Etikettarkiv: The Damned United

Recension: David Peace – The Damned United

Jag bryr mig varken om Brian Clough, Derby eller Leeds United. Jag gillar fotboll men känner inget för ovan nämnda ting. Ändå älskar jag David Peace bok The Damned Utd.

Han hatar Leeds United.
Han hatar spelarna.
Spelarna hatar honom.

Ändå är det han som står där vid sidlinjen och ska leda klubben till framgångar i Europa. Ändå är det han som står där, som tränare för de regerande engelska mästarna. Don Revie’s mästarlag. Leeds. Ett lag han hatar.
Med spelare som hatar honom.

the-damned-utdBrian Clough var framgångsrik som spelare, men hans karriär tog slut i förtid efter en skada. Han blev tränare. Började hos Hartlepool, gick vidare till Derby, där han blev en klubbikon, nådde stora framgångar. Han styrde saker och ting på sitt sätt. Han var kompromisslös. Lindade aldrig in sanningen i vadderade ord som passade fotbollsstjärnor bättre.

Hans skicklighet tog honom till Leeds, inte hans personlighet. När Leeds tränare Don Revie – som precis vunnit ligan med laget – tog över som Englands förbundskapten vände sig klubben till Brian Clough. Clough, som gjort sig ovän med styrelsen i Derby, som letade efter en ny klubb. Som inte ville falla undan i glömska.

Clough, som accepterade jobbet hos Leeds; ett jobb han hatade redan innan han började det.

I The Damned Utd följer vi med in i Brian Cloughs fiktiva hjärna. Vad tänker han, vad tycker han, hur hanterar han pressen, hatet, förväntningarna, familjen. Hur hanterar han spriten, resorna, pengarna och spelarna?

Det är en panikartad berättelse om viljor som möts – om en människa och hans krav på sig själv och omvärlden. Det är en fascinerande fiktiv berättelse om en sport som många har känslor kring. Det är läsvärt, mycket läsvärt. Berättelsen bär David Peace kännetecken; hysteri, upprepningar, inre turbulens.

Boken rönte stor uppmärksamhet när den släpptes 2006. Peace blev stämd av Johnny Giles, en av spelarna som porträtteras. Det hela slutade med att förlaget tvingades ändra en del av bokens innehåll och stryka sånt som av Giles klassats som grova osanningar.

Jag läser den med stor entusiasm. Det borde du också göra.

Köp The Damned Utd hos Adlibris.

Mycket på gång

Det är mycket på gång.

Recensioner / intervjuer / med mera.
Till helgen, eller innan –
kommer jag exempelvis att publicera en recension av Anna Lihammers Medan mörkret faller.
Dessutom –
Har jag intervjuat deckaraktuella Johanna Mo, som berättar om sin senaste bok Vänd om och var stilla. Bland annat.

Idag fick jag dessutom en ny hög med läsning från Adlibris. Det känns konstigt att kunna kalla det min ”förra arbetsgivare”, förresten.
Men – nu har i varje fall leveransen kommit. Leveransen av min så kallade ”David Peace-beställning”. Jag tänkte ta mig an Red or Dead och The Damned United.
Men min vetskap säger –
att det är omfångsrika böcker, så vi får se.

Utöver intervjun med Johanna Mo har jag en intervju till på gång. Clare Donoghues första kriminalroman utkommer snart i England. Never look back är namnet, och jag håller just nu på med en författarintervju. Dessutom kommer jag att skriva en recension. Boken är en psykologisk kriminalroman om hur en människa kan bli besatt av en annan – och de följder detta kan få.

Så nu vet ni lite mer om vad som komma skall, eller vad som är runt hörnet – det där hörnet.

Söndagsintervjun: David Peace – om text och skrivande

”Vore det inte för Conan Doyle och serietidningar skulle jag ha slutat läsa när jag var elva år gammal.”
Välkommen in i David Peace värld.

Peace, en internationellt publicerad och hyllad författare, gjorde sina första litterära avtryck med en serie böcker för nästan femton år sedan: Yorkshirekvartetten. Mörka, nästan demoniska kriminalromaner baserade på den sanna historien om the Yorkshire Ripper, en ökänd mördare som härjade i England under slutet av sjuttiotalet. Med knivskarp, ofta poetisk och repetetiv text rönte Peace kvartett stor uppmärksamhet redan från början och han framhölls bland annat av Granta som en av de mest lovande unga författarna i Storbritannien.

davidpeaceFem böcker efter Yorkshirekvartetten är han väletablerad, kritikerhyllad och framgångsrik. Yorkshirekvartetten har filmatiserats, liksom The Damned United – en uppmärksammad bok om fotbollstränaren Brian Cloughs turbulenta tid som manager för Leeds United. Peace senaste bok (i England, anm.), Red or Dead, är en omfattande och ambitiös skildring av den legendariske fotbollstränaren Bill Shankly och hur denne skapade ett vinnande lag av Liverpool FC; en bok som släpptes under hösten 2013.

   Men det är alltså tack vare Doyle och serier som han hittade sitt intresse för att läsa och skriva. Även om det också fanns en betydligt närmare källa för inspiration, berättar Peace:
– Min far skrev romaner som aldrig blev publicerade. Men jag växte upp med att han brukade försvinna in i ett litet sovrum för att skriva varje kväll. Och kanske är det just därför jag redan när jag var åtta år gammal började skriva mina egna berättelser och förvandla dem till böcker eller serietidningar.

”But here, under this Black Gate, in these damp shadows, here you will hide. Here inside, inside here –
Here you will hide –
Hide! Hide!
From this city, out of breath, from this city, out of time. This cursed city; city of riot and city of earthquake, city of assassination and city of coups, city of bombs and city of fire, city of disease and city of hunger, this city of defeat, defeat and surrender –
This damned city; city of robbery and
city of rape, city of murder,
of murder and plague –
These things you have witnessed, these things you have documented, in the ink yoiu have spilt, on the paper you have spoiled.
Inside here, here
                           inside -”
(
Citat ur Occupied City av David Peace)

tokyo-ar-nollNär man läser David Peace står det klart att han är en författare som ägnar väldigt mycket tid och energi åt språket. Med febrig prosa och en ibland hysterisk repetition av poetiska stycken kräver läsningen total uppmärksamhet och fokus. Han pratar gärna – och ofta – om textens själ, betydelse:
– Text är tredimensionell och består av den faktiska betydelsen, det visuella uttrycket av hur tecknen ser ut på sidan och sist, men inte minst. textens ljud. Jag arbetar konstant med att synkronisera denna treenighet, säger Peace.

Så, ur denna treenighet – vilken aspekt är viktigast?
– Betydelsen måste alltid vara viktigast och kräver mest arbete. I sin fantastiska uppsats Politics & the English Language, skrev George Orwell ”låt betydelsen välja ordet och inte tvärtom”. Så utseende och läte bör bara förstärka betydelsen och inte dölja den.

– Och av dessa två aspeketer är textens läte mest stimulerande att jobba med – och utseendet den mest frustrerande, på grund av de begränsade valmöjligheterna vad gäller produktionen av en bok. Och dess kostnader, förstås.

Du upplever texten som väldigt central och ägnar den mycket tid och omsorg. Är det ett komplicerat förhållande?
– Alla förhållanden är komplicerade, enligt mig. Jag skriver, skriver, skriver, konstant. Eller läser, läser, läser och tänker, tänker, tänker på att skriva. Men jag måste poängtera att det inte är en börda, det är en fröjd. Det är bara en börda när jag inte kan skriva. Eller läsa. Eller tänka.

Går det att sätta ord på den känsla som infinner sig när du uppnår total samklang mellan de olika delarna?
– Det är en både mental och fysisk känsla. Det är oerhört svårt att beskriva den, men det existerar nästan en total empati och smärta mellan subjekt, text och författare.

För att underhålla sin relation till texten kräver David Peace rutiner. Han poängterar tydligt att platsen för skrivandet är central – liksom platsen för en människas uppväxt. Peace, som är bosatt i Tokyo, Japan, återvände mellan 2009 och 2011 till sin hemstad Ossett i Yorkshire, England, bara för att upptäcka att han tappade skapandet totalt. Han var tvungen att återvända till Tokyo.
– Jag återvände till den rutin jag haft tidigare. För att simplifiera det: tricket för att upprätthålla en bra relation till texten är total isolering och fullständig hängivenhet.

Jag har läst att du har en särskild lägenhet, där du enbart ägnar dig åt att skriva, ingenting annat?
– Ja, det stämmer. Jag har ett separat rum på ett separat ställe. Men under lång tid skrev jag helt enkelt i ett avskilt rum i huset där jag bor. Sedan fick jag möjligheten att skaffa ett rum i en annan del av Tokyo – och det var där jag skrev Occupied City.

– Den platsen gav jag dock upp när jag återvände till England 2009 och nu, när jag skrev min senaste bok, Red or Dead, gjorde jag det i ett annat, separat rum, på en annan, separat plats.

Vad är det med Tokyo som får dig att kunna skapa?
– Jag tror helt enkelt att det är lättare för mig att vara disciplinerad, lättare att hitta rutinen som jag behöver, i Tokyo. Det finns färre distraktioner här än i England. Men en stor del av denna tystnad är förstås på grund av min fattigdom i det japanska språket! Tokyo gav mig distansen och tystnaden i vilken jag hittar utrymmet och koncentrationen för att skriva.

– Det var här i Tokyo jag lärde mig att bli hängiven min text, konstaterar Peace.

I flera intervjuer kan man läsa om just denna vikt av isolering, rentav avskärmning från resten av samhället. David Peace har ofta påpekat hur många störande moment som finns i vårt samhälle. Moment som han själv försöker att undvika: TV, film, serier, ytlig underhållning. För en oinvigd kan det då te sig något paradoxalt att man hittar den ro och avskildhet som krävs just i en stad som Tokyo – en till synes hypermodern och långt teknologiskt framskriden stad. Och kanske är det så att isolering och avskärmning bara fungerar till viss del, inser Peace själv och konstaterar:
– Det är inte svårt att fly iväg, isolera sig. Men å andra sidan har jag två tonårsbarn, vilket innebär att jag vet betydligt mer om Breaking Bad och One Direction än jag skulle behöva …

Slutligen. Om du får ge ett råd, men bara ett, till alla som skriver – eller vill skriva. Publicerar – eller vill publicera. Vilket är det?
– Var ihärdig.

Intervjun fortsätter i del två

Foto på David Peace: Naoya Sanuki