Etikettarkiv: Svensk kriminallitteratur

Intervju med Gabriella Ullberg Westin

”Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ‘lättaste’ delen av processen”

Hon gav ut sin första roman, Ensamfjäril, på ett hybridförlag. Debuten gav eko och ett förlagskontrakt senare är Gabriella Ullberg Westin nu aktuell med sin andra roman. Springpojken finns ute i handeln just nu. Den döda zonen kollar läget. 

Hej Gabriella! Varför skriver du?
– Jag har alltid varit en skrivande person… ända sedan jag kunde hålla i en penna. När jag var liten var jag extremt blyg och pratade inte så mycket. Men när jag började skriva var det som om allt jag hade inom mig bara flödade ut på papperet.

Jag förstår. För egen del skrev jag också mycket i tidig ålder. Däremot kan jag inte beskyllas för att ha suttit kvar på lektionerna när de var över. Fick du någon bekräftelse i skrivandet på den tiden eller skrev du för dig själv?
– Ja, min svenskalärare sade till mig att jag borde bli författare! Det lät förstås helt ouppnåeligt. Men han sådde ett frö till min stora dröm – att ge ut en bok.

Gabriella Ullberg-WestinOch du skriver deckare. Hur kommer det sig, egentligen?
– Jag har alltid haft en förkärlek till spännande historier, eller känslan att som läsare få vara med och lösa en kriminalgåta. Jag har alltid älskat tanken på att skapa egna intriger, lämna ledtrådar, men också villospår…

Minns du när du på allvar fastnade för genren? Något säger mig att du läst en del deckare också?
– I låg- och mellanstadiet var jag en riktig hästtjej, så då läste jag mycket om hästar. Men jag minns definitivt det tillfälle då jag förälskade mig i deckargenren, så är det.

Berätta!
– Det var när jag var arton och läste första delen i Henning Mankells Wallanderserie. Mördare utan ansikte. Jag ville läsa boken så snabbt det bara gick men sörjde samtidigt tanken att den skulle ta slut. Mankell är fortfarande en förebild för mig, han skildrade både psykologi och polisarbete samtidigt som han vävde en samhällskritisk intrig. Helt förtrollande.

Vägarna till utgivning är många – och ibland långa. Några blir antagna av förlag redan första gången de skickar in manus, men den skaran är påfallande liten. Andra är kända från olika sammanhang och äger (oftast) talangen att skriva. Men de flesta av oss söker alternativa vägar när trösklarna till förlagen är för höga. En del självpublicerar, andra ger ut sina böcker på hybridförlag, där förlaget hjälper till med själva produktionen men det mesta av arbetet görs av författaren själv. Oavsett utgivningsform när många av oss som skriver samma dröm. Att bli antagen av ett förlag.

Gabriella vände sig först till de traditionella förlagen. Men inte förrän hon anlitat en extern lektör som gav kommentarer kring storyn.
– Men därefter skickade jag in till sex förlag och väntade refuseringarna. De kom, såklart. Ett efter ett med standardforumleringar. Men så kom det femte refuseringsbrevet, från ett av Sveriges största förlag. Och det var en positiv refusering, men de ställde sig tveksamma till de erotikscener som fanns i Ensamfjäril.

Okej. Vad hände då?
– Jag blev enormt peppad. Men att välja bort erotiken ur min story var inget alternativ. Det var nämligen en medveten strategi. Vi har som bekant många fantastiska deckarförfattare i Sverige och jag behövde något för att göra min story unik. Dessutom hade jag själv saknat blandning av krim och erotik.

Till slut hamnade Gabriellas roman hos hybridförlaget Hoi. Och det var inte ett helt självklart val att ge ut boken via dem.
– Jag var skeptisk med tanke på mitt heltidsjobb och min familj. Men viljan att nå ut med storyn var stor, och min man stötte mig till 100%. Idag är jag glad att jag debuterade via Hoi. Jag fick professionell hjälp med produktionen och fick samtidigt lära mig oerhört mycket om bokproduktion och att vara författare.

Gabriella Ullberg-WestinJag vet att du jobbat hårt för att nå ut…
– Mitt mål har alltid varit att bli läst av så många som möjligt. Det skulle visa sig att själva skrivandet var den ”lättaste” delen av processen.

