Etikettarkiv: Tokyo noir

The Gun är släppt!

the-gunSå har en ny översättning till engelska av japanske noirförfattaren Fuminori Nakamura släppts. Det är Soho Press som släpper The Gun, vilken också var hans debutroman när den utkom första gången 2003.

Nakamura är en av mina absoluta favoriter så det är givet att jag redan beställt boken.

För dig som vill upptäcka något annorlunda än exempelvis typisk svensk myspys-spänning är Nakamura ett bra tips!

Recension: Kōbō Abe – The face of Another

Den japanska författaren Kōbō Abe (1924-1993) jämfördes ofta med Franz Kafka. Hans bok The face of Another sägs ha varit en stor inspirationskälla för den nutida Tokyo Noir-författaren Fuminori Nakamura i dennes arbete med Evil and the Mask. Den döda zonen har läst en suggestiv och fascinerande roman.

När en vetenskapsman får sitt ansikte förstört i en olycka slungas han in en febrig desperation. Hans fru distanserar sig från honom, han vistas bara utomhus med ansiktet dolt av bandage. Han känner sig dömd och plågad av omvärldens reaktioner och blickar.

Dömd och plågad av sin ensamhet, av sin egen hustrus illa dolda sympati.

the-face-of-anotherHan börjar fundera över sitt ansikte, över ansiktets betydelse för mänskligheten. Vilka är vi utan våra ansikten, hur påverkar våra ansikten vårt beteende, människors beteende gentemot oss? I sina studier inspireras han av uråldriga kulturer som gjort masker, blir besatt av tanken att tillverka en egen mask. Ett nytt ansikte åt sig själv.

Omsorgsfullt väger han in olika faktorer; ansiktsuttryck, form, struktur. Låser in sig själv i sitt arbetsrum, låter dagarna bli nätter, nätterna dagar. Isolerad i sitt arbete med sin mask, sitt nya jag. Snart flyter hans verklighet in i arbetet och när masken slutligen är färdigkonstruerad är han nöjd: inget avslöjar att det är en mask. Sakta men säkert förlorar han kontrollen till masken, tappar styrningen, låter sig svepas med.

Snart är han ett med masken. Men vem är det egentligen som har makten över hans beteende?

The face of Another är en påträngande suggestiv och tät berättelse; det är diskussioner, vetenskaplig diskurs, existentialism och mänskliga beteenden – allt sammanvävt till ett. Det blir, under stunder, nästan för mycket introversion och tankemönster för att man ska hänga med till fullo men det är så fantasieggande att man inte kan motstå. Att boken liknats vid Kafkas Förvandlingen är inte svårt att förstå.

Samtidigt som boken är en berättelse om en man och hans desperata situation är det givetvis också en diskussion om mänskligt beteende, utseendefixering och det inre kontra det yttre jaget. Det är fascinerande läsning rakt igenom och jag undrar varför jag inte läst Kōbō Abe förrän nu.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Fuminori Nakamura – Last winter, we parted

Det kan vara skitjobbigt att läsa böcker där huvudkaraktärerna inte har någon konstant. Men det kan också vara en befrielse – som i Fuminori Nakamura’s Last winter, we parted. Den döda zonen har läst och dras in i jakten på sanningen.

Det är fascinerande att försöka förstå sig på ondskan och dess mekanismer. Först och främst är det en uppgift svår som någon annan att ens definiera vad ondska faktiskt är; det finns många olika skepnader och nyanser. Men att sedan, när man definierat och identifierat den, förstå vilka drivkrafter som ligger bakom är än mer utmananade.

Men naturligtvis inte omöjligt.

last-winter-we-partedI Last winter, we parted ställs vi inför detta dilemma när en skribent får i uppdrag att skriva en biografi över en dömd dubbelmördare tillika världskänd fotograf; Yudai Kiharazaka. Kiharazaka är dömd för att ha satt eld på två unga kvinnor, som han lockat till sin fotostudio. Allt detta sägs ha skett i sökandet efter det perfekta fotografiet. Att fånga livets essens när det är som mest levande, på gränsen till dött.

Uppgiften är naturligtvis svår. Och Fuminori Nakamura gör det inte lättare, eftersom han lägger ut rökridåer kring sina huvudpersoner, försöker skaka av sig läsarens grepp… men bara till en viss gräns. För man tappar aldrig taget utan hänger kvar i en skör tråd och läser vidare, mån om att lösa karaktärspusslet.

Det är kännetecknande för Nakamura att han befolkar sina romaner med flyktiga karaktärer. Men också talande för hur vi faktiskt alla är: utåt sett verkar vi vara på ett sätt, men i vårt inre kan vi vara helt och hållet annorlunda. Det är detta förhållande – ibland motsatsförhållande – som Nakamura är som skickligast på.

Bokens misstänkte mördare, Yudai Kiharazaka, är såklart inte din typiske gärningsman, om en sådan ens finns. För att samarbeta i skrivandet av biografin ställer han krav på motprestationer av sin livstecknare; lämnar ut spår som ska leda till brottens kärna. Men samtidigt varnar han berättaren, försöker förmå denne att förstå att fördärvet väntar den som är för nyfiken.

Last winter, we parted är en psykologisk och lågmäld thriller i typisk Nakamura-anda. Mörkret är stundtals kompakt, villovägarna är flera och berättelsen är tät och mycket läsvärd. Under stunder blir berättelsen lite väl distanserad från dig som läsare; men detta kompenseras med en fascinerande story som aldrig upphör att gripa tag efter dig igen.

