Etikettarkiv: Svenska Mord

Söndagsintervjun: Caroline Eriksson

I dagarna släpps Caroline Erikssons De försvunna i pocketformat. Boken – en av fjolårets bästa svenska spänningsromaner – är en tät berättelse om rädsla, relationer och det mänskliga psyket. Den döda zonen stämmer träff med Caroline på Kulturhuset för att ta ett djupare snack om boken.
– Det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på, berättar hon för bloggen.

Januariblåsten kring Sergels torg vinner inga hjärtan och några till synes vilsna asiatiska turister ser konfunderade ut där de står mitt på Plattan. Jag ser dem där ute, men sitter själv inne i värmen. Mitt emot mig: Caroline Eriksson. Vi har träffats en gång tidigare; på Appeltoffts bokhandel i Högdalen. Det vi hann börja prata om då, avslutar vi nu.

Hej Caroline. Du är aktuell med pocketsläppet av De försvunna. Hur är läget, känns allt under kontroll?
– Ja, allt känns väldigt bra. Pocket är ett mer ”tillgängligt” format, vilket gör att boken har potential att nå ut till en bredare publik. Förhoppningen är att många nya läsare i och med detta ska upptäcka berättelsen om Greta, Alex och Smilla… och tycka om den, förstås.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Alla som skriver har en relation till sina böcker. Så är det förstås även för Caroline, som tidigare skrivit två romaner i serien Svenska Mord. Men De försvunna markerar ett skifte i hennes författarkarriär; boken bör rimligtvis framkalla en hel del känslor hos henne?
– Jag är glad och stolt över boken. Mina två tidigare spänningsromaner var baserade på verkliga mordfall så detta var första gången jag skrev ett rakt igenom fiktivt spänningsmanus. De tidigare böckerna hade kanske inte gått riktigt så bra som vi – jag och förlaget – hoppats, så jag kände att jag slog ur underläge.

Hade du förlagsavtal för boken?
– Nej, jag skrev den helt och hållet på vinst och förlust. Men hela tiden var jag sjukt driven av min egen tro på själva idén och min passion för genren psykologisk spänning. Processen var inte helt enkel utan till stor del präglad av motgångar, prestationsångest och osäkerhet. Men så fick jag ett lyriskt sms från min förläggare och den stunden glömmer jag aldrig. Allt slit var liksom värt det då.

Du är ute på en del signeringar kring boken. Vilken är den vanligaste frågan du får?
– Hur fick du idén? Hur lång tid tog det att skriva boken? ‘

Okej. Det är ju fullt förståeliga frågor. Men annars då, vad är läsarna nyfikna på?
– De vanligaste reaktionerna har annars med huvudkaraktären Greta att göra. Många upplever henne som svår, konstig och irriterande i början. ”Men när boken är slut förstod jag henne och efter läsningen bär jag henne med mig”.

– Så, håll ut, vill jag säga till dem som möjligen får lite kli av Greta inledningsvis. Ge henne och berättelsen en chans; saker och ting är kanske inte riktigt som de verkar. Eller så är de det, men det finns en förklaring…

forsvunna-pocketMaten börjar kallna och samtalet glider över på frågan om varför man skriver spänning. Vi konstaterar i någon slags enighet att många som skriver spänning förmodligen själva har lite hang-ups. Jag nämner att jag tidigare intervjuat den brittiska författaren Belinda Bauer, som nämnde sin egen rädsla som den största drivkraften. Och Caroline instämmer resonemanget:
– Jag tror på den tanken, att man som spänningsförfattare i någon mån drivs av sina egna fasor. Jag är i grunden en väldigt ängslig person, lättskrämd och med makaber fantasi. Dessutom är jag sjukt intresserad av människor och relationer. Lägger man ihop det ena med det andra är det egentligen rätt självklart att psykologisk spänning är genren för mig.