Hur menar du då?
– Jag läste någonstans att en genomsnittlig debutant säljer 800 böcker och jag antog att det skulle krävas en bra bit däröver för att bli intressant för de stora förlagen. PR är en oerhört viktig del av marknadsföringsmixen. Jag hade något unikt i genren i och med att jag hade mer erotik än ”vanliga” deckare, vilket skapade ett intresse när jag kontaktade media.

Men inte bara media, eller hur?
– Nej, det stämmer. Jag hade hört en del författare som inte sagt ett ord om sin bok förrän de skulle bli utgivna. Men jag var så inställd på att den skulle bli det, så jag berättade för i princip alla jag träffade.

– Resultatet var att många följde mig i sociala medier, och på den vägen var det. När boken gick att bevaka på Adlibris blev intresset så stort att de bestämde sig för att göra en rätt stor beställning. När boken släpptes låg den fyra på deras totala försäljningslista. Det gav mig en väldigt bra pitch när jag ringde media.

Nätbokhandeln är en bra väg att gå. Men den fysiska bokhandeln är svårare, särskilt när man självpublicerar eller går via hybridförlag. Hur upplevde du den biten?
– Det var tuffare. Ensamfjäril såldes inte in till någon bokhandelskedja. Det gjorde att jag saknade en försäljningskanal och ett skyltfönster. Men envisheten fick kliva in… jag började kontakta de lokala handlarna och ringde i genomsnitt fem samtal för att få till en enda signering.

– Väl där gav jag allt för att visa att jag både kunde prata för och sälja min bok. Och på så vis öppnades dörren för fler handlare. Men förutsättningen var att jag fick ta med egna böcker.

Mmm, det där med att köpa böcker av sig själv…
– … köpa dem, packa dem i bilen, köra runt. Omständigt, men ibland kan det vara enda sättet att nå de där siffrorna jag drömde om. Från lanseringen i oktober fram till jul signerade jag cirka 2500 inbundna böcker. Det var ett tufft arbete men ändå kul att träffa så många läsare! Och jag lärde mig mycket under de där signeringarna.

springpojkenVad har du själv för råd till de som drömmer om att bli författare?
– Att envishet kan ta dig längre än du tror. Och att uthållighet är en väldigt viktig egenskap. Var beredd på att det tar längre tid än du tror. Det kräver också hårt arbete oavsett om du kommer ut på ett förlag eller som egenutgivare. Jag skulle också gärna föra vidare ett tips som jag fick av Marie Jungstedt och hade kört fast i min berättelse.

– Hon sa att jag inte skulle fundera så mycket på hur storyn ska börja och sluta. Utan istället utgå från en stark minnesbild och skriva utifrån den.

Du skriver erotiska kriminalromaner. Hur resonerar du kring balansen mellan spänning och erotik?
– Kriminalhistorien och spänningen är viktigast, det är där tyngpunkten ligger. Erotiken ser jag som en krydda och den får inte ta överhanden. Utmaningen är att hitta en balans där tempot inte påverkas negativt av sexscener för då blir spänningen lidande.

Vad är en spännande roman för dig?
– För mig är en bra spänningsroman när det sker oväntade händelser som kastar omkull mina föreställningar om mordgåtan eller karaktärerna.

– Kriminalromaner kan vara bra på olika sätt – antingen för att de är tekniskt sett välskrivna, där varje scen börjar och slutar spännande och driver storyn framåt, eller för att karaktärerna engagerar mig och jag bara måste får reda på hur det går för dem.

Din senaste bok, Springpojken, är en berättelse om längtan, svek och att söka sin identitet. Men det är också en hel del om utanförskap, att känna sig utanför samhället. Vad kan du berätta om hur du kom på tanken till Springpojken, och vad du själv tänker kring bokens ämnen?
– När det blev dags att skriva Springpojken ville jag att läsarna skulle få veta mer om Johan Rokkas bakgrund. Det inte så många vet är att han har ett förflutet i den kriminella gråzonen, trots att han är polis

– Jag är intresserad av hur det förflutna och uppväxten påverkar oss att bli dem vi är och när jag snubblade över en artikel om s k Springpojkar så bestämde jag mig för att fördjupa mig i ämnet. Jag intervjuade poliser, f d kriminella, gängledare och gängmedlemmar, psykiater som arbetar med unga kriminella och kriminalvårdare – allt för att få en helhetsbild på fenomenet.

