Etikettarkiv: spänning

Recension: Jens Lapidus – VIP-rummet

En snabb, medryckande och tempofylld spänningsroman; Den döda zonen har läst Jens Lapidus VIP-rummet och känner sig trygg i den värld som erbjuds.

Teddy: Kåkfarare, nysläppt, släpandes ett emotionellt och socialt bagage han inte kan göra sig av med. Emelie: Ambitiös, duktig och välordnad. Blivande advokat.

vip-rummetNär en stekare vid namn Philip försvinner är det Teddy och Emelie, ett minst sagt udda par, som enas i jakten. De båda anlitas av advokatfirman Leijon; Teddy för att han mer eller mindre tvingas, Emelie för att hon vill uppåt i hierarkin på advokatbyrån.

Jakten på kidnapparna – och sanningen – tar Teddy och Emelie tvärs igenom Stockholms och Södertäljes undre värld. Gänguppgörelser, ont blod, korruption och fartblindhet – ingredienserna för VIP-rummet är ett smörgåsbord av dåliga idéer med potentiellt hemska konsekvenser.

Så vad har egentligen hänt Philip, och varför hör han plötsligt av sig och vill ha en stor summa pengar insatta på sitt konto?

VIP-rummet är en rapp och spännande berättelse från den mörka zon i samhället som Jens Lapidus behärskar som bäst: skugglandet mellan överklass och organiserad brottslighet. En värld där löften måste hållas, hedern är viktig och respekt och pengar en förutsättning för dialog.

Lapidus stil är lätt att känna igen från hans tidigare böcker. Stundtals är VIP-rummet en fröjd att läsa, med bladvändarkvalitéer ur den högsta skolan. Stundtals tappar den i tempo en aning, vilket drar ner helhetsintrycket en smula. Som så många andra spänningsromaner skulle den tjäna på att skäras ner 50-100 sidor.

Men faktum kvarstår: Jens Lapidus är en av de absolut främsta spänningsförfattarna i Sverige, få kan matcha den intensitet han jobbar upp när det blir som mest frenetiskt.

Köp boken som pocket!

Behovet av att bredda sin läsning

Det finns nackdelar med att nischa in sig så hårt på en genre som jag gjort. Den döda zonen: bara deckare. Den döda zonen: en jävla massa mörker och spänning. En av nackdelarna är att man går miste om i princip all annan sorts läsning. Bredden.

Några av mina starkaste läsupplevelser återfinns bortom den typiska spänningsgenren (även om de ofta har inslag av spänning i sig). John Fowles Den franske löjtnantens kvinna, Doris Lessings En överlevares memoarer, Hanif Kureishis Förorternas Buddha, John Steinbecks Vredens druvor. Aldous Huxleys Du tappra nya värld och Daniel Woodrells En helvetes vinter. För att nämna några exempel.

Att driva en blogg om deckare och thrillers är att offra annat. Ibland hamrar frustrationen min skalle; när jag läser en bra recension eller vilar ögonen på något intressant. Kanske en ny historisk roman om belägringen av Barcelona, kanske ett mäktigt rymdepos, kanske en kittlande fantasyberättelse eller bara ett livsöde som inte hör hemma inom det jag numera kallar mitt område.

Tiden att läsa annat än min nisch är liten. Kanske krymper den hela tiden, tiden. Kanske gäller det inte bara läsning. Med eget skrivande, med barn och familj och ett arbete som tar mycket tid blir valfriheten – den egna tiden – allt mer begränsad. Periodvis känns det tråkigt. Periodvis kul. Deckarläsningen är en passion. Och den kräver inte speciellt mycket för att vakna till liv efter korta perioder av stiltje.

Jag snöar in mig i klassiska noir-deckare, jag läser kriminalromaner från 1940-talet och slås av ett skönt och avväpnande enkelt språk, jag hittar psykologiska thrillers som inte går att motstå.

Men så glider mina tankar iväg, till något annat.

Och jag inser att ibland kanske en paus från sin egen genre vore på sin plats. Kanske är det vad sommaren kommer att erbjuda mig, kanske inte. Det finns mycket som pockar på min uppmärksamhet, inte minst det faktum att jag själv skriver på en bok, nej två böcker, nej tre. Vad är viktigast? Att läsa andras texter eller att bli klar med min egen?

Valen kan vara svåra. Är jag rädd för att fastna i samma hjulspår och tappa inspirationen – eller är jag rädd för att helt enkelt missa riktigt bra läsning i andra genrer?

Tiden har svaren.

Recension: Jacob Härnqvist – Dog City Blues

En befriande och actionspäckad spänningsroman som går på knock. Den döda zonen har läst Dog City Blues av Jacob Härnqvist.

Jag behöver inte vänta särskilt länge på våldet: det finns där redan från början och följer därefter berättelsen som en röd tråd. Håller mig i handen, vägleder mig.

dog-city-bluesLeo Skantze fick sparken från Malmöpolisen för länge sedan. Ett trassligt förflutet och ett destruktivt beteende körde hans karriär i diket. Därefter var det alkoholens tur; diket gapade allt större och svartare. Men nu har han fått rätsida på saker, driver en boxningsklubb, tar det dag för dag. Försöker att vårda ett kärleksförhållande.

Men när en gammal kollega plötsligt behöver hjälp tar allting en sväng åt fel håll. Leos vilja att stå upp för de svaga slungar honom rakt in i en värld han borde hålla sig långt borta ifrån. Han blir en märkt man.

Samtidigt som den undre världen gör sig allt mer våldsamt påmind börjar han inse att det också finns personer nära honom som har sina egna agendor. Och att dessa agendor är i direkt kollisionskurs med hans egen hälsa.

Dog City Blues är en smäll på käften. Jacob Härnqvist sneglar klart och tydligt åt noir-genren, det mer hårdkokta segmentet av denna.

Siktet är inställt, storyn tydlig. Berättelsen ångar på utan nåd. Det går snabbt, under stunder lite för snabbt; Leo Skantze är orädd, kaxig, självsäker. Det blir lite väl övertydligt och stereotypiskt ibland.

Jag läser boken med en känsla av befrielse, det är skönt att läsa en spänningsroman som inte är tillrättalagd. Visst är det våldsamt – och de som har svårt för våldsamma historier kommer inte att hitta en ny favoritbok. Men jag räds inte, tvärtom.

Dog City Blues är underhållande, snabb och rättfram läsning. Det uppskattas.

Konsten att sälja in en thriller

Konsten att sälja in en thriller är speciell. Du måste slå an en sträng på den potentiella läsarens läsnerv. Du måste kittla, du måste fresta, du måste utlova rejält med action och/eller gåtor som ska lösas. Du måste klarlägga vilken genre boken rör sig i. Missas detta riskerar boken hamna i genremässig limbo, där förvirrade läsare förväntar sig ett drabbande livsöde, ett mäktigt epos eller en initierad skildring av något (vad som helst). Du måste förklara att det är adrenalinpumpande, högkalibrig, knivskarp eller fullmatad läsning som erbjuds.

Du måste, för att locka läsare, ge en anledning till varför man ska lämna vardagstristessen för att spendera flera timmar i en bok man inte vet något om. Detta gäller naturligtvis alla genrer, men inte lika starkt som thrillers. Här snackar vi spänna musklerna, sålla agnarna från vetet och aktivera köpknappen. Du måste besvara läsarens febrila fråga: VAD HANDLAR DET OM?!?!?

Så, hur göra för att sälja in en thriller på den Stora Marknaden?

Här följer de mest effektiva uttrycken du bör svänga dig med om du vill att din bok ska sälja som en riktigt bra thriller bör. Observera att du gärna får blanda flera av dem; men någonstans går smärtgränsen – låt oss säga max tre uttryck per bok:

”Nu börjar en intensiv kamp mot klockan – kan de hitta mördaren/rånaren/gisslantagaren/etc innan det är försent?”

”Tillsammans är de sanningen på spåren”

”Men det visar sig att de inte är de enda som är sanningen på spåren”

”Det blir en pulshöjande kamp mot klockan… och mot de egna demonerna”.

