Etikettarkiv: Type & Tell

Köp Liemannen – tre korta berättelser om döden

En iskall psykopat, en skruvad psykolog och en helt vanlig mördare. Vad har de tre gemensamt? Jo, de är samtliga huvudkaraktärer i min novellsamling Liemannen.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Det började för ett par år sedan; jag skrev noveller för glatta livet. Tio stycken fick jag ihop innan jag lade dem i malpåse.

Det senaste året har jag tänkt allt mer på att paketera novellerna och ge ut dem i två eller tre enheter för nedladdning. Därför har jag nu gjort slag i saken via Type & Tell – Liemannen är ett paket med mina tre favoritnoveller. Deras titlar är Psykologen, Underhuggaren och Den tredje mannen.

Jag har ägnat de senaste månaderna åt att småputsa, lägga ut på provläsning och planera. Nu ska det bli spännande att se hur novellerna tas emot. Noveller har, av hävd, svårt att armbåga sig fram i bokdjungeln. Därför ser jag Liemannen som ett projekt.

Hjälp till att göra det till ett lyckat projekt!

Köp Liemannen hos Adlibris eller på Bokus!

Jag presenterar Liemannen

Min hjärna cirkulerar mest kring text och skrivande i dessa dagar. Jag drömmer text både på dagtid, kvällstid och nätter (på morgnarna är jag inte vaken). I dagarna välkomnar jag nästa skrivprojekt till nätbokhandeln: Liemannen – tre korta berättelser om döden.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen. Omslag: Kristina Bergkvist.

Liemannen är ett projekt jag haft igång ganska länge. För ett par år sedan samlade jag ihop ett gäng (tio) korta noveller på temat döden. Novellerna har levt med mig sedan dess; ibland har jag filat lite. Ibland inte.

Det senaste halvåret har jag börjat kolla status mer aktivt. Lagt ut en del noveller på läsning, tagit in synpunkter. Justerat och redigerat.

Det jag bestämt mig för att göra är alltså att ge ut tre av mina kortnoveller under namnet Liemannen. Jag gör detta främst som en kul grej; för att pejla intresset kring e-noveller och utvärdera om det är något jag ska satsa mer på framöver. Jag gillar verkligen noveller själv, även om jag inte läser speciellt många. Det borde bli ändring på det området.

Temat för novellsamlingen är döden. Liemannen är ständigt närvarande men kan ta många former. Den kan komma i form av våld, men också i form av kärlek, svek och njutning. Omslaget till Liemannen är förresten skapat av den grymma Kristina Bergkvist. Boken kommer att finnas för köp och nedladdning i nätbokhandeln inom några dagar! Håll utkik!

Jag ger ut Liemannen via Type & Tell, precis som jag gjorde med min debutroman Tunneln i slutet av ljuset.

Hur når jag ut med min bok – en diskussion!

Vad krävs för att nå ut med sin bok? Hur får man boken att sälja? Den döda zonen pratar PR med Marthina Elmqvist, som är aktuell med boken Läs Mig!

Marthina = Marthina Elmqvist, publicist i kulturbranschen som älskar att ta hand om kreativa människors drömmar. Aktuell med en egen bok, Läs mig! (Calidris förlag) som tar Sveriges författare vid handen och i örat vad gäller PR och marknadsföring.


Martin = Martin Falkman, driver bloggen Den döda zonen och debuterade i våras med den självpublicerade psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset, som under våren 2017 utkommer på Månpocket. Är i skrivande stund färdig med sin andra roman, Mördarens väg.

Martin:
tunneln_framsidaMarthina, jag har självpublicerat en bok. Den heter Tunneln i slutet av ljuset och är jättebra. Jag pratar om den med alla jag träffar och har nått ut ganska bra i sociala medier. Ändå inser jag att jag inte nått ut speciellt brett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jävla svårt ska det vara med PR egentligen?

Marthina:
Att jobba med en bok, alltså efter att den är publicerad, är som att springa ett maraton, eller gå en maratonmarsch om man så vill. Och det är ett asdrygt svar, det vet jag, men det är en mental bild att falla tillbaka på. När du säger att du inte nått ut speciellt brett – berätta – vad tänker du på då? Vad och var hade du önskat att du synts?

Martin:
Det stora dilemmat – och jag kan tänka mig att det är gigantiskt för oss som självpublicerar – är att få medieutrymme. INGEN JÄVEL SKRIVER OM BOKEN! Och med jävel menar jag tidningsmedia. Jag har försökt med lite utskick, men det är som att stångas med en vägg. Vad finns det för knep? Låt mig gissa! Du behandlar kanske just detta i din bok?

