Etikettarkiv: Svenska deckarförfattare

Allting trasigt ska bli helt

Ibland får man möjligheten att läsa en bok innan den släppts. För mig händer det lite då och då, något som inte är speciellt konstigt eftersom jag jobbat rätt mycket som lektör.

allting-trasigt-ska-bli-heltDet är alltid kul, men vissa gånger är det roligare än andra. Under förra månaden släpptes den tredje delen i Johanna Mos serie om Helena Mobacke; Allting trasigt ska bli helt. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den gavs ut, och även att komma med synpunkter och reflektioner.

Det är svårare att läsa en bok och därefter återkoppla direkt till författaren. Mer personligt, förstås. Men det känns på något sätt extra viktigt att verkligen få fram det man tänkte och tyckte, eftersom det hjälper författaren.

Jag har inte hunnit läsa slutresultatet ännu, men ser fram emot det. Berättelsen var bra redan när jag läste den, därför känns det spännande nu. Johanna Mo har ett språk som jag tycker om och för den som inte läst och upptäckt henne rekommenderar jag ett köp av den kombinerade pocketutgåva som finns av de två första delarna.

Och därefter även köpa nya boken, förstås.

Intervju: Jacob Härnqvist och mörkret

”Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss.”

I de flesta deckare måste någon dö. Men ofta sopas våldet undan så gott det går – texten putsas och görs mer tilltalande för den deckarläsande allmänheten. Men varför är det så? Den döda zonen har intervjuat Jacob Härnqvist, aktuell med hårdkokta spänningsromanen Dog City Blues.

I Härnqvists bok möter vi före detta polisen Leo Skantze, en man som trillat djupt ner i avgrunden, sakta kravlat sig upp igen, men nu riskerar att tappa fotfästet på nytt i en destruktiv och våldsam jakt på vad som kan vara sanningen.

Det läggs inga fingrar emellan och jag bestämmer mig för att prata med författaren för att undersöka den onda spiral som Dog City Blues erbjuder.

jacobHJacob. Jag läste nyligen ut din bok. Det är rätt tydligt redan från början vart berättelsen är på väg: in bland våldets och mörkrets katakomber. Hur har du resonerat själv kring våldet i din berättelse?
– Jag har förstås funderat över våldet. Våld är komplext, kanske för att det är en slags kommunikationsform. Det är ett maktspel, precis som mänskliga interaktioner i stort. Så för mig är våld en slags dialog. Därför ville jag löpa linan ut i våldssekvenserna lika mycket som i dialogerna och inte bara sammanfatta och rusa vidare.

Verkligt våld är ju rätt otrevligt. Men i bokform kan det fungera. Hur resonerar du?
– Jag vill förmedla hur det faktiskt känns att bli utsatt för våld. Jag har själv blivit överfallen, rånad och misshandlad och vet hur det är att undra om det är nu jag ska dö.

– Bland annat har jag blivit fasthållen av fyra personer och nertryckt i marken medan en femte genomsökte mina kläder i jakt på pengar. Jag har blivit pressad på pengar av korrupta poliser i ett nerpissat café i Nairobi.

– Samtidigt använder jag våldet för att hindra läsaren från att koppla av. Mer traditionella svenska deckare går ju oftast inte lika långt. Dom flesta svenska deckare blir ju lästa i hängmattan och på stranden. Av folk som tänker på annat, som vill vara i trygga händer.

Du erbjuder inte den tryggheten?
– Nej, det finns inga trygga händer och det är ingen mening för mig att låtsas tro det när jag skriver. Därför är det smått fantastiskt att boken blev utgiven.

Grejen är, det funkar för mig. Men jag tänker: antingen gillar man det, eller så hatar man det. Det finns många läsare som verkligen har svårt för våldsamma berättelser.
– Precis som jag trodde tycker en del att våldet är helt besinningslöst och onödigt medan andra tycker att det fyller en funktion. Jag är kluven själv. Ibland har jag verkligen gillat att jag går så långt som jag gör eftersom ingen annan vågar. Eller vill. Och ibland har jag själv tänkt att det är över gränsen. En gång mådde jag själv lite illa av att läsa det.

dog-city-bluesJacob Härnqvist är en stor anhängare av noir-genren och berättar att han gärna, som så många andra noir-läsare, läser Raymond Chandler. Andra favoriter som nämns är Jim Thompson, Derek Raymond, Andrew Vachs och James Crumley.  Vad gäller svensk kriminallitteratur är det däremot mer sparsmakat med förebilder.
– Jag ser ju att de kanske är duktiga på vad de gör, men det är för mycket underhållning för mig. Det är för trevligt. Eller försöker vara trevligt. Jag har alltid uppskattat författare som inte försöker nånting alls. Som bara är som dom är.

– Påfallande många av mina favoritförfattare har varit kriminella, kommer jag på nu. Och en del har suttit i fängelse. Vissa av misstag, påstår dom… jag dras till folk som skriver självupplevt, tror jag.

Du nämner att mycket svensk spänningsutgivning är för underhållande. Hur menar du då, hur tycker du själv att en bra spänningsroman ska vara?
– Jag är inte ute efter spänning så mycket som en ton eller atmosfär. Det ultimata är börja undra hur det egentligen står till med författaren, inte med skurken. Jag gillar känslan av oro.

Noirgenren är ju, sorgligt nog, inte jättekommersiellt gångbar i Sverige. Men varför är det så, tror du?
– Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss. Vi har aldrig haft samma tradition som jänkarna att ifrågasätta våra auktoriteter. Dom liberala vapenlagarna i USA är ju inte utformade för att man ska skydda sig mot brottslingar, utan mot staten. Inte konstigt att den hårdkokta deckaren föddes där. Den speglar vanliga människors oro.

– Det handlar om samhällskritik och moraliska frågeställningar, och noir är en etablerad kulturyttring där precis som i Frankrike och Italien. Icke så med svenska deckare.

Förklara hur du menar?
– I svenska deckare finns nästan alltid en mysfaktor, vilket gör dem rätt ointressanta för min del. Brott och mord är inte mysigt.

– Men i många svenska deckare sker mordet på en semesterort, polisen som utreder har lite problem med chefen, man växlar utredningen med blöjbyte. Författaren satsar alltså hårt på bredast möjliga igenkänning: semestern, jobbet, familjen. Det är fogliga böcker skrivna av fogliga människor för andra fogliga människor.

Hur föddes idén att skriva Dog City Blues?
– Jag ville skriva en rak och snabb noirthriller. För att få bra tryck i storyn behövdes en stark motor och det var så grundpremissen kom till, alltså att Leo ska fria en person från misstankar och själv drabbas av alla möjliga motgångar längs vägen.

– Att polisen är ett av problemen föll sig bara naturligt. Vem som helst kan ju googla på polisbrutalitet och bli sittande ett rätt bra tag framför skärmen.

Ja, du går rätt hårt åt poliskåren…
– Genom åren har jag fått höra många berättelser om polisbrutalitet, både av de som drabbats själva och de som tagit emot polisens våldsoffer. Jag återger dom här berättelserna i boken, rakt av.

Och det blev lite uppmärksammat, eller hur?
– Jag blev intervjuad tillsammans med biträdande polischefen här i stan (Malmö, min anm.), för att höra hur vi såg på polisens arbete och hur det påverkar bilden av stan.

– Under intervjun sa sa den biträdande polischefen uttryckligen att han inte gillade hur jag framställde polisen. Han och jag fick läsa artikeln före tryck, och en timme efter att jag fått den beslutade tidningen att inte publicera den. Jag har inte fått någon bra förklaring. Både journalisten och chefredaktören svamlade rätt ordentligt när jag ringde och frågade.

Avslutningsvis, hur ser det annars ut just nu kring ditt skrivande?
– Just nu gör jag uppläsningar och föredrag lite här och var. Och jobbar på nästa bok i serien. Och pillar på idéer till några andra böcker med helt annat upplägg. Men fortfarande noir.

Julintervjun 4: Olle Lönnaeus

Född i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla. Journalist på Sydsvenskan och författare med fyra böcker under bältet. I dagens julintervju tar Den döda zonen ett snack med Olle Lönnaeus.

Författarkarriären kunde ha börjat sämre. Lönnaeus första roman, Det som ska sonas, handlar om en journalist vid namn Konrad Jonsson som följer spåren av ett brutalt mord. Boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Hans senaste spänningsroman, Jonny Liljas skuld, nominerades av samma akademi som en av årets bästa svenska deckare. Frågan känns självklar:

lonnaeus_thomaslofqvistHej Olle Lönnaeus, har december behandlat dig väl så här långt?
– Det har varit hektiskt och roligt. Dels har jag lanserat ”Jonny Liljas skuld”, dels jobbat stenhårt med regeringskris och nyval i mitt jobb som journalist på Sydsvenskan.

Jonny Liljas skuld nominerades ju till priset som Årets bästa svenska deckare. Ganska trevlig bekräftelse, gissar jag?
– Absolut! Jag tar det som en bekräftelse på att boken är bra. Det är ju alla böcker som nomineras till det priset.