”Under ytan döljer sig sanningar som någon till varje pris vill dölja. Men vem? Och varför?”

”Tvingas han inse att det inte finns någonstans han är säker”

”Hon trodde att hon var säker. Men tvingas inse att det förflutna alltid hinner ikapp.”

”Men vad hon inte vet är att någon följer varje steg hon tar…”

”… visar sig ha kopplingar till ett terrornätverk, som måste stoppas till vilket pris som helst”

”… är en på ytan lugn och idyllisk stad. Till en dag, då plötsligt…”

”… och snart förvandlas jägaren till villebråd”

”Ett fall sedan många år bortglömt och nedlagt. Men så en dag…”

”Jakten på sanningen leder dem in i maktens korridorer…”

Listan kan naturligtvis göras längre – kanske har ni någon egen favorit, ett uttryck eller en mening som ni tycker är ett måste om man ska sälja in en thriller?

Konsten att skriva en thriller

För ett par månader sedan skrev jag en gästkrönika till en annan blogg; den tänkte jag nu återpublicera här, något förändrad. Titeln? Konsten att skriva en thriller.

Genom åren har jag läst hundratals deckare och thrillers – få saker kan nämligen fängsla mig lika mycket som en riktigt välskriven sådan. Min läsning har lärt mig urskilja vilka teman och ingredienser som nästan uteslutande finns med i en deckare eller thriller. Jag tänkte här, lite informellt, ta upp några av dessa. Var så goda, ni kommer säkert att känna igen er!

1. Ond bråd död. Denna första ingrediens är såklart den viktigaste. Folk måste dö. Hur många spelar mindre roll, viktigare är däremot sättet de dör på. Ju mer utstuderat, desto bättre.

2. Sårade själar. Poliser, utredare, privatdetektiver och CIA-agenter är ofta känsliga. De har, i många fall, blivit utsatta för något som satt spår för evigt. Någon de älskar har dött, deras fru har lämnat dem, deras barn har blivit kidnappade, eller de har förlorat sin själ till alkohol- och pillermissbruk. De har aldrig ett okomplicerat familjeliv

3. Oväntade vändningar. En thriller är inte komplett utan en plötslig twist. Med en bra vändning kan man i presentationstexten inkludera saker som: ”De trodde att de var sanningen på spåren – men det visar sig att de haft helt fel” eller ”Det visade sig att sanningen var något helt annat än han trodde”.

4. Ett radarpar som både hatar och älskar varandra. Många deckare består av den klassiska uppsättningen man och kvinna. Ofta dras mannen med vissa sociala problem, till exempel att han blir våldsam när han är full. Oftast tycker han om musik. Kvinnan är ofta tuff, fast ändå sårbar och jordnära. Relationen mellan karaktärerna är viktig. Det börjar ofta väldigt illa, men gradvis växer ett ömsesidigt tycke fram. Mannen skall vara äldre än kvinnan. Naturligtvis.

5. Tidsjakt. Ingen thriller är komplett utan kampen mot klockan. Tiden måste jagas – hela tiden – överallt – oförtrutet. Mördaren måste hittas innan han slår till igen. Bovarna måste fångas innan de spränger en bomb – igen. Kidnapparna måste hittas innan de gör allvar av sina hot. Och så vidare.

6. Omvända perspektiv. Någon gång under berättelsens gång måste förutsättningarna ändras. Den som jagar måste bli jagad. Mördaren måste få upp spåret på polisen. Detektiven måste bli lite för engagerad i fallet, och till slut slukas. Det måste förekomma hot, helst mot huvudpersonens nära och kära.

7. Ett öppet slut. Ingen deckare eller thriller ger ett trovärdigt intryck om den inte lovar mer läsning. Läsaren måste finna en trygghet i att det potentiellt kan komma tio böcker till med samma huvudpersoner. Komplicerade relationer måste utvecklas, fler lik måste hittas, fler utredningar måste få plötsliga vändningar och mer tid måste jagas!

Se där, en rad viktiga ingredienser i nästan varje framgångsrik deckare och thriller. Jag har naturligtvis missat flera – kanske kan ni bidra med några? Fritt fram!