Etikettarkiv: Thomas Engström

Ett samtal med… Thomas Engström

Han är en slipad kniv, Thomas Engström; van skribent, driven krönikör. Översättare, Stephen King-älskare. Han är bosatt på den skånska landsbygden och tycker mycket om många saker, hetsar upp sig över samhällsföreteelser, förlorar sig i saker han fascineras av, försöker förstå omvärlden – och reflektera över den i text.

Väster om friheten221869 – Engströms thrillerdebut – fick många lovord när den släpptes. Med ett rappkäftigt språk, osminkade miljöbeskrivningar och en driven dialog och handling tog Engström för sig med armbågarna, släpade in cementbilen och började gjuta en plats i den svenska spänningsterrängen. Väster om friheten är just nu aktuell i pocketutgåva och under sensommaren dyker nästa bok i thrillerserien upp: Söder om helvetet.

För att komma åt Engströms författarpsyke bestämde jag mig för att göra en intervju. Riktlinjer: minimal guidning, maximal frihet. Läsningen börjar här.

Hej Thomas. Du skriver mycket om makt. Är det själva makten som är intressant, eller är det snarare vad makten gör med människor som fascinerar mest?
– Makt! Jo, det intresserar mig. Problemet är att ordet har blivit så urgröpt i dagens politiska samtal. Så fort någon ogillar något börjar det skrikas om makt och strukturer. Jag gillar inte reflexer och flockbeteenden av det slaget. Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag istället av ondskan. Jag tror inte på den i någon religiös mening, men jag kan inte heller vifta bort den. Den är som en … svaghetens tyngdlag.

– I varje situation finns en lockelse att välja det enkla, det snabba, det belönande. Jämt och ständigt slåss vi mot den frestelsen. Om det är något jag vill undersöka i mina böcker så är det hur ondskan – lättjans grymhet och grymhetens lättja – gör oss till sämre människor, sämre konstnärer, sämre makthavare, sämre kamrater.

Jag håller med. Ondska är intressant. Av flera anledningar, egentligen. Själv tycker jag det mest fascinerande är att djupdyka i mekanismerna. Varför beter man sig som man gör, vad är det som får människor att begå onda gärningar. Hur rättfärdigar vi dem för oss själva. Tror du att alla människor är kapabla till onda gärningar?

– Absolut. Men jag tror att det finns högriskmänniskor och högrisksituationer. Kanske är det sådant som avses med ”strukturer”, och då är jag helt med. Fast jag är så kluven. Jag avskyr klyschan om att ”makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”. Dels för att den är fjantigt förutsebar rent språkligt, dels för att ju mer jag tänker på den, desto mindre förstår jag vad som egentligen är innebörden.

– Makt korrumperar väl inte mer än vanmakt? Snacka om att vanmakt och hopplöshet ger upphov till onda, desperata handlingar och galen revanschlystnad. Om jag fick omformulera det där slagordet skulle jag skriva: ”Alla vill ha något. Ju mindre de får, desto farligare blir de. Men mest moraliskt stötande är de som har allt och ändå beter sig svinigt. Deras onda gärningar beror på att de är rädda för att förlora det de har. Det är också att vilja ha något: att vilja ha det kvar.” Det kanske blir lite långt … men då tror jag i alla fall att vi har börjat ha en diskussion som kan leda någonvart.

Korruption, uppdragsgivare, organisationer, maktspel, ondska, terrorbalans, motivation. Listan kan göras lång, men du förstår kanske att jag börjar närma mig det du skriver om. Dessa är välbekanta ingredienser för dig?
– Ja, obehagligt välbekanta. Jag tror att min svartsyn har nått nya nivåer sedan jag lämnade de vanliga romanerna och gick över till thrillerns värld. Det blir så mycket research om en massa elände, och sedan ber ju liksom själva genren en att vara mörk och dyster … Men jag vägrar i alla fall att låta huvudpersonerna drivas av resentiment. Det är så tråkigt med deckare och thrillers där alla bara går och suckar och hatar allting och hela tiden liksom gör motstånd även mot allierade.

