Etikettarkiv: Red Riding

Recension: David Peace – 1983

Män som hatar kvinnor, män som hatar män, män som hatar sig själva.
M
än som hatar. Allt.

1983 – den fjärde och avslutande delen i David Peace Yorkshirekvartett – cementerar det mörker som de tidigare böckerna, 1974, 1977 och 1980, presenterat. Vi möter inga evangeliska revolutioner, inga ljusets bärare, inget förlorat hopp som överraskande återvänder. Vi är fastnaglade i det helvete som är livet, ett liv som förstörts för så många, av så många. Av The Yorkshire Ripper. Av polisen. Av presskåren. Av politikerna. Av korruption och av mänskligt förfall, girighet och ondska.

1983Yorkshirekvartetten genomsyras av sveken mot samhället och individen. Fram träder en grumlig, grådaskig bild av ett samhälle styrt av egenintresse, outtalade pakter, kåranda, hemligheter och svek.

1983 är The Yorkshire Ripper fångad, fälld och i poliskårens ögon ett avslutat kapitel. Allting frid och fröjd – vore det inte för att ännu en ung flicka försvinner – och det faktum att mannen som blivit dömd för ripperns mord vill dra tillbaka sitt erkännande.

Med tre människors röster tecknar David Peace den kaotiska upplösningen av ett fall som engagerat ett land, en region, mängder av människor. Det är tre vitt skilda röster, alla med sina egna motiv och bakgrunder, men alla tre rör sig frenetiskt mot samma punkt i berättelsen. Där berättelserna kolliderar sker det våldsamt, Peace väver och snirklar fram trådar som inte alltid är röda, lyfter fram händelser ur det förgångna, belyser förlopp som inte kommit upp till ytan i de tidigare böckerna.

Den avslutande delen i en serie brukar vara befriande, en aha-upplevelse. Är det så det borde vara, eller är det så vi förväntar oss att det ska vara? Vi förväntar oss en känsla av att allting ska bli löst, lagt åt sidan – att alla frågor ska besvaras. Men Peace gör det inte bekvämt för oss. Dels är 1983 en komplicerad bok, strukturellt ibland svår att nysta ut – och dels är det en berättelse som aldrig kommer eller kan kännas bekväm. Det finns helt enkelt inget lyckligt slut, ingen lycka alls.

Jag känner en obehaglig känsla i kroppen när jag slår igen boken, när jag inser att jag läst ut hela kvartetten. En blandning av vemod, eftersom böckerna är bland det absolut bästa jag någonsin läst, men också inslag av hopplöshet och en insikt om att ja, världen kan verkligen vara för jävlig. Och David Peace kan konsten att berätta om den jävligheten som få andra.

En känsla av tomhet

För femton minuter sedan avslutade jag den fjärde och avslutande boken, 1983, i David Peace ambitiösa Yorkshirekvartett (Red Riding quartet) och drabbades av mild nedstämdhet.

Jag känner nedstämdhet eftersom kvartetten är det bästa jag läst i deckargenren på väldigt länge. Samtidigt är böckerna inte bara det bästa – utan förmodligen även det mest krävande jag läst på flera år. De erbjuder inget hopp, utan istället kompakt mörker. Dessutom tecknar de en hopplös, kaotisk och fullständigt vedervärdig bild av det mänskliga släktet.

Det som gör läsupplevelsen extra stark är att böckerna är baserade på verkliga händelser. The Yorkshire Ripper härjade i trakterna kring Leeds under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. David Peace säger själv att hans avsikt var att porträttera det lidande som genomsyrade inte bara offrens familjer, utan hela städer och regioner under denna period.

Yorkshirekvartetten är inget jag bara lämnar bakom mig. Det är en samling böcker som gjort intryck/avtryck i mitt sinne, som kommer att utgöra en ofrivillig måttstock för allt annat jag läser inom samma genre. Det är en kvartett som inte tilltalar alla; böcker att älska eller hata. Språk att älska eller hata. Jargong att älska eller hata – och framförallt mänsklig hopplöshet att fascineras eller äcklas av.

Recension: David Peace – 1980

1980”Det är rakt igenom mästerligt”

Jag får en klump i magen när jag lägger ifrån mig boken –

Andas djupt –

Tappar lusten. Vill inte längre åka till jobbet, inte ägna mig åt vardagliga sysslor. Har för många intryck i min hjärna, för många tankar, för många känslor. För:

Nu är det bara en del kvar att läsa. Nu återstår bara en bok, sedan är berättelsen komplett. Jag drabbas av en insikt att jag läst det bästa deckargenren har att erbjuda, att det kommer dröja innan jag hittar något liknande. För:

1980 går naturligtvis i de första två böckernas spår. Vi slungas åter in i jakten på The Yorkshire Ripper; han gäckar polisen. Självsäkert. Han leder med 13-0. Utklassning. Journalistkåren är fylld av vrede, människor fyllda av desperation. Poliskåren febrilt famlande efter lösningar, ledtrådar, kopplingspunkter.

