Etikettarkiv: Thriller (genre)

Att vara tvåboksförälder

Så har det hänt; bok nummer två är släppt. Känslan inombords är … tomhet. Borde jag ha dåligt samvete över min egen brist på entusiasm?

Som tvåbarnsförälder kan jag intyga en sak: ja, man kan älska två barn lika mycket. Som tvåboksförälder är jag däremot mer osäker. Kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Eller, snarare: kan JAG älska bok två lika mycket som bok ett?

Min första thriller, Tunneln i slutet av ljuset, skrevs under stora plågor. Det var sömnlösa nätter, det var ångest, det var fan och helvete och allt däromkring. När boken till slut kom ut gick jag vilse i någon slags euforisk dimma. Jag hade skrivit en jävla bok.

Min andra thriller, Mördarens väg, är oerhört tätt besläktad med Tunneln i slutet av ljuset. Det är nämligen en speglad berättelse av samma händelser. Men, där Tunneln bar ett starkt fokus på ångest och psykisk ohälsa, så är Mördarens väg en ren och skär beskrivning av psykopati och besatthet i sin högsta (eller lägsta) form.

Jag är, helt enkelt, inte lika nära huvudkaraktären. På gott och ont, naturligtvis – det har varit oerhört fascinerande att skriva om en psykopat, och inte minst att researcha och lära mig mer om den typen av personer.

Ändå: tomheten.

Boken släpps och jag känner mig tom.
Boken släpps och jag ser svårigheter där jag borde se möjligheter.
Jag tänker: vem orkar läsa om en psykopat? Vem kommer att bry sig om denna boken? Har jag lyckats i min framställning av huvudkaraktären? Borde jag inte ha skrivit en tjockare bok (den är 200 sidor)?

På den sista frågan vet jag svaret: nej. Jag är själv allergisk (överdrift) mot böcker som överstiger 350 sidor. Jag gillar att skriva korta, kärnfulla och förhoppningsvis täta berättelser. Men ändå, tvivlen finns där.

Så, kan man älska bok två lika mycket som bok ett? Vad tror ni? Och ni som skrivit två eller fler böcker, hur har ni känt under processens gång? Är det naturligt att ha dåligt samvete över bristen av entusiasm?

Och just det.

Köp boken hos Adlibris.
Köp boken hos Bokus.
Eller köp den på närmaste Akademibokhandel.

Att få läsa sin egen bok

Tunneln i slutet av ljuset släpps på måndag. Igår var jag och hämtade det första exemplaret hos Type & Tell på Sveavägen. Att äntligen få läsa sin egen bok i tryckt format är en smått surrealistisk känsla.

tunneln_framsidaDet snurrar när jag ligger på rygg i sängen och läser min egen bok. Blandade känslor präglar läsningen; var tredje minut tycker jag att det är skitbra. Var tredje minut tycker jag att det är värdelöst. Tiden däremellan är jag likgiltig.

Min största rädsla när jag läser är den kring eventuella missar i texten. När jag valde att självpublicera innebar det ett antal kostnader; jag valde att investera i ett snyggt omslag och en erfaren redaktör (som också gjorde ett jäkligt bra jobb med texten). Korrekturläsningen, den allra sista touchen, gjorde jag själv.

”Du kan väl inte korrekturläsa din egen text?” undrar någon. Och så är det nog. Jag har missat små detaljer på ett par ställen, men inget som stör läsupplevelsen. Jag har räknat till åtta eller nio småfel på 280 sidor. En punkt här, ett saknat mellanslag där. Helt okej. Någon kommer säkert att räkna till fler; men vi måste alla göra våra egna prioriteringar.

Alltså läser jag boken med en kluven känsla. Och på måndag släpps den. Processen innan Tunneln i slutet av ljuset nu släpps har varit ett par år lång. Jag började skriva på den för kanske tre år sedan, och nu när den släpps har jag en uppföljare (eller, snarare, en spegling) färdigskriven. Var den hamnar är oklart just nu; flera förlag läser.

I helgen ligger min bok på Adlibris startsida. Så vibbarna är goda. Jag hoppas det fortsätter på den vägen.

Köp min bok hos Adlibris!

Besök Type & Tells för att lära dig mer om självpublicering!

Ladda ner ett smakprov ur Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpps om tio dagar – men redan nu kan du Ladda ner ett smakprov ur boken!

Det börjar sakta att sjunka in i mitt medvetande att boken snart kommer ut. Och att människor (förhoppningsvis) kommer att läsa den. I dagarna skrev jag färdigt vad som är bok nummer två; Mannen i tunneln. Nu återstår att kontakta förlag för att sondera terrängen.

Tunneln i slutet av ljuset går att förhandsbeställa hos Adlibris.

”Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet”

Den döda zonen intervjuar Joakim Zander.

SUCCÉDEBUT! KRITIKERKÄRLEK! INTERNATIONELLT JETSET-LIV! – Joakim Zanders debutroman Simmaren har i skrivande stund sålts till 30 länder, filmrättigheterna är bokade och klara. Framgången är Här och Nu. När uppföljaren Orten släpps är många nyfikna på vad som väntar. 

Joakim Zanders debut Simmaren (2013) handlade inte om Anders Holmertz och hans framgångar som svensk elitsimmare under åttiotalet. Däremot handlade boken om hemligheter och hysterisk action – något som uppenbarligen föll läsarna i smaken. Med uppföljaren Orten är den gamla EU-påläggskalven Zander tillbaka med ännu en spännande berättelse.

Joakim, jag är inte sportjournalist och du är inte Henke Larsson. Men jag kan ändå ställa frågan: ”Hur känns det?”
– Jodå, det känns väl hyfsat? Skönt att det drar igång liksom. Jag hatar den här perioden mellan det att boken är klar och att den kommer ut. Man går bara runt och ojar sig, bättre att vara ute på banan, oavsett hur det går.

ortenDet är ingen idé att trippa på tå nu. Jag tycker att vi börjar med det negativa. Vad har varit tråkigast med att skriva Orten?
– Det som alltid är tråkigast antar jag: Att hålla på och mata dag in och dag ut. Disciplin är ju inte kul, det kan man inte säga. Men nödvändigt för annars blir det ingenting alls, konstaterar Zander med en av intervjuaren förmodad suck.

Om Simmaren skulle kunnat handla om Anders Holmertz finns det andra idrottsparaleller i nya boken, Orten. Boken utspelar sig i Bergort, som är en fiktiv plats. Men:

Titeln får mig osökt att tänka på den gamle fotbollsspelaren Göran Bergort. Finns det några paralleller där?
– Ja, alltså, jag vet inte hur jag fick ordet Bergort i huvudet från början. Jag visste tidigt att boken skulle heta Orten och letade efter ett namn på förorten som skulle passa miljön jag hittat på.

– Bergort var perfekt för det lät liksom ursvenskt, som många av Stockholmsförorterna gör. Sen är jag ju Pekingfan, så det var såklart en bonus att Orten fick dela namn med en gammal IFK Norrköping-trotjänare. Hoppas det är ok med honom också bara…

Joakim Zander berättar att själva storyn till Orten dök upp redan när han skickat iväg Simmaren till förlag för tre år sedan. Men när tankarna började formas visste han inte om han skulle bli antagen eller ej.
– Jag tänkte att jag behövde ett nytt projekt. Men de tankarna var väldigt annorlunda mot vad det faktiskt blev till sist. Det var förra sommaren och hösten som jag började jobba fundera runt Orten mer målmedvetet. Det tog ett tag tills jag faktiskt började skriva, för jag hade mycket research att göra innan jag satte igång.

Researchen i fråga har huvudsakligen handlat om radikaliseringsprocesser och hur de ser ut. Vilka mekanismer som ligger bakom.
– Jag har fått mycket hjälp av Leif Stenberg som är professor vid Center for Middle Eastern Studies i Lund. Helt ovärderligt. Jag har också spenderat många timmar med böcker och hemska Youtube-videor.

Du glider ju numera runt och är författare på heltid, så det borde ändå ha varit lättare att hitta tid?
– Ja. Jag går till jobbet varje dag för att skriva och behöver inte malla ihop det med ett heltidsjobb. Det är såklart enorm skillnad.

235323När Simmaren släpptes berättade du för mig att du varit helt oförmögen att planera vad som skulle hända i bokens handling under processen. Är det något som förändrats nu när du fått mer tid, och när du har debuten bakom dig?
– Ja, jag önskar ju det? Och till viss del har jag väl blivit bättre. Främst oroar jag mig inte lika mycket om den biten nu som jag gjorde första gången. Jag litar mer på berättelsen, på att den ska hitta rätt på något vis. Den gör ju oftast det.

– Samtidigt, när man skriver den typen av böcker som jag gör, med en massa olika tidslinjer och personer, önskar man ju alltid att man var ännu bättre på själva pusslet…

Vad gör du om nätterna nu när du inte skriver, förresten?
– Nu skrev jag ju Orten rätt snabbt så det blev faktiskt en del skrivande på nätterna den här gången också, särskilt i slutet. Men det är ju grymt att oftast inte ha den där pressen att skriva då. Jag kan se på film istället. Och Mad Men. Älskar Mad Men.

Om vi ser på hela processen, hela arbetet. Och inte ska fokusera på det tråkiga; vad är det då som är roligast av allt. vilka ögonblick?
– Det som är roligast är ju den där enstaka dagen när man känner att man verkligen fått till det. Det rör sig kanske om tio procent av tiden, när man tycker att det man skrivit under dagen verkligen är bra. Jag tvingar mig igenom nio av tio dagars skrivande för att nå den där underbara känslan av viktlöshet. Kanske är det därför jag skriver överhuvudtaget.

Rykten säger att du lyssnar en hel del på musik när du skriver. Vad är det du lyssnar på?
– Åh, Theo Parrish, Mwuana, Silvana Imam och Max Richters Music for 18 Musicians. För att nämna några.

Många författare gillar själva redigeringsprocessen. Andra är mer snarstuckna. Hurdan är du?
– Den här gången tyckte jag det var härligt att sätta igång med redigeringen. Storyn och personerna satt och jag behövde inte stressa för att få till det utan kunde koncentrera mig på att få det riktigt bra.

Märktes det någon skillnad från förlagets sida vad gäller åsikter och tips kontra skaparfrihet mellan de två böckerna?
– Den stora skillnaden den här gången var att jag hade förläggare och agent som var ivriga att läsa tidigt. Det har man ju inte som debutant när man jobbar i isolering på ett annat sätt.

– Men de jag jobbar med skulle aldrig drömma om att styra skapandet. Vad de gör är att de talar om vad som inte funkar. Det är det allra viktigaste i författandet tror jag. Att ha folk du litar på som talar om för dig vad som inte är bra, för ofta ser du inte det själv. Men sen hur du ska få det bra måste alltid var upp till dig själv, det kan ingen hjälpa dig med.

Orten handlar en hel del om extremism. Sökandet efter tillhörighet. Varför tror du att vi människor så gärna vill känna oss som en del av något större?
– Det är ju en enorm fråga såklart. Jag tror det finns massor av anledningar och alla har vi väl det i oss på ett eller annat sätt, känslan av att man skulle vilja vara en del av rörelse eller ett större sammanhang.

– Vad gäller just jihadism och viljan från ett fåtal människor att lämna Sverige för att kämpa för IS, så grundar sig det nästan alltid i ett upplevt utanförskap i det svenska samhället. Det blir en väg bort från ett sammanhang man inte längre känner tillhörighet med.

– Det är också nästan alltid en upplevd solidaritets- och rättvisehandling. Man kopplar sitt eget utanförskap till de orättvisor som andra muslimer upplever och då känner man att det är rättfärdigat att ”slå tillbaka” och man har överseende med de obeskrivliga grymheterna som medel mot ett större mål.

Orten släpps först i Sverige men rullar också ut i 30 andra länder under nästa år. Att sätta ord på förväntningarna är svårt, säger Zander, men förhoppningen är tydlig.
– Min förhoppning är att den blir läst och uppskattad, såklart. Jag tror att den är genuint spännande, men jag hoppas också att den sätter igång lite tankar och diskussioner hos läsarna angående integration, utanförskap och radikalisering.

