Etikettarkiv: texter

En dag i en författardebutants liv

”Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.”

Skåne, sommaren 2016. Detta är en berättelse om att debutera som författare. Fast kanske främst en berättelse om vilken effekt det har på en överaktiv hjärna.

Solen skiner när jag vaknar men är försvunnen efter frukosten. Sommaren är lynnig i år, inte ens i Skåne skiner solen på beställning. Jag är trött, har sovit dåligt. Tänkt på min bok, som vanligt, haft svårt att somna. Därefter: mardrömmar om rymdvarelser som äter upp mig (de kommer i stora silverfärgade skepp, de är elaka, de har en glupande aptit på människokött!).

Idag ska jag hem till Helsingborg, staden jag bodde i under de flesta av mina 25 första år. Sundets Pärla, världens vackraste stad – på sommaren. Blåsig som ett helvete resten av året. Jag längtar, fumlar med växellådan i bilen när jag kör från Ängelholm, där jag under några dagar hälsar på min mamma.

Trafiken är ovanligt tät på E6:an söderut; turister, vägarbeten, människor i rörelse. När jag blåser förbi Hasslarp och reflexmässigt vrider huvudet åt höger ser jag det gamla nedlagda sockerbruket och tänker att det ser deprimerande men vackert ut. Industriellt. Apokalyptiskt.

Blicken riktas åter framåt, på vägen, men mina tankar är någon annan stans. Jag är redan i bokhandeln, letar efter min bok. Hittar den. Pratar med personalen, är charmig, fantastisk och presenterar mig själv på ett ödmjukt sätt.
– Det vore naturligtvis fantastiskt kul att komma hit och signera lite. Men bara om ni tycker att det är en bra idé. Javisst, jag har fått jättebra recensioner av de som läst, säger jag. Ständigt leende och självsäker. Inga hackande ord, inga flämtande andetag.

tunneln_framsidaFemton minuter senare har jag parkerat vid Stortorget och ser anrika Killbergs bokhandel framför mig (nåväl, först tittar jag på Magnus Stenbock-statyn, Kärnan och Rådhuset, eftersom jag älskar att befinna mig på Stortorget).

En parkeringsvakt går sömnigt förbi bredvid mig, verkar fullt upptagen med att fågelskåda. Jag vill skrika att ”Jag har betalat! Titta!” men håller tyst. Nervositeten har gjort sitt intåg. Det är säkert ett år sedan jag var här senast, tänker jag, medan jag kliver in över tröskeln. Väljer rätt ingång (vänster, till höger ligger pappershandeln).

Två meter senare skriker jag för mig själv. ”Var fan är min bok?” Paniken griper tag i mig. Jag andas häftigt, skannar av hyllorna alldeles för snabbt. Ser inget, ser fan ingenting. Allra minst min bok. Pulsen, i öronen, den brusar. Jag är en misslyckad sopa. Ingen vill ha mig, jag kan inte skriva.

När jag desperat rundar en hylla på måfå ser jag ordet SPÄNNING. Mina ögon är snabba, snabbare än min hjärna, men fastnar till slut på något jag känner igen. Det är min bok.

Hela lokalen släcks ner, blir kolsvart. En strålkastare riktas mot mig och en trumpetfanfar ljuder genom lokalen. Jag sjunger, nej skriker, Halleluja! Nu ska jag vara cool. Jag är författare, eller, jag har gett ut en bok. Men när en kvinna ur personalen plötsligt kommer fram och frågar mig om jag behöver hjälp är coolheten bortblåst.
”Öh, nä, alltså. Öh, jag ville bara se om ni hade min bok här”, säger jag, eller åtminstone tror jag att det är vad jag säger.

Kvinnan som står framför mig verkar inte förstå ett ord. Hennes ögon är frågetecken, hennes fötter redan på väg åt ett annat håll.
”Mmm, okej?” Hon är inte imponerad, utbrister inte att ”Wow! Är det du som skrivit den boken? Fy fan vad bra du är!” utan vänder sig bara om, går vidare. Tänker att det är mycket löst patrask som kommer in i affären nuförtiden.

