Etikettarkiv: Svensk kriminallitteratur

Recension: Jacob Härnqvist – Dog City Blues

En befriande och actionspäckad spänningsroman som går på knock. Den döda zonen har läst Dog City Blues av Jacob Härnqvist.

Jag behöver inte vänta särskilt länge på våldet: det finns där redan från början och följer därefter berättelsen som en röd tråd. Håller mig i handen, vägleder mig.

dog-city-bluesLeo Skantze fick sparken från Malmöpolisen för länge sedan. Ett trassligt förflutet och ett destruktivt beteende körde hans karriär i diket. Därefter var det alkoholens tur; diket gapade allt större och svartare. Men nu har han fått rätsida på saker, driver en boxningsklubb, tar det dag för dag. Försöker att vårda ett kärleksförhållande.

Men när en gammal kollega plötsligt behöver hjälp tar allting en sväng åt fel håll. Leos vilja att stå upp för de svaga slungar honom rakt in i en värld han borde hålla sig långt borta ifrån. Han blir en märkt man.

Samtidigt som den undre världen gör sig allt mer våldsamt påmind börjar han inse att det också finns personer nära honom som har sina egna agendor. Och att dessa agendor är i direkt kollisionskurs med hans egen hälsa.

Dog City Blues är en smäll på käften. Jacob Härnqvist sneglar klart och tydligt åt noir-genren, det mer hårdkokta segmentet av denna.

Siktet är inställt, storyn tydlig. Berättelsen ångar på utan nåd. Det går snabbt, under stunder lite för snabbt; Leo Skantze är orädd, kaxig, självsäker. Det blir lite väl övertydligt och stereotypiskt ibland.

Jag läser boken med en känsla av befrielse, det är skönt att läsa en spänningsroman som inte är tillrättalagd. Visst är det våldsamt – och de som har svårt för våldsamma historier kommer inte att hitta en ny favoritbok. Men jag räds inte, tvärtom.

Dog City Blues är underhållande, snabb och rättfram läsning. Det uppskattas.

Julintervjun 6: Mons Kallentoft

Han är en man med många järn i elden – och ändå tänker han öka tempot nästa år. I dagens julintervju på Den döda zonen möter vi Mons Kallentoft.

Hej Mons Kallentoft. Hur ser dina julplaner ut?
– Jul i Palma, Mallorca. Sedan en sväng till Asien över nyår. Jag undviker kylan till varje pris. Här på Mallorca är det 18 grader och sol nu. Funkar för tomten också.

kallentoft_ullbergTvå böcker under 2014. Du har haft ett minst sagt hektiskt år. Kommer du att ta det lite lugnt nu?
– Absolut inte. Det blir, god willing, två böcker nästa år också, en Malin och en Zack. Kommer i juni och ska heta Leon. Även filmplaner. Så nu ökar jag tempot snarare än tvärtom. Jordstorm har precis kommit, och Zack har släppts i pocket. Så en del arbete där också!

Både Zack och Jordstorm har fått fina omdömen. Har du relaterat annorlunda till det som sagts beroende på vilken bok det varit; Zack är ju en ny karaktär medan Malin Fors är gammal i gemet?
– Inte egentligen. Zack har jag ju skrivit tillsammans med Markus Lutteman, så där hoppades jag på bra recensioner för hans skull mer än min egen. Jag vet vad jag gör och varför. Vissa tycker om det, andra inte.

– Malin har en ganska trogen följeskara. Zack är ju helt ny, så recensionerna hjälper människor att hitta till den serien. Med Jordstorm försökte jag skriva den snabbaste, mest spännande boken om Malin hittills. Det uppskattades av de flesta, men inte av alla, de som kanske har tyckt om det mer tydligt högnästa i mina böcker. I slutändan skriver jag för mig själv, ingen annan.

Båda böckerna innehåller en stundtals naken svärta och desperation. Har de smittat varandra eller är det helt slumpmässigt?
– Jag har tack och lov haft ett par väldigt bra år privat, med resor, framgångar, nya utmaningar och en massa annat. Då tror jag det blir lättare att våga ge sig djupt ner i människans allra mörkaste vrår. Jag har varit där själv, men nu har jag fått viss distans till det och kan skriva bättre om det.

– Alla böckernas känslor kommer från mig, så visst går saker igen, och korstabuleras. Omedvetet främst. Det har att göra med en intuitiv skrivprocess som är viktig att nå fram till om det ska kännas äkta för den som läser.

zackJag vet att du känt dig väldigt inspirerad i skrivandet i år?
– Jag har tusen idéer och har ifrågasatt en väldig massa saker, både konstnärligt och privat. Och också förändrat en hel del. Då kommer energin och inspirationen. Det är livsfarligt att stanna upp. Då blir man en zombie utan att man själv märker det.

Hur ser planerna ut inför nästa år?
– Det blir mycket promotionresor med Zack och två boksläpp i Sverige. Leon i vår, sista delen med elementserien med Malin, med elden som tema. Den kommer någon gång nästa höst och jag redigerar den som bäst just nu.

Det är ju snart jul, så jag kan inte undvika frågan. Om du skulle bjuda Zack och Malin Fors på julbord, vad skulle du egentligen bjuda på?
– Pizza och hamburgare. Vad gäller mat är de enkla själar. Så skulle jag fresta Malin med tequila, och Zack med några feta linor. Övertyga dem om att va fan, nu kör vi, sedan skulle det bli en lång natt utan dess like!

Köp Zack och Jordstorm hos Adlibris!

Julintervjun 2: Ulla Bolinder

Den döda zonen fortsätter sin färd mot julen och årets slut. Julintervjuerna har nått del två. Idag kollar vi läget med en rutinerad spänningsförfattare: Ulla Bolinder.

ulla bolinderUlla Bolinder debuterade som författare redan 1997. Sedan dess har hon gett ut en lång rad romaner på olika förlag och är knappast vad man kallar en rookie.

Hennes senaste spänningsroman utkom tidigare under 2014 och bär titeln Trauma, en bok som det även i dagarna blivit klart med holländsk översättning av. Boken handlar om en sjuttonårig flicka som försvinner från en fest och hittas död ett par dagar senare.

Hej, Ulla Bolinder – vilken bok ger du bort i julklapp i år och varför?

Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, därför att författaren på ett skickligt och initierat sätt avslöjar sanningen och bakgrunden till denna otroliga historia om vår svenske ”seriemördare”.

Hur tycker du att deckaråret varit, har du sett några specifika höjdpunkter?

– Jag är inte så insatt i vilka deckare som har kommit ut under året, och jag har inte läst de allra senaste eftersom jag alltid köper böcker på second hand och letar efter – för mig – okända författare i hopp om att hitta något annorlunda och intressant.

– I media får man dessutom i stort sett bara information om de bästsäljande och redan etablerade författarnas utgivning, vilket ger en väldigt begränsad bild av det verkliga utbudet. För att hitta böcker utanför den breda strömfåran måste man vara väldigt aktiv själv.

Din senaste roman, Trauma, handlar om en sjuttonårig flicka som hittas död. Du berättar genom olika personers perspektiv på ett sätt som är originellt bland svensk spänningsutgivning. Berätta!

trauma– Alla mina kriminalromaner är skrivna i jag-form. Det finns ingen allvetande berättare, utan handlingen drivs framåt genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Det finns heller ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker.

– För mig är personernas känslor och levnadsförhållanden det viktigaste. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

Du debuterade alltså som författare redan 1997. Vem är författaren Ulla Bolinder idag jämfört med då?

– Jag inledde min författarkarriär med att skriva lätt självbiografiskt, vilket jag aldrig kommer att göra mer. På den tiden tyckte jag också att det var roligt att bli uppmärksammad i media, men idag bryr jag mig inte alls om den delen. Jag är jättedålig på att prata om mig själv och mina böcker…

– När det gäller själva skrivandet tror jag inte att det har förändrats så mycket. Jag har naturligtvis fått större rutin, men jag skriver fortfarande i jag-form och låter olika personer berätta. I alla mina kriminalromaner har det hittills funnits dialoger i form av förhör, men i den senast skrivna, och i den pågående, finns det bara monologer, och det är ju en liten förändring.

Vad gör, i dina ögon, en riktigt bra spänningsroman?

– Om jag börjar med det jag tycker är tråkigt att läsa om, som till exempel yrkeskriminella, maffiatyper, MC-gäng, torpeder, internationella ligor och ekonomisk brottslighet, överdriven action och överdrivet våld, en hjälte med ”nio liv”, brott med kopplingar långt bakåt i tiden och mördarens återkommande tankar och känslor…

– …och slutar med det jag tycker är bra, som tydlig personteckning, enkel intrig, trovärdigt händelseförlopp, realistiskt skildrat polisarbete, psykologiskt trovärdig förövare – så blir nog bilden ganska fullständig. Det är alltså, förutom själva brottsfallet, ”vanliga” människor och realism som intresserar mig mest.

Vad skriver du på just nu?

– Jag har precis påbörjat min fjortonde bok, som också den är en kriminalroman. Nummer tolv och tretton är inskickade till några förlag som jag hoppas ska passa både mig och mina böcker. Men det är svårt att bli antagen, så jag hyser inga större förhoppningar om att det ska lyckas.

Inför det nya året; vad har du för förhoppningar med ditt författarskap inför 2015?

– Hittills har alla mina böcker kommit ut på små förlag, vilket har haft vissa fördelar, som till exempel större bestämmanderätt och enklare samarbetsformer.

– Nackdelen har förstås varit de knappa ekonomiska resurserna och svårigheten att nå ut. Inför 2015 hoppas jag därför att ett större förlag ska bli intresserat, alternativt att jag börjar ge ut mina böcker på egen hand. Eftersom känslan av frihet alltid har varit viktig för mig är det möjligt att ett större förlags eventuella styrning inte skulle passa mig.

Köp Ullas senaste roman Trauma hos Adlibris.

Recension: Mons Kallentoft – Jordstorm

Bra tempo, välnyanserat mörker och en klassisk mördarjakt. Den döda zonen har läst Jordstorm, Mons Kallentofts nya Malin Fors-deckare.

En död man, en flicka levande begravd. Mörker, misär och helvete. Mons Kallentofts Jordstorm vräker på med desperation redan från början. Boken är den åttonde i serien med Malin Fors och även om jag läst långt ifrån alla inbillar jag mig att den är mörkare än de tidigare.

jordstormDet är i jakten och i fångenskapen som essensen i berättandet kommer fram. Malin Fors, kollegorna, den begravda flickan; en treenighet i rå desperation. Kallentoft driver upp tempot, ordväxlingarna är korthuggna, rappa. Kapitlen korta, aggressiva. Utredningen pressad. Upptäckterna ständiga, men inte tillräckligt stora. Frågorna staplade på rad.

Aldrig stiltje.

Det är drivet framåt som överrumplar mig mest; stundtals är det renodlat thriller-driv i scenerna. Kanske är detta ett resultat av att Kallentoft samtidigt som arbetet med Jordstorm också arbetat med nya serien Zack (tillsammans med Markus Lutteman, min anmärkning).

Oavsett är det tydligt att berättandet är både energiskt och väloljat. Karaktärerna känns vältecknade och emotionellt såriga, storyn naturligt stark – starkare eftersom traditionella deckarelement som utredningar och förhör blandas upp med en thrillertypisk ”kamp mot klockan”-känsla; hinner Malin Fors och hennes kollegor hitta den begravda flickan innan det är försent?

Det har sagts förut – och kommer sägas igen – att jag inte är en notorisk anhängare av svensk kriminallitteratur. Allt för ofta är genren för mallad, förutsägbar. Men inte här, inte nu. Jordstorm är så bra du kan få en svensk deckare just nu. Överraskande bra.

Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

Det är mörkret som sticker ut mest i ett skickligt hantverk. Den döda zonen har läst Camilla Läckbergs nya Fjällbackadeckare och överraskas av det smutsiga.

Få svenska författare omgärdas av så mycket åsikter som Camilla Läckberg. Med kändisskapet kommer uppmärksamhet, med uppmärksamhet kommer allt annat. Läckberg är ett fenomen, ett skickligt uppbyggt varumärke. Hon syns överallt och oavsett vad folk tycker så säljer hon flest böcker.

Lejontämjaren, hennes nionde Fjällbacka-deckare, tar sitt avstamp i kompakt mörker. En ung flicka som varit försvunnen dör när hon blir påkörd av en bil. Man kan snabbt konstatera att hon blivit utsatt för oerhört grymma saker under sin fångenskap – fallet länkas snabbt till andra försvinnanden och mord.

lejontamjarenPoliserna i Tanumshede tar sig naturligtvis an utredningen, som ska visa sig inkludera hemska familjehemligheter, svartsjuka och svek. Lejontämjaren är nämligen inte bara en bok om ett mordfall utan också en berättelse om familjeband och vad de gör med människor, vad de kan få oss att utstå.

Camilla Läckberg upprepar ett framgångsrecept. Under berättelsens gång är igenkänningsfaktorerna många. Småbarnslivet, jobbet, kärleken. Ingredienser som får många läsare att identifiera sig med karaktärerna. I denna igenkänning ligger också ofta urskiljningen av läsarna.

De som gillar det.
De som inte gillar det.

Svårare än så är det inte. Det är också här som stora delar av svensk kriminallitteratur enligt många har sina styrkor; blandningen mellan det vardagliga och det spännande.

Camilla Läckberg är skicklig på att väva in denna aspekt i och kring bokens intrig, en intrig som inte behöver skämmas för sig. Storyn är intressant och välskriven, utredningen vältecknad.

Den tydligaste styrkan är den svärta som ibland tränger genom ytan. Det finns mycket smuts mellan fogarna och när smutsen sipprar fram blir upplevelsen plötsligt spetsigare. Detta väger upp det faktum att det ibland blir texttjockt. Detaljer och dialog tillåts att ta plats där det skulle skapa mer dramatik i att skala ner. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att några av karaktärerna är ganska präktiga, även om det är subjektivt.

Lejontämjaren är ett skickligt hantverk och en bra kriminalhistoria som ligger bekvämt hos läsaren. Läckberg behärskar sin genre och få av hennes trogna läsare kommer att bli besvikna; tvärtom håller boken bra nivå bland hennes utgivning. Och även för en inbitet noir-läsande och verklighetsflyende thrillerentusiast är det underhållande och tillgängligt.

Men. Jag kan inte låta bli att tänka Jävlar vad bra det skulle kunna bli om mörkret tilläts ta över…

å andra sidan skulle det väl sålla bort några tusen läsare.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Mats Olsson – Straffa och låta dö

För mycket slump, för få raka linjer och en huvudperson som saknar distans. Den döda zonen har läst Mats Olssons deckardebut Straffa och låta dö.

Jo men visst, Mats Olsson kan det här med att skriva.
Jo men visst, jag har läst många av hans sportkrönikor och uppskattat dem.
Men nej, Straffa och låta dö är inte en deckare som faller mig i smaken.

13058009_O_1Harry Svensson bokstavligen snubblar in i en död kvinnokropp på ett hotell efter att en sexdejt gått käpprätt åt skogen. Svensson, journalist under många år, har lagt pennan på hyllan. Nyfikenheten, däremot – den är i högsta grad aktiv. Och även om han inte tänkt sig att jobba vidare med journalistiken kan han inte släppa fallet med den döda kvinnan; här finns möjligheter att skaka av sig ringrosten, utnyttja ett brett kontaktnät och åter hamna i rampljuset för en stund.

Men när ännu en kvinna hittas mördad inser Harry att det finns trådar som knyts samman. Och att de pekar åt helt fel håll, nämligen hans.

