Etikettarkiv: Recension

Recension: Stefan Ahnhem – Offer utan ansikte

En tudelad läsupplevelse som blir bättre för var hundrade sida: Den döda zonen har läst Stefan Ahnhems Offer utan ansikte, en bok som väver och väver och till slut hittar greppet.

Fabian Risk är mordutredaren som flyttar åter till rötterna efter strul i karriären. Flytten från Stockholm till Helsingborg blir dock allt annat än lugn och harmonisk; när en träslöjdslärare hittas död i sin slöjdsal visar sig offret ha tydliga kopplingar till Risk. Vid kroppen hittas ett gammalt klassfoto. En av klasskompisarna: Fabian Risk. Men vem är mördaren?

Att komma ny till en polisstation man aldrig jobbat på förut är inte okomplicerat. När dessutom privatlivet hackar är det lite för mycket på lite för många fronter för Risk, som inte är känd för att kompromissa.

offer-utan-ansikteSådan är upptakten till Offer utan ansikte. Det är en bra inledning som efter en stund gör mig frustrerad eftersom berättelsen tappar fart. Men, när det som mest behövs är det som att författaren lyssnar.

Något händer: en genreförskjutning. Berättelsen tar allt mer formen av en thriller istället för en kriminalroman och klämmer åt greppet. I rappa sekvenser skjutsas läsaren framåt – allt medan en oundviklig upplösning närmar sig. Det är en tempohöjning som både är välbehövlig och effektiv.

Stefan Ahnhems debut har trots sitt imponerande omfång föredömligt korta kapitel. Lägg till detta en stundtals filmisk handling och en allt mer påtaglig personlig kris för huvudkaraktären. Yes. Vi är på väg mot en våldsam upplösning.

Bokens största behållning är det framväxande personporträttet av Fabian Risk. När jag som läsare till slut kommer tätt inpå Risk, drabbas av hans personliga problem, då lyser desperationen igenom. Och då är det riktigt bra. Det är också i det skeendet som tempot i berättelsen ändras, drivs upp, blir allt mer pulserande. Denna glidning från genre till genre, medveten eller inte, blir kraften som föder hela boken.

Med jämna mellanrum diskuterar jag spänningsromaner och deras omfång. Så även här; det dröjer innan jag kapitulerar inför Offer utan ansikte. Vadan dröjsmålet? Kanske finns svaret i det faktum att författaren presenterar en ny karaktär och att det tar tid.

Att Stefan Ahnhem är van manusförfattare för TV märks tydligt – och när den skickligheten sipprar fram genom bokstäverna händer det grejor; det är då det smäller, kränger och vrider. Och det är där Ahnhem är som bäst, borde uppehålla sig. Som född och uppvuxen i Helsingborg är det dessutom extra spännande att läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta kvarter.

Offer utan ansikte är solklar semesterläsning, en spännande bok från en debutant som lovar mer.

Recension: Arimasa Osawa – Shinjuku Shark

En hårdkokt polisroman i Tokyos undre värld. Shinjuku Shark är den första delen i en mycket framgångsrik serie böcker av Arimasa Osawa. Den döda zonen är kluven.

Samejima är polis i Shinjuku-distriktet, Tokyos mest hektiska område. Yakuzans närvaro är ständig, polisen under press, människorna oräkneliga. Här finns allt; sexklubbar, rockklubbar, affärer, restauranger. Mörkt och ljust, neon och gatlyktor.

shinjuku-sharkHan kallas för Shinjuku Shark, han går sin egen väg och är beryktad till och med bland de organiserade gängen. För Samejima är det rättvisan framför allt, han struntar i vad folk tycker om honom; har många ovänner, färre vänner.

När det plötsligt börjar mördas poliser i Shinjuku sätts poliskåren på hårda prov. Medierna vädrar blod. Människor hör av sig med tips. Samejima har ett eget spår i utredningen, men överordnade kräver att han faller in i ledet och följer den centrala utredningen. Nu tvingas Samejima välja väg; och båda vägarna är kantade av faror. Vem är vän, vem är fiende?

Shinjuku Shark är på många sätt en traditionell polisroman. Arimasa Osawa beskriver polisarbetet bra, ger en tydlig bild av den hektiska atmosfär som råder i Tokyos hjärta. Storyn är tämligen rakt på sak; en polismördare måste fångas – vilket sätt är bäst, det okonventionella eller det traditionella? Det funkar bra.

Karaktären Samejima känns intressant men är inte nyskapande i egentlig mening. Det finns gott om ensamvargar i kriminallitteraturen. Ett problem är att jag upplever språket som kantigt, vilket kan ha med översättningen att göra; eller att det är väldigt dialogtung handling.

Jag är kluven. Med jämna mellanrum blixtrar berättelsen till och något som retar mina sinnen dyker upp; men lika snabb försvinner det i ett virrvarr av konversationer. Det är som om ett frestande bete pendlar framför min mun; jag vill så gärna nappa och förlora mig helt. Men det där ögonblicket inträffar liksom aldrig.

