Etikettarkiv: Thriller (genre)

Recension: Caroline Kepnes – Du

En tempofylld och befriande sinnesskruvad stalker-thriller med färgstarka karaktärer. Caroline Kepnes Du är svår att lägga åt sidan. 

”You had me at hello” är en känd kommentar ur den småsliskiga filmen Jerry Maguire. Den kommentaren passar inte in i min recension av Caroline Kepnes debutthriller.
”You had me at sinnesrubbad intelligent stalker som jobbar i bokhandel,” däremot. En helt annan story.

9789137143385Joe och Guinevere: det perfekta paret. Åtminstone är det vad Joe är övertygad om efter deras första flirtiga möte i hans bokhandel. Deras samtal, deras blickar, ja… allt pekar på att de är som gjorda för varandra. Problemet är bara att Guinevere inte insett det ännu.

Detta är dock inget problem för Joe; han är både intelligent och företagsam. Och störd. Metodiskt – och kärleksfullt – börjar han att kartlägga Guineveres liv. Hennes vänner, hennes killar, hennes studier. Han bekymras av det bekräftelsebehov hon visar upp men förlåter henne eftersom han älskar henne. Och hon honom. Snart.

Det finns en risk i att skriva en psykologisk thriller i första person presens. Det blir lätt pladdrigt. Och visst finns det passager i Du som känns aningen pladdriga, men där andra böcker tappar i styrka av den känslan är så inte fallet här. Istället ger det tyngd och innehåll till karaktärerna Joe och Guinevere, ty de är inte helt okomplicerade där de lever på varsitt håll i storstadsdjungeln.

Vad Caroline Kepnes lyckats allra bäst med är att porträttera en skurk som varken vet eller tycker att han själv är en skurk (psykfall, någon?). Men det mest fascinerande konststycket är att hon lyckas få delar av den sjukliga besattheten både igenkännbar och sympatisk.

Möjligen är detta en oroväckande indikation på min personlighet, men jag är oerhört svag för denna typ av berättelser när de lyckas.

Alltså läser jag hänfört vidare, sida efter sida, vävs in i Joe och Guineveres öden. Det bästa beviset på att en författare gjort ett bra jobb är när det är svårt att lägga ifrån sig boken. För mig är det omöjligt att sluta läsa Du när jag väl börjat. Detta måste vara en av de bästa psykologiska thrillers som ges ut i Sverige i år.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Paula Hawkins – Kvinnan på tåget

Psykologisk spänning med bra driv gör ingen besviken. Den döda zonen har läst Paula Hawkins omtalade thrillerdebut Kvinnan på tåget.

Hopplösheten har ett namn. Det namnet är Rachel.

Rachel är en kvinna vars liv är slaget i spillror.
Hon dricker för mycket alkohol och det vet hon om.
Hon har har blivit lämnad av sin man men inte kan sluta kontakta honom om dagarna. Nätterna.
Hon är nedgången, flyr in i fantasivärldar för att lindra tristessen. Ljuger.

kvinnan-pa-tagetVarje morgon åker hon samma tåg. Inte för att hon har ett arbete, utan för att hon vill ge sken av att hon har ett. Hon har fått kicken efter för mycket krökande. Men tåget åker hon ändå, och varje dag stannar det vid samma rödljus för mötande tågtrafik. Ett stenkast bort ligger en idyllisk radhuslänga. Hennes förflutna.

Varje morgon fångar hon glimtar av ett lyckligt liv från ett av radhusen. En man, en kvinna, vackra och framgångsrika. Hon döper dem. Hon fantiserar om hur deras liv är. Hon lär känna dem. Till en dag, då hon plötsligt ser något som välter omkull allt. Ett par dagar senare är allt kaos och kvinnan i huset försvunnen.

Och Rachel vet inte vad som hänt, men är rädd för att hon är inblandad på något sätt.

Kvinnan på tåget är en omtalad thrillerdebut, blurbad och hajpad. ”Årets Gone girl”, proklameras i en recension. Och jag värjer mig, eftersom dylika stämplar och epitet brukar falla platt. Och visst, liksom Gone Girl är det en thriller, en skickligt skriven sådan. Men Kvinnan på tåget handlar om en annan slags sönderfall, en annan slags missbruk och relationer.

Det är spännande och drivet. Tempot är högt, kapitlen föredömligt korta, språket ledigt. Som läsare är det svårt att inte dras med. Som psykologisk thriller är det skarpt skrivet, det är inte heller speciellt konstigt att filmrättigheterna redan är sålda. Men det jag nästan uppskattar mest är att det också är ett porträtt av en människa som mår dåligt, som lider av en ohälsosam besatthet och ett missbruk som är svårt att kontrollera.

Kvinnan på tåget är den perfekta läsningen för dig som gillar rapp, psykologisk spänning. Det är läsning för dig som uppskattar Harlan Coben eller Gillian Flynn.

Köp boken!