235328Boken är en av – nuförtiden – rätt många thrillers som ges ut av svenska författare. Thrillergenren har fått en pånyttfödelse de senaste åren och Joakim Zander läser själv en hel del. Inte bara thrillers. Han hävdar att John le Carré är ”den självklara nestorn” inom thrillergenren.
– Men jag gillar svenska spänningsförfattare som Christoffer Carlsson och Thomas Engström mycket också, konstaterar han.

Förresten, en vän till mig blandade ihop dig med just Thomas Engström. Vad kan det bero på, skriver ni liknande böcker eller påminner ni bara om varandra?
– Är vi lika? Ja vi har ju båda medelåldersskägg, gillar tupplurar och skriver thrillers, men stilmässigt rör vi väl oss i lite olika vatten? Thomas tycker att mina böcker är “socialistiska”, vilket är hans sätt att säga att karaktärerna i dem ibland uttrycker mänskliga känslor.

Nu väntar en hektisk höst. Lanseringen av Orten följs av en period med bokmässa och en liten författarturné på östkusten och södra Sverige under oktober. Någon tid att vila lär inte finnas.
– Men det är skitkul. Och någonstans mitt i det där ska jag väl börja pula med med nästa bok också, avslutar Joakim Zander med en hysterisk glimt i ögat.

Köp boken hos Adlibris
Foton på Joakim Zander: Emil Malmborg

Recension: Graeme Cameron – Normal

Den blurbas av Lee Child och erbjuder en spännande och svårsläppt historia. Normal av Graeme Cameron är en psykologisk thriller som surfar vidare på psykopatvågen inom spänningslitteraturen.

normalNär jag läser Normal tänker jag på tre saker.

För det första misstänker jag att författaren, i likhet med mig, har The Collector av John Fowles som en av sina favoritböcker. Det är bara en känsla. Och kanske en likhet, även om Cameron inte tangerar Fowles’ geni och författande.

För det andra tänker jag att Graeme Cameron förmodligen gillar TV-serien The Fall, som av en händelse råkar vara en av mina favoritserier. Kanske är det så att han inspirerats, kanske inte.

För det tredje tänker jag att boken är ännu en i genren psykologiska thrillers – en genre som fått en pånyttfödelse den sista tiden (tack Gone Girl för det).

Bokens berättare är en helt vanlig person. Nå, vanlig på så sätt att han lever ett – till det yttre – ordnat och NORMALT liv. Så är det förstås inte, för i källaren under sitt hus samlar han på unga kvinnor, som han kidnappar och håller fångna. Han är kalkylerat ond, medveten om sin ondska och har en stark drivkraft.

Allting är för honom helt självklart. Fram till en dag, då han träffar en person som förändrar allt.

Normal är vad som i bokvärlden kallas för en bladvändare; en rapp och spännande thriller som är svår att lägga ifrån sig. Det handlar förstås inte om någon större litterär händelse utan boken är vad man förväntar sig: underhållande.

Skeendet berättas utifrån huvudkaraktären och ibland är det riktigt vasst, stundtals ganska humoristiskt. Men ibland blir det pladdrigt, dock aldrig så pass pladdrigt att man tappar intresset. Karaktärerna är intressanta men känns aningen stereotypiska i sitt agerande – och som rutinerad thrillerläsare blir jag inte speciellt överraskad.

Ändå: Normal är lättmotiverad och underhållande läsning. Det är en bok som rider på vågen med den sympatiske psykopaten, även om den inte når upp till samma nivåer som Paula Hawkins Kvinnan på tåget eller Caroline Kepnes Du.

 

Recension: Stefan Ahnhem – Offer utan ansikte

En tudelad läsupplevelse som blir bättre för var hundrade sida: Den döda zonen har läst Stefan Ahnhems Offer utan ansikte, en bok som väver och väver och till slut hittar greppet.

Fabian Risk är mordutredaren som flyttar åter till rötterna efter strul i karriären. Flytten från Stockholm till Helsingborg blir dock allt annat än lugn och harmonisk; när en träslöjdslärare hittas död i sin slöjdsal visar sig offret ha tydliga kopplingar till Risk. Vid kroppen hittas ett gammalt klassfoto. En av klasskompisarna: Fabian Risk. Men vem är mördaren?

Att komma ny till en polisstation man aldrig jobbat på förut är inte okomplicerat. När dessutom privatlivet hackar är det lite för mycket på lite för många fronter för Risk, som inte är känd för att kompromissa.

offer-utan-ansikteSådan är upptakten till Offer utan ansikte. Det är en bra inledning som efter en stund gör mig frustrerad eftersom berättelsen tappar fart. Men, när det som mest behövs är det som att författaren lyssnar.

Något händer: en genreförskjutning. Berättelsen tar allt mer formen av en thriller istället för en kriminalroman och klämmer åt greppet. I rappa sekvenser skjutsas läsaren framåt – allt medan en oundviklig upplösning närmar sig. Det är en tempohöjning som både är välbehövlig och effektiv.

Stefan Ahnhems debut har trots sitt imponerande omfång föredömligt korta kapitel. Lägg till detta en stundtals filmisk handling och en allt mer påtaglig personlig kris för huvudkaraktären. Yes. Vi är på väg mot en våldsam upplösning.

Bokens största behållning är det framväxande personporträttet av Fabian Risk. När jag som läsare till slut kommer tätt inpå Risk, drabbas av hans personliga problem, då lyser desperationen igenom. Och då är det riktigt bra. Det är också i det skeendet som tempot i berättelsen ändras, drivs upp, blir allt mer pulserande. Denna glidning från genre till genre, medveten eller inte, blir kraften som föder hela boken.

Med jämna mellanrum diskuterar jag spänningsromaner och deras omfång. Så även här; det dröjer innan jag kapitulerar inför Offer utan ansikte. Vadan dröjsmålet? Kanske finns svaret i det faktum att författaren presenterar en ny karaktär och att det tar tid.

Att Stefan Ahnhem är van manusförfattare för TV märks tydligt – och när den skickligheten sipprar fram genom bokstäverna händer det grejor; det är då det smäller, kränger och vrider. Och det är där Ahnhem är som bäst, borde uppehålla sig. Som född och uppvuxen i Helsingborg är det dessutom extra spännande att läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta kvarter.

Offer utan ansikte är solklar semesterläsning, en spännande bok från en debutant som lovar mer.

Friday interview: Caroline Kepnes

Caroline Kepnes: “My drive is to create worlds and fill them up with people”

A breathtaking thriller debut; You by Caroline Kepnes introduces the sympathetic psychopath. But what’s the story behind the book? Den döda zonen / The Dead Zone decided to get the story directly from the source.

The main character of You is named Joe, but he’s certainly not your average Joe. See; Joe is in love, and the object of his desires, Guinevere, thinks he is a charming enough guy. Definitely charming enough to let him approach her.

Photo: Kathleen Szmit

Photo: Kathleen Szmit

Of course, this fact changes everything. Because, honestly, who can stop love from breaking through – sometimes you just have to give people a shove in the right direction.

You is the debut novel of Caroline Kepnes. It is, most certainly, a thriller that makes a mark on the reader. Simply put: start reading and you’re hooked.

The story is told in first person, present tense. Quite the risk if not done properly, but for Kepnes, the choice of using present tense wasn’t a particularly hard one. She explains:
– I have written many short stories in the present tense, so I’ve always been a little obsessed with the particular nature of it, the way when it works it really works and then when it doesn’t, yikes.

You like taking that risk?
– Yes. It’s always a very strong, specific instinct, to tell a story that way. For me there has to be a reason, a pull, where the story and character demand that immediacy. And it feels like home to me, I like the energy. It’s almost like virtual reality, you know?

At first, when I started reading the book, I felt a bit worried for my sympathies for Joe. But really, should I worry about liking him?
– No. I love him too, and I’m sort of well adjusted. It’s funny. I worried about that too when I was writing. In the mental health way and in in the writerly way.

Explain.
– His disgust is very endearing to me, the way he takes it to the next level. I’ve always been amused by the concept of ”deal-breakers” when it comes to relationships. It just seems so idiotic to me, to kind of quantify your feelings. I mean I understand the need, but wow. So I like the idea of this guy who is so normal and disgusted and well-read and interesting and then you find out he’s a fucking murderer. D’oh!