Jag fumlar med något, känner mig skamsen men glad över att boken finns där. I en tät inre Öresundsdimma fumlar jag vidare till pocketnyheterna där jag hittar Therese Bohmans Den andra kvinnan. Jag plockar ner den, rör mig mot kassadisken. Snubblar framåt; Bohmans bok i en hand – min egen bok (medhavd, om någon vill ha den?) i den andra.

Vid kassan lägger jag Bohmans bok på disken. Jag ser fram emot att läsa den. Min egen håller jag i handen. Kassörskan tittar på mig. Tittar därefter på boken i min hand. Höjer blicken, tittar på mig igen. Färgen stiger på mina kinder. Att jag alltid rodnar när någon tittar på mig. Jag måste säga något bra.
”Ja, alltså. Jag hade med mig denna boken. Det är min, alltså, det är jag som skrivit den”, hasplar jag ur mig. Det var inte det jag ville säga.
”Aha, jag förstår. Det är inte så vanligt att kunderna har med sig böcker in i affären”, säger kvinnan som står i kassan.

Jag ger mig själv en mental snyting eftersom jag misslyckas med att säga något charmerande och säljande. Tar böckerna, småspringer ut ur affären för att få frisk luft. Sundsluften, den bästa luften i världen. Vatten, tång och avgaser.

_MG_6165Nästa anhalt är Stadsbiblioteket. Jag älskar bibliotek, därför känner jag mig varm i kroppen när jag går in. Men värmen försvinner direkt; jag måste hitta min bok.

Hylla efter hylla, jag inser att jag letar på fel ställe. Min bok är inte lyrik. Min bok är inte konsthistoria. Jag hittar spänningshyllan. Jo Nesbö, John Grisham, fucking Robert Ludlum, jag hatar Ludlum. Helvete. Jag drabbas av tunnelseende, försöker ändå att se mig omkring.

En ung bibliotekarie ställer tillbaka böcker i hyllorna. Jag hoppas att hon frågar mig något, men det gör hon inte. Jag tänker fråga henne något istället, men hon vänder ryggen till och jag vågar inte störa henne. Vill inte tränga mig på. Jag är en oviktig författare. Jag är inte ens en författare,  varför skulle de veta vilken min bok är (kanske för att jag mejlat dem två gånger och bett dem köpa in den!!!).

Ur dimman frigör sig en dator. Äntligen någon jag kan prata med. Oket på mina axlar lättar när jag skriver in Tunneln i slutet av ljuset och får svar direkt. Biblioteket har köpt in tre ex. Alla är utlånade. Det går en rysning genom min kropp och jag känner för en stund att jag inte är värdelös. Sedan börjar jag undra över vilka som lånat boken, tänker att de kommer bli besvikna när de läser den.

Längre bort står en annan bibliotekarie – äldre än den första – och jag vill fråga om de brukar ha författarkvällar. Jag borde presentera mig själv, verka intressant. Få henne att säga till sina kollegor att ”Den där killen, oj oj, honom måste vi bjuda in när vi har författarkväll nästa gång.” Tyvärr kommer en gammal dam i vägen, står liksom bredvid mig och tittar mot samma bibliotekarie. Vem är jag att förneka en gammal dam hjälp i hyllnavigeringen? Jag lämnar biblioteket.

Sista anhalt Väla Centrum och Akademibokhandeln. Jag är mentalt utpumpad, trött och suddig i sinnet. Men jag måste.