Ändå ger boken mersmak. Det är något med huvudkaraktären, med den hårdkokta undre världen i Tokyo som kittlar. Men det vill till att bok två i serien är starkare, annars kommer jag att tappa tålamodet.

Recension: Boston Teran – The Creed of Violence

En hänsynslös och slipad brottsling. En målmedveten ung agent. Tillsammans ger de sig ut på ett uppdrag som tar dem över den Mexikanska gränsen. Den döda zonen har läst The Creed of Violence av Boston Teran.

the-creed-of-violenceTidigt 1900-tal. Våld, korruption och allmän dödlighet i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Sand, jord, ödslighet, ånglok. En revolution är på väg.

Två mäns vägar korsas. De är förenade i historien och har träffats förut – men bara en av dem är medveten om detta. Agent John Lourdes har fått i uppdrag att knäcka en kartell. I släptåg har han den härdade Rawbone, en mördare och brottsling som lever efter helt egna lagar.

Tillsammans färdas de mot gränsen och över gränserna. Deras resa kantas av utmaningar, både i relationen mellan de två, men framför allt i de dödliga fällor som lurar vid vägkanterna.

Det är svårt att inte bli förtjust.

Boston Teran (pseudonym för vad som antas vara flera författare) behärskar ensamvargarnas psyke, talar de kompromisslösas språk. The Creed of Violence målar en dyster bild av tillvaron i ett land som slungas mellan laglöshet och framtidshopp. Ett land där ekonomin styr allt mer, och där maktens människor inte skyr några medel.

Två män på samma resa, men med varsitt mål som de döljer från den andre.

Det är en spännande berättelse som Boston Teran målar upp. Det stänker blod och smuts men är också en miljöbeskrivningarnas bok, om en gränszon mellan två tider där laglösheten och korruptionen brer ut sig.

Boken ska bli film, där det ryktas att Christian Bale och Leonardo DiCaprio ska spela huvudrollerna, och visst är det en filmisk berättelse. En riktigt bra sådan.

Recension: Jerker Virdborg – Skyddsrummet Luxgatan

Fragment från ett krigshärjat Sverige. Glimtar av förödelse, hysteri och sönderfall. Den döda zonen har läst Jerker Virdborgs Skyddsrummet Luxgatan och vill för en gångs skull att en bok ska vara längre.

Det finns en plats i det mänskliga medvetandet som ligger någonstans mitt emellan förvirring, panik och ett totalt lugn. Denna plats tillhör Jerker Virdborg, som återkommer med självklar trygghet gång efter gång.

skyddsrummet-luxgatanSkyddsrummet Luxgatan är en samling korta – ibland mycket korta – ögonblick ur ett sönderfallande Sverige, där någon slags krig eller konflikt pågår. Vi kastas mellan berättelserna och perspektiven, gör nerslag på platser som antingen härjats eller bara väntar på sin tur. Parallellt med dessa berättelser löper en sammanhållande story om en person i ett skyddsrum, där människorna slits mellan hopp och förtvivlan och ingen egentligen vet vad som händer på ytan.

Genom hela texten löper Virdborgs självklara röst. Orden ligger där de ska, det finns en språklig självklarhet i nästan varje mening och till detta ett avundsvärt flyt.

Dessa styrkor utgör också en del av problemet, om än ett angenämt sådant: Det är, helt enkelt, väldigt bra. Och det är, helt enkelt, lite för korthugget. Även om jag personligen tilltalas av greppet att inte berätta för mycket, så finns det enorma möjligheter att vidareutveckla några av de perspektiv som presenteras i texten. Ett par av berättelserna är helt enkelt så korta att man inte riktigt hinner komma nära inpå det som berättas.

Den som följer Den döda zonen vet att längden på en berättelse är ett ständigt återkommande ämne på bloggen, med envisa och ibland dumdristiga förbannelser och klagosång kring tjocka böcker. Med Virdborgs senaste är det dock tvärtom, och det känns på sätt och vis uppfriskande.

Skyddsrummet Luxgatan är en på många sätt aktuell berättelse om människor under press, om förhållanden som vi inte är vana vid i Sverige och om vad konflikt kan göra med mänskligheten. Det är fantastiskt bra. Men det borde varit lite längre.

Recension: Mons Kallentoft – Jordstorm

Bra tempo, välnyanserat mörker och en klassisk mördarjakt. Den döda zonen har läst Jordstorm, Mons Kallentofts nya Malin Fors-deckare.

En död man, en flicka levande begravd. Mörker, misär och helvete. Mons Kallentofts Jordstorm vräker på med desperation redan från början. Boken är den åttonde i serien med Malin Fors och även om jag läst långt ifrån alla inbillar jag mig att den är mörkare än de tidigare.

jordstormDet är i jakten och i fångenskapