Etikettarkiv: skrivkramp

Under sömnlösa nätter

Det är under de sömnlösa nätterna jag skapar bäst. Åtminstone var det så för ett par år sedan. Nu sitter jag här, mitt i natten, och funderar: ska jag skapa något eller ska jag bara låta bli?

Det är något visst med mörkret och vad det bär med sig. Nätterna ska spenderas sovande, men när man inte lyckas behöver de fyllas med något annat.

Ord, oftast.

Funderingar, annars.

Det bästa, åtminstone för mig, är när funderingarna omsätts till ord. Natten – och kanske mörkret – befolkas av andra ord än vad dagen gör. Orden är renare, närmare kärnan, känslan. Möjligen själen.

Denna natt, en av de första nätterna av ett nytt år, ringer tystnaden mest högljutt. Ingen kreativitet visar sig. Jag letar i hörnen, i de dolda skrymslena, men hittar inget. Därför skriver jag ett inlägg på bloggen istället, tänker att det kanske sätter igång något.

Ett skrivskred, ett tankeskred, ett ordskred.

Inget dyker upp så jag sätter mig och sorterar projekt istället. Skrivprojekt, jag har flera stycken aktiva sådana. Trivs bäst när det är fullt upp; när all dödtid kan fyllas med något annat, tänkbara bokstäver och kombinationer av ord.

I mörkret, det som välkomnar skapandet och skjuter ifrån sig ljuset, där befinner jag mig. Och kanske, bara kanske, hittar jag en liten idé. Kanske, bara kanske, sätter jag mig och skriver på något välbekant för mig, obekant för er andra.

På återseende.

En månads uppehåll

Det har gått nästan exakt en månad sedan mitt senaste blogginlägg och uppehållet kan tillskrivas flera olika saker.

Semester, skrivkramp, tidsbrist, brist på läslust. You name it. Ibland måste man ta det lugnt, komma bort från tvånget.

Läsning handlar först och främst om glädje och inspiration.När de ingredienserna försvinner är man illa ute. Att då dessutom ha en blogg att driva är inte helt okomplicerat.

Nu är jag kanske tillbaka. Jag har så sakteliga börjat läsa lite i en bok, men vi får se hur det går med det.

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Skrivglädje – en känsla svår att toppa

När jag skriver kommer orden som ett evigt flöde. Min svaghet i skrivandet är att det ibland går lite fort. Å andra sidan är jag enormt kreativ i mitt ordflöde, har knappast några problem att komma på nya vinklar, nya saker.

Styrkor / Svagheter. En balansakt.

Något jag noterat är att mitt liv går i cykler. Under långa perioder skriver jag inte alls, försöker inte. Vet att orden inte är där. Då läser jag istället. Mycket. Kriminalromaner, förstås. Men plötsligt händer något och jag glider in i en skrivande period.

Inga triggervarningar. Det bara sker.

Under de skrivande perioderna blir läsningen lidande. Böcker påbörjas, verkar lovande, men läggs åt sidan eftersom min hjärna har så många andra ord – egna – som vill uttryckas. Det kan vara frustrerande men är oftast skönt. Jag är van; vid mig själv, min hjärna, mitt beteende.

Skrivandet har gått i perioder genom hela mitt liv men det är först under de senaste fem åren som jag börjat skriva längre, sammanhängande texter.

Som tonåring skrev jag rätt banala dikter (tänk: hjärta, smärta, mörker och påtvingad existensialism), som tjugo-något-åring gav jag mig in på journalistikens bana. Skrev mängder av krönikor, intervjuer. Använde humorn. Min rappa käft omvandlad via tangentbordet. När jag snubblade över trettiofemårsgränsen hände något. Texterna blev längre. Färre, men längre.

Kvaliteten? Oklart hur den förändrats. Ibland vill jag tycka att det jag skriver är bra: ibland tycker jag rentav att det är bra. Samtidigt är jag min egen största kritiker. Det är svårt att hålla sig själv i handen när det blåser upp till storm inombords. Ni vet. Ni som skriver.

Det enda säkra är att när skrivglädjen kommer inflygande är det bara att hänga på. För det finns få känslor som kan mäta sig med den.

Att läsa och läsa och läsa igen

Innan mitt manus blev klart (åtminstone så klart som det blir utan redaktörsbearbetning) lärde jag mig att tröttna på mig själv. Jag gick igenom perioder av svår leda på min egen ibland pretentiösa ton.

Kan jag aldrig hålla käft.

Jag läste, läste och läste igen. Mina egna ord, nedskrivna i någon slags handling, framstod ibland som ren idioti. Ibland som fantastiska. Ibland som slätstrukna och meningslösa. Ena gången tyckte jag att inledningen var fantastisk. Nästa gång att den var hysteriskt krystad.

Jag kan aldrig hålla käft.

Så jag tröttnade ibland, så som man gör. Att traggla en text i sin egen hjärna gång på gång, leta efter förbättringar, leta efter nya infallsvinklar, tillhör inte det mest bekräftande man kan göra. Eller det mest variationsrika. Plötsligt hör man sin egen röst eka där inne – och den låter ju likadan allt för ofta!

Jag skriver för korthugget.

Nej, jag försöker för mycket. Jag borde låta språket ta mer plats.

Mot slutet av arbetet med mitt manus (notera: jag säger slutet, och menar det slut som infinner sig innan man hittar ett förlag) var jag rätt less. Less på min huvudkaraktär, less på det kompakta mörker som genomsyrar mitt manus. Less och rastlös, fötter som aldrig kunde bara vila mot golvet utan alltid trummade hysteriskt.

För anledningen till att man läser, läser och läser igen är att det tar tid, en jävla massa tid, att skriva bok, prata med kontakter, vänta på läsningar. Och när man bara sitter och väntar är det svårt att hålla tyst. Så man skriver lite till. Kanske ändrar en mening, två, tre.

Och så plötsligt får man ett mejl från en frivillig som lektörsläst boken. Massor av beröm. Och lite kritik.

Och så är man där igen, fast i pendeln mellan hopplöshet och hoppfullhet. På skör tråd.

Varför kan jag aldrig hålla käft.

Att skriva tillsammans – vad ska man tro?

Alltså, den här grejen med att skriva tillsammans med någon. Är det nåt att ha?
På sistone har jag börjat tänka att jag ska skaffa mig en Partner In Crime. Alla gör det, varför inte jag?

Okej. Det är inte riktigt så jag tänker. Anledningarna till att jag funderar på att skriva tillsammans med någon är tre till antalet. De lyder som följer:

1. Jag har en idé. Och den idén skulle vara kul att testa med en medförfattare (ja, jag utgår från att det är en skitbra idé).

2. Jag är en kreativ men något otyglad skrivkraft. Jag vet hur man skapar ord, mening och det ena helvetet efter det andra. Men jag är inte så strukturerad som jag skulle önska att jag var. Jag behöver kompletteras. Och jag skulle tjäna på att någon sade till mig när jag sjönk för djupt ner i obegripligt mörker.

3. Bollplank. Det är roligare att arbeta tillsammans med någon än ensam, åtminstone enligt mig. Jag älskar att bolla idéer och tänkbart helvete till höger och vänster. De flesta tycker att jag är tråkig. Men det kanske finns folk som inte tycker det. Framför mig ser jag ett ohämmat kreativt flöde, där det bästa och mest relevanta sorteras ut genom givande men möjligen stenhårda diskussioner.

Ja, ni ser. Jag kanske borde dra ihop ett skrivprojekt med någon. Men det får bli en senare grej, jag har ju fullt upp med mitt eget lilla romanprojekt just nu – och det behöver såklart fokus.

Men ni som skriver med någon – vilka är fördelarna? Och – för guds skull – vilka är nackdelarna? Hör av er!

Provläsare sökes – mörker utlovas

Alright. Det är dags att få mitt manus provläst av några lyckligt eller olyckligt lottade personer. Under hela processen med skrivandet har jag fått värdefull feedback och input från ett par personer. Men det behövs mer. Mer av allt – input, tankar, frågor och åsikter. Jag vill inte missa något viktigt.

Alltså söker jag någon som har lust att läsa mitt manus. En vänlig själ eller två.

Det handlar inte om en mastodontkreation, nej. Men det handlar om ungefär 170 sidor mörker och ångest. Så det är lika bra att säga att det är en klar fördel att gilla berättelser som inte är familjelycka och sprudlande kärlek.

Mejla gärna! (martin at dodazonen punkt com)