– En polis som jag pratade med berättade en historia om en ung kriminell kille han följt från att killen var tretton år tills han som sextonåring sköts ihjäl av en jämnårig i en uppgörelse. Historien berörde mig enormt och jag kunde inte släppa tanken på hur tragiskt hans öde var. Det inspirerade mig till den unge och vilsne huvudkaraktären Eddie i Springpojken.

Hur ser det ut framåt, vad håller du på med nu – när kommer nästa bok?
– Just nu är jag i planeringsfasen av uppföljaren till Springpojken, del tre i ”Morden i Hudiksvall”. Jag gör nämligen en kort beskrivning av alla scener i boken innan den stora skrivprocessen sätter igång på allvar. Men, jag har inte kunnat hålla mig från att skriva lite på råmanuset nu i sommar. Tanken är att uppföljaren ska komma ut nästa år.

Författarfoton: Jacob Nordström

Köp Springpojken hos Adlibris!

Besök Gabriellas hemsida!

Vad är egentligen hårdkokt?

Det råder brist på hårdkokt svensk spänning. Åtminstone är det känslan jag får när jag likt en hungrig varg sonderar bokterrängen i jakt på föda. Men vad klassificeras egentligen som hårdkokt?

Det är knappast någon hemlighet att jag främst läser vad jag själv kallar hårdkokt spänning. Varför är det så? Enkelt. Jag tilltalas av en lagom dos våld, mörker och uppgivenhet. Jag tilltalas av ett rättfram språk, av författare som inte lindar in berättelsen i skyddande lager av bomull.

Men hur avgör man om något är hårdkokt eller ej? Är det miljöerna – blir en spänningsroman hårdkokt endast om den utspelar sig i den undre världen? Är det dialogen? Handlingen? Mängden våld?

Eller är det rentav läsaren som definierar vad som är vad.

Min tolkning ser ni ovan. En hårdkokt spänningsroman, för mig, är en roman som inte väjer för den våldsamma och ibland mörka verklighet som omger oss – och framför allt ofta omger brottslighet. För mig är hårdkokt när en roman inte lindar in brottsligheten i någon slags vardagspussel. Det enda jag inte kan bestämma mig kring är karaktärernas vikt i helheten.

Vad gör egentligen en hårdkokt karaktär?

Blir det automatiskt hårdkokt om en huvudkaraktär svär i varannan mening, röker, dricker och är man? Eller blir det bara stereotypiskt? Vad tycker ni? Och: har ni några tips på vad ni tycker är hårdkokta svenska deckare – utöver Jens Lapidus? Jag går nämligen snabbt in återvändsgränder när jag försöker sondera den svenska spänningsterrängen.

Tips tas emot med glädje!

Den döda zonen möter Jens Lapidus

En av Nordens just nu mest framgångsrika författare står stadigt på marken men är mån om att tillhöra genrens toppskikt. Den döda zonen träffar Jens Lapidus för en fika och en pratstund om att skriva, läsa och att bolla två karriärer samtidigt.
Det är klart att jag kan fantisera om att skriva på heltid. Och vem vet, jag kanske provar på det någon gång.

Det sveper gulbruna löv och kyliga vindar över Mariatorget och jag har glömt min mössa hemma. Flintskalligheten hånler mig rakt i ansiktet. Framför Hotell Rival är mattan klanderfritt röd, några meter åt sidan står en lastbil från en flyttfirma. Två välbyggda män står på varsin sida av en stor vit byrå på den renborstade trottoaren. De ser utmattade ut.

236759Efter några minuter dyker Jens Lapidus upp. Vi skakar hand, går in på café Rival. Två steg innanför dörren hälsar han på en snubbe i baren, de börjar småprata. Jag förstår: Detta är hans hemmaplan. Vi beställer kaffe och varsin väldigt liten kaka och börjar prata.

Du har precis varit i USA, eller hur? Och så såg jag att du var i Trelleborg också…
– Haha, ja. Jag var på USA och träffade lite olika agenter för att diskutera upplägg kring film och TV där. Många möten, men bra möten och alla var med folk som har intresse för det jag gör. När jag kom hem så var jag iväg till Skåne. Jag var i Trelleborg och Höganäs och pratade om mina böcker. Det var kul. Det är alltid kul att komma ut och träffa läsare.

Ja, många författare säger ju det.
– Men så är det. För min del har det varit tunnsått med den typen av grejor de senaste åren. Det finns inte riktigt tid. Jag har ju advokatarbetet och det kräver ofta att jag måste vara på plats för rättegångar och annat. Det blir svårt att passa in resor för att prata böcker. Men jag har börjat att komma ut på lite fler besök nu, åtminstone.

Vi driver osökt tillbaka till att prata om resan och om USA och Jens konstaterar att han ”definitivt inte slagit” där som författare men att många i branschen känner till honom – främst på grund av filmatiseringarna. Det är tydligt att den amerikanska marknaden lockar. Men det är en annorlunda marknad än den svenska. Svårare.
– Visst är det så. Det finns så många kultförfattare och de har så otroligt många bra ”egna” författare. Det är hård konkurrens inom min genre; mina böcker har ju kommit ut där, men det är inte så många som känner till mig.

Du träffade förresten Michael Connelly i Los Angeles?
– Ja, jag hade lite möten kring hur man anpassar böcker till TV-serier och då träffade jag faktiskt Connelly också.

– Det har ju dröjt lite med filmatisering av hans Bosch-böcker, av olika skäl. Jag känner en samhörighet i hur han skriver; staden är en viktig karaktär. Så det är intressant att se hur man jobbar med hans böcker och projekt. Och så var det kul att få lite input från honom personligen också.

9789146226246Vårt samtal glider in på den senaste boken, STHLM Delete, som tagits emot väl av både kritiker och läsare. Jag frågar vad det betyder för honom.
– Jag var ju lite bortskämd med mina första böcker. Fick väldigt bra kritik och kom in på kultursidorna, vilket väl inte så många i kriminalförfattare gör.

– Sen varar inget för evigt och vissa böcker har fått sämre kritik i vissa tidningar och så, det är fram och tillbaka. Ett kul exempel är när jag skrev min novellsamling. Då var det en tidning som var noga med att påpeka att just en novell, som handlar om en lavin, stod ut som bäst i samlingen. Och sen, i nästa recension låg tyngdpunkten på att en novell – samma som ovan – var dålig.

– Så länge jag känner mig nöjd med vad jag själv skriver och håller den kvalitativa fanan högt så känner jag mig trygg. Sen kanske inte alla gillar det jag skriver, men så är det.

Jens Lapidus debuterade 2006 med Snabba Cash. Succén lät inte vänta på sig och de flesta känner till fortsättningen: fler böcker, filmatiseringar. Massor av läsare. Och nu, en ny serie böcker – två stycken hittills, VIP-rummet och STHLM Delete.
– Och det blir minst en till, så mycket kan jag säga. Sedan är trilogin som format inte så viktig för mig, men det verkar som att jag behöver en trilogi för att berätta allting… mina böcker hamnar ju på 400-500 sidor!

Har du börjat skriva på den tredje delen?
– Nej, det har jag inte gjort ännu. Men det ska jag snart börja göra.

Hur fungerar du som författare nu jämfört med när du debuterade med Snabba Cash? Har du förändrats i hur du arbetar gentemot ditt förlag eller på något annat sätt?
– Med den första boken, och även tvåan (Aldrig fucka upp) hade jag i princip böckerna färdigskrivna innan jag gick till förlag. Och då hade jag bollat idéerna och texterna rätt mycket med lite kompisar, sedan hade förlaget lite synpunkter här och där och lite saker som skulle fixas.

– Med VIP-rummet och även STHLM Delete så har jag använt mig mer av förlaget. Och det har verkligen varit bra. Så för varje bok har jag väl egentligen rört mig åt det hållet, att jag bollar mer och mer. Men samtidigt, jag vet inte, kanske borde jag börja höra lite mer med kompisar igen… fast de är lite mer försiktiga med att ge feedback nu. Tänker väl att nu är Jens en etablerad författare… haha…

Hur pass involverad är du i resten av arbetet med böckerna då, omslag, säljpresentationer, marknadsföring?
– Omslaget bryr jag ju mig om, men resten bryr jag mig inte om så mycket. Det lämnar jag till dem som kan det.

Vad har du för rutiner för skrivandet?
– Jag skriver här borta (Jens pekar mot Slussen till, min anmärkning), där jag hyrt in mig. Så det är där jag skriver mest. Förut skrev jag på caféer och lite varstans, men jag blev så störd av omgivningen. Annars har jag inga speciella rutiner, faktiskt.