Marthina:
las-mig-en-kreativ-pr-handbokHa, ja! Bland annat behandlar jag detta i boken – men först och främst måste jag påpeka att det mediala utrymmet har krympt drastiskt.

Vi känner till krisen i tidningsbranschen, tex, men också att det skett en koncentration av medialt ägande. Kombinationen med att utgivningstakten och publiceringen av böcker däremot har ökat resulterar i att väldigt många slåss om ett väldigt litet utrymme.

Så man behöver ha tålamod, tur och tålamod. Men, så klart finns det “knep”. En bra grundregel är “från lokal till global”. Börja jobba med dina lokala anknytningspunkter; där du bor, där du kommer i från, där din bok utspelar sig och låt det växa. Men som en motfråga – varför känner du att just tidningsmedial uppmärksamhet skulle vara viktigt för dig?

Martin:
Jag tänker så här: tidningsmedia är ju en traditionell kanal, åtminstone jämfört med sociala medier och internet. Min tanke är att “många bäckar små” gör att fler hör talas om min bok och tänker att “OJ den där måste jag köpa! Och han är från Helsingborg! Vad kul!”.

Men jag förstår ju verkligen det här med trängre utrymme. Och; är man inte ett etablerat namn eller ligger på ett stort förlag är det rätt hög tröskel. Kulturredaktörer orkar knappast ögna informationen om allt självpublicerat; de lär inte hinna med chockvågen av böcker från de “stora” förlagen. Måste man vara extrovert, känd eller fullständigt orädd inför att bli nobbad för att lyckas nå ut?

Marthina:

Foto: Emma Ingolf

Foto: Emma Ingolf

Du tänker helt rätt; “många bäckar små” och att titeln syns och framför allt upprepas om och om igen gör att personer nästa gång de ska köpa en bok går på igenkänningen. Men för att ge ett perspektiv, jag har vid något tillfälle slängt ur mig att man ska se det som en succé om man får fem recensioner i pressen och tio bloggrecensioner eller boktips. Det är en höftad siffra men bygger ändå på vad som är rimligt att förvänta sig, eftersom förutsättningarna utrymme/utgivning ser ut som de gör.

Det är ju bra att få en mix också; något magasin, någon dagstidning, en branschtidnings spalt, en författarintervju i en lokaltidning, kanske en radiointervju och som grädde på moset en tv-soffa. Och ovanpå det tre stycken välskrivna bloggrecensioner hos Bokhora, Dagens bok och Den döda zonen, ett inspirerande boktips från Bokboxen och sex instagrambilder som alla tipsar om boken i fina miljöer.

Kronan på verket är ett strålande citat från BTJ, en perfekt mening att använda som ”blurb” på en pocketutgåva. Hoppla, det här skulle ju belysa vilka rimliga förväntningar man ska ha, och så sitter jag här och målar upp ett drömscenario. Samtidigt som du kanske just nu har lust att slänga datorn i väggen och utbrista: 15 usla små resultat av ett utskick om 50 böcker, är hon berusad eller!?

Och nej, jag menar att man inte MÅSTE vara känd, extrovert och ha en hud gjord av pansar för att lyckas nå ut. Det är dock ett helsikes nötande och tjatande. Sen hjälper det att ha bra vänner på rätt ställen, så några av de där “work” bör ha ett “net” framför sig.

Om vi lämnar “gammelmedia” ett slag – hur har du upplevt den digitala uppmärksamheten sen du släppte boken? Har du haft nytta av att själv vara bloggare?

Martin:

Foto: Marcus Lundstedt

Foto: Marcus Lundstedt

Ja. Networking, du nämnde det precis. Det är klart att det är en fördel; jag både bloggar och har ett brett nätverk i “branschen”. Det betyder åtminstone att fler branschmänniskor noterar min bok. Jag har inte heller chockbombat bloggarna på nåt sätt, jag vet ju själv som bloggare ungefär var smärtgränsen når.

Men ändå – det är skitsvårt! Jag har insett att jag inte har tid; och det är där jag saknar ett förlag. Men i princip bara där. Hur resonerar du själv, nu när du släpper din bok?

Marthina:
Det där med tiden är faktiskt en viktig faktor, det tar tid och man har inte tid – speciellt inte om man ska jobba med annat eller hinna skriva fler böcker. Därför har jag bestämt mig för att dela upp det jobb jag ska göra. De kommande fyra månaderna har alla aktiviteter kopplade till boken planerade och boken går ut till en utvald lista med så kallade “influensers” (jävla töntigt ord, men jaja) som jag hoppas kommer gilla den och sprida.

Men jag får väl återkomma i frågan, när det gått lite tid och boken varit ute en stund… Ska vi vara peppiga nu och prata om vad som varit roligast med att släppa bok?