– Så fort jag skriver ”Varför ska jag göra det?” sa hon trött stryker jag det och ändrar till ”Gärna”, sa hon. Ordern hon just fått var strålande nyheter för hennes karriär. Huvudpersonerna ska vara drivna och vilja framåt. Motstånden ska fienden stå för. Det som är skönt med den andra boken i serien om Ludwig Licht, den som jag just nu borde sitta och redigera, är att fienden verkligen är riktigt vidrig: en sekt med kristna nazister i Pennsylvania i nordöstra USA.

– Det moraliska dilemmat för Ludwig (Licht, huvudkaraktär, min anm.) handlar mest om hur lågt han är beredd att sjunka för att sätta stopp för dem. Och det är ganska lågt, kan jag väl avslöja …

Ludwig Licht och begreppet moraliska dilemman känns överhuvudtaget fascinerande. Men jag förstår hur du menar, det finns en bekvämlighet i att alltid följa mallen. Är det svårt att inte falla i den fällan? Hur mycket får du kämpa?
9789100138905
– Jag får kämpa som en gris. Men på alla ställen där jag ser att jag har låtit karaktärerna smittas av mina egna tvivel stryker jag direkt, och då uppstår små luckor där det går att stoppa in något helt annat. Överlag blir det alltid de bästa passagerna, de som man har fått jobba om från grunden.

– Vad gäller mallen i stort … jag har nog rätt dålig koll på den. Jag har inte läst en tiondel så många spänningsböcker som du, till exempel. Men alla ser vi ju på film och tv. Jag gillar ofta att lägga mig på gränsen till en klyscha, bara för att sedan stöka till den lite, göra något nytt just inom ramen för den klyschan.

– Bok två i serien börjar med att ett mordoffer påträffas på ett motellrum. Men det är en man, inte en kvinna, och han har lämnat efter sig ett självmordsbrev där han påstår att en (manlig) politiker har krossat hjärtat på honom. Med andra ord: de gamla mallarna går att besöka och utvinna mycket ut, och sedan kan man ta spjärn mot dem och se om det inte går att vaska fram något nytt. Bra stories kan alltid sammanfattas som en klyscha, i och för sig: ta bara Sopranos eller Pusher-filmerna. Det är i detaljerna, i språket och i karaktärsteckningen man elchockar liv i sitt Frankensteinmonster.

Men om man tittar på mallar och stories, då. Vad tycker du är svårast att pricka, en bra story eller bra karaktärer? Går det förresten ens att avgöra själv om storyn och karaktärerna är bra? Jag vet att du själv pratat en del om hur man ser på sitt eget skrivande – ibland är man fantastisk, ibland helt värdelös.
– Nästa fråga, tack …

– Nä men okej. Jo, det går att avgöra – man hör att det klickar när man läser igenom det. Tyvärr är det inte lätt att veta varför något fungerar. Att upptäcka när det inte är bra är lättare: man hör att det som står på sidan inte är sant. När en scen sitter som den ska läser man den från början till slut och känner att ja, där satt den, den leder vidare framåt utan att den är nersmutsad med en massa onödigt tjafs och alla säger det de ska få sagt.

– När det gäller en hel bok är det svårare. Om man kunde läsa hela boken på en halvtimme, säg, då skulle man kunna avgöra om balansen är bra. Jag är avundsjuk på konstnärer som kan kasta ett öga på en tavla eller stirra på den i tio minuter och på något sätt ta in helheten på en gång. Det är svårt med 400 sidor. Och för varje genomläsning blir man givetvis lite tröttare på texten. Förutom när det gäller vissa magiska partier, som aldrig bleknar. Det är de som är riktigt, riktigt bra. Jag vill att femtio procent av textmassan i mina böcker ska nå dithän. I min nya Ludwig Licht-bok når jag kanske 33 procent, vilket är mitt personbästa hittills.

– När jag läser min idol John Banville tycker jag att han når 75 procents-strecket. Tyvärr skriver han för många böcker som inte handlar om någonting, så balansen är åt helvete. Men i alla fall.