Vi börjar prata om texten, om att skriva, om att leva sig in i det man skriver. Jens säger att han skriver på lust och drift och inte har några problem att ”få ihop sidor”. Han framhåller att hans problem snarare är det omvända:
– Jag är inte jättestrukturerad. Det är i stunden, när jag skriver, som jag hittar den bästa känslan och kommer på saker. Får jag flow, då jävlar. Det slutar alltid med en massa sidor, och sedan får jag bearbeta texten i efterhand.

Men bilden av den kämpande författaren då… den som plågas?
– Alltså. Det är klart att vissa delar måste värkas fram oavsett hur bra flyt man haft. Kanske där det handlar om miljöer eller skeenden som måste byggas ut. Det kan vara korta passager som måste göras för att allt ska klicka eller om det blivit glapp i storyn. Och det är inte alltid jättekul eller lätt.

Den där lusten, eller skrivkänslan, när allt flyter. Går den att beskriva?
– Det är… det är lite som att man tänker, tänker och så sätter man sig och skriver. Börjar med ett visst ord eller en mening som triggar igång mig. Plötsligt har det gått några timmar och man tittar upp. Och så har man skrivit sju sidor. Utan att egentligen reflektera över det. Det bara händer.

Du har en aktiv hjärna?
– Ja, så är det verkligen.

Men hur funkar det. Du har ju två yrken, så att säga. Du har ditt advokatyrke också. Hur lyckas du slå på och av?
– Det är det jag är van vid att göra, det är det enda jag vet. Och när man är i advokatrollen måste man vara dedikerad, tänka på pläderingar, juridiska klurigheter, strategier. Då måste man fokusera på det, inget annat. Och det blir samma sak med skrivandet. Och, som sagt, det är det sättet jag känner till.

236760– Samtidigt har jag ju dragit ner på advokatarbetet en del. Tidigare jobbade jag heltid som advokat och skrev på kvällar och nätter. Jag brukade säga att jag är advokat och att skrivandet är min hobby, men så är det ju inte längre.

Tänker du någonsin på det. Att det skulle kunna vara annorlunda?
– Ja, det är klart. Man pratar ju med andra författare, och de pratar om hur de lever med texten hela tiden.

– Klart jag undrar då, hur vore det? Att stänga ner allt annat i ett halvår. Gå ner till skrivbordet varje dag, inte göra något annat. Hur skulle det påverka mig, mitt skrivande? Och ja, kanske kommer jag att prova på det också. Men inte just nu. Sedan har jag ju så att säga nytta av mitt advokatyrke även i mitt skrivande, med de människor jag möter och de historier jag tar del av.

Förresten, med ditt schema och dina två yrken, hinner du själv läsa något?
– Nej, tyvärr inte jättemycket. Men det händer ibland. Just nu läser jag Don Winslow. Men jag läser tyvärr inte så mycket svenskt just nu.

För Jens Lapidus väntar en signering på Arlanda. För mig väntar ännu en tur ut i kylan med min frusna skalle. Därför skiljs vi åt på Mariatorget och åker åt varsitt håll. Jens för att träffa läsare – jag för att stirra mig blind på texter.

Köp STHLM Delete här
Foton på Jens Lapidus: Pierre Björk

Allting trasigt ska bli helt

Ibland får man möjligheten att läsa en bok innan den släppts. För mig händer det lite då och då, något som inte är speciellt konstigt eftersom jag jobbat rätt mycket som lektör.

allting-trasigt-ska-bli-heltDet är alltid kul, men vissa gånger är det roligare än andra. Under förra månaden släpptes den tredje delen i Johanna Mos serie om Helena Mobacke; Allting trasigt ska bli helt. Jag hade förmånen att få läsa boken innan den gavs ut, och även att komma med synpunkter och reflektioner.

Det är svårare att läsa en bok och därefter återkoppla direkt till författaren. Mer personligt, förstås. Men det känns på något sätt extra viktigt att verkligen få fram det man tänkte och tyckte, eftersom det hjälper författaren.

Jag har inte hunnit läsa slutresultatet ännu, men ser fram emot det. Berättelsen var bra redan när jag läste den, därför känns det spännande nu. Johanna Mo har ett språk som jag tycker om och för den som inte läst och upptäckt henne rekommenderar jag ett köp av den kombinerade pocketutgåva som finns av de två första delarna.