Väla Centrum är helt ombyggt mot när jag var yngre. Jag hittar inte, går vilse i affärslabyrinterna bland familjer med mjukglass i händerna och H&M-påsar hängande på barnvagnarna. Jag känner mig som ett jagat villebråd, inträngd i ett hörn. Till slut hittar jag ändå bokhandeln och går in. Skannar hyllorna, hittar inte min bok. Skit. Det står kunder (jävla kunder!) i kö vid kassorna, så jag vågar inte gå fram och prata med personalen.

Tio minuter senare är kön försvunnen och jag cirklar mitt byte som en hungrig gepard, men långsammare. Ska jag? Ska jag inte? Jag ska. Jag måste.

Jag kliver fram till en av kvinnorna i kassan och hälsar på överdrivet grov skånska för att det ska framgå att jag är en lokal förmåga. Det hjälper inte; kvinnan är uppenbarligen inte från Helsingborg. Jag lägger fram mitt ärende ändå. Får ett trevligt standardsvar, som om jag är en av alla aspirerande författare som kommer in i butiken och stör personalen.
”Vi kan inte köpa in hur som helst och så. Men du kan ringa min kollega, hon är inte här idag, men ring gärna henne!”
Jag får ett nummer. Jag kommer förmodligen inte att ringa, för jag inser att det inte är någon mening. Hon pratar vidare. ”Vi brukar börja med att författaren kommer hit med egna böcker och signerar.”
Jag säger inget om att jag bor i Stockholm. Men jag tackar så vänligt jag bara kan och tänker att jag kanske ringer den där kvinnan ändå. Ska inte stänga några dörrar. Det är viktigt att synas. Det är viktigt att höras.

När jag kommer ut till bilen är jag mentalt utpumpad. Det ringer i mina öron och jag upplever en blandning av frustration och glädje. Vet inte vad jag ska känna. Jag är skitglad att min bok var utlånad på biblioteket, skitglad över att boken fanns i hyllan inne i stan. Samtidigt inser jag hur svårt det är att synas i mängden; särskilt som debutant. Ännu mer som självpublicerad debutant.

Ändå tänker jag: allting är grunden till något. I vår kommer min bok hos Månpocket. Då kommer den att synas överallt. Och kanske kommer jag att ha övat på en säljpitch till dess. Jag börjar vänja mig vid att vara besatt av min egen bok. Kanske hör det liksom till hela författargrejen, att alltid gå och undra. Eller? Upplys mig gärna!

Och just det: Köp min bok hos Adlibris eller Bokus! Tack!

Family Snapshot och tonåren

Under gymnasiet skrev jag många (dåliga) dikter. Jag lyssnade mycket på musik, analyserade texter, levde mig in. Fantiserade. Det var en fantastisk tid för hjärnan, men stundtals jobbig mentalt (mycket tankar) och fysiskt (du är så smal, du är så finnig, du är så osäker).

På proven använde jag de blankvita baksidorna till att skriva texter ur minnet. Vissa återkom jag till med jämna mellanrum (varje vecka, varje prov, varje dag). Family Snapshot av Peter Gabriel var den vanligaste. Den satt fast i mitt sinne, etsad i mitt inre.

I don’t really hate you,
I don’t care what you do,
we were made for each other, me and you.
I want to be somebody,
you were like that too.
If you don’t get given you learn to take,
and I will take you.

Jag var skoltrött under hela gymnasietiden, men egentligen mer frustrerad än trött. Det var svårt att sitta stilla och lyssna, det var svårt att plötsligt behöva plugga för att få hyfsade betyg. Det var svårt att följa regler, respektera omgivningen och vara strukturerad och tålmodig.

Hela grundskolan gick jag i en stökig klass. Inte stökig på ett bråkigt och våldsamt sätt utan snarare stökig eftersom vi struntade i vad flera av våra lärare sade till oss. Vi behandlade dem illa. Det är något jag haft dåligt samvete för i vuxen ålder; hur jag betedde mig under vissa perioder av grundskolan.

Hur vi, som klass, faktiskt knäckte lärare. Flera gånger (jag har bett om ursäkt i vuxen ålder).

Ibland tänker jag att det är okej. Att jag hade mycket att hantera i mitt inre, en hel del osäkerhet som bubblade under ytan. Men har inte alla tonåringar det? Ursäktar det ett otrevligt och respektlöst beteende?

All turned quiet, I’ve been here before,
a lonely boy hiding behind the front door.
My friends have all gone home,
there’s my toy gun on the floor.

Min lärarinna i svenska undrade förmodligen vad det var för texter jag skrev. Ryckta ur sitt sammanhang ter de sig ganska destruktiva. Men kanske också typiskt tonåriga, existentiella, tvivlande. Hon förstod mig inte, jag förstod inte henne heller – det var en ömsesidig oförståelse. Men nu, som vuxen, förstår jag vad hon ville. Hon ville nå hela vägen, inte fastna i den taggtråd jag omgärdade mig med.

Jag var inte direkt tillmötesgående, nej. Inga markerade rutter eller uppmuntrande skyltar längs vägen.

Och jag tror att hon glömt mig nu, medan jag kommer ihåg henne hur tydligt som helst.

Ändå, det var tufft. Tonåren är tuffa. Och när man gått igenom hela grundskolan utan att behöva anstränga sig (de satte en sträng, så sträng, så sträng, lärare på oss i högstadiet men han orkade inte), blir omställningen svårare.

En gammal klasskamrat från gymnasiet berättade, många år senare, att hon ”hatade mig” den första terminen. Inte som person, men för att jag störde ordningen och aldrig tog något på allvar. Tuffa ord, förstås. Själv hatade jag inte så mycket, däremot hade jag svårt för auktoriteter. Det har jag än idag.

Skolgången blir inte lättare när du ber en auktoritet dra åt helvete. Skolgången blir inte lättare när du spenderar hela lektionerna med att riva sönder a4-ark i tunna remsor, eller skriva låttexter på alla dina anteckningspapper.

Come back mom and dad,
you’re growing apart
and you know that I’m growing up sad.
I need some attention,
I shoot into the light.

På ett sätt var texterna jag ständigt skrev (och fortfarande ständigt skriver) destruktiva och kontraproduktiva. Å andra sidan har texten alltid varit en del av mig. Jag inbillar mig att språket var viktigt redan då, att det var därför jag hade så svårt att koncentrera mig på att bara sitta stilla och lyssna.

Och texterna, de finns kvar. Det har gått bra för mig. Men jag har dåligt samvete ibland. Och när mina barn en dag ska gå i skolan kommer jag att tala om för dem att det är okej att vara skoltrött. Att det är okej att fundera, sitta i sin egen värld. Men att de måste anstränga sig för att inte uppfattas som otrevliga och nonchalanta. Och att det är roligt att lära sig saker även om man måste göra det enligt någon annans schema.

Family Snapshot är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar. Ett mästerverk.

Fotnot: Alla textcitat är ur texten till Family Snapshot, skriven av Peter Gabriel.

Det här med att skicka in manus till förlag

Det brinner i sinnet. I dagarna skickade jag för första gången in manus till ett förlag. Sedan dess har tankarna snurrat. Runt, runt och lite i sidled. Det förvirrar mig, fascinerar mig.

Jag är ingen nybörjare, inte överallt. Massor av människor har läst mina texter. Men då har det handlat om journalistik, sälj eller information. Förutsättningarna och villkoren för de typerna av texter skiljer sig från de som omgärdar ett bokmanus. Sammanhangen i vilka man läser är helt annorlunda, liksom förväntningarna inför läsningen.

Men det som skiljer mest är skapandet av texten. Där det tidigare varit ett jobb, ibland rentav maskinellt och rutinmässigt, är det nu ett resultat av min egen hjärnas skapande, vilket i sig är otäckt. När någon läser det jag skrivit nu är det en självständig del av mig de läser. För trots att det är fiktiva händelser och personer i centrum är det ändå resultatet av min ohämmade fantasi, min personliga stil att skriva. Mina ord, bra som dåliga.

