Etikettarkiv: Ulla Bolinder

”Det är språket som intresserar mig mest”

Monologer, mord och mysteriet kring hur allt ska sluta. Den döda zonen intervjuar Ulla Bolinder, senast aktuell med Går i alla gårdar.
– Det är språket som intresserar mig mest, säger hon angående sitt eget skrivande.

I Går i alla gårdar får läsaren följa händelserna och utredningen av ett mord i en liten by utanför Uppsala på 1950-talet. Berättelsen är skriven i första person och vandrar från person till person ; ett annorlunda och spännande sätt att berätta.

Inspirationen, berättar Ulla, kom från en del gamla dokument som blivit liggande. Och från känslan att vilja skildra tiden kring sin egen barndom, både kring livet som sådant men också språket. 

I boken vandrar handlingen framåt i monologer där ryktesspridning och funderingar driver storyn. Vad är den stora utmaningen med att skriva på det sättet?
– Det är faktiskt ingen utmaning alls, eftersom det sättet att skriva faller sig helt naturligt för mig. Jag skulle ha svårt att skriva på något annat sätt, säger Ulla Bolinder.

Det blir ju en del karaktärer att hålla reda på. Hur har du resonerat kring det – och var det svårt för dig att hålla isär karaktärerna under tiden som du skrev?
– Jag är medveten om att det kan vara svårt för läsaren att minnas alla namn och hålla isär alla personer, men jag tycker inte att man behöver lägga så stor vikt vid det, utan istället se varje person som ett mer eller mindre tydligt inslag i väven som utgör helheten.

– Jag hade ingen skriftlig dokumentation och personerna uppstod genom det jag ville ha sagt. Jag hade inga djupare funderingar kring det.

unnamedJag får intrycket av att du fascineras starkt av människors inre; deras funderingar, moral, misstankar. Stämmer den uppfattningen?
– Det är faktiskt språket som intresserar mig mest. Det är det som inspirerar mig i första hand. Om jag får citera min huvudperson i Weber-serien: ”Olika ord och uttryck signalerar olika mentaliteter, olika åldrar, olika utbildningsnivåer, olika samhällsklasser, olika sätt att se på saker och ting. Olika aktiviteter där människor interagerar med varandra innehåller olika språkuttryck och varje institutionell, samhällelig diskurs utvecklar sin speciella typ av språkanvändning.”

– Att jag vill ge prov på detta är faktiskt den viktigaste anledningen till att det finns så många olika personer i mina böcker.

Den karaktär i Går i alla gårdar som får mest utrymme är den unga flickan Ingrid. Hon är en fascinerande person som funderar över allt möjligt. Hon känns också väldigt trovärdig mot sin ålder och karaktär. Hur har du lyckats ge henne rätt röst?
– Tonen kommer alldeles av sig själv så fort jag låter en person komma till tals. Själv upplever jag varje röst som unik och väljer noga ord och uttryckssätt som passar. Men jag antar att de individuella skillnaderna inte går fram till läsaren på samma sätt, och att personerna därför kan kännas likartade för många.

Du skildrar händelser utan dramatiska cliffhangers, våldsamma inslag eller skottlossningar. Har du svårt för den sortens spänningsromaner även som läsare?
– Ja, jag är totalt ointresserad av spänningen i yttre action. Men jag uppskattar spänningen i ”hur det ska sluta”.

Att kunna skildra karaktärer på ett trovärdigt sätt är såklart viktigt. Men vad är egentligen tricket bakom att göra det på ett bra sätt?
– När det gäller mitt eget sätt att skriva: Att vara lyhörd för de språkliga nyanserna. Men skulle jag skriva i tredje person skulle det säkert vara något annat.

 

Efter Går i alla gårdar, vad har du på gång nu?
– Min nästa bok ligger för närvarande och väntar hos några förlag som tar VÄLDIGT lång tid på sig för att lämna besked. Ett av dem har jag väntat på i över nio månader, och det ska bli intressant att se hur mycket längre det kan bli!

