Etikettarkiv: Tunneln

Ahnhemrelease och reseläsning

Igår fick jag den första av två bokleveranser (nästa lär komma idag). På menyn stod en rad klassiska deckare eller kriminalromaner. Dashiell Hammett, Raymond Chandler, James Sallis.

Tursamt nog ska jag åka iväg på tjänsteresa på söndag och behöver något att läsa på flygplan och hotell. Timingen är perfekt.

Imorgon är det dessutom release för Stefan Ahnhems Den nionde graven. Jag går ganska sällan på releaser, mest på grund av tidsbrist, men det är kul varje gång man kommer ut.

Annars då? Mitt eget manus. Jag har dialog med ett par förlag. Intresse finns. Idéer finns. Fortfarande är det dock så att jag är ganska intresserad av att egenutge, av den enkla anledning att jag vet att jag kan göra mycket av jobbet själv. Fortsättning följer.

En snabb refusering

Nu vet jag hur det känns att bli refuserad. Refuseringskänslan är något jag gått och väntat på eftersom den, likt en demon, dyker upp för de flesta som skriver. Så hur känns det?

Kluvet. Och inte alls som att bli dumpad via SMS av en flickvän (jag var lite rädd för den känslan).

Å ena sidan: Jag skickade in ett manus som knappast kan beskrivas som mainstreamspänning. Läsning som inte trycker på några feelgoodknappar, som svämmar över av destruktivitet och som förmodligen är på tok för hackigt och kantigt för att snappas upp. Jag var alltså väldigt förberedd på att få en refusering. Nej, det är inga olyckliga äktenskap, problem med chefen eller jobbiga dagishämtningar i det jag skriver. Svärtan är betydligt mer kompakt än så.

Å andra sidan: Det gick lite väl snabbt. Det är ju sommar – jobbar förlagen ens? Eftersom jag vet en del om hur arbetet fungerar i manusgrupperna blir jag frustrerad över den snabba refuseringen. Jag vet att det förmodligen innebär att jag stupade på första läsningen. Personen som fick manuset i sina sommarsvettiga händer kände direkt att ”NEJ. NEJ. NEJ.” Och ganska starkt dessutom, eftersom jag fick nobben med ett förprogrammerat och oromantiskt meddelande.

Alltså. Kluvenheten regerar.

Så vad händer nu? Lägga sig ner och ge upp? Nej, såklart inte. Är man oxe så är man (alternativt: tycker man om att släpa sig själv i förnedringens hjulspår så gör man det).

Det filas, fixas och poleras. Som tur är har jag fått feedback från andra håll; tydlig feedback om vissa saker som därför måste åtgärdas. Och jag väntar dessutom på ett par förlagssvar till; även om jag nu börjat uppmärksamma allt fler brister och är ganska pessimistiskt inställd.

Skriva? Det är kul, det! Men jag måste verkligen sluta använda för många adjektiv.

Det här med att skicka in manus till förlag

Det brinner i sinnet. I dagarna skickade jag för första gången in manus till ett förlag. Sedan dess har tankarna snurrat. Runt, runt och lite i sidled. Det förvirrar mig, fascinerar mig.

Jag är ingen nybörjare, inte överallt. Massor av människor har läst mina texter. Men då har det handlat om journalistik, sälj eller information. Förutsättningarna och villkoren för de typerna av texter skiljer sig från de som omgärdar ett bokmanus. Sammanhangen i vilka man läser är helt annorlunda, liksom förväntningarna inför läsningen.

Men det som skiljer mest är skapandet av texten. Där det tidigare varit ett jobb, ibland rentav maskinellt och rutinmässigt, är det nu ett resultat av min egen hjärnas skapande, vilket i sig är otäckt. När någon läser det jag skrivit nu är det en självständig del av mig de läser. För trots att det är fiktiva händelser och personer i centrum är det ändå resultatet av min ohämmade fantasi, min personliga stil att skriva. Mina ord, bra som dåliga.

Vi vill alla bli bekräftade på olika sätt.

Jag slits mellan två känslor efter att ha skickat in manus till förlag.
Först, en känsla av befrielse. En befrielse från den stress som råttgnagt i mitt sinne, frustrationen kring att inte vara färdig, att inte ha skickat något, att fortfarande febrilt fundera kring om det någonsin kommer att bli ett färdigt manus eller inte.

Därefter, och i relation med den första känslan: en känsla av ofärdighet trots färdigheten. Tankar på saker som jag nog borde justerat lite, insikter om svagheter, tveksamheter och textsnuttar som kunde ha formulerats annorlunda.

Denfascinerar mig, slitningen mellan dessa två krafter. Det är en dragkamp som aldrig kommer att avgöras; jag är övertygad om att man aldrig blir riktigt klar. Det handlar om att bli tillräckligt klar – och om att acceptera att man är det.