Vi vill alla bli bekräftade på olika sätt.

Jag slits mellan två känslor efter att ha skickat in manus till förlag.
Först, en känsla av befrielse. En befrielse från den stress som råttgnagt i mitt sinne, frustrationen kring att inte vara färdig, att inte ha skickat något, att fortfarande febrilt fundera kring om det någonsin kommer att bli ett färdigt manus eller inte.

Därefter, och i relation med den första känslan: en känsla av ofärdighet trots färdigheten. Tankar på saker som jag nog borde justerat lite, insikter om svagheter, tveksamheter och textsnuttar som kunde ha formulerats annorlunda.

Denfascinerar mig, slitningen mellan dessa två krafter. Det är en dragkamp som aldrig kommer att avgöras; jag är övertygad om att man aldrig blir riktigt klar. Det handlar om att bli tillräckligt klar – och om att acceptera att man är det.

Det förflutnas revansch – en berättelse om karma

Ett helt liv. Ett halvt liv. I fyrtiotvå år hade Francis Becker levt i synd. Förvisso visste han inte om han klassats som syndfull redan som barn, men han utgick ifrån att ondskan besuttit honom från dagen han föddes. Åtminstone hade hans föräldrar behandlat honom på det viset, de ständiga bestraffningarna, glåporden. Misshandeln.

Fyrtiotvå år. Han hade lärt sin läxa. Lita bara på dig själv lita inte på någon annan. Människor har alltid ett ont syfte men döljer det olika skickligt.

”Du är inte värd luften vi andas, du är en skam för vår familj. Vi vill inte ha dig här längre, orkar inte se på dig.” Meningar som förvandlat honom, gjort honom till den starka.
Han hade krossat hjärtan, krossat käkar, Han hade –
gjort det mesta, flesta, bästa. Francis Becker, en lirare, ett ess, en brottsling, en mästare.
Bäst på det mesta, och –
Mer ondskefull än de flesta.

Han mindes sitt första slagsmål; han var tolv. Han hade slagit sönder käken på en klasskamrat som tagit hans favoritpenna. Efteråt uppfylldes han av likgiltighet inför offrets smärta, mindes värmen som spritt sig inombords när han såg blodet, sett tänderna ligga krossade mot det kala, kalla trägolvet likt kastade tärningar prydda med slamsor av kött.

Han mindes den första kärleken, Anna. Han var sexton, hon var arton, hon grät, han skrattade, hon var naken, han stod framför henne med kameran. Han tvingade henne att posera. Tio år senare skickade han fotona till hennes föräldrar med varma hälsningar från jultomten. De visste nog vem avsändaren var, men allt som hördes var tystnad. Anna hade varit död i exakt fem år när han skickade kuvertet. Hon dog i lymfkörtelcancer, det måste ha varit plågsamt.

Han mindes första gången han dödat någon. Han var tjugotre och nöden hade ingen lag, åtminstone inte hans nöd, hans lag. Fjorton gånger – fjorton gånger hade han dunkat sin chefs huvud i väggen. Väggen vit, röd, vit blev röd. Tapeter av hjärnsubstans. Ingen hade förstått och de som hade förstått visste att det var bäst att knipa igen. En mästare på att slippa undan, aldrig tvingas betala priset. Francis, flyktens mästare. Francis, för tuff för att dras inför rätta – en man med de rätta kontakterna, det rätta flytet och de rätta pengarna.

Nu låg han i sängen i sin lägenhet. Ryggläge, medvind, utmattning. Fångade sig själv i speglarnas bild, sovrummet fullt av speglar. Hela natten hade de haft sex, hela natten. Han var mästare i domänen.
Hon – älskade honom. Han –
älskade bara sig själv.

