Etikettarkiv: Topplistor

Olssons deckar-100

Jag hade missat att deckarfantasten tillika recensenten och krönikören Lotta Olsson i DN listar sina 100 bästa deckare. Herre gud, det är ju hysteriskt intressant!

Olsson och jag har inte riktigt likadan deckarsmak. För guds skull, vi snackar om en person som lyfte fram Mats Olssons Straffa och låta dö som en av årets bästa deckare.

Nej, jag uppfattar henne som benägen att gilla deckare som är finsnickrade, intrigstarka och inte allt för blodiga. Själv är jag mer åt det hårdkokta, skitiga och uppgivna hållet, vilket kanske säger mer om mig än om henne. Men en sak är säker. Jag älskar att läsa hennes initierade och finurliga krönikor och recensioner. Och det är ju olikheter i smak som gör det så kul att diskutera.

Att följa topp-100-listan är givet!

morkt-motivSom en första intressant notering ser jag att plats 99 innehas av Louise Penny’s Mörkt motiv. Jag vill minnas att den på engelska hette Still Life. Jag lektörsläste boken åt ett förlag redan 2010. Sågade den rätt så skoningslöst, vill minnas att jag kallade den skittråkig och platt. Två år senare utkom den alltså (på just W&W, som jag TROR att jag läste för!) och Louise Penny har sedan dess gjort mycket bra ifrån sig på den svenska marknaden. Det märkte jag inte minst när jag sålde deckare hos Adlibris.

Fel av mig, alltså? Kanske tur att förlaget inte lyssnade.

En annan sak som ska bli intressant är naturligtvis hur många av hennes topp-100-deckare som jag själv läst. Jag ber att få återkomma i frågan!

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!