Bokrea 2015: Tips om bästa deckarfynden

Ingen som är bokintresserad har väl missat att Bokrean är igång. Som alltid bjuds ett digert urval av fantastiska, mindre bra och helt värdelösa böcker ut till priser som är svåra att motstå. Den döda zonen tar din hand och guidar dig ut i readjungeln – vilka är fynden inom spänning, deckare och thrillers?

Vi börjar med det bästa.

I år kan man köpa tre av fyra delar i David Peace’s väldigt mörka och hårdkokta Yorkshirekvartetten. Det är bara den fjärde och sista boken som saknas, men både 1974, 1977 och 1980 går att köpa i pocketutgåva. Priset är skämtsamt billigt, så det går inte att undgå köp. Den fjärde delen, 1983, har inte utkommit i pocket ännu. Den som verkligen vill läsa kan såklart köpa inbunden till ordinarie pris.

jag-var-dora-suarezOch när vi ändå är inne i det beckmörka så tipsar jag om Jag var Dora Suarez av Derek Raymond, en helvetisk och psykotisk berättelse. Obehagligt, om än inte lika grafiskt, blir det i Lars Keplers Stalker. En författare som aldrig väjer för det jävliga är för övrigt Sharon Bolton, vars Odödlig nu kan köpas på rean. Johanna Mo skrev att Döden tänkte jag mig så, och inte heller där väjs det för uppgivenhet och frustration.

Jag vore väl en idiot om jag inte tipsade om Gillian Flynn och Gone Girl, men förmodligen har alla redan läst den. Då tipsar jag hellre om hennes Mörka platser som handlar om ärren efter ett fasansfullt mord och varför inte en bok som har ett par år på nacken; Den sista safarin av Deon Meyer, som är en av mina absoluta favoriter i spänningsgenren. Här snackar vi Sydafrika, vildmark och elakheter.

Gillar man tempostark thrilleraction så finns det ingen anledning att väja för varken Thomas Engströms Väster om friheten eller Joakim Zanders Simmaren. Det dödas, det jagas och det är naturligtvis internationella förvecklingar och ett inferno av hemligheter. Bra grejor. Jag tycker även att alla thrillerälskare ska läsa Paranoia av Joseph Finder; filmen sög men boken är jäkligt bra.

den-osynlige-mannen-fran-salem”En jävla massa pang-pang och desperat tidsjakt” kanske inte är din grej? Då ska du läsa Elly Griffiths En orolig grav, Ian Rankins En annan mans grav (mycket gravar nu, min anm.), Christoffer Carlssons Den osynlige mannen från Salem eller varför inte Dror Mishanis Utsuddade spår. Den sistnämnde vann ju för övrigt priset som bästa översatta kriminalroman härom året och den näst-sist-nämnde vann Bästa svenska kriminalroman. Bara att läsa!

Och jag själv då? Vad kommer jag att köpa?
Jesper Ersgård: Dans med djävulen (hört bra saker)
Belinda Bauer: Ni älskar dem inte (Bauer är bäst och detta är den enda av hennes böcker jag inte har)
Daniel Akenine: 11 gram sanning (internationellt, högtempo, lovande!)

Nå. Där var lite tips från mig. Jag har säkerligen missat en hel del, men å andra sidan har jag inte koll på hela utgivningen heller. Tyvärr.

Grym spänningskampanj och ny Kristina Ohlsson

Har jag befunnit mig på en annan planet, eller?
Att Kristina Ohlsson släppt en thriller är något som faktiskt gått mig förbi. Visst, jag hörde talas om att hon skulle skriva en; men hade nog för mig att det var i vinter den skulle komma. Men vips, ojsan, nu är den här. Lotus Blues släpptes i förra månaden och det känns på gränsen till skamligt att jag inte noterat det.

En gång i tiden lektörsläste jag Kristinas debut och minns det som en trevlig aha-upplevelse. Så det är klart att när det nu påbörjas en ny serie – dessutom en thrillerserie! – så är jag rätt sugen.

Dessutom. Hade missat att mina gamla vänner och kollegor på Adlibris kör en riktigt bra kampanj för alla oss som gillar deckare och spänning. Finfina titlar ingår i deras höstkampanj. Och finfina priser, dessutom. Värt att kolla!

Recension: Thomas Engström – Söder om helvetet

Söder om helvetet – den andra boken i Thomas Engströms serie om Ludwig Licht – bjuder på tempofylld och tajt thrillerläsning. Det är professionellt och slipat, konstaterar Den döda zonen.

”Frånvaron av piller och sprit var en katastrof”, konstaterar Licht när han befinner sig på Pennsylvanias landsbygd i full färd med att infiltrera en högerextrem organisation som har ondska, död och helvete på agendan.

Söder om helvetet, ja. Licht har varit där, är fortfarande där. Söder om helvetet.