När han förbrukat henne hade han som vanligt bett henne att dra åt helvete. Han visste att hon skulle återvända. Han visste att sedelbuntarna, limousinerna och festerna med gratis knark skulle locka henne åter. Men denna gången skulle han inte vara lika överseende med hennes beteende. Hon skulle få se.

Plötsligt ringde det på dörren. En gäll, envis signal, förstärkt av det adrenalin som fortfarande fanns kvar i hans kropp och sinne. Men vem –
Kanske hade hon kommit tillbaka redan. Ville ha mer, vore inte konstigt.
”Vänta lite”, ”Vänta lite, för fan!”
Småsprang, joggade, trippade, mot dörren. Förväntansfull. Han skulle lätt klara ett par omgångar till. Lätt. Lite hårdare tag, kanske.
Tre säkerhetslås, snabbt manövrerade, osäkrade. Öppnade dörren.

”Va?”
Han kände munnen lämnas vidöppen, ett överraskat gap, ett oavslutat ord. I hjärnan, ett enda frågetecken, allt annat svart tomhet. Framför honom stod en riddare i full rustning. Tung rustning, tung sköld, hjälm prydd med en blåvit tofs högst upp. Hjälmens ögon smala glipor, inget ansikte att se.
”Va?”, frågade han igen. Men samlade sig, som alltid. Fann sig i situationen. Tog ett steg framåt, självsäkert.

”Du, grabben, det här är inte Medieval Times, du har nog kommit lite fel. Men jag har hört att de lajvar lite nere i parken.” Då såg han: riddaren hade en spikklubba i sin högra hand. Ett långt, stadigt metallskaft som pryddes av en massiv kula med tiotals rostiga spikar som pekade åt olika håll. Spikklubban höjdes. ”Jag är ditt förflutna”, orden ekade metalliskt, vibrerade ut från hjälmens springor, liksom dämpat av ett rostfritt hölje.

Francis reagerade –
inte alls.

När den överraskande tunga kulan träffade vänster sida av Francis skallben lät det som att en tjock kvist på ett massivt ekträd knäcktes. En av de fem centimeter långa spikarna trängde djupt in i skallen, penetrerade hjärnans skyddande hölje, tog död på alla celler som kom i dess väg.

När Francis föll åt sidan, landade på golvet, klev riddaren in och kastade spikklubban åt sidan. Istället höjde han sin tunga sköld triumferande över huvudet. Tvåhandsgrepp. Francis såg inte när riddaren malde sönder hans hals med en kraftfull sköldstöt mot golvet. Han kände inte när huvudet lossnade från resten av kroppen. Den sista tanken som slog honom var en uppgiven insikt:

Man kan aldrig fly från det förflutna.

Det där med att skriva på allvar…

Detta är (vem har missat?) en blogg om böcker – allra mest om deckare, thrillers och ond bråd död. Men jag funderar på att skapa en avdelning här på bloggen för att samla mina egna texter.

På sistone har jag hamnat i någon slags kreativt rus, spottar ur mig korta – ofta meningslösa – texter om olika situationer och tanke(miss)foster. Då och då slår det mig att det vore kul att samla skrivandet någonstans och därmed också ge andra än mig själv möjligheten att läsa det jag skriver. Men det är en avvägning.

En av bekvämligheterna i att skriva recensioner, krönikor, säljtexter och nyheter är att man sällan behöver bedömas seriöst utifrån hur man skriver. Visst, det är viktigt att kunna uttrycka sig; men ofta kan man ta ut svängarna, känna sig betydligt tryggare i det man skriver, än när man skriver ”privat”. För när man skriver privat är det ju plötsligt på allvar. Och allvar är ju obehagligt. Eller?

Samtidigt är det något i det allvarliga (som ändå inte behöver vara så jäkla allvarligt) som utmanar. Det vore ju tråkigt att bara springa på i samma hjulspår hela tiden.

Det är nog några där ute som känner igen mitt resonemang, gissar jag?