Vet du… ja, det vet du: Karaktärerna i De försvunna är inte helt enkla. De är trubbiga, problemtyngda och rätt så opålitliga, för att säga det minsta. Det måste vara utmanande som författare att befolka en bok med den typen av karaktärer?
– Till att börja med är det sen utmaning att få läsaren att engagera sig i en huvudkaraktär som beter sig på ett sätt som kan upplevas som konstigt eller rentav stötande. Så är ju fallet med Greta i De försvunna. Hon fjäskar inte direkt för läsaren.

Och så är väl verkligheten också?
– Ja, exakt. Alla vi möter kan inte vara på ett sätt vi gillar eller identifierar oss själva med. Vi får lov att acceptera varandra ändå. På det sättet kan läsning vara en övning i empati och det är en förmåga vi verkligen behöver mer av i dagens värld.

– En annan utmaning med att skriva om mörker och destruktiva relationer, som den mellan Greta och Alex i De försvunna, är att det stundtals är tungt för mig som författare att gå in i. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska bli påverkad. Och det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på; jag är en väldigt känslig person.

När jag läste De försvunna slogs jag direkt av naturens, eller omgivningarnas, betydelse för handling. Att det under flera passager är som att miljöerna driver handlingen framåt, eller åtminstone väldigt starkt påverkar skeendet. Boken innehåller mycket suggestiva miljöer, mycket mörker. Skogar. Sjöar. Stugor. Ödslighet. Jag frågar Caroline hur hon resonerat kring just miljöerna.
– Många läsare har precis som du lyft fram miljöskildringarna och dessutom kopplat ihop miljön med den kusliga stämningen i boken. Det gör mig jäkligt glad faktiskt, miljöskildringar är annars något jag upplever kan vara knepigt att få till på ett bra sätt. Det blir lätt trist, både att skriva om och läsa. I De Försvunna är naturen och miljön naturligt sammanflätade med storyn eftersom de är centrala för stämningen och det har varit tacksamt att jobba med den kulissen, Inte minst eftersom jag själv lätt känner mig ängslig i den typen av setting.

Det är en tät liten bok. Visste du redan från början att det skulle bli det?
– Ja, jag visste att den skulle bli relativt kort. Jag ville att historien skulle vara avskalad och tät, precis som du säger. Den skulle utspela sig under en kort tidsperiod och hålla ett högt tempo. Sådan var ambitionen.

– Samtidigt ville jag ha psykologiskt djup och komplexitet. De försvunna är ju berättad nästan helt och hållet ur en enda persons perspektiv, i jag-form.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Det är ju en icke helt okomplicerad berättelse om en människas psyke…
– Exakt. Den borrar ner sig rätt mycket i Gretas inre tankar, minnen och mörker. Då är det också bra att boken är kort så att läsaren ”orkar med”. De flesta som läst boken tycker att den håller ett högt tempo. Men så finns det de som tycker att den är långsam i vissa partier.

Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att det beror på hur man ser på den psykologiska fördjupningen av karaktärerna, om man tycker den är spännande och angelägen eller inte. Och för mig är den definitivt det.

Vi glömmer bort att äta och inser att lunchen lider mot sitt slut. För en stund pratar vi om spänningsgenren generellt, kring hur man bäst presenterar sin egen bok och diskuterar huruvida det korta, lilla romanformatet är på stark frammarsch (vi hoppas båda det). Tiden flyr snabbt och innan vi vet ordet av måste vi skiljas åt.

Vad har du på gång framöver då?
– Det är pocketsläppet, och sedan är det också de första utlandssläppen i USA och Tyskland. Men annars kommer våren att handla mycket om att skriva det som ska bli nästa bok. Också den blir en psykologisk spänningsroman, i samma anda som De försvunna.

När vi skiljs åt irrar jag ner över plattan på Sergels torg igen. Inga turister finns kvar, men snålblåsten är både lojal och envis. I huvudet har jag tusen tankar och bra inspiration. Och en känsla av att det är rätt trevligt att intervjua författare.

Köp De försvunna hos Adlibris

”Det mörka, dolda och onda i människan är mer spännande än det ljusa”

Vad är egentligen ondska – och vilka uttryck tar den? Den döda zonen pratar mörker, mord och mani med Caroline Eriksson, aktuell med Inga gudar jämte mig.

Med nya boken Inga gudar jämte mig tar sig Caroline Eriksson an ännu ett historiskt svenskt mord (eller, i detta fall flera). Den första boken i serien Svenska Mord, Djävulen hjälpte mig, avhandlade Yngsjömordet. I den nya boken vänder hon blicken mot Silbodalsmorden i 1860-talets Värmland i en berättelse om stark gudstro, maktfullkomlighet och ett nätverk av lögner och hemligheter.

Caroline, jag är väldigt nyfiken. Inga gudar jämte mig är den andra boken i serien Svenska Mord. Hur kom det sig att du började skriva böcker om gamla mord egentligen? Har du en hemlig fascination för döden?
– Till att börja med: det är inte morden i sig som intresserar mig, utan psykologin bakom brotten samt relationerna mellan de inblandade, konstaterar Caroline Eriksson. Hon berättar att det är denna nyfikenhet som fascinerat henne när hon skrivit båda böckerna.

inga-gudar-jamte-mig– Från början fanns inte tanken på att skriva en serie, berättar Caroline, som hittade inspirationen till Djävulen hjälpte mig när hon läste om Yngsjömordet och blev så gripen av det tragiska triangeldramat att hon började göra djupare research.

– När jag upptäckte att det inte skrivits någon roman om fallet – åtminstone inte på 100 år – väcktes idén att själv ge mig på projektet. Under arbetet med den boken snubblade jag sedan över information om Silbodalsmorden och vips var idén till serien Svenska Mord ett faktum, konstaterar hon.

Den här nyfikenheten kring psykologi, påverkan och relationer. Var kommer den ifrån?
– Oj, det är svårt att svara på. Jag har nog alltid varit sån. Jag tänker att allt – livet och tillvaron – i grund och botten handlar om relationer. Hur vi mår i oss själva och hur vi fungerar eller inte fungerar tillsammans med andra.

– Som med så mycket annat är det mörka, dolda och ”onda” i människan mer spännande och dramatiskt än det ljusa och glättiga, tycker jag. Skuggsidan av det mänskliga psyket får konsekvenser – ibland ödesdigra – för vår samvaro. Så är ju fallet med båda de mordhistorier jag skrivit om hittills.

En av de drivande faktorerna till att skriva böckerna har varit viljan att försöka förstå, berättar Caroline. Förstå vilka de här människorna var, vilka tankar, känslor och erfarenheter de hade.

– Och framförallt… hur det kunde gå så illa, fyller hon i.

Men att förstå ondskan och mekanismerna som ligger bakom den är ju allt annat än ett lätt uppdrag. Hur har du tagit dig an det arbetet?
– När det gäller själva mordfallet har jag gjort research med hjälp av allehanda arkivhandlingar, böcker, samt resor till de aktuella platserna. Utifrån detta har jag sedan byggt storyn i böckerna. Handlingsförloppet är till 95% baserat på kända fakta.

– När det däremot gäller karaktärernas tidigare erfarenheter, personligheter och motiv har jag tagit mig friheten att fylla i efter eget huvud. Där har jag utgått från det jag tror mig kunna förstå om den mänskliga naturen, baserat bland annat på en magisterexamen i socialpsykologi.

– När det gäller ondska som fenomen…well, där finns mycket att diskutera. Vad är ondska? Är det ens ett relevant begrepp? Och hur definierar vi isåfall en ond handling?

Hur menar du?
– Runt om i världen och genom historien har människor begått fruktansvärda handlingar mot varandra. När vi läser eller hör om sådant kan vi välja två olika strategier för att hantera det; man kan slå ifrån sig eller försöka förstå.

– Mycket av det jag ser på nyheterna – sådant som pågår här och nu – vill jag helst slå ifrån mig, stänga av. Men i fallet med Silbodalsmorden och dessförinnan Yngsjömordet har jag valt att iallafall försöka förstå, förklarar Caroline.

