Etikettarkiv: skriva

Det ser lovande ut för mitt manus

Det ser lovande ut för ett av mina manus; det jag skrivit färdigt (okej, det blir aldrig färdigt…). I dagarna hoppas jag att det händer saker på förlagsfronten. Diskussioner har förts, allting känns bra. Men det är som alltid så att de sista detaljerna också måste falla på plats.

Eftersom jag skrivit och putsat på det aktuella manuset i snart tre år vore det oerhört skönt att få ut det under 2016, och därefter också kunna fokusera på övrigt skrivande. För det finns, såklart, fler projekt. Egentligen ser jag inget som helst problem i att arbeta med flera projekt samtidigt, även om det ibland kan göra sinnet lite kluvet.

Hur fungerar ni andra som skriver, har ni flera texter igång samtidigt eller fokuserar ni på en text i taget för att kunna ägna er helhjärtat åt den?

Skrivandets berg- och dalbana

Sommaren har inneburit skrivtorka (tänk på valfri öken) men de senaste dagarna har jag börjat arbeta med mina olika skrivprojekt igen. Och det känns, sakta men säkert, allt bättre.

Jag fascineras av skrivandet, hur det fungerar. Eller kanske snarare, hur min hjärna fungerar. Under perioder utan skrivande känner jag viss abstinens, men det är inget jag inte hanterar. Däremot händer något så fort jag börjar skriva igen.

Ett maskineri dras igång, knakar, gnisslar och kränger. Kanske är det hjärnans kreativa delar (de har säkert ett namn) som stimuleras och rusar upp i tempo. För när jag börjar skriva kan jag oftast inte sluta. Och när jag slutar skriva skriver jag på sätt och vis ändå – i min hjärna.

Ruset är både fysiskt och psykiskt, svårt att beskriva. Det triggar också andra känslor. För medan jag har gått hela sommaren utan att skriva och utan större abstinens räcker det nu att jag inte skriver på en dag för att en olycksbådande och rastlös känsla ska komma krypande.

Skön eller obehaglig? Vet inte. Men den är bekant, känslan. Ibland tänker jag att hjärnan tänds upp, avdelning för avdelning. Cell för cell. Strålkastare, stroboskop. Jag trivs i känslan,  i lampornas sken.

Tur då att jag har flera olika skrivprojekt att fokusera på. Och snart är semestern slut.

Dalar och toppar i skrivandet

Jag har ingen räkmacka att bli serverad; är varken känd, cool eller snygg. Har inget häftigt yrke att luta mig tillbaka mot. Jag bara skriver. Och plågas av ovetskapen om vad som ska hända. 

Min genre är psykologisk spänning. Men när jag skriver i genren vill jag inte fastna i det träsk som man utomlands kallar Nordic Noir. Varför man kallar den Nordic Noir vet jag inte, eftersom få böcker har speciellt mycket noirkänsla över sig.

Eftersom jag försöker att skriva något som inte faller inom ovan nämnda ram, en ram som mycket av spänningsutgivningen i Sverige faller inom, riskerar jag att hamna i Den Outgivna Tomheten. Ty tryggheten är allsmäktig in i det sista, Amen.

Kravet är att leverera en jävligt bra text för få chansen. Det räcker inte att storyn sticker ut, den bekvämligheten har förlagen inte råd med när du är en okänd snubbe med tråkig bakgrund och författarambitioner.

Färdig produkt. Punkt.  Det är vad som eftersökes när du är jag. Du måste vara klockren direkt.

Och vem är det? Väldigt få.

Detta kan dras lärdomar av. Skicka inte in något innan du verkligen – och jag säger verkligen – är färdig med det. Och knappt ens då. Fixa lektörer. Fixa många lektörer, elaka lektörer, ärliga lektörer. Be dem vara sadistiska, skrika åt dig vad som är fel, vad som inte går ihop.

Gråt, skrik, ha ångest. Sen. Sen kanske du kan skicka in.

Häromdagen kände jag mig stark och trygg i min egen text (en av dem, jag har flera). Idag är samma text omgärdad av frågetecken. Mitt självförtroende har gått från bra till uselt.

Trots. Att. Jag egentligen vet:

Att min bok ÄR tillräckligt bra. Är tillräckligt annorlunda. Inte avgrundsfaller ner i den tråksvenska mallen. Att den går att sälja. Och att jag själv kan och kommer att sälja den.

Skrivglädje – en känsla svår att toppa

När jag skriver kommer orden som ett evigt flöde. Min svaghet i skrivandet är att det ibland går lite fort. Å andra sidan är jag enormt kreativ i mitt ordflöde, har knappast några problem att komma på nya vinklar, nya saker.

