Etikettarkiv: The woman in the Dunes

Kvinnan i sanden – jag missade

Ibland märks det att man tagit klivet från förlagsvärlden. När jag läste två böcker av japanska författaren Kobo Abe blev jag både fascinerad och frälst. Trots frälsningen missade jag att Norstedts under januari månad i år gav ut Kvinnan i sanden (The Woman in the Dunes) i sin klassikerserie. 

Nu måste jag reparera mitt misstag och köpa den översatta utgåvan.

kvinnan-i-sandenJag skrev korta recensioner av både The Woman in the Dunes och The Face of Another här på bloggen.

Att det ungefär samtidigt som dem även kom recensioner på Kvinnan i sanden i svensk media missade jag såklart helt, eftersom jag inte ens hade koll på att den dammats av och getts ut. Bland annat recenserade SvD boken med rubriken ”Ett kvävande relationsdrama”. Passande.

Så, hey, du som är sugen på att upptäcka något nytt: det är inte försent.

Recension: Kōbō Abe – The Woman in the Dunes

En klaustrofobisk och tät berättelse om hopp, förtvivlan och livets essens. Den döda zonen fascineras och förundras av The woman in the Dunes av Kōbō Abe (1924-1993).

Nthe-woman-in-the-dunesiki Jumpei studerar insekter. Han är allmänt trött på tillvaron och beger sig till kusten för att hitta en insekt som sägs trivas i sand. När han når kusten hamnar han rakt i en isolerad by som är till synes belägrad av sanddyner. Kvällen närmar sig och så även insikten att han inte har någonstans att bo.

När byborna erbjuder tak för natten accepterar han och inkvarteras hos en ensam kvinna. Hon verkar trevlig, men något är besynnerligt: människorna, deras sätt. Husen, som befinner sig i djupa hål, omslutna av sand – den enda vägen upp är via stege. Han förstår inte.

När Niki Jumpei dagen efter försöker åka hem har någon plockat bort stegen. Han är fånge i sanden. Fånge med kvinnan i sanden. Och snart går det upp för honom hur hennes tillvaro ser ut: varje dag är en kamp mot den aldrig sinande sanden, den aldrig medgörliga vinden. Febrilt söker han en utväg samtidigt som han inser att han måste falla in i rytmen för att överleva. Om det nu är det han vill.

The Woman in the Dunes är en mästerlig psykologisk roman. Känslan som löper genom hela läsningen är den av en suggestiv och klaustrofobisk hysteri. Kobo Abe’s typiska berättarstil; den faktabaserade, ganska resonerande tonen, genomsyrar allting och känns igen från The Face of Another, som jag läste nyligen.

Boken har kallats ”Kafkaesque”. Det är inte en långsökt koppling. Men det är inte jättesvåra berättelser, det finns en tillgänglighet som borde tilltala många. Själv är jag mycket nöjd över att ha upptäckt detta författarskap, även om jag borde gjort det mycket tidigare.