Du har ju tidigare blivit prisad av just Deckarakademin, för din debut. Men hur ser du själv på ditt författarskap nu gentemot då. Du har ju några böcker under bältet nu.
– Ja, ”Jonny Liljas skuld” är min fjärde roman. Tycker nog själv att jag blir bättre och bättre, även om jag naturligtvis är part i målet. Stilsäkrare, kanske. Tidigare romaner har byggt på helt nya karaktärer. Men Jonny ska leva vidare. Jag är halvvägs på Jonny II redan.

Dina böcker är ganska mörka. Har du några inspirationskällor i ditt skrivande? Du har nämnt vardagen som en av dem, men finns det något annat – företeelser eller författare?
– Country Noir har blivit Malmö Noir. Ja, de är rätt mörka. Men jag försöker skriva in glimtar av humor också. Jag hittar inspiration till karaktärer och berättelser både i min uppväxt i Tomelilla, där mina första romaner utspelar sig, och i mitt jobb som journalist, där jag möter väldigt mycket människor.

– Ibland räcker det att man uppfattar en ”skärva” som fantasin kan spinna loss på.

Förebilder då?
– Förebilder … jag har nog inga direkta sådana. Mina kriminalromaner är ju mycket berättelser om samhället och människor som lever lite i skuggsidan. Sjöwall-Wahlöö och senare Håkan Nesser tycker jag är goda berättare.

jonny-liljas-skuldLäser du deckare och spänning även privat, eller är ditt läsande av annan karaktär?
– Jag läser blandat. Allt utom science fiction och varulvar. Senaste upplevelse var ”Stora makters uppgång och fall” av Tom Rachman, en fantastisk roman.

Du arbetar ju dessutom sedan många år som journalist. Blir du aldrig mätt på att skriva?
– Det händer. Men inte så ofta. I grunden går både journalistik och romanskrivande ut på att ge läsaren en god berättelse. Men i övrigt är det väldigt skiljda discipliner. Och för mig befruktar det ena det andra.

Vilka ser du som dina styrkor i skrivandet; man lockas ju lätt att tro att du som journalist är en inbiten deadlineknarkare – vilket rimligtvis passar även som författare.
– Som journalist har jag inga problem att få ur mig text. Men min styrka som författare vill jag tro är att skapa karaktärer med många nyanser och placera in dem i en story som också handlar om samhället i stort.

Nu börjar julen närma sig. Men vad fasen ska man egentligen ge en inbiten spänningsläsare?
”Jonny Liljas skuld”, naturligtvis!

Foto: Thomas Löfqvist

Recension: Mons Kallentoft – Jordstorm

Bra tempo, välnyanserat mörker och en klassisk mördarjakt. Den döda zonen har läst Jordstorm, Mons Kallentofts nya Malin Fors-deckare.

En död man, en flicka levande begravd. Mörker, misär och helvete. Mons Kallentofts Jordstorm vräker på med desperation redan från början. Boken är den åttonde i serien med Malin Fors och även om jag läst långt ifrån alla inbillar jag mig att den är mörkare än de tidigare.

jordstormDet är i jakten och i fångenskapen som essensen i berättandet kommer fram. Malin Fors, kollegorna, den begravda flickan; en treenighet i rå desperation. Kallentoft driver upp tempot, ordväxlingarna är korthuggna, rappa. Kapitlen korta, aggressiva. Utredningen pressad. Upptäckterna ständiga, men inte tillräckligt stora. Frågorna staplade på rad.

Aldrig stiltje.

Det är drivet framåt som överrumplar mig mest; stundtals är det renodlat thriller-driv i scenerna. Kanske är detta ett resultat av att Kallentoft samtidigt som arbetet med Jordstorm också arbetat med nya serien Zack (tillsammans med Markus Lutteman, min anmärkning).

Oavsett är det tydligt att berättandet är både energiskt och väloljat. Karaktärerna känns vältecknade och emotionellt såriga, storyn naturligt stark – starkare eftersom traditionella deckarelement som utredningar och förhör blandas upp med en thrillertypisk ”kamp mot klockan”-känsla; hinner Malin Fors och hennes kollegor hitta den begravda flickan innan det är försent?

Det har sagts förut – och kommer sägas igen – att jag inte är en notorisk anhängare av svensk kriminallitteratur. Allt för ofta är genren för mallad, förutsägbar. Men inte här, inte nu. Jordstorm är så bra du kan få en svensk deckare just nu. Överraskande bra.

Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

Det är mörkret som sticker ut mest i ett skickligt hantverk. Den döda zonen har läst Camilla Läckbergs nya Fjällbackadeckare och överraskas av det smutsiga.

