Etikettarkiv: Svenska deckarakademin

Recension: Belinda Bauer – Livets och dödens villkor

Relationer i sönderfall, traumatiska upplevelser och väldigt ond, väldigt bråd död. Belinda Bauers senaste kriminalroman, Livets och dödens villkor, innehåller det mesta – men det blir aldrig för mycket.

Låt oss först konstatera att Svenska Deckarakademin nominerade boken i kategorin Bästa översatta kriminalroman 2014. Alright, jag bryr mig egentligen inte, det är inte utmärkelser och nomineringar som styr min läsning – men okej, det var en fingervisning.

livets-och-dodens-villkorJag upptäckte inte Belinda Bauer förrän efter hennes senaste bok, Betraktaren, som jag utnämnde till en av 2013 års bästa kriminalromaner; en fantastiskt skickligt skildrad psykologisk spänningsroman. Jag bestämde mig för att intervjua henne, och låt oss konstatera att hon hade väldigt mycket att säga. Det stod klart – bortom alla tvivel – att hon är en kvinna som har många berättelser i sin skalle. Och ett hysteriskt behov av att få ner dem på papper.

Så till Livets och dödens villkor. I sydvästra England går en psykopat lös. En man som tvingar unga kvinnor att klä av sig och ringa hem till sina mammor och ta farväl. Osympatiskt? Jo, det kan man säga. Det dröjer inte innan första dödsoffret skördas; hela bygden blir vaksam och många är de som engagerar sig i jakten.

Ruby Trick är tio år gammal och mobbad. Hennes föräldrar är trötta på varandra, bråkar jämt. Hennes pappa är arbetslös och misstänker att mamman träffar någon annan. Ruby börjar följa med pappan på nattliga bilfärder för det medborgargarde som bildas i byn för att skydda dess invånare. Mamman vet inget.

Och mördaren verkar ha slipat sin teknik i jakten efter nästa offer.

Berättelsen om Ruby Trick, hennes familj och den man som terroriserar omgivningarna är stark och vältecknad. Belinda Bauer visar återigen upp sin styrka i att mejsla fram personporträtt, med sin knivskarpa förmåga att sätta fingret precis där det gör som mest ont. Livets och dödens villkor är en mycket sorglig berättelse, men jag slås flera gånger av att det mitt i all svärta också är en vacker berättelse om livet. Och ja, om döden.

Som kriminalroman sett är det ett gediget hantverk. Spännande, drivet, angeläget. Men det som främst skiljer Belinda Bauer från många av sina kollegor är just förmågan att lyfta fram det som gör oss människor speciella och presentera trovärdiga karaktärer som inte bara passar in i berättelsen – utan även lyfter den till helt andra höjder än den annars skulle ha nått.

Så jag säger som såhär: har ni inte upptäckt Belinda Bauer ännu? Det är dags nu.

Köp boken hos Adlibris.

Läs Den döda zonens intervju med Belinda Bauer.

Julintervjun 4: Olle Lönnaeus

Född i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla. Journalist på Sydsvenskan och författare med fyra böcker under bältet. I dagens julintervju tar Den döda zonen ett snack med Olle Lönnaeus.

Författarkarriären kunde ha börjat sämre. Lönnaeus första roman, Det som ska sonas, handlar om en journalist vid namn Konrad Jonsson som följer spåren av ett brutalt mord. Boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Hans senaste spänningsroman, Jonny Liljas skuld, nominerades av samma akademi som en av årets bästa svenska deckare. Frågan känns självklar:

lonnaeus_thomaslofqvistHej Olle Lönnaeus, har december behandlat dig väl så här långt?
– Det har varit hektiskt och roligt. Dels har jag lanserat ”Jonny Liljas skuld”, dels jobbat stenhårt med regeringskris och nyval i mitt jobb som journalist på Sydsvenskan.

Jonny Liljas skuld nominerades ju till priset som Årets bästa svenska deckare. Ganska trevlig bekräftelse, gissar jag?
– Absolut! Jag tar det som en bekräftelse på att boken är bra. Det är ju alla böcker som nomineras till det priset.

Du har ju tidigare blivit prisad av just Deckarakademin, för din debut. Men hur ser du själv på ditt författarskap nu gentemot då. Du har ju några böcker under bältet nu.
– Ja, ”Jonny Liljas skuld” är min fjärde roman. Tycker nog själv att jag blir bättre och bättre, även om jag naturligtvis är part i målet. Stilsäkrare, kanske. Tidigare romaner har byggt på helt nya karaktärer. Men Jonny ska leva vidare. Jag är halvvägs på Jonny II redan.

Dina böcker är ganska mörka. Har du några inspirationskällor i ditt skrivande? Du har nämnt vardagen som en av dem, men finns det något annat – företeelser eller författare?
– Country Noir har blivit Malmö Noir. Ja, de är rätt mörka. Men jag försöker skriva in glimtar av humor också. Jag hittar inspiration till karaktärer och berättelser både i min uppväxt i Tomelilla, där mina första romaner utspelar sig, och i mitt jobb som journalist, där jag möter väldigt mycket människor.

– Ibland räcker det att man uppfattar en ”skärva” som fantasin kan spinna loss på.

Förebilder då?
– Förebilder … jag har nog inga direkta sådana. Mina kriminalromaner är ju mycket berättelser om samhället och människor som lever lite i skuggsidan. Sjöwall-Wahlöö och senare Håkan Nesser tycker jag är goda berättare.

jonny-liljas-skuldLäser du deckare och spänning även privat, eller är ditt läsande av annan karaktär?
– Jag läser blandat. Allt utom science fiction och varulvar. Senaste upplevelse var ”Stora makters uppgång och fall” av Tom Rachman, en fantastisk roman.

Du arbetar ju dessutom sedan många år som journalist. Blir du aldrig mätt på att skriva?
– Det händer. Men inte så ofta. I grunden går både journalistik och romanskrivande ut på att ge läsaren en god berättelse. Men i övrigt är det väldigt skiljda discipliner. Och för mig befruktar det ena det andra.

Vilka ser du som dina styrkor i skrivandet; man lockas ju lätt att tro att du som journalist är en inbiten deadlineknarkare – vilket rimligtvis passar även som författare.
– Som journalist har jag inga problem att få ur mig text. Men min styrka som författare vill jag tro är att skapa karaktärer med många nyanser och placera in dem i en story som också handlar om samhället i stort.

Nu börjar julen närma sig. Men vad fasen ska man egentligen ge en inbiten spänningsläsare?
”Jonny Liljas skuld”, naturligtvis!

Foto: Thomas Löfqvist

Skrivtips från Christoffer Carlsson

Han skrev fjolårets bästa svenska kriminalroman – Den osynlige mannen från Salem. Resan mot framgången som författare började tidigt, sitt skrivande har han hela tiden utvecklat. Christoffer Carlsson har läst. Och skrivit. Länge. Mycket. Om och om igen. Han skyller sin relation till böcker, text och skrivande på geografin, säger att det var den som fick honom att börja, fastna i en ny värld:

Foto: Anna-Lena Ahlström– Där jag bodde, i den geografiska gråzonen som var avståndet mellan Halmstad och Simlångsdalen, fanns det inte så mycket att göra, så jag började läsa berättelser och snart skriva egna. Det var en fantastisk upplevelse, konstaterar Christoffer.

När det gäller att ge tips till andra som skriver finns det mycket klyschor, menar han. Tips som är vanliga, trista och tråkiga – men ändå sanna. Att man ska läsa mycket, skriva ännu mer. Att man ska läsa böcker som man själv tycker är bra…och reflektera över just varför de är bra.

– Glöm inte att läsa böcker du tycker är dåliga också, påpekar han, och konstaterar att man ibland lär sig mer av böcker man inte gillar.

Så om han själv ska ge några råd, några fler än just de standardmässiga – vilka skulle det vara? Jag frågar. Han svarar.

– Mina tips blir en repetition av något jag skrev en gång: ”10 punkter om att skriva skönlitteratur”. Om jag inte minns fel publicerades det i pocketutgåvan av Den Enögda Kaninen som extramaterial, men det är det ingen som kommer ihåg i alla fall. Och det är 10 punkter som jag själv, tror jag, hade mått bra av att ha läst när jag en gång började skriva.

Håll till godo. Christoffer Carlssons tio punkter:

  1. Skriv. Det låter självklart, men det är det inte: du måste ta dig tid att skriva. Gör det till en naturlig del av ditt liv, lika naturlig som att borsta tänderna eller äta.
  2. Skriv om det du kan något om, men skriv ännu hellre om något du vill utforska, som gör dig nyfiken, som du ännu inte känner till.
  3. Jaga bort uttryck som ”plötsligt”, ”stick i stäv”, ”som handen i handsken”, ”käpp i hjulet”, ”hungrig som en varg” och så vidare. Jaga bort dem som om de vore råttor, för det är vad de är. Talesätt, klyschor, och så vidare hör inte hemma här.
  4. Kontrollera dina karaktärer som om de vore dina trälar.
  5. Ljug. Men gör det elegant.
  6. Inled dina scener senare än du tror. De första raderna som inleder ett kapitel, avsnitt, eller en scen är ofta överflödiga.
  7. Den mest kraftfulla repliken eller observationen är ibland den kyligt återhållna.
  8. Undvik informationsfetisher. Ingen läsare vill se hur mycket information du samlat på dig under din ”research” – hen vill bara ha den information som är nödvändig för att förstå vad som händer.
  9. Ingenting är heligt. Text är bara text och var beredd att ta bort och skriva om. Men, kom ihåg att en text aldrig blir färdig. En text blir bara tillräckligt färdig för ett givet syfte, och det är gott nog.
  10. Läsaren är smartare än du tror, och du bör inte behandla henne som din publik, vän, fiende eller examinator – du bör behandla henne som en tillfällig älskare.

Recension: Ferdinand von Schirach – Fallet Collini

”… det saknas något för att få mig att gå igång fullständigt”

En författarnas författare; på annat sätt kan jag inte beskriva Ferdinand von Schirach. När jag inför förra julen läste olika spänningsförfattares lästips var nämligen von Schirach den gemensamma nämnaren. En omtyckt och respekterad herre, advokat som han är.

fallet-colliniFallet Collini, så. Boken var nominerad av Svenska Deckarakademin i kategorin bästa översatta kriminalroman, så det fanns viss förväntan hos mig. Berättelsen är en kort, komprimerad sak som spänner över 149 sidor sparsmakad läsning.

Caspar Leinen är nyutexaminerad advokat. Ambitiös, men osäker; duktig under studietiden och med en ljus framtid. Fallet Collini blir hans första riktiga fall. Fabrizio Collini, som erkänner att han mördat en åldrande man på ett lyxhotell i Berlin. Men varför? För Leinen blir uppgiften att få Collini att tala, men uppdraget är allt annat än lätt, och kompliceras av att Leinen själv uppdagar tydliga personliga kopplingar mellan sig själv och den mördade mannen.

Sanningen, visar det sig, går att spåra bak till Andra världskriget. Sanningen visar sig också vara problematisk, då den ställer allvarliga frågor om skuld, rättvisa och hämnd på sin spets.

Ferdinand von Schirach skriver sparsmakat och avskalat. Det blygsamma omfånget skvallrar om att berättelsen är koncentrerad, komprimerad – och det stämmer. Ett risktagande. Berättelsen är nämligen intressant, ställer viktiga och utmanande frågor. Nu lyckas förvisso von Schirach att inkludera väldigt mycket innehåll utan ord, genom att använda ett effektivt språk som tvingar läsaren att ställa – och besvara – en del frågor själv. Men för mig blir det ändå lite för korthugget. Jag, som brukar förespråka korta romaner, känner att jag vill ha mer kött på benen.

Det är en känsloladdad roman – och ändå nästan helt befriad från känslor. Det är svårt att förklara, och svårt att avgöra om det är bra eller dåligt. De känslor som uttrycks i bokens text ger ofta ett tillbakahållet och återhållsamt intryck. Jag vill ha mer svärta. Däremot finns det känslor, starkare sådana, som man måste läsa mellan raderna. Andra världskrigets och Nazitysklands historia är laddad för väldigt många.

Det är en kort, kärnfull berättelse om ett brott. Om en sanning som rullas upp och om moral och etik. Det är välskrivet och polerat, men det saknas ändå något för att få mig att gå igång fullständigt.

Köp boken hos Adlibris

Recension: Christoffer Carlsson – Den osynlige mannen från Salem

”… ett kriminalpaket man inte kan motstå”

– Jag är rätt sugen på att läsa Christoffer Carlssons senaste. Han är kriminolog, förresten. Borde kunna bli rätt bra.

– Att han är kriminolog betyder inte att han kan skriva.

(dialog på mitt jobb)

*

Det är ingen hemlighet: jag inte är överförtjust i svensk kriminallitteratur. Visst, det finns riktiga guldkorn bland dussinutgivningen, men de är svåra att hitta; mitt tålamod brukar inte vara speciellt omfattande.

den-osynlige-mannen-fran-salemDet finns, generellt sett, en samling svenska deckarförfattare som skriver bra – om de tillåter sig själv, tillåts. Tyvärr är det största problemet bekvämligheten, att många lockas in i en trygghet, en kommersiell vagga som filar bort kanterna, spetsarna, ur det som skrivs. Det vågas för lite. Och det är inte bara författarnas fel, det är förlagens, läsarna, kunderna. Massmarknaden.