Martin:
Ja! Det roligaste är när någon läser den. Och det låter sådär töntigt, kanske, men det är sant. För jag undrar ändå, vem vill läsa min bok? Och sen: Hey! Någon vill läsa den! HALLELUJA! Det lustiga är att jag inte alls haft någon prestationsångest. Och då är jag ändå rätt ångestfylld som människa.

Vad är du mest nervös kring? Är du nervös kring nåt?

Marthina:
Jag är inte alls nervös för att få kritik för mina åsikter, eller att läsare inte kommer hålla med mig om mina analyser i boken.

Men jag är mer nervös för att kollegor i branschen ska läsa och bara “Vem tror hon att hon är?”. Och att någon inte ska förstå när jag skriver med glimten i ögat. Folk har ju lite ömma tår nu för tiden – det vill jag råda bot på genom att raljera en del. Jag nämner ju en del namn och drar ett par spetsiga exempel – men de är med de godaste intentioner. Tur att jag har skrivit ett kapitel om hur man krishanterar, nu när jag tänker efter…

Så, vad har du för 3 bra tips till den som gett ut en bok?

Martin:
För det första, kontakta bokbloggar som läser mycket i just din genre. Bloggarna är i många fall oerhört ambitiösa och duktiga på att recensera, men var beredd på att allt inte blir positivt.

För det andra, använd dina sociala nätverk. Om dina vänner tröttnar på att du gör reklam för din bok hela tiden – skapa en författarsida på Facebook och Instagram (gör det oavsett, förresten!) och bli lite mindre tjatig i din privata sfär… men sluta inte! Dina vänner måste tåla att du är entusiastisk över din bok.

För det tredje: våga fråga! Du måste våga fråga de lokala bokhandlarna och de lokala medierna. Oftast får du tystnad i svar, men ibland funkar det. Jag fick ett råd av Gabriella Ullberg Westin; hon sade “Ring! Mejla inte!”. Det är ett klockrent råd. Men jag har inte riktigt tagit mod till mig själv ännu…

Marthina:
Hörru, Martin! Jag skriver under på alla dina råd – de är klockrena. Se så, gå från ord till handling nu!

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris
Köp Läs mig! hos Adlibris (släpps 20/9)
Lär dig mer om självpublicering hos Type & Tell – just nu med specialerbjudande!

Att sälja sin bok är inte lätt

När jag jobbade med bokförsäljning (bokklubbar och nätbokhandel) lärde jag mig snabbt hur svårt eller lätt det kan vara att sälja en bok.

Allt handlar om utrymme och surr. Syns du inte, finns du inte. Om ingen pratar om dig, finns du knappt. För att trigga köpimpulsen hos människor ska du rimligtvis vara både synlig och omtalad; en kombination som är svår för en okänd debutant. Ibland räcker det inte med att du får utrymme; själv försökte jag febrilt att sälja David Peace fantastiska Yorkshirekvartett, till ingen större nytta.

tunneln_framsidaÄn svårare är det förstås för dig som självpublicerar. Såhär: det finns många fördelar med självpublicering, bland annat har man i princip all makt själv. Men den negativa aspekt som i högsta grad är närvarande är att du inte har någon som backar dig.

Ingen som säljer in dig till bokhandeln.
Ingen som pratar om dig på pressträffar.
Ingen som jobbar in intervjuer.
(Även om dessa tjänster till viss del finns att köpa in)

Ingen jävel kommer att göra dig relevant. Och däri ligger svårigheten; det är inte helt lätt att jobba in sin bok i media eller bokhandel. Det krävs något speciellt; en blandning av skicklighet, fingertoppskänsla och goda kontakter. Frågan är:

Hur sticker din bok ut?

Det är en fördel om man kan knyta upp sin bok kring ett speciellt ämne, höja angelägenheten. I bästa fall nappar någon, i värsta fall ingen. Men har du något att prata om är det en stor fördel. Extra stor fördel är det om du dessutom pratar om det på ett intressant sätt.

Det är också viktigt att som författare inse att bokhandel och media inte är allt. Dagens medieklimat kring böcker ser annorlunda ut: till exempel finns en uppsjö av bokbloggare som man kan knyta kontakt med. Själv har jag haft stor glädje av att se bloggare skriva om min bok; och blivit överraskad av att de flesta faktiskt tyckt om den!

När jag jobbade med bokförsäljning raljerade jag ofta över hur kort levnadstid en bok har; men det var framför allt i relation till förlagens arbete och hur länge den existerar på säljlistan och i bokhandelns fokus.