Jag slås av vilket bra textarbete som ligger bakom arbetet med boken, förstår att översättningarna måste vara otroligt svåra, förstår att utan klockrena översättningar skulle böckernas mörker inte vara lika självlysande som det nu är även på svenska. För språket är eget, korthugget, intensivt, krävande. Dialog blandas med inre tankar, inre kaos, och miljöbeskrivningar blandas med minnen, tvångstankar, feberfyllda visioner.

David Peace fascinerar. Han besitter förmågan att hålla samman en berättelse som vill åt många olika håll och klarar utmaningen att från flera personers perspektiv måla en komplett bild av flera miljöer, skeenden. Det är rakt igenom trovärdigt. Det är rakt igenom mästerligt.

Recension: David Peace – 1977

”David Peace bemästrar berättandets konst”

Det finns författare som driver en till vanvett, som möblerar om i läsarens hjärna och provocerar fram tankar, ställningstaganden och reaktioner. Författare som ställer krav, men som belönar den som visar tålamod och intresse rikligt.

917499252XDet finns författare som skriver om ofattbar ondska, som synliggör ångest, mörker och kompakt uppgivenhet på att sätt som gör att läsaren ställs inför två valmöjligheter: Låt dig slungas in i en spiral av kaos – eller lägg boken åt sidan.

För om man ska beskriva David Peace Yorkshire-kvartett (i vilken 1977 är del två) med ett ord är det just kaos. Det är inte lätt, och en del läsare reagerar mot det becksvarta, våldet, dialogen, språket. Lägger ifrån sig boken, eller läser den motvilligt.

För där andra författare väljer bekväma vägar, bekväma huvudpersoner med futtiga problem sparkar David Peace bakut. Rejält. Hans huvudpersoner är så såriga, infekterade och fulla av självhat och förakt att man måste undra hur skapandeprocessen sett ut.

Det är sjuttiotal, det är Leeds, och det är en jakt på en mördare som blir allt mer desperat. Där 1974 hade journalisten Eddie Dunford i huvudrollen finner vi i 1977 två av bifigurerna från första boken i fokus; inspektör Bob Fraser och reportern Jack Whitehead. Det är fortfarande samma jakt, samma ohyggligheter, men andra infallsvinklar. David Peace bemästrar berättandets konst, och gör det på sitt eget sätt – berättelsen bär ibland drag av traditionell deckare, men så slingrar den sig, ålar, transformerar sig till något annat för att sedan återgå igen.

Böcker i en serie brukar ibland benämnas som ”den fristående fortsättningen på…”, ett uttryck som jag har svårt för. I fallet med 1977 är det inte en fristående fortsättning. Men det är inte heller ett problem – eftersom Yorkshirekvartetten utan tvekan förtjänar att läsas i sin helhet.

Recension: David Peace – 1974

”Mörkt och ångestladdat”

Ångest, mörker och smutsig panik. En deckare kan innehålla mycket, men det är sällan känslorna tränger igenom hela vägen till läsaren. 1974 av David Peace är ett efterlängtat undantag.

Boken är den första i en serie: Yorkshire-kvartetten. En serie som kretsar kring jakten på The Yorkshire Ripper. Serien har också blivit framgångsrikt filmatiserad (Red riding). Jag har läst boken på svenska, mycket skickligt översatt av Rebecca Alsberg. Språket är oklanderligt, febrilt och stundtals svårt att ta sig igenom – men på ett bra sätt. Den som har läst fler böcker av David Peace känner igen det, känslan av en dimmig verklighet, ett liv där värdigheten slits ifrån en, där allting balanserar på en skör tråd och bara väntar på att gå fel.

I 1974 får vi följa både polisens och journalistkårens jakt på en mördare som visar upp en sällsynt hunger för död. Eddie Dunford, ångestplågad journalist, kämpar med sina scoop, mot sina kollegor, sina demoner. Han vill visa framfötterna, visa att han kopplat samman mordfallen – men motarbetas från alla håll i sitt sökande.

Det är nyskapande, uppfriskande läsning. Trots allt mörker. För David Peace gör något som fler deckarförfattare borde göra – förnyar sin genre och utmanar läsaren; ställer krav. Detta är inte en bok du snubblar igenom i en hast, detta är en bok som kräver uppmärksamhet och tålamod. Men belöningen är stor.

Varför inte köpa boken hos Adlibris?