Du har ju precis skrivit färdigt Söder om Helvetet och håller på att redigera. Hur ser det arbetet ut?
– Min förstaläsare och allra viktigaste feedbackmaskin är min flickvän (författaren Gabriella Håkansson). Det jag gör just nu är att verkställa hennes ändringsförslag, som nästan alltid går ut på att jag ska lägga till mer, förtydliga saker, bygga ut scener – jag har en tendens att få lite tunnelseende när jag skriver ihop ett råmanus, och då glömmer jag ibland att förmedla helt grundläggande information om hur lång tid som gått sedan förra scenen eller vem som jobbar på vilken myndighet.

– Sedan läser min förläggare, som kommer med övergripande synpunkter – här går det för fort, här får man veta för lite om den karaktärens bakgrund, här vill man ha mer miljöbeskrivningar. Även redaktören gör en allmän genomläsning och kompletterar förläggarens synpunkter.

– Sedan använder vi oss givetvis alltid också av korrläsare, som kommer in sist i processen, strax före att boken går i tryck. Då handlar det mycket om små konsekvensfel, upprepningar, logikmissar och liknande.

Första boken, Väster om friheten, är ute som pocket just nu. Du fick mycket positiva omdömen och bra kritik för boken, bland annat för miljöbeskrivningarna, karaktärerna och känslan av autencitet. I nästa bok rör vi oss i helt andra miljöer. Hur har du researchat denna gången?
– Jag skulle bevaka USA-valet 2012 åt tidningen Fokus, och de frågade vart jag ville åka. Eftersom jag hade läst om de stora problemen i småstaden Scranton i Pennsylvania var svaret givet (de hade till exempel sänkt lönerna för alla offentliganställda till 7 dollar i timmen, inklusive poliser och lärare, och stan hotade att gå i konkurs vilken dag som helst).

vaster-om-friheten (1)– Så jag hyrde en bil när jag kom över och bodde i det området i en månad, plus en vecka nere i Washington. Arbetet med att få ihop jätteartikeln åt Fokus gjorde att jag flängde runt en hel del, mer än vad som annars hade blivit fallet, tror jag. Och ju mer jag såg av denna dystra, mörka bergstrakt med nerlagda stålindustrier, massarbetslöshet och hyperkorruption på alla nivåer, desto mer kände jag att Ludwig bara måste få åka hit. Det blev hela upptakten till Söder om helvetet.

– Detta var innan Väster om friheten hade gått till trycket, så jag hann föra in några sista-minuten-ändringar i manuset. Ron Harriman, USA:s Berlinambassadör i bok 1, hade tidigare kommit från Kentucky. Plötsligt kom han nu från Pennsylvania, och började nämna planer på att åka hem och ställa upp i nästa kongressval …

– Vad gäller faktaresearch har det varit mängder av läsning om den amerikanska extremhögern, som ju skiljer sig lite från vad vi har här hemma, särskilt ifråga om de religiösa inslagen. Annars har det varit spridda nedslag i ämnen som drönare, aperturradaroptik, prickskyttegevär, gränsskyddet upp mot Kanada, tekniker för att smuggla in olika saker från Mexiko, hur privata säkerhetsfirmor förhandlar med amerikanska staten om att få bedriva stora brottsutredningar och infiltrationer …

Vi läsare får ge oss till tåls i några månader till innan vi får läsa slutresultatet. Men redan innan dess kan vi räkna med att se och höra om Thomas Engström någon annan stans. I en recension, i en krönika, eller någon annanstans. Han har, nämligen, alltid något på gång.

Foto på Thomas Engström: Anders Meisner

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Recension: Thomas Engström – Väster om friheten

”En kompakt och välbalanserad thriller”

vaster-om-frihetenOlika böcker triggar olika impulser. Jag kommer på mig själv när jag läser Väster om friheten: jag vill åka till Berlin.

Berlin. Ludwig Lichts hemmaplan. Licht, som inte söker händelsernas centrum, men som råkar hamna där ändå. Han är ex-Stasi, ex-CIA, ex-det-mesta, men ändå inte. För det är inte så lätt att lägga det förflutna bakom sig.