En bok lever naturligtvis länge. Min egen bok, Tunneln i slutet av ljuset, har funnits på marknaden i tre veckor. För att den ska sälja måste jag arbeta långsiktigt och envist. Jag måste förlänga livslängden för boken och kanske är det lättare när man självpublicerar; du har den inställningen redan från början. Du vet att ingen kommer att smälla upp feta marknadsföringskampanjer med ditt ansikte i photoshoppade förstoringar. Du vet att du måste prata med läsarna, att du måste jobba brett.

Att sälja en bok kräver inte bara uppmärksamhet och prat. Det kräver att någon är beredd att trycka på köpknappen eller gå in på bokhandeln och fråga efter boken. Det kräver pengar. Motivation. Trösklar som måste övervinnas. Och hur gör man det bäst?

Fortsättning lär följa.

Under tiden: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus!

Upptäck självpubliceringens möjligheter hos Type & Tell!

Nu är boken släppt!

Det är inte vilken måndag som helst. Det är dagen då min debut, Tunneln i slutet av ljuset, släpps. Nu går den att köpa – nu går den att läsa – nu går den att gilla – nu går den att hata.

Tunneln i slutet av ljuset är en speciell skapelse för mig. Jag har svårt att greppa det faktum att den är färdig, tryckt, och tillgänglig för allmänheten. Det har att göra med processen bakom boken; berättelsen om hur den kom till.

Jag började skriva den text som till slut blev boken för ungefär tre och ett halvt år sedan. Det var en tung period, mentalt. Jag sov dåligt; hade mycket ångest, drömde ständiga mardrömmar. Jag ville bara att ångesten skulle försvinna.

Lugnet är en synvilla. Men nu är boken här!

Lugnet är en synvilla. Men nu är boken här!

Till slut hittade jag ett sätt. När jag inte kunde sova gick jag helt enkelt och satte mig vid datorn och började skriva. Att skriva blev ett sätt för mig att ignorera – och ta mig förbi – de där jobbiga nätterna. Jag utgick från mitt eget mörker och skruvade så många varv jag bara kunde; hittade på en story om en man som drevs till vansinnets rand. Det blev början av en text. Texten utvecklades. Den blev en bok. Och nu är den boken här.

Skrivandet har betytt oerhört mycket för mig, precis som läsandet. Texter ger oss en värld att fly in i, och det är vad som gör dem så fantastiska. Jag hoppas att alla någon gång får upptäcka den känslan – och jag vet att jag har många vänner som definitivt gjort det.

Att få läsa sin egen bok

Tunneln i slutet av ljuset släpps på måndag. Igår var jag och hämtade det första exemplaret hos Type & Tell på Sveavägen. Att äntligen få läsa sin egen bok i tryckt format är en smått surrealistisk känsla.

tunneln_framsidaDet snurrar när jag ligger på rygg i sängen och läser min egen bok. Blandade känslor präglar läsningen; var tredje minut tycker jag att det är skitbra. Var tredje minut tycker jag att det är värdelöst. Tiden däremellan är jag likgiltig.

Min största rädsla när jag läser är den kring eventuella missar i texten. När jag valde att självpublicera innebar det ett antal kostnader; jag valde att investera i ett snyggt omslag och en erfaren redaktör (som också gjorde ett jäkligt bra jobb med texten). Korrekturläsningen, den allra sista touchen, gjorde jag själv.

”Du kan väl inte korrekturläsa din egen text?” undrar någon. Och så är det nog. Jag har missat små detaljer på ett par ställen, men inget som stör läsupplevelsen. Jag har räknat till åtta eller nio småfel på 280 sidor. En punkt här, ett saknat mellanslag där. Helt okej. Någon kommer säkert att räkna till fler; men vi måste alla göra våra egna prioriteringar.

Alltså läser jag boken med en kluven känsla. Och på måndag släpps den. Processen innan Tunneln i slutet av ljuset nu släpps har varit ett par år lång. Jag började skriva på den för kanske tre år sedan, och nu när den släpps har jag en uppföljare (eller, snarare, en spegling) färdigskriven. Var den hamnar är oklart just nu; flera förlag läser.

I helgen ligger min bok på Adlibris startsida. Så vibbarna är goda. Jag hoppas det fortsätter på den vägen.

Köp min bok hos Adlibris!

Besök Type & Tells för att lära dig mer om självpublicering!

Ladda ner ett smakprov ur Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpps om tio dagar – men redan nu kan du Ladda ner ett smakprov ur boken!

Det börjar sakta att sjunka in i mitt medvetande att boken snart kommer ut. Och att människor (förhoppningsvis) kommer att läsa den. I dagarna skrev jag färdigt vad som är bok nummer två; Mannen i tunneln. Nu återstår att kontakta förlag för att sondera terrängen.

Tunneln i slutet av ljuset går att förhandsbeställa hos Adlibris.