Han trivs i infernot, det matar hans kropp och själ. Denna gång anlitas han av sin gamle uppdragsgivare, GT, som nu befinner sig i Staterna. Ett delikat fall väntar på Licht; en tonårspojke hittas död i vad som misstänks vara resultatet av ett kärleksdrama med politiker i huvudrollen.

9789100138905Givetvis är det inte så enkelt. Händelserna slungar g-kraftssnabbt Licht in på direkt kollisionskurs med en högerextrem rörelse som plogar sin väg mot ett utopiskt mål. För Licht gäller att på kortast möjliga tid infiltrera rörelsen och göra sig betrodd av den innersta kretsen.

I Thomas Engströms thrillerböcker är Ludwig Licht epicentret från vilket allting strålar. Och Engström är bekväm med sin karaktär, nästan obehagligt bekväm, trots att det finns en svårbemästrad dubbelhet i Licht. Å ena sidan beskrivs han se ut som ”… en pundare som måste vittna i en rättegång …” och å andra sidan har han ett kraftigt och självklart driv i sina aktioner, hur improviserade de än må vara.

I Väster om friheten slogs jag av de vilda svängarna, den vassa dialogen och det nästan dystopiska Berlin som beskrevs. I Söder om helvetet är svängarna inte lika vilda, något som känns medvetet från Engströms sida. Däremot är dialogen minst lika bra – eller bättre – än i förra boken. Dialog och handling är tajt, fokuserad och har en livfull skjuts framåt, bara framåt.

Det finns en kontrollerad precision i texten, vilket är nödvändigt för en bra thriller. Balansgången mellan detaljer och frihet är fundamental, hamnar man fel slår det slint i trovärdigheten. I Söder om helvetet hamnar Thomas Engström helt rätt – det ska bli intressant att se om han fortsätter att göra business av sitt författarskap.

Carlsson, Engström och Lindberg

Det är fredag, en fredag som går i inspirationens tecken. Efter gårdagens lunchintervju med Christoffer Carlsson som avhandlade både skrivglädje, kontrollbehov och frågan varför alla ska skriva trilogier (dyker upp på bloggen någon gång snart) är både läs- och skrivlust stor. Dessutom läste jag ut Thomas Engströms nya thriller Söder om helvetet på vägen till jobbet så jag känner mig lika rapp i sinnet som Engström är i käften/med pennan.

Notera: jag uppskattar en bra thriller. Men när det gäller Engström handlar det inte bara om skarp och välartikulerad thrillerläsning utan framför allt om Ludwig Licht, huvudkaraktären.

För även om Licht är något mer kontrollerat hopplös i Söder om helvetet jämfört med Väster om friheten så är det med honom allting börjar och slutar. Jag önskar att jag kommit på en så solid karaktär att bygga berättelser kring. Även om just ordet solid kanske inte känns klockrent i samband med den gode Licht.

Rappt berättande tilltalar mig, jag är så jävla enkel. Detta innebär att jag (efter löften om rapphet och mörker) börjat läsa Sthlm Confidential av Hanna E Lindberg. Här är det dock inte amerikansk ultrahöger som är i blickfånget utan den svenska mediebranschen. Det börjar lovande och jag hoppas att helgen innebär mer läsning.

[Aj, det värker i min skrivnerv. Nu har jag skrivit ordet rapp tre gånger.]

Kära återseenden och förhandsläsning

Jag läste ut manuset som jag skrev om i mitt förra blogginlägg; en brittisk deckare som med allra största sannolikhet kommer att bli utgiven. Mer om det vid senare tillfälle.

the-calling-of-the-graveIgår började jag läsa The Calling of the Grave av Simon Beckett. Beckett är en av mina favoritförfattare i den brittiska deckargenren, men jag har inte läst något av honom på ett par år. Beckett’s huvudkaraktär är doktor David Hunter, som är expert på att analysera kvarlevor. Beckett, som skrivit tre böcker före The Calling of the Grave, är just nu aktuell med en stand-alone: Stone Bruises. Det lutar alltså åt att det kommer att bli lite Beckett-läsning framöver.

Böckerna om Hunter är alltid välskrivna och spännande; de funkade dock aldrig riktigt i Sverige (Minotaur gav ut två stycken) eftersom det är oerhört svårt för utländsk spänning att etsa sig fast på svenska marknaden om det inte är ohyggligt bra.

Efter läsningen av The Calling of the Grave har jag ett par andra böcker på lut. Bland dessa är en förhandsläsning av en thriller som utkommer i sommar. Det ska bli spännande att läsa; det känns som att thrillergenren har vuxit på sistone. Både i Sverige och utomlands. Många nya, duktiga, thrillerförfattare dyker upp och uppvisar precis det driv som krävs i genren.

Jag diskuterade förresten ett par thrillers häromdagen med en vän. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att faktiskt tipsa om Andreas Normans En rasande eld – som efter lite trevande och akademiska första 50-60 sidor verkligen tar fart och blir en thriller av högsta klass (se min recension här).