Etikettarkiv: Romanprojektet

Redigering pågår

Jag älskar att redigera min egen text och är överraskande prestigelös med det jag skriver. Det har inte alltid varit så, men i samband med mitt romanprojekt har något hänt – prestigen har försvunnit. Kanske beror det på att så många läst det jag skrivit, gett feedback; positiv så väl som negativ.

Alltså är det inte konstigt att jag är upprymd över att ha ett förlag. Att utgivningen är spikad till i vår betyder att redigeringsarbetet kommer att bli intensivt. Det är ren lyx, jag gillar känslan att texten kommer att bli ännu bättre härifrån och framåt.

En kvalificerad gissning är att nästa omgång korrektur från redaktören kommer att vara omfattande. Det blir många kvällar framöver som lär ägnas åt texten och det helvete som kan omge den; intriger att putsa, gestaltning att förbättra, skeenden att avväga.

Lägg till detta att jag faktiskt har detaljer som ännu inte är skrivna; jag har genomfört en del researcharbete som inte blivit klart förrän i dagarna, vilket innebär att det är helt frånvarande i texten. En utmaning, såklart. Men jag vet redan hur jag ska foga in kunskapen.

Alltså är jag positiv just nu. En lördagkväll innan korrektur landar. Jag får anledning att återkomma med känsloläget när redaktören hör av sig…

Behovet av att bredda sin läsning

Det finns nackdelar med att nischa in sig så hårt på en genre som jag gjort. Den döda zonen: bara deckare. Den döda zonen: en jävla massa mörker och spänning. En av nackdelarna är att man går miste om i princip all annan sorts läsning. Bredden.

Några av mina starkaste läsupplevelser återfinns bortom den typiska spänningsgenren (även om de ofta har inslag av spänning i sig). John Fowles Den franske löjtnantens kvinna, Doris Lessings En överlevares memoarer, Hanif Kureishis Förorternas Buddha, John Steinbecks Vredens druvor. Aldous Huxleys Du tappra nya värld och Daniel Woodrells En helvetes vinter. För att nämna några exempel.

Att driva en blogg om deckare och thrillers är att offra annat. Ibland hamrar frustrationen min skalle; när jag läser en bra recension eller vilar ögonen på något intressant. Kanske en ny historisk roman om belägringen av Barcelona, kanske ett mäktigt rymdepos, kanske en kittlande fantasyberättelse eller bara ett livsöde som inte hör hemma inom det jag numera kallar mitt område.

Tiden att läsa annat än min nisch är liten. Kanske krymper den hela tiden, tiden. Kanske gäller det inte bara läsning. Med eget skrivande, med barn och familj och ett arbete som tar mycket tid blir valfriheten – den egna tiden – allt mer begränsad. Periodvis känns det tråkigt. Periodvis kul. Deckarläsningen är en passion. Och den kräver inte speciellt mycket för att vakna till liv efter korta perioder av stiltje.

Jag snöar in mig i klassiska noir-deckare, jag läser kriminalromaner från 1940-talet och slås av ett skönt och avväpnande enkelt språk, jag hittar psykologiska thrillers som inte går att motstå.

Men så glider mina tankar iväg, till något annat.

Och jag inser att ibland kanske en paus från sin egen genre vore på sin plats. Kanske är det vad sommaren kommer att erbjuda mig, kanske inte. Det finns mycket som pockar på min uppmärksamhet, inte minst det faktum att jag själv skriver på en bok, nej två böcker, nej tre. Vad är viktigast? Att läsa andras texter eller att bli klar med min egen?

Valen kan vara svåra. Är jag rädd för att fastna i samma hjulspår och tappa inspirationen – eller är jag rädd för att helt enkelt missa riktigt bra läsning i andra genrer?

Tiden har svaren.

Möt Francis

Ibland skapar jag, ibland inte. Min romankaraktär heter Francis. Han lever med flera utmaningar. En av dem är att han hamnar i konstiga situationer. En annan att han saknar självkontroll.

Det värkte i kroppen när han vaknade, musklerna kändes avdomnade och begagnade.
Det låg lemmar över hans kropp, de tillhörde någon annan. Smaken i munnen var den av blod och smaken i sinnet var den av blod och hans händer skakade våldsamt men ändå lugnare än förut. Det var svårt att andas men någon andades bredvid honom.
In, ut, in, ut. Stilla andning.
Han vågade inte vrida på huvudet och se vem det var.

Skrivkramp eller skrivkamp?

Jag är inne i en väldigt kreativ period vad gäller mitt skrivande. Ändå kämpar jag. Har massor av uppslag som bubblar i hjärnan, och många av dem lyckas jag skriva ner innan de passerat mina sinnen och minnen för alltid.

Men det kreativa tänkandet är ändå ett problem – om än ett lyxproblem.

Med så många intressanta trådar att spinna vidare på är det svårt att få fokus i skrivandet, svårt att komma framåt. Mitt skrivande just nu består i två saker. Dels ett så kallat ”romanprojekt”, men även ett så kallat ”novellprojekt”. Egentligen är min avsikt att skriva på romanprojektet först och främst, men på sistone har jag hamnat i någon slags kreativt skrivareufori i novellernas värld – vilket frustrerar mig eftersom jag vet att det är det andra projektet jag borde fokusera på. Eller? Det känns ju fel att inte ta vara på kreativa rusher.

Jag är rädd för att drabbas av någon slags skrivkramp i mitt romanprojekt om jag inte känner att jag gör framsteg. Hur gör ni andra som skriver? Har ni paralella projekt – och vad gör ni när ett projekt som inte är prioriterat pockar på uppmärksamhet?