Vad handlar den boken om?
– Boken handlar om ett litet barns död och om en kvinnlig psykopats härjningar och baserar sig på ett autentiskt brottsfall. Jag har också påbörjat bok nummer 14 men tagit en paus från den ett tag.

– Och framtiden är osäker. Alla mina böcker har kommit ut på små förlag, och jag har uppskattat friheten och kravlösheten som det har inneburit, men nu har jag ändå tröttnat på att befinna mig ombord på det ena sjunkande skeppet efter det andra. Så kan det inte bli ”allt”, det vill säga ett större och väl etablerat förlag, får det nog bli ”inget”, det vill säga inga fler publicerade böcker av mig.

Efter dessa frågor vänder Ulla Bolinder på steken och ställer istället frågor till mig. Intervjuaren blir således den intervjuade.

Kunde du räkna ut hur det hela hängde ihop? Uppmärksammade du ledtrådarna i texten?
– Ärligt talat är jag jordens sämsta på att uppmärksamma ledtrådar, så nej – jag snappade inte upp dem. När jag läser så läser jag på ren känsla och ibland betyder det att jag blir så fångad i texten att jag inte reflekterar över vissa detaljer. Min sambo brukar säga att jag är värdelös på att lista ut vem som är mördaren. Rätt konstigt eftersom jag läser så mycket kriminallitteratur.

Jag har inte räknat dem själv, men en läsare som har skrivit om boken på Bokus hemsida hittade närmare 20 stycken, tror jag.
– Nu vill jag läsa om vissa delar av boken. Men jag tror att anledningen till att jag inte snappat upp ledtrådarna är att jag funderade en del på slutet och därför i efterhand inte kunde rikta min hjärna mot vad som verkligen var ledtrådarna, för det var mycket fakta och spekulationer också. Fast jag uppskattar när böcker slutar på ett sätt som får mig att tänka. 

Jag vet att du själv har skrivit en bok (Tunneln i slutet av ljuset, utkommer i mars, min anm.), som jag tror har en helt annan stil än Går i alla gårdar, och jag undrar vad som inspirerar dig mest i ditt skrivande?
– Det är svårt att svara på vad som inspirerar allra mest. Men det kan vara balansen mellan mörker och ljus; att hitta den. Jag tycker att många författare väjer för det mörka och det vill jag inte göra. Verkligheten är inte tillrättalagd och småputtrig speciellt ofta och det tycker jag att man ska skildra.

Ligger efter i läsningen

Jag ligger efter i min läsning. Inte konstigt, egentligen, med tanke på att mycket av min tid de senaste veckorna gått åt min egen roman, Tunneln i slutet av ljuset.

Men ändå: det finns saker jag vill läsa.

Som Ulla Bolinders Går i alla gårdar, en bok jag började med för någon vecka sedan. En annorlunda berättelse om ett mord. Joakim Zanders Orten och Thomas Engströms Norr om paradiset är två andra exempel. Men det är egentligen bara början på en lång, lång lista som aldrig kommer att betas av.

I dagarna fick jag Karin Slaughters nya; De vackraste. Kände att Fan jag borde sluta jobba och börja läsa på heltid istället.

Julintervjun 2: Ulla Bolinder

Den döda zonen fortsätter sin färd mot julen och årets slut. Julintervjuerna har nått del två. Idag kollar vi läget med en rutinerad spänningsförfattare: Ulla Bolinder.

ulla bolinderUlla Bolinder debuterade som författare redan 1997. Sedan dess har hon gett ut en lång rad romaner på olika förlag och är knappast vad man kallar en rookie.

Hennes senaste spänningsroman utkom tidigare under 2014 och bär titeln Trauma, en bok som det även i dagarna blivit klart med holländsk översättning av. Boken handlar om en sjuttonårig flicka som försvinner från en fest och hittas död ett par dagar senare.

Hej, Ulla Bolinder – vilken bok ger du bort i julklapp i år och varför?

Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, därför att författaren på ett skickligt och initierat sätt avslöjar sanningen och bakgrunden till denna otroliga historia om vår svenske ”seriemördare”.

Hur tycker du att deckaråret varit, har du sett några specifika höjdpunkter?

– Jag är inte så insatt i vilka deckare som har kommit ut under året, och jag har inte läst de allra senaste eftersom jag alltid köper böcker på second hand och letar efter – för mig – okända författare i hopp om att hitta något annorlunda och intressant.

– I media får man dessutom i stort sett bara information om de bästsäljande och redan etablerade författarnas utgivning, vilket ger en väldigt begränsad bild av det verkliga utbudet. För att hitta böcker utanför den breda strömfåran måste man vara väldigt aktiv själv.

Din senaste roman, Trauma, handlar om en sjuttonårig flicka som hittas död. Du berättar genom olika personers perspektiv på ett sätt som är originellt bland svensk spänningsutgivning. Berätta!

trauma– Alla mina kriminalromaner är skrivna i jag-form. Det finns ingen allvetande berättare, utan handlingen drivs framåt genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Det finns heller ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker.

– För mig är personernas känslor och levnadsförhållanden det viktigaste. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

Du debuterade alltså som författare redan 1997. Vem är författaren Ulla Bolinder idag jämfört med då?

– Jag inledde min författarkarriär med att skriva lätt självbiografiskt, vilket jag aldrig kommer att göra mer. På den tiden tyckte jag också att det var roligt att bli uppmärksammad i media, men idag bryr jag mig inte alls om den delen. Jag är jättedålig på att prata om mig själv och mina böcker…

– När det gäller själva skrivandet tror jag inte att det har förändrats så mycket. Jag har naturligtvis fått större rutin, men jag skriver fortfarande i jag-form och låter olika personer berätta. I alla mina kriminalromaner har det hittills funnits dialoger i form av förhör, men i den senast skrivna, och i den pågående, finns det bara monologer, och det är ju en liten förändring.

Vad gör, i dina ögon, en riktigt bra spänningsroman?

– Om jag börjar med det jag tycker är tråkigt att läsa om, som till exempel yrkeskriminella, maffiatyper, MC-gäng, torpeder, internationella ligor och ekonomisk brottslighet, överdriven action och överdrivet våld, en hjälte med ”nio liv”, brott med kopplingar långt bakåt i tiden och mördarens återkommande tankar och känslor…

– …och slutar med det jag tycker är bra, som tydlig personteckning, enkel intrig, trovärdigt händelseförlopp, realistiskt skildrat polisarbete, psykologiskt trovärdig förövare – så blir nog bilden ganska fullständig. Det är alltså, förutom själva brottsfallet, ”vanliga” människor och realism som intresserar mig mest.

Vad skriver du på just nu?

– Jag har precis påbörjat min fjortonde bok, som också den är en kriminalroman. Nummer tolv och tretton är inskickade till några förlag som jag hoppas ska passa både mig och mina böcker. Men det är svårt att bli antagen, så jag hyser inga större förhoppningar om att det ska lyckas.

Inför det nya året; vad har du för förhoppningar med ditt författarskap inför 2015?

– Hittills har alla mina böcker kommit ut på små förlag, vilket har haft vissa fördelar, som till exempel större bestämmanderätt och enklare samarbetsformer.

– Nackdelen har förstås varit de knappa ekonomiska resurserna och svårigheten att nå ut. Inför 2015 hoppas jag därför att ett större förlag ska bli intresserat, alternativt att jag börjar ge ut mina böcker på egen hand. Eftersom känslan av frihet alltid har varit viktig för mig är det möjligt att ett större förlags eventuella styrning inte skulle passa mig.

Köp Ullas senaste roman Trauma hos Adlibris.