– And for me anyway, it’s not a deal-breaker because it’s just not that simple, is it? You still like him. I do, too.

9789137143385The process of writing a story about a clearly disturbed character – but still a likeable one – might have been a challenge, Caroline Kepnes admits, but one she took on with joy. She wrote the first few pages, she says, then had to put the story down to really get to know Joe as a character before picking up the writing again.
– It was a meticulous process in the sense that I felt like I had to know exactly who he was before I sat down again because writing those first pages, oh my God, what a rush. And then once I started again, it did just “happen” where several hours would pass and my fingers would hurt and I wouldn’t know what planet I was on. The best creative feeling in the world.

With a journalistic background, writing is nothing new for Caroline Kepnes. However, the fact that she’s now being read across the world is. And it’s a mind blowing experience, she claims.
– I’m so grateful to have people translating my stories into other languages. I mean, Sweden! It’s quite literally a dream come true to have people around the world reading your book. I still don’t even know what to say, just YES PLEASE THANK YOU.

– I was a journalist for many years. It’s dazzling, to be telling stories for a living now, just making them up. I’ve finished my second book and I’m around a hundred pages into my third. I invent these people and they talk to each other. It’s like playing with dolls, circling back to childhood, my favorite thing to do. I’m so elated to be a professional child.

I read a lot of thrillers and suspense novels. Some grab hold of you from the beginning. Others are a bit slower. Some never really get a grip. What, to you, makes a great thriller read?
That grab. It’s is so critical. I want to feel closer to someone for every page I read, if that makes sense, more deeply connected.

– I think Stephen King’s Misery is a stellar example of that, Annie and Paul, you know them more and more, what they’re capable of, the respective messes they’re in, it’s always deepening, truly building in terms of plot and character. I felt like I was in that book. And that’s what I want when I read, to be transported.

And, of course, that sense of “grab” is all important not only in thriller books. But in this particular genre, it’s almost like stepping into a movie, right?
– Yes! For thrillers and really for all books, even the ones that are not sold to suck you in. I think it’s just about the writing, the voice. That “in the book” feeling is such a unique, specific feeling, hard to articulate. I love that quality in writing.

youDuring the process of writing You, Caroline Kepnes used her mom and her aunts as a first instance of critics, as well as for inspiration in developing the story. After that, editors helped her work out certain things as well. And some things, she was reluctant, at first, to change:
– I think it happens with a lot of writers, you don’t want it to end, so you kind of skimp out on the ending and editors are wonderful for knowing, this scene is nice but it’s not moving the story forward, this description is not as good as this one. It’s a series of conversations and I think it always makes the book better.

– Editing, it’s so important. And with writing the second book, I did a whole draft on my own. More the way I did short stories before. It’s a bigger story, more travel, more characters, pursuit of life, not just love, if that makes sense. So then the editing process was bigger, mostly tightening the narrative, tracking the emotional drive. I get so in it that it’s so great to hear from the people outside of it, analytical smarty pants people.

You’ve written two, working on number three. I know the second one is where we meet Joe again. Do you reckon you’ll stick to the thriller genre now? What is your drive, your motivation with writing?
– Oh, I would love to keep going with thrillers. My drive is to create worlds and fill them up with people. I can’t tell you how gratifying it was to return to this character again, in this second book, which is very different, but then, I mean, it’s Joe narrating, so it’s also similar.

But you’re not all that into putting labels on things, really, are you?
– No, I have never been all that conscious of them. I think of books as books. I like so many different styles of writing, going back to that ”thing” we speak of, I love a good thriller, and I am thrilled by other styles as well. I just want to make more.

So what are you working on right now, then?
– Right now, I’m working on a new book. I’ve never done so much research for anything before and it’s just a joyous learning, creative experience, all around.

– It’s a thriller, I think, but as just mentioned, I never label them when I write, you know? To me it’s just this new world I go to every day. And what a gift, to have the time to go there.

With those words of wisdom, our talk is over and I leave Caroline Kepnes to her writing again.

Buy the book (swedish).