Därför är böcker som Den osynlige mannen från Salem en välsignelse, ett ljus i den grå zonen.

För där risken ofta är att en författare trampar omkring i sankmark och lera hittar Christoffer Carlsson vägar ut. Det handlar om flera saker. Om en berättelse – atmosfärisk, uppgiven. Om ett språk – sparsmakat, stilfullt, lågmält. Om en helhet som paketerar små stilistiska drag, miljöbeskrivningar och karaktärer till ett kriminalpaket man inte kan motstå.

Den osynlige mannen från Salem börjar med ett dödsfall. Därifrån färdas berättelsen genom nutid och dåtid, väver samman personers öden, händelser och tecknar sakta men säkert en skiss av depression, missbruk, mani och sorg. Det låter nedstämt, visst, men Christoffer Carlsson skriker inte, vrålar inte, utan målar upp världen (både omvärlden och den inre) med varsamma drag. Det sticker aldrig i ögonen, snarare smyger det sig in en känsla av dov frustration som genomsyrar hela berättelsen.

Berättelsen, storyn, är genomarbetad, polerad, skön att läsa trots (eller kanske tack vare?) den övervägande uppgivna stämning som råder. Det är lika delar kriminalberättelse som uppväxtskildring och Leo Junker, huvudpersonen, ger ett sympatiskt men söndrigt intryck. De absoluta styrkorna ligger i den ständigt närvarande, ofta återhållna, destruktiviteten och de välavvägda berättelserna om vänskap, uppväxt och hur människor glider isär.

Deckarakademin utsåg boken till årets bästa svenska kriminalroman och den är även nominerad till det prestigefyllda priset Glasnyckeln. Det skulle inte förvåna mig om den vinner även det priset, det skulle den nämligen vara värd.

Och Christoffer Carlsson då. Han är kriminolog. Och ja, han kan skriva.

Plusmeny: Min intervju med Christoffer Carlsson

”Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde”

Christoffer Carlsson befann sig på kriminologikonferens i USA när han nåddes av nyheten – att hans Den osynlige mannen från Salem blivit utsedd till årets svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin; en prestigfylld utnämning – och en kvalitetsstämpel. Något annat än nöjd kan man förstås inte vara.

– Nej, det känns jättehäftigt. Och jag är väldigt glad och stolt. Det är fint att den första berättelsen om Leo (Junker, min anm.) får ett så varmt mottagande hos både kritiker och läsare, berättar Christoffer, jetlaggad efter en intensiv resa. Själva beskedet tog han emot mitt i ett hektiskt schema.

– Jag skulle just gå in på en session om terrorism och extremism, när telefonen ringde. Jag var ju tvungen att gå in på sessionen som skulle börja, så jag hann inte riktigt ta in det förrän jag satt inne på sessionen. Sedan, när den första forskaren började presentera sin studie, så bara ”… vann jag? Herregud, vad häftigt.”

Foto: Anna-Lena AhlströmVi spolar tillbaka lite. Hallänningen (bor dock i Stockholm) Christoffer Carlsson har skrivit tre kriminalromaner. Han arbetar som kriminolog, ett yrke som folk i allmänhet vet ganska lite om – och det vi vet färgas av vad vi ser i medierna. Och med medierna menar jag Leif GW Persson. Därför – frågan är berättigad:

Är du en GW in disguise?

– Haha, Leif GW Perssons vardag är väldigt annorlunda än en ”vanlig” kriminologs. En kriminolog är enkelt uttryckt någon som forskar om brott: en brottsforskare.

– Det innebär inte att vi utreder enskilda brott. Snarare handlar en kriminologs arbete om att med vetenskapliga metoder undersöka frågor som: vad är det som gör att människor begår brott? Varför begår män fler brott än kvinnor? Vad händer med en person när hen utsätts för brott? Finns det diskriminering i rättsväsendet, och hur ser den i så fall ut? Och så vidare.

– Såna frågor undersöker en kriminolog, och då med den metod som är lämpligast. Vissa använder kriminalstatistik, andra gör exempelvis intervjuer. Dessutom är kriminologer ofta också lärare, kombinerat med sin forskning. Alla gör det inte, men en del av oss, bland annat jag, gör det.

