Etikettarkiv: Utländsk kriminallitteratur

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!

The Gun är släppt!

the-gunSå har en ny översättning till engelska av japanske noirförfattaren Fuminori Nakamura släppts. Det är Soho Press som släpper The Gun, vilken också var hans debutroman när den utkom första gången 2003.

Nakamura är en av mina absoluta favoriter så det är givet att jag redan beställt boken.

För dig som vill upptäcka något annorlunda än exempelvis typisk svensk myspys-spänning är Nakamura ett bra tips!

Nyöversatta Nakamura!

En av mina absoluta favoriter inom spänningsgenren är den japanske författaren Fuminori Nakamura. Med mästerverk som The Thief och Last winter, We parted har jag blivit helt såld.

Och, vad är det jag ser?

Det kommer inte bara en utan TVÅ nya översättning till engelska av Nakamura under nästa år! Först ut, i januari, är Nakamuras debutroman (2003) The GunThe Kingdom, som ursprunglingen skrevs 2011, kommer därefter att ges ut under våren 2016. Båda böckerna ligger på Penguin Random House.

När kan jag beställa?!

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Recension: Zoran Drvenkar – Sorry

”Det ställs krav på läsaren, här hittas inget strömlinjeformat storyboard, ingen röd tråd att hålla i handen.” Den döda zonen recenserar Sorry av Zoran Drvenkar.

Tänk om någon kunde förlåta alla våra synder. Tänk om det fanns någon som inte lade värdering i vad vi gjort, som skänkte förlåtelse oavsett bön, oavsett bikt. Oavsett vilken synd vi begått.

Zoran Drvenkars Sorry är onekligen intressant. I grund och botten är idén enkel; fyra arbetslösa tyska ungdomar, mest engagerade i att dra runt och söka livets mening, får en genial idé. De startar ett företag som specialiserar sig på att be om ursäkt. Det går bra, mycket bra, inledningsvis; efterfrågan visar sig vara hög. Det är värt pengar att slippa konfronteras med obehagliga situationer.

Men Drvenkars berättelse slutar inte där. Faktum är att den inte ens börjar där. För när det framgångsrika företaget får ett samtal från en okänd man börjar handlingen slå rundor, spiraler, cirklar.

sorryDe anlitas för att be om ursäkt till en kvinna som blivit uppspikad på en vägg.

   Sorry är en mångbottnad berättelse som ställer frågor om människans förmåga att synda och, inte minst, om begreppen skuld, motivation och förlåtelse. Berättelsen rör sig på flera plan; första person, tredje person, presens, imperfekt. Vinklarna och tilltalen är många. En del säger ambitiöst, andra säger onödigt. Det ställs krav på läsaren, här hittas inget strömlinjeformat storyboard, ingen röd tråd att hålla i handen. Det är tvära kast i tid, rum och perspektiv.

När den är som bäst är Sorry en fascinerande berättelse om uppväxt och trauma, en inblick i såriga sinnen, men när man som läsare tappar fokus irrar man lätt bort sig, något som frustrerar mig eftersom jag verkligen uppskattar när någon tittar bortom mallarna och stereotyperna. Trots att berättelsen i sig är intressant och spännande, är lapptäcket av röster ibland för rörigt. Det lämnar en kluven eftersmak och färgar helhetsintrycket.

Enklast manifesteras detta i svaret när någon frågar mig: ”Så, vad tyckte du om boken?” och jag tvingas svara ”jag vet faktiskt inte.”

Våga begränsa antalet böcker

Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen:

Våga begränsa antalet böcker i en serie.

I dagarna läste jag att Michael Connelly släpper en ny Harry Bosch-deckare. Det blir den nittonde (eller tjugoförsta, beroende på hur man räknar) i ordningen. Jag har läst tio-femton stycken och älskar Bosch. Men. Jag tycker att det får vara nog nu. Vad har hänt med nyskapandet, utmaningen, variationen? Så jäkla spännande är inte Harry, numera 60+ och även om böckerna oftast håller bra klass drabbas jag av en frustrerad känsla av upprepning.

I Mars månad släpptes Anna Janssons femtonde bok om Maria Wern.
I Maj släpps Mari Jungstedts tolfte bok om Anders Knutas.
I höst utkommer den nittonde Jack Reacher-thrillern av Lee Child.
Och så vidare.

Min poäng? Att det är tråkigt, att författarna är tråkiga, och kanske framförallt att vi läsare är tråkiga – det är ju faktiskt vi som köper böckerna. Visst förstår jag att det inte är helt okomplicerat; som läsare älskar vi att identifiera oss med dem vi läser om, vi tycker om igenkänning, rutin och trygghet. Att läsa vidare i en bokserie ger oss en känsla av stabilitet – vi vet vad vi får levererat, och vi tycker som regel att det är bra.

Jag förstår tänket bakom långa bokserier; att man som författare känner trygghet i säkrad utgivning och ekonomi, att man som förlag behöver siffror, sälj och lätta pengar (förutom att de stora författarna även kostar en del i marknadsföring). Förlagsvärlden kan inte leva på chansningar, måste säkra inflödet av pengar. Det blir tacksamt att satsa på säkra kort.

Men någonstans önskar jag att det inte fungerade. Att folk tröttnade efter sjunde delen fabriksproducerad spänning. Att författarna vågade mer, bejakade den kreativa drivkraft de rimligen har. Att förlagen ställde högre kvalitetskrav. Att vi läsare faktiskt visar att vi vill ha något nytt.

Jag tycker om bokserier. Att känna igen, följa med i en karaktärs utveckling, få en djupare insikt i dess personlighet. Men för mig går den magiska gränsen vid fyra böcker: En kvartett är det perfekta formatet för den som vill följa en huvudperson.

En kvartett skapar dynamik till berättelsen; det finns en början, ett oundvikligt slut och fyra böcker ger utrymme att berätta. En (kanske på förhand?) begränsad serielängd gör även slutet ovisst. Om man läser spänning är det nämligen inte speciellt spännande om man vet att nästa bok i serien kommer ett år senare.

Eller?