Och därefter även köpa nya boken, förstås.

Recension: Stefan Ahnhem – Offer utan ansikte

En tudelad läsupplevelse som blir bättre för var hundrade sida: Den döda zonen har läst Stefan Ahnhems Offer utan ansikte, en bok som väver och väver och till slut hittar greppet.

Fabian Risk är mordutredaren som flyttar åter till rötterna efter strul i karriären. Flytten från Stockholm till Helsingborg blir dock allt annat än lugn och harmonisk; när en träslöjdslärare hittas död i sin slöjdsal visar sig offret ha tydliga kopplingar till Risk. Vid kroppen hittas ett gammalt klassfoto. En av klasskompisarna: Fabian Risk. Men vem är mördaren?

Att komma ny till en polisstation man aldrig jobbat på förut är inte okomplicerat. När dessutom privatlivet hackar är det lite för mycket på lite för många fronter för Risk, som inte är känd för att kompromissa.

offer-utan-ansikteSådan är upptakten till Offer utan ansikte. Det är en bra inledning som efter en stund gör mig frustrerad eftersom berättelsen tappar fart. Men, när det som mest behövs är det som att författaren lyssnar.

Något händer: en genreförskjutning. Berättelsen tar allt mer formen av en thriller istället för en kriminalroman och klämmer åt greppet. I rappa sekvenser skjutsas läsaren framåt – allt medan en oundviklig upplösning närmar sig. Det är en tempohöjning som både är välbehövlig och effektiv.

Stefan Ahnhems debut har trots sitt imponerande omfång föredömligt korta kapitel. Lägg till detta en stundtals filmisk handling och en allt mer påtaglig personlig kris för huvudkaraktären. Yes. Vi är på väg mot en våldsam upplösning.

Bokens största behållning är det framväxande personporträttet av Fabian Risk. När jag som läsare till slut kommer tätt inpå Risk, drabbas av hans personliga problem, då lyser desperationen igenom. Och då är det riktigt bra. Det är också i det skeendet som tempot i berättelsen ändras, drivs upp, blir allt mer pulserande. Denna glidning från genre till genre, medveten eller inte, blir kraften som föder hela boken.

Med jämna mellanrum diskuterar jag spänningsromaner och deras omfång. Så även här; det dröjer innan jag kapitulerar inför Offer utan ansikte. Vadan dröjsmålet? Kanske finns svaret i det faktum att författaren presenterar en ny karaktär och att det tar tid.

Att Stefan Ahnhem är van manusförfattare för TV märks tydligt – och när den skickligheten sipprar fram genom bokstäverna händer det grejor; det är då det smäller, kränger och vrider. Och det är där Ahnhem är som bäst, borde uppehålla sig. Som född och uppvuxen i Helsingborg är det dessutom extra spännande att läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta kvarter.

Offer utan ansikte är solklar semesterläsning, en spännande bok från en debutant som lovar mer.

Intervju: Jacob Härnqvist och mörkret

”Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss.”

I de flesta deckare måste någon dö. Men ofta sopas våldet undan så gott det går – texten putsas och görs mer tilltalande för den deckarläsande allmänheten. Men varför är det så? Den döda zonen har intervjuat Jacob Härnqvist, aktuell med hårdkokta spänningsromanen Dog City Blues.

I Härnqvists bok möter vi före detta polisen Leo Skantze, en man som trillat djupt ner i avgrunden, sakta kravlat sig upp igen, men nu riskerar att tappa fotfästet på nytt i en destruktiv och våldsam jakt på vad som kan vara sanningen.

Det läggs inga fingrar emellan och jag bestämmer mig för att prata med författaren för att undersöka den onda spiral som Dog City Blues erbjuder.

jacobHJacob. Jag läste nyligen ut din bok. Det är rätt tydligt redan från början vart berättelsen är på väg: in bland våldets och mörkrets katakomber. Hur har du resonerat själv kring våldet i din berättelse?
– Jag har förstås funderat över våldet. Våld är komplext, kanske för att det är en slags kommunikationsform. Det är ett maktspel, precis som mänskliga interaktioner i stort. Så för mig är våld en slags dialog. Därför ville jag löpa linan ut i våldssekvenserna lika mycket som i dialogerna och inte bara sammanfatta och rusa vidare.

Verkligt våld är ju rätt otrevligt. Men i bokform kan det fungera. Hur resonerar du?
– Jag vill förmedla hur det faktiskt känns att bli utsatt för våld. Jag har själv blivit överfallen, rånad och misshandlad och vet hur det är att undra om det är nu jag ska dö.

– Bland annat har jag blivit fasthållen av fyra personer och nertryckt i marken medan en femte genomsökte mina kläder i jakt på pengar. Jag har blivit pressad på pengar av korrupta poliser i ett nerpissat café i Nairobi.

– Samtidigt använder jag våldet för att hindra läsaren från att koppla av. Mer traditionella svenska deckare går ju oftast inte lika långt. Dom flesta svenska deckare blir ju lästa i hängmattan och på stranden. Av folk som tänker på annat, som vill vara i trygga händer.

Du erbjuder inte den tryggheten?
– Nej, det finns inga trygga händer och det är ingen mening för mig att låtsas tro det när jag skriver. Därför är det smått fantastiskt att boken blev utgiven.

Grejen är, det funkar för mig. Men jag tänker: antingen gillar man det, eller så hatar man det. Det finns många läsare som verkligen har svårt för våldsamma berättelser.
– Precis som jag trodde tycker en del att våldet är helt besinningslöst och onödigt medan andra tycker att det fyller en funktion. Jag är kluven själv. Ibland har jag verkligen gillat att jag går så långt som jag gör eftersom ingen annan vågar. Eller vill. Och ibland har jag själv tänkt att det är över gränsen. En gång mådde jag själv lite illa av att läsa det.

dog-city-bluesJacob Härnqvist är en stor anhängare av noir-genren och berättar att han gärna, som så många andra noir-läsare, läser Raymond Chandler. Andra favoriter som nämns är Jim Thompson, Derek Raymond, Andrew Vachs och James Crumley.  Vad gäller svensk kriminallitteratur är det däremot mer sparsmakat med förebilder.
– Jag ser ju att de kanske är duktiga på vad de gör, men det är för mycket underhållning för mig. Det är för trevligt. Eller försöker vara trevligt. Jag har alltid uppskattat författare som inte försöker nånting alls. Som bara är som dom är.

– Påfallande många av mina favoritförfattare har varit kriminella, kommer jag på nu. Och en del har suttit i fängelse. Vissa av misstag, påstår dom… jag dras till folk som skriver självupplevt, tror jag.

Du nämner att mycket svensk spänningsutgivning är för underhållande. Hur menar du då, hur tycker du själv att en bra spänningsroman ska vara?
– Jag är inte ute efter spänning så mycket som en ton eller atmosfär. Det ultimata är börja undra hur det egentligen står till med författaren, inte med skurken. Jag gillar känslan av oro.

Noirgenren är ju, sorgligt nog, inte jättekommersiellt gångbar i Sverige. Men varför är det så, tror du?
– Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss. Vi har aldrig haft samma tradition som jänkarna att ifrågasätta våra auktoriteter. Dom liberala vapenlagarna i USA är ju inte utformade för att man ska skydda sig mot brottslingar, utan mot staten. Inte konstigt att den hårdkokta deckaren föddes där. Den speglar vanliga människors oro.

– Det handlar om samhällskritik och moraliska frågeställningar, och noir är en etablerad kulturyttring där precis som i Frankrike och Italien. Icke så med svenska deckare.

Förklara hur du menar?
– I svenska deckare finns nästan alltid en mysfaktor, vilket gör dem rätt ointressanta för min del. Brott och mord är inte mysigt.

– Men i många svenska deckare sker mordet på en semesterort, polisen som utreder har lite problem med chefen, man växlar utredningen med blöjbyte. Författaren satsar alltså hårt på bredast möjliga igenkänning: semestern, jobbet, familjen. Det är fogliga böcker skrivna av fogliga människor för andra fogliga människor.

Hur föddes idén att skriva Dog City Blues?
– Jag ville skriva en rak och snabb noirthriller. För att få bra tryck i storyn behövdes en stark motor och det var så grundpremissen kom till, alltså att Leo ska fria en person från misstankar och själv drabbas av alla möjliga motgångar längs vägen.

– Att polisen är ett av problemen föll sig bara naturligt. Vem som helst kan ju googla på polisbrutalitet och bli sittande ett rätt bra tag framför skärmen.