Straffa och låta dö är Mats Olssons deckardebut. Det är en bok skriven med ett flyhänt och rappt språk, med dialogutbyten och beskrivningar som ofta känns välmejslade, om än lite texttunga. Olsson skriver deckare som han skriver krönikor; gillar orden, är bekväm med dess makt. Men när man skriver deckare funkar det inte lika bra som när man skriver krönika.

Huvudkaraktären Harry Svensson är en figur som omedelbart – och genomgående – får mig att tänka på Mats Olsson själv. Om detta är medvetet eller ej är oklart, men det stör mitt läsande. Var tionde sida får jag en bild framför mig av Mats Olsson i rollen som Harry Svensson. Det är en bild jag inte vill ha. Jag saknar distansen till karaktären, lyckas inte tänka bort författaren bakom.

Genom hela berättelsen återfinns också tillfälligheterna. De är flera och de stör mitt ordningssinne. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad över att saker och ting bara händer, som av en slump. För mitt i en fin passage kommer en liten, liten bit som förstör det som kunnat bli bra. För grejen är den: Mats Olsson kan skriva. Och grejen är också den att jag läser boken snabbt och utan större motstånd.

Men det är en deckare. En debutdeckare. Och som sådan är det inte tillräckligt tajt för att övertyga mig.

Recension: Caroline Eriksson – Inga gudar jämte mig

Psykologiskt och intressant om moraliskt förfall och maktfullkomlighet i 1860-talets Sverige. Den döda zonen har läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

Förra gången jag konstaterade att jag egentligen inte läser historiska spänningsromaner var i samband med min recension av Anna Lihammers täta kriminalroman Medan mörkret faller. Jag håller fortfarande fast vid mitt uttalande, men utan regler finns inga undantag.

Därför har jag nu läst Caroline Erikssons Inga gudar jämte mig.

inga-gudar-jamte-migBoken är den andra i Erikssons serie Svenska Mord och tar upp de så kallade Silbodalsmorden i 1860-talets Värmland. Handlingen tar avstamp när ett lik grävs upp för undersökning – och resultatet får en hel bygd att häpna. Det visar sig att det varit allt annat än en naturlig död; åtminstone enligt mängden arsenik som återfinns i kroppen.

Någonstans – eller överallt – i berättelsens mitt finner vi kyrkoherde Anders Lindbäck. En man med demoner, vanföreställningar och ett heligt driv mot maktfullkomlighet. Han är man som trollbinder, en man som upprör och som lever efter strikta regler och stränga moraliska koder. Problemet är att dessa koder definieras av honom själv, ingen annan.

Inga gudar jämte mig berättar om Anders Lindbäcks resa mot tjänsten som kyrkoherde i Silbodal och om hans resa närmare Gud. Det är en psykologisk spänningsroman om mytomspunna mord. Fokus i berättelsen ligger på relationer, självbild och om hur några människor ständigt strävar efter större och bättre, medan andra blir lämnade bakom, med bara sig själv och sina samveten att leva tillsammans med.

Vi följer Lindbäck, hans familj och omgivning i färden mot en helighet som för varje kapitel allt mer förvrängs till ett mörker och galenskap som bultar på varje dörr i en hel församling. Det är skickligt skrivet, det är spännande och det är – min historielöshet till trots – intressant. Vi följer inte bara Lindbäck själv, utan även människorna runt honom, även om dessa jämfört med Lindbäck får spela ganska tillbakatryckta roller.

Speciellt bra tycker jag att den långsamt framväxande bilden av ett psyke i totalt sönderfall som Caroline Eriksson skildrar i Anders Lindbäck är. Denna aspekt är, för att uttrycka mig lite fånigt, Gudomligt bra. Det gör att jag lätt kan ha överseende med att några av de tillbakablickar som sker under berättelsens gång känns lite som stoppklossar i berättelsens flyt.

Jag läste inte första boken i Caroline Erikssons Svenska Mord-serie, men jag kommer med all säkerhet att läsa nästa.