Så när hans gamla CIA-kontakt hör av sig med ett rutinmässigt uppdrag kan han inte tacka nej. Han behöver pengarna, är skuldsatt, hotad, vilse i tillvaron. Uppdraget blir något att göra, en tillfällig lösning, snabba pengar. Vad kan gå fel?

Väster om friheten är en kompakt och välbalanserad thriller. En berättelse med sina absoluta styrkor i uttryckssättet. I språket, miljöbeskrivningarna, dialogerna; många gånger humoristiska, alltid skarpa. Och framför allt i huvudpersonen Licht, en charmigt egensinnig och hopplös karaktär, helt bortom räddning.

Det är en bok med relevans gentemot omvärlden som den ser ut just nu, med informationsläckor, internationella samarbeten och dolda agendor. En thriller som i många avseenden är uppbyggd enligt mallen, men som med sina styrkor sticker ut och är både underhållande och spännande.

Relaterad läsning: Intervju med Thomas Engström

Köp boken: Bokus, Adlibris

”Som att sätta sig vid spakarna till en hel Ridley Scott-produktion.”

Den döda zonen pratar spänning, skrivglädje och internationell thrilleraction med Thomas Engström, bokaktuell med Väster om friheten.

thomasengHan har skrivit två romaner, översatt ett helt gäng andra, är utbildad jurist och har regelbundet synts som krönikör, bland annat för tidningen Fokus.

Han är Thomas Engström, i dagarna aktuell med nya boken Väster om friheten. Vi snackar internationell thrilleraction på högsta nivå. Och vi snackar om en författare som älskar det:

– När jag skrev prologen satt jag och skrek vid tangentbordet. Får man verkligen göra såhär? Panoraman över hela städer, helikoptrar över hustaken, gendarmer, diplomater, barberare, mördade marinkårssoldater? Jodå, det får man. Det är som att sätta sig vid spakarna till en hel Ridley Scott-produktion, konstaterar Thomas.

Väster om friheten är en internationell thriller. Boken utspelar sig huvudsakligen i Berlin, en stad som Thomas är väl bekant med: varje sommar hyr han en lägenhet i staden, dit han åker för att jobba.

Vad är grejen med Berlin?
– Berlin var ju kalla krigets allra farligaste skärningspunkt och förvandlades över en natt till ett slags underbefolkat museum. Samtidigt sjuder staden fortfarande av en mörk, dramatisk stämning som måste bero på dess historia. Vi talar ju om en stad som först var nazismens skyltförnster mot världen och direkt därefter både kommunimens och kapitalismens, i varsin halva. Oemotståndligt för en thriller!

– Berlin känns också som en given startpunkt för en historia som skildrar den övergångstid vi upplever nu, när alliansen mellan Europa och USA ifrågasätts allt mer.

Väster om friheten är inte den enda svenska thriller som utkommer i höst. Startskottet för man skulle kunna kalla en ny svensk (manlig?) thrillervåg kom redan tidigare i år och ifjol, med böcker som Andreas Normans En rasande eld och Alexander Söderbergs Den andalusiske vännen. I höst ser vi flera intressanta svenska thrillers inta bokhyllorna; böcker som levererar spänning i parti och minut men som också ställer viktiga frågor om vår samtid och omvärld.

Men varför verkar thrillern få så starkt genomslag just nu?
– Uppsvinget för thrillern kan bero på ganska simpla faktorer. Som att det talas om en mättnad på polisdeckare. Men det kan också vara något annat. Något nytt i själva perspektivet.

Förklara!
– När jag läste till jurist, för att ta ett exempel, var vi den första generationen svenskar som gjorde det efter att Sverige gått med i EU. Den internationella utblicken genomsyrade allt. Min gissning är att fler författare nu intresserar sig också för våra europeiska partners och för USA – våra halvt allierade, eller vad vi ska kalla dem.

– Det är osäkra tider. En deckare ställer frågan: vad har hänt? En thriller undrar istället: vad ska hända? Kanske är den frågan extra brännande just nu.