Styrkor / Svagheter. En balansakt.

Något jag noterat är att mitt liv går i cykler. Under långa perioder skriver jag inte alls, försöker inte. Vet att orden inte är där. Då läser jag istället. Mycket. Kriminalromaner, förstås. Men plötsligt händer något och jag glider in i en skrivande period.

Inga triggervarningar. Det bara sker.

Under de skrivande perioderna blir läsningen lidande. Böcker påbörjas, verkar lovande, men läggs åt sidan eftersom min hjärna har så många andra ord – egna – som vill uttryckas. Det kan vara frustrerande men är oftast skönt. Jag är van; vid mig själv, min hjärna, mitt beteende.

Skrivandet har gått i perioder genom hela mitt liv men det är först under de senaste fem åren som jag börjat skriva längre, sammanhängande texter.

Som tonåring skrev jag rätt banala dikter (tänk: hjärta, smärta, mörker och påtvingad existensialism), som tjugo-något-åring gav jag mig in på journalistikens bana. Skrev mängder av krönikor, intervjuer. Använde humorn. Min rappa käft omvandlad via tangentbordet. När jag snubblade över trettiofemårsgränsen hände något. Texterna blev längre. Färre, men längre.

Kvaliteten? Oklart hur den förändrats. Ibland vill jag tycka att det jag skriver är bra: ibland tycker jag rentav att det är bra. Samtidigt är jag min egen största kritiker. Det är svårt att hålla sig själv i handen när det blåser upp till storm inombords. Ni vet. Ni som skriver.

Det enda säkra är att när skrivglädjen kommer inflygande är det bara att hänga på. För det finns få känslor som kan mäta sig med den.

Bloggstiltje, skrivande och läsning

Det har varit stiltje här ett tag; dels har jag varit i Sri Lanka med jobbet och dels har det varit lite för mycket med det ”vanliga” livet, vad det nu är.

Men läser gör jag ändå. Mitt problem är som alltid att jag påbörjar alldeles för många böcker. Alltså har jag fyra läsningar på gång just nu: Dog City Blues av Jacob Härnqvist, Victus av Albert Sanchez Pinol, Shinjuku Shark av Arimasa Osawa och En sista riktig kyss av James Crumley.

Det tar tid. För jag gillar samtliga böcker.

För övrigt håller jag fortfarande på att skriva och putsa och skriva och putsa. Mitt manus (det första) är ju i princip färdigt, men färdigt blir det ändå aldrig. Utöver min roman skriver jag ju även på en novellsamling, även om denna fått stå i bakgrunden den senaste tiden.

Hur som helst är jag vid liv. Och jag håller så smått på att planera vilka intervjuer som ska komma framöver.

Att läsa och läsa och läsa igen

Innan mitt manus blev klart (åtminstone så klart som det blir utan redaktörsbearbetning) lärde jag mig att tröttna på mig själv. Jag gick igenom perioder av svår leda på min egen ibland pretentiösa ton.

Kan jag aldrig hålla käft.

Jag läste, läste och läste igen. Mina egna ord, nedskrivna i någon slags handling, framstod ibland som ren idioti. Ibland som fantastiska. Ibland som slätstrukna och meningslösa. Ena gången tyckte jag att inledningen var fantastisk. Nästa gång att den var hysteriskt krystad.

Jag kan aldrig hålla käft.

Så jag tröttnade ibland, så som man gör. Att traggla en text i sin egen hjärna gång på gång, leta efter förbättringar, leta efter nya infallsvinklar, tillhör inte det mest bekräftande man kan göra. Eller det mest variationsrika. Plötsligt hör man sin egen röst eka där inne – och den låter ju likadan allt för ofta!

Jag skriver för korthugget.

Nej, jag försöker för mycket. Jag borde låta språket ta mer plats.

Mot slutet av arbetet med mitt manus (notera: jag säger slutet, och menar det slut som infinner sig innan man hittar ett förlag) var jag rätt less. Less på min huvudkaraktär, less på det kompakta mörker som genomsyrar mitt manus. Less och rastlös, fötter som aldrig kunde bara vila mot golvet utan alltid trummade hysteriskt.

För anledningen till att man läser, läser och läser igen är att det tar tid, en jävla massa tid, att skriva bok, prata med kontakter, vänta på läsningar. Och när man bara sitter och väntar är det svårt att hålla tyst. Så man skriver lite till. Kanske ändrar en mening, två, tre.

Och så plötsligt får man ett mejl från en frivillig som lektörsläst boken. Massor av beröm. Och lite kritik.

Och så är man där igen, fast i pendeln mellan hopplöshet och hoppfullhet. På skör tråd.

Varför kan jag aldrig hålla käft.

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.