Få svenska författare omgärdas av så mycket åsikter som Camilla Läckberg. Med kändisskapet kommer uppmärksamhet, med uppmärksamhet kommer allt annat. Läckberg är ett fenomen, ett skickligt uppbyggt varumärke. Hon syns överallt och oavsett vad folk tycker så säljer hon flest böcker.

Lejontämjaren, hennes nionde Fjällbacka-deckare, tar sitt avstamp i kompakt mörker. En ung flicka som varit försvunnen dör när hon blir påkörd av en bil. Man kan snabbt konstatera att hon blivit utsatt för oerhört grymma saker under sin fångenskap – fallet länkas snabbt till andra försvinnanden och mord.

lejontamjarenPoliserna i Tanumshede tar sig naturligtvis an utredningen, som ska visa sig inkludera hemska familjehemligheter, svartsjuka och svek. Lejontämjaren är nämligen inte bara en bok om ett mordfall utan också en berättelse om familjeband och vad de gör med människor, vad de kan få oss att utstå.

Camilla Läckberg upprepar ett framgångsrecept. Under berättelsens gång är igenkänningsfaktorerna många. Småbarnslivet, jobbet, kärleken. Ingredienser som får många läsare att identifiera sig med karaktärerna. I denna igenkänning ligger också ofta urskiljningen av läsarna.

De som gillar det.
De som inte gillar det.

Svårare än så är det inte. Det är också här som stora delar av svensk kriminallitteratur enligt många har sina styrkor; blandningen mellan det vardagliga och det spännande.

Camilla Läckberg är skicklig på att väva in denna aspekt i och kring bokens intrig, en intrig som inte behöver skämmas för sig. Storyn är intressant och välskriven, utredningen vältecknad.

Den tydligaste styrkan är den svärta som ibland tränger genom ytan. Det finns mycket smuts mellan fogarna och när smutsen sipprar fram blir upplevelsen plötsligt spetsigare. Detta väger upp det faktum att det ibland blir texttjockt. Detaljer och dialog tillåts att ta plats där det skulle skapa mer dramatik i att skala ner. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att några av karaktärerna är ganska präktiga, även om det är subjektivt.

Lejontämjaren är ett skickligt hantverk och en bra kriminalhistoria som ligger bekvämt hos läsaren. Läckberg behärskar sin genre och få av hennes trogna läsare kommer att bli besvikna; tvärtom håller boken bra nivå bland hennes utgivning. Och även för en inbitet noir-läsande och verklighetsflyende thrillerentusiast är det underhållande och tillgängligt.

Men. Jag kan inte låta bli att tänka Jävlar vad bra det skulle kunna bli om mörkret tilläts ta över…

å andra sidan skulle det väl sålla bort några tusen läsare.

Köp boken hos Adlibris.

Förhandsläser Läckbergs nya

Det är flera år sedan jag läste Camilla Läckberg senast. Det är ju överhuvudtaget sällan som jag läser svenska kriminalromaner – min avsikt är att bli mycket bättre på det.

lejontamjarenSå nu har jag fått möjligheten att förhandsläsa Läckbergs nya; Lejontämjaren. Boken släpps den 17 november och något överraskad konstaterar jag ganska tidigt att det ryms mycket mörker och svärta i berättelsen, ett tydligt plus i min bok.

Jag minns ett samtal som ägde rum för säkert tio år sedan. Jag och Camilla samtalade, under Bokförlaget Forums julfest, om ondska och seriemördare. Vi konstaterade att båda hade en fallenhet för att läsa just den typen av böcker. Detta är något jag hoppas kunna prata med henne om snart igen eftersom en intervju är inplanerad.

Ellroy, Sanchez Piñol och Kallentoft

perfidiaJag har inte beställt böcker på ett tag, men nu är det nära. James Ellroy’s nya – Perfidia – är en bok som jag bara måste läsa. Jag brukar inte läsa bokpresentationer, men ibland gör jag undantag. Och när jag läser om Perfidia vattnas det i munnen.

Som om det inte vore nog med Ellroy har ju dessutom Albert Sanchez Piñols Victus släppts. Sanchez Piñol, som för övrigt besökte Bokmässan, där jag icke närvarade. Frustrerande. Boken beställer jag i nästa bokbeställning.

På tal om läsning och beställningar. En annan bok på läslistan är Mons Kallentofts Jordstorm, som jag ska läsa så fort den släpps. Jag brukar vara ganska dålig på att läsa svenska deckare men har för avsikt att bli betydligt bättre på det framöver. Bra, va?