Ja, du går rätt hårt åt poliskåren…
– Genom åren har jag fått höra många berättelser om polisbrutalitet, både av de som drabbats själva och de som tagit emot polisens våldsoffer. Jag återger dom här berättelserna i boken, rakt av.

Och det blev lite uppmärksammat, eller hur?
– Jag blev intervjuad tillsammans med biträdande polischefen här i stan (Malmö, min anm.), för att höra hur vi såg på polisens arbete och hur det påverkar bilden av stan.

– Under intervjun sa sa den biträdande polischefen uttryckligen att han inte gillade hur jag framställde polisen. Han och jag fick läsa artikeln före tryck, och en timme efter att jag fått den beslutade tidningen att inte publicera den. Jag har inte fått någon bra förklaring. Både journalisten och chefredaktören svamlade rätt ordentligt när jag ringde och frågade.

Avslutningsvis, hur ser det annars ut just nu kring ditt skrivande?
– Just nu gör jag uppläsningar och föredrag lite här och var. Och jobbar på nästa bok i serien. Och pillar på idéer till några andra böcker med helt annat upplägg. Men fortfarande noir.

Snabbkollen med Anna Lihammer

Kritikerrosad debut – nu är Anna Lihammers andra kriminalroman, Än skyddar natten, släppt. Den döda zonen gör en snabb lägeskoll med en glad författare.

Hej Anna! Än skyddar natten är släppt nu och har mottagits med öppna armar. Berätta!
– Det var nästan mera nervöst att komma ut med en andra del än vad det var när Medan mörkret faller släpptes. Därför är jag så glad att mottagandet varit så positivt. Det är verkligen en speciell känsla att sitta ensam med något så länge som man gör med ett bokmanus och sedan släppa det ifrån sig.

AnnaLihammerhalvfigur-FotoJohannaJeanssonI boken får vi åter igen möta Hell och Gustavsson. Bägge karaktärerna blev mycket omtyckta efter första boken, hur har du jobbat med dem inför denna andra bok?
– Hell och Gustavsson är ju två sinsemellan ganska olika karaktärer, i synnerhet på ytan. De har olika bakgrund och olika förutsättningar i det samhälle de lever i.

– Samtidigt kämpar de båda två på sitt eget sätt för att bli respekterade som individer i en tid när det var långt ifrån självklart och försöker finna något slags lycka på sina egna villkor. Hell och Gustavsson är inte heller helt och hållet bekväma med varandra. De känner inte varandra fullt ut och är inte heller personer som så lätt släpper andra människor inpå livet. Ibland skaver de även på varandra.

– I den här andra delen så har det gått ungefär ett år sedan Medan mörkret faller slutar. Deras liv har gått vidare, det har hänt saker som påverkar dem och det fortsätter att hända saker under bokens gång.

an-skyddar-nattenDetta är ju som bekant del två i en serie. Men hur pass mycket koll har du på vad som komma skall i framtida delar; har du en hel serie uttänkt eller tar du det bok för bok?
– De stora dragen är uttänkta – ramverket om man så vill – och vad jag vill säga. Men under vägens gång händer det många saker och resultatet har blivit och kommer nog att bli helt annorlunda emot vad jag planerat.

– Det är ju en av de mest spännande sakerna med skrivande, att det är en process som nästan lever sitt eget liv. Det kan vara en liten sak som tar en helt annorlunda vändning eller en stor och som författare sugs man ibland in i berättelsen.

Och samma fråga egentligen, kring Hell och Gustavsson. Är du redan säker på deras karaktärsdrag och utveckling i stora drag, eller hur utvecklar du dem?
– Jag tror att jag har en bild av hur de är, men sedan blir det precis som i verkliga livet så att saker händer. Trauman, relationer, upplevelser, erfarenheter som får dem att förändras. Saker de är med om som kanske får dem att göra saker de ångrar eller får dem att göra saker som egentligen inte är likt dem. Jag vill helt enkelt ge dem möjlighet att förändras och utvecklas.

Efter din kritikerrosade debut är det många som fått upp ögonen för dig. Men har du själv märkt något av detta inför släppet av denna andra boken?
– Nej, inte direkt, tror jag. Men kanske att mottagandet av den blev mera intensivt än jag förväntade mig. Jag tycker det är väldigt roligt – och spännande – att följa reaktionerna på det jag skriver.

Köp boken hos Adlibris