Mer japansk läsning; The face of Another

Kunde inte låta bli att lägga en ny bokbeställning i förra veckan när jag läste på lite mer om min nyfunna favorit Fuminori Nakamura. När man läser om Nakamura dyker det ofta upp referenser till Kobo Abe. Till exempel ska Nakamuras Evil and the mask vara inspirerad av Abes The Face of Another.

Alltså beställde jag både The Face of Another och The Woman in the Dunes av Kobo Abe. Och jag längtar. I Wikipediabeskrivningen står följande om Abe:

Abe has been often compared to Franz Kafka and Alberto Moravia for his surreal, often nightmarish explorations of individuals in contemporary society and his modernist sensibilities.

Behöver inte säga mer än att jag är såld. You had me at surrealistisk och mardrömslik, ungefär.

Rapport inkommer så fort böckerna levererats och läst. Under tiden läser jag Mons Kallentofts nya, Jordstorm, och förbereder en intervju med Camilla Läckberg.

Ett stilla köptips – Tokyo noir

Nu har äntligen ännu en bok av Tokyo Noir-mästaren Fuminori Nakamura översatts till engelska. Boken i fråga är Last winter, we parted. En psykologisk roman om en journalist som får i uppdrag att intervjua en känd fotograf som mördat två kvinnor för att fånga den perfekta bilden.

last-winter-we-partedSom alltid när Nakamura skriver är berättelsen flerbottnad och läsaren kan aldrig riktigt känna sig trygg i tillvaron. För dig som vill upptäcka något nytt och är trött på tjatiga deckare och thrillers rekommenderar jag att upptäcka Nakamuras författarskap. Det finns i nuläget tre romaner översatta till engelska: The thief, Evil and the Mask och nu alltså Last winter, we parted.

Upptäck en ny röst – upptäck en ny genre. Tokyo noir.

 

Recension: Fuminori Nakamura – Evil and the Mask

Ibland hittar man författare man inte kan släppa taget om. Det händer inte ofta, men det händer ibland och det är skönt att det inte händer varje vecka. Det är det bästa man kan vara med om som läsare.

Ett utmärkt exempel är japanska noir-författaren Fuminori Nakamura (pseudonym), vars dimmiga The Thief jag blev fullständigt absorberad av. Nu kan jag inte släppa taget. Det gränsar till vansinne och besatthet.

evil-and-the-maskNakamura, född 1977 har författat tio romaner – varav tre översatts till engelska. Han har fått flera utmärkelser, främst för just The Thief, som hyllades såväl i Japan som internationellt när den kom ut. Evil and the Mask skrevs året efter och bär samma ödesmättade känsla av uppgivenhet som sin föregångare; det handlar om trasiga liv, grusade förhoppningar och roten till ondska.

Det är, såklart, väldigt bra. Det är, såklart, väldigt vemodigt.

Berättelsens nav är den unge pojken Fumihiro Kuki. Som elvaåring kallas han till sin åldrande fars rum. Där får han veta att anledningen till hans existens är att skapa största möjliga förödelse och smärta vart han än kommer.

Fadern förklarar att Fumihiro ska formas att bli en cancersvulst i samhället. Utöver detta är det enda Fumihiro får veta att hans liv kommer att transformeras till ett inferno; för att skapa helvete måste man uppleva det, förstå dess sanna natur. Därefter introduceras han till en jämnårig flicka, Kaori, som adopterats av familjen. Fadern förklarar att Kaori är instrumentell i den väg han måste vandra.

Evil and the Mask är en symfoni i uppgivenhet och desperation. Fuminori Nakamura väver fram en intrig som spinner varv efter varv av ondska kring läsaren; under stunder nästan omärkbart – för att plötsligt slå till med full kraft. Vi möter den absoluta kärleken, det absoluta hatet och bjuds in i en värld där regler är undantag och världen redo att kastas in i kaos. Evil and the Mask är inte i samma absoluta toppklass som The Thief, men det är fortfarande ohyggligt bra – och min besatthet lär fortsätta.

Läsfeber – Hanna E Lindberg, Caroline Eriksson och Christoffer Carlsson

Jag förstår inte hur jag får tid, egentligen, men jag läser ganska bra och ganska mycket just nu. It’s a miracle! Halleluja, eller något i den stilen.

Inte nog med att jag läst ut Evil and the mask av min nya kärlek Fuminori Nakamura. Nej, nej. Igår läste jag ut Hanna E Lindbergs Sthlm Confidential, en rappt skriven och lovande debut som ger mersmak. Dessutom landade Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig i brevlådan och vad kan jag säga? You had me att Svenska Mord. Måste börja läsa.

Med andra ord, jag har ett par recensioner att skriva. Och lite fler böcker att läsa. Och. Jag började visst tjuvläsa i Christoffer Carlssons Den fallande detektiven igår och det skulle jag inte gjort för jag känner att oj, det blir kanske svårt att släppa den och aj, vad orättvist det är att jag inte kan skriva som honom.

Ger läsningen mig feber, eller är jag febrig ändå? Hur uppfinner jag mer tid. Och varför är tiden inte oändlig, och jag känner att –

Nej, nu ska jag inte känna mer.