Som kriminolog får man sin dagliga dos av rättsfall, kriminalitet och ondska. En intressant fråga är hur miljöskadad man då blir som författare och läsare? Christoffer menar att han personligen inte är speciellt påverkad av sitt yrke, åtminstone i läsandet. Något han tillskriver det faktum att han började läsa kriminalromaner och deckare långt innan han blev kriminolog. Extra kräsen anser han sig alltså inte vara:

– Jag är tvärtom otroligt lättköpt som läsare: ge mig en spännande plot och intressanta karaktärer så är jag hooked. Jag läser ju kriminalromaner för att bli underhållen, inte för att få en autentisk bild av brott och brottslingar. Och, bör jag tillägga, det är jag verkligen inte ensam om.

Så vilken tycker du personligen är årets bästa kriminalroman?

– Jag tycker om alla de som nominerades med mig, men jag har faktiskt inte läst Håkan Nessers, så den kan jag väl inte uttala mig om. Jag tycker däremot att Den sanna historien om Pinocchios näsa (Leif GW Persson, min anm.) är väldigt bra. Och Gone Girl (Gillian Flynn), givetvis. Och Polis (Jo Nesbø). Svårt att välja en! Äh fan, jag säger Den sanna historien om Pinocchios näsa. Boken börjar med ett avsnitt som heter ”Den bästa dagen i Evert Bäckströms liv”. Då vet man att det kommer bli åka av.

Med Den osynlige mannen från Salem påbörjar Christoffer Carlsson en ny serie, med Leo Junker i huvudrollen. Boken är Carlssons tredje, men han tycker på många sätt att den känns som hans första. Mycket kanske grundar sig i att det just är första delen i en ny serie, men riktigt så enkelt är det inte heller. Det finns något annat, en förvandling, eller mognad, både i sättet att skriva och som person.

– De två föregående böckerna jag skrivit, när jag läser dem tänker jag på dem som en ung mans böcker, en författare som försöker finna sin egen röst. Och haha, okej, jag är fortfarande ung, men inte lika ung! Och jag tror att det märks. Så Den Osynlige… är helt enkelt en bättre bok.

Boken inleds med att en kvinna hittas ihjälskjuten på ett härbärge i Stockholm. Ett iskallt mord, förvisso, men varken speciellt våldsamt eller bombastiskt. I spänningslitteraturens värld (liksom i verkligheten) finns det naturligtvis en uppsjö olika sätt att ta livet av folk. En del gillar det blodigt, andra mer diskret. Så vilket tillvägagångssätt gör sig egentligen bäst i bokform?

– Oj, du, det beror på berättelsen. Vad som helst kan fungera, allt ifrån ett klassiskt Döden på Nilen-mysterium där personen dött med någon konstig sorts gift, till att en missbrukare skjuts till döds på en gata i Stockholm. Det beror helt på berättelsen.

– Själv är jag svag för de mer hårdkokta, The Wire-liknande brotten. Men några av mina häftigaste läsupplevelser (t ex Sherlock Holmes) har ju varit långt ifrån hårdkokta.

För tillfället skriver Christoffer på nästa bok i serien om Leo Junker (den blir enligt uppgift skitbra). Vad som händer i den står skrivet i stjärnorna (för oss andra), men en sak är säker. I och med utnämningen till årets kriminalroman är det många som kommer att hålla ett extra öga på vad som komma skall!

Årets bästa kriminalroman 2013 – nomineringarna klara

Igår offentliggjorde Svenska Deckarakademin nomineringarna för Årets bästa kriminalroman 2013. Vinnaren annonseras den 23 november.

De nominerade då.

Årets bästa svenska kriminalromaner:

Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem
Arne Dahl: Blindbock
Håkan Nesser: Levande och döda i Winsford
Johan Theorin: Rörgast
Katarina Wennstam: Stenhjärtat

Bästa till svenska översatta kriminalroman:

S. J. Bolton: Odödlig, översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson
Gillian Flynn: Gone Girl, översättning: Ulla Danielsson
Dror Mishani: Utsuddade spår, översättning: Nils Larsson
Jo Nesbø: Polis, översättning: Per Olaisen
Ferdinand von Schirach: Fallet Collini, översättning: Lena Hammargren

Skamligt nog (för detta är faktiskt en deckarblogg) har jag bara läst en endaste nominerad bok; Gone Girl. Illa. Men jag kanske kan komma undan med att jag just nu håller på att läsa Christoffer Carlsson och att Theorin, Bolton, Mishani och von Schirach faktiskt ligger på eller omkring nattduksbordet där hemma.

Vem ska vinna, vad säger ni. Och vilka saknas? Själv tycker jag att David Peace borde varit med i kategorin bästa översatta; mycket också på grund av den fantastiska översättningen.