Det är din första thriller. Vad har varit roligast med hela processen?
– Känslan av att gå ifrån att göra lågbudgetfilm till att plötsligt ha obegränsade resurser. Det ligger konstigt nog en enorm frihet i att skriva i en genre, upptäckte jag. Särskilt handlar det om att jag har gått över från jagform till tredje person – då kan man skifta mellan miljöer och karaktärer på ett helt annat sätt.

Den givna följdfrågan: vad har varit svårast?
– Svårast… jo, miljöbeskrivningarna. Men det besynnerliga är att mina tidiga läsare alltid berömmer mina miljöbeskrivningar mest av allt. Jag får slita som ett djur för att tänka ut en väggfärg. Men kanske är det för att jag får jobba så hårt som beskrivningarna till sist blir ganska effektiva.

– Jag stryker alltid i dialoger för att det blir för mycket babbel och skit, men jag tror aldrig att jag har kortat en miljöbeskrivning. När de väl sitter så sitter de bra.

Huvudpersonen i boken heter Ludwig Licht. Han är 55 år gammal, gjorde karriär i Stasi på 1980-talet. Jobbade för CIA, men hamnade efter kalla krigets slut i någon slags ingenmansland. Men att skilja sig från sin historia är inte helt enkelt.

– Hur gärna han än skulle vilja vända ryggen åt CIA är det svårt för honom att frigöra sig. Han behöver spänningen, behöver känna att hans gamla förräderi mot DDR på något sätt var startskottet för en livslång kamp mot förtryck och lögner. Problemet är bara att amerikanerna nu, när berättelsen tar sin början, vill att han ska jaga människor som på sätt och vis påminner om honom själv och hans gamla uppror mot en maktfullkomlig polisstat.

Det känns som att en del av bokens innehåll är extra aktuellt just nu, med tanke på den debatt och de nyheter som involverar just säkerhet och avlyssning?
– Det är evigt aktuella ämnen, som nu dessutom intresserar många fler. Jag tror att spionernas verksamhet ständigt kommer att utmanas på ett helt annat sätt nu när deras metoder faktiskt berör varenda människa.

– Tidigare, om de satt med någon mikrokamera i en park och smygplåtade kurirer hit och dit så sket väl folk i det. Men nu smygplåtar de så att säga varenda medborgare eftersom alla kan vara intressanta eller ha intressanta kontakter. Epoken då underrättelsevärlden fick sköta sig själv är över. Frågorna är många. Hur mycket vill vi veta? Hur mycket vill vi själva ta ansvar för? Den debatten har knappt satt igång. Men den kommer, avslutar Thomas.

Foto på Thomas Engström: Gabriella Håkansson

Deckare och thrillers att se fram emot i höst

Hösten är den mest hektiska perioden för bokutgivning. De flesta förlag ger traditionellt ut sina starkaste namn och titlar och det kan vara en svår uppgift att sålla bland utgivningen; det finns mycket man vill läsa – men realistiskt sett måste man prioritera. Allt hinns inte med, så vad ska man fokusera på?

För egen del har jag span på lite böcker som kommer i höst. Och jag förväntar mig att läsa samtliga. Men vilka är det?

Thomas Engström – Väster om friheten. Svensk thriller. ”Internationell”. Ska enligt uppgift vara bra. Det litar jag på. Utkommer i september.

Belinda Bauer – Betraktaren. Vad mer säga än att Bauer kommer att bli stor, riktigt stor. Läsningsläge i september.

David Peace – 1980. Måste läsa. Måste. Läsa. Finns inga ursäkter. Jordens just nu bästa deckarförfattare. Utkommer i november.

Deon Meyer – Spåren. Lemmer är tillbaka. Jag är först i kön för att läsa. Utkommer i november.

Peter May – Blackhouse. Okej, en deckare som utspelar sig i Yttre Hebriderna. Det går helt enkelt inte att missa. Oktober.

Denise Mina – Red Road. Mina. Morrow. Deckare. Bokat! Oktober.

Det finns såklart ett helt gäng andra böcker att hålla ögonen öppna efter också. Men dessa är på min priolista. Förvänta er recensioner här på bloggen när böckerna är släppta!

Har ni några andra tips? Tipsa!