Du förstår säkert att jag inte kan undvika nästa fråga. Vad är ondska, enligt dig?
– Någon har sagt att ”det vore en förolämpning mot mänskligheten att påstå att den är mänsklig” och det ligger väl något i det.

– Det finns i huvudsak två förklaringsmodeller till ondska. Antingen ser vi ondska som resultatet av inre faktorer, alltså att människan gör ont för att hon ÄR ond. Förr i tiden eller i extremreligiösa sammanhang kan detta uttryckas som att människor är besatta av en demon eller liknande. Ett mer nutida perspektiv,  fortfarande med betoning på inre faktorer, är att ondska är medfött, ärftligt, genetiskt betingat.

– I den andra förklaringsmodellen ses ondska som något som främst beror på yttre faktorer, det vill säga människan gör ont för att hon lever under onda omständigheter. Som socialpsykolog känner jag mig mest hemma i det senare synsättet.

carolineerikssonCaroline Eriksson berättar att hon tror att de flesta under ”fel” omständigheter kan göra sig skyldiga till onda handlingar, även om bilden är komplex och mänsklig ondska handlar om en kombination av både arv och miljö. Hon säger att hon är kluven till själva begreppet ondska.
– Det blir lätt att man avfärdar vissa människor eller handlingar som ”onda” istället för att försöka förstå och tränga bakom. Det blir ett sätt att slå ifrån sig, att sätta etiketter på andra och slippa skärskåda sig själv. Att vi människor är kapabla att begå fruktansvärda handlingar mot varandra kan det inte råda någon tvekan om. Men vad är en ond handling? Handlar det om utfall eller om avsikt och uppsåt?

Det framgår tydligt att tankarna kring detta ämne är många. Frågorna likaså. Vem avgör till exempel vad som är en ond handling? Caroline Eriksson menar att hon inte kommit fram till några tvärsäkra svar, utan att bilden snarare blir mer och mer komplex.
– För mig personligen är det som är svårast att förstå, att överhuvudtaget ta in, den totala likgiltighet och avsaknad av empati, ibland till och med hånfullhet, som en del visar inför  såväl sina offer som offrens efterlevande.

– Man inte bara bryter det osynliga kontraktet mellan oss människor: att inte skada varandra, man har helt upphört att betrakta sina offer som mänskliga varelser. Övertygelsen att man handlar rätt är starkare än respekten för människoliv. Jag vet inte om det är ondska. Vet bara att det skrämmer mig oerhört.

Huvudkaraktären i Inga gudar jämte mig är kyrkoherde Anders Lindbäck. En man som styrs och agerar utiifrån tron om vad som är rätt och fel – och vad som är Guds ord. I sina egna ögon gör han välgärningar. Han är välsignad med talets gåva och kan påverka. Å ena sidan ville han hjälpa de utsatta. Men å andra sidan var han också otroligt egoistisk och maktgalen.

Hur beskriver man bäst vem Anders Lindbäck var?
– Han var i mångt och mycket en motsägelsefull person, en dubbelnatur som levde ett dubbelliv. Som präst predikade han sträng moral samtidigt som han levde ihop med två kvinnor och antagligen hade ännu fler kvinnohistorier vid sidan om.

– Han var å ena sidan en man med starkt socialt patos som ställde upp för de fattiga och sjuka. Samtidigt var det just dem han förgiftade, på ett till synes ganska raffinerat och kallhamrat sätt. Det är just den dubbelheten som fascinerar mig med honom. Jag kan inte förstå, blir nyfiken, måste försöka förstå.

Så vilka är dina slutsatser. Om det finns några?
– Jag ser honom som en trasig själ. En underdog som mot alla odds rest sig ur dyn, han ser sig själv som en selfmade man och är stolt över det. Samtidigt jagar han hela tiden andras uppskattning, måste få sitt värde bevisat i andras ögon. På så vis kan nog många i vår tid av prestationsbaserad självkänsla känna igen sig i och relatera till honom.

Skulle du säga att han var ond?
– Jag har överhuvudtaget svårt att sätta etiketten ”ond” på någon. Inte minst när det gäller en människa som varit död i snart 150 år …

– Anders Lindbäck hävdade själv att motivet till giftmorden var barmhärtighet, alltså en sorts missriktad godhet. Hans samtid trodde inte på den förklaringen. Man menade att uppsåtet måste ha varit betydligt mer egoistiskt och illvilligt än han lät påskina. Men tänk om det faktiskt var som Lindbäck sa? Tänk om han inte ljög för att skyla över eller framstå i bättre dager utan verkligen drevs av det han själv upplevde vara goda avsikter? Den tesen var en av de saker jag ville utforska när jag skrev boken. Här ställs ju verkligen resonemanget ovan om vad som egentligen är en ond handling på sin spets.

caroline2– Rakt igenom svarta gestalter gör sig sällan bra i litteraturen. Jag hoppas och tror att de som uppskattar porträttet av Anders Lindbäck i min bok gör det av samma anledning som jag intresserat mig för hans öde: på grund av dubbelheten.

Caroline Erikssons böcker om Svenska Mord har blivit uppskattade av läsarna och fått mycket fin kritik. Så frågan är om det blir någon tredje bok i serien.

– I dagsläget är det inte klart om eller när det blir en fortsättning på serien. Men jag har en idé  och vi får väl se vad det blir av den, avslutar hon vår intervju.

Foto på Caroline Eriksson: Caroline Andersson

Recension: Caroline Eriksson – Inga gudar jämte mig

Psykologiskt och intressant om moraliskt förfall och maktfullkomlighet i 1860-talets Sverige. Den döda zonen har läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

Förra gången jag konstaterade att jag egentligen inte läser historiska spänningsromaner var i samband med min recension av Anna Lihammers täta kriminalroman Medan mörkret faller. Jag håller fortfarande fast vid mitt uttalande, men utan regler finns inga undantag.

Därför har jag nu läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

inga-gudar-jamte-migBoken är den andra i Erikssons serie Svenska Mord och tar upp de så kallade Silbodalsmorden i 1860-talets Värmland. Handlingen tar avstamp när ett lik grävs upp för undersökning – och resultatet får en hel bygd att häpna. Det visar sig att det varit allt annat än en naturlig död; åtminstone enligt mängden arsenik som återfinns i kroppen.

Någonstans – eller överallt – i berättelsens mitt finner vi kyrkoherde Anders Lindbäck. En man med demoner, vanföreställningar och ett heligt driv mot maktfullkomlighet. Han är man som trollbinder, en man som upprör och som lever efter strikta regler och stränga moraliska koder. Problemet är att dessa koder definieras av honom själv, ingen annan.

Inga gudar jämte mig berättar om Anders Lindbäcks resa mot tjänsten som kyrkoherde i Silbodal och om hans resa närmare Gud. Det är en psykologisk spänningsroman om mytomspunna mord. Fokus i berättelsen ligger på relationer, självbild och om hur några människor ständigt strävar efter större och bättre, medan andra blir lämnade bakom, med bara sig själv och sina samveten att leva tillsammans med.

Vi följer Lindbäck, hans familj och omgivning i färden mot en helighet som för varje kapitel allt mer förvrängs till ett mörker och galenskap som bultar på varje dörr i en hel församling. Det är skickligt skrivet, det är spännande och det är – min historielöshet till trots – intressant. Vi följer inte bara Lindbäck själv, utan även människorna runt honom, även om dessa jämfört med Lindbäck får spela ganska tillbakatryckta roller.

Speciellt bra tycker jag att den långsamt framväxande bilden av ett psyke i totalt sönderfall som Caroline Eriksson skildrar i Anders Lindbäck är. Denna aspekt är, för att uttrycka mig lite fånigt, Gudomligt bra. Det gör att jag lätt kan ha överseende med att några av de tillbakablickar som sker under berättelsens gång känns lite som stoppklossar i berättelsens flyt.

Jag läste inte första boken i Caroline Erikssons Svenska Mord-serie, men jag kommer med all säkerhet att läsa nästa.