.

Utöver sitt skrivande upptar texter – och arbetet med dem – en stor och central del i hennes liv. Med en bakgrund både som redaktör, översättare och lektör är det klart att man undrar:

Känner du aldrig att du hatar böcker – att det blir för mycket?
– Nej, aldrig. Jag kan tröttna på enskilda böcker, men då slutar jag bara läsa dem. Om jag nu inte jobbar med dem och måste ta mig igenom dem av det skälet, konstaterar hon.

Men om du tappar den kreativa känslan, hur gör du för att få tillbaka den?
– Jag surar ett tag, men sedan smyger den sig liksom på igen. Den där viljan att berätta.

Var och hur skapar du egentligen mest och bäst?
– Jag skapar mest och bäst när jag får arbeta sammanhängande. Eftersom jag är ganska långt ifrån att försörja mig på mitt skrivande försöker jag lösa det så att jag jobbar mycket med annat i perioder och sen unnar mig perioder då jag skriver mer. Tiden på dygnet spelar inte så stor roll.

Vänd om och var stilla är Johanna Mos fjärde publicerade bok – de två första (Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det) är böcker i en annan genre än kriminalromanen. Så hur skiljer sig hennes skrivande nu från skrivandet då – om alls?
– Jag skrev väldigt ostrukturerat förut. Hade vaga idéer om personer och teman och sen körde jag. Blev väldigt trevande, och krävdes extremt många omskrivningar. Särskilt mycket har det annars inte skilt sig, men jag har haft lite lättare att hitta formen för berättelsen den här gången, framför allt de delar av den som är genrespecifika.

Du läser onekligen mycket böcker. Om vi ser på deckargenren – vad är egentligen det vanligaste och största misstaget författare eller aspirerande författare gör när de skriver en bok?
– Det är egentligen samma misstag som gäller för allt berättande. Att för mycket skrivs ut.

Om du ska rekommendera tre deckare som folk måste läsa… vilka blir det, och varför?
Misterioso av Arne Dahl. För att det är den första i hans A-serie. Jag tycker han är extremt komplett som deckarförfattare. Han har full kontroll över sin text, både över intrigen och språket.

Skuld av Karin Alvtegen. Jag gillar hur hon väljer ett stort och allmängiltigt ämne och sen utforskar det.

Midvinterblod av Mons Kallentoft. Jag tycker han skriver spännande, men framför allt att han har lyckats hitta en egen ton.

Till sist. Avsluta följande meningar!
Jag heter Johanna Mo och jag…
är författare. Jag övar på att kalla mig det.

Den bästa TV-serien jag vet är… Homeland.

Ett bra bokmord är… mångbottnat.

Jag är rädd för… tunnelbanan.

Jag skriver deckare för att… jag vill.

Foto på Johanna Mo: Sofia Runarsdotter

Mycket på gång

Det är mycket på gång.

Recensioner / intervjuer / med mera.
Till helgen, eller innan –
kommer jag exempelvis att publicera en recension av Anna Lihammers Medan mörkret faller.
Dessutom –
Har jag intervjuat deckaraktuella Johanna Mo, som berättar om sin senaste bok Vänd om och var stilla. Bland annat.

Idag fick jag dessutom en ny hög med läsning från Adlibris. Det känns konstigt att kunna kalla det min ”förra arbetsgivare”, förresten.
Men – nu har i varje fall leveransen kommit. Leveransen av min så kallade ”David Peace-beställning”. Jag tänkte ta mig an Red or Dead och The Damned United.
Men min vetskap säger –
att det är omfångsrika böcker, så vi får se.

Utöver intervjun med Johanna Mo har jag en intervju till på gång. Clare Donoghues första kriminalroman utkommer snart i England. Never look back är namnet, och jag håller just nu på med en författarintervju. Dessutom kommer jag att skriva en recension. Boken är en psykologisk kriminalroman om hur en människa kan bli besatt av en annan – och de följder detta kan få.

Så nu vet ni lite mer om vad som komma skall, eller vad som är runt hörnet – det där hörnet.

Recension: Johanna Mo – Vänd om och var stilla

”En kriminalroman rakt ur den svenska skolan”

Det kan inte poängteras nog: Religiös besatthet utgör en tacksam och inbjudande fond för en berättelse.

Alltså har Johanna Mo ganska mycket gratis i sin nya kriminalroman, Vänd om och var stilla. En bok som börjar med ett dödsfall, därefter ett till. När två unga kvinnor hittas döda höjer det naturligtvis ögonbrynen hos både poliskåren och media. Två unga kvinnor, till synes helt vanliga, men ändå med det gemensamma ödet:

Döden.

vand-om-och-var-stillaKriminalkommissarie Helena Mobacke, som presenterade sig för läsarna i Döden tänkte jag mig så, tar sig an fallet. Det blir dock allt annat än okomplicerat. Inre slitningar i utredningsgruppen, inre slitningar i hennes psyke – hemligheter och svårigheter. Öppna sår och smärta. Vägen framåt är snarare hårnålskurvig än rak.

Det finns mycket att tilltalas av i Johanna Mos berättelse, framför allt ett ledigt och bekvämt språk. I grund och botten är storyn bra, väl anpassad för en kriminalroman av den svenska skolan. Det vävs, snirklas, pusslas, utreds. Berättelsen håller ett stadigt, ganska makligt, tempo – rytmen finns definitivt där, men det riktiga temperamentet återfinns aldrig; trots Mobackes återkommande ilska: på sin exman, på sin kollega, sin sons död och omständigheterna kring mordutredningarna.

Mobacke är den bärande punkten i berättelsen, men trots detta drabbas jag av känslan att det finns mer. Mer smärta – mer svärta. Hon är trasig, ärrad, frustrerad – en sida jag vill se mer av. Å andra sidan skulle läsningen förmodligen förvandlas från behaglig till direkt psykologiskt obehaglig. Det är en svår balansgång där man som författare gissningsvis inte vill exkludera för många av läsarna.

Mobacke bär på många spöken och de tar sig ofta uttryck i känslomässiga funderingar, snarare reflektiva än verkligt destruktiva. Hon framstår därmed som tveksam, återhållsam och fokus i berättelsen blir ofta externt, med tyngdpunkt på yttre relationer; arbetskamrater, föredettor, kompisar och hemligheter. Åter igen, ett vägval, där för mycket tittande inåt skulle förvandla berättelsen till något helt annat – men för mig, som älskar mörker och destruktivitet, mer tilltalande.

Sammanfattningsvis är Vänd om och var stilla en väl framvävd berättelse som centreras kring besatthet, avundsjuka och svek. Läsning som kittlar med tankar kring sektbeteende och ensamhet men som saknar lite i temperament och driv. För mig är det en kriminalroman rakt ur den svenska skolan; med relationsproblem och vardagsdilemman som svärmar rastlöst kring ett fall som måste lösas. Tycker man om just denna genre är det utmärkt. Om man, likt jag, föredrar mer hårdkokta berättelser blir man en smula frustrerad i jakten på bottenlöst mörker.

Köp boken hos Adlibris

Lihammer och Mo

Jag sitter i ett dilemma; eller två. Dels går min läsning långsamt – och dels läser jag två böcker samtidigt. Detta i sig är inget ovanligt för mig, men känslan är stressig eftersom jag har lust att läsa båda böckerna. Samtidigt. Nu. Inte sen.

Johanna Mo skriver en kriminalroman om fanatism, död och manipulation – mycket är lovande i Vänd om och var stilla. Förutom att boken faller in lite i de typiska svenska synderna: relationsproblemen. Nu är relationsproblem per definition inget problem – bara hos mig. Är jag känslokall, en psykopat? Saknar jag empati? Jag kan helt enkelt tycka att det i svensk kriminallitteratur blir lite väl mycket relationer.

Anna Lihammers Medan mörkret faller är en mörk historia där handlingen kickar igång med ett mord i en likkällare på en vetenskaplig institution. Det är fascinerande, det är trettiotal och obehagligt rastänkande. Och jag vill framåt, läsa.

Så, dilemmat. Dubbelläsning, dubbelspänning, dubbeldeckare. Två trevliga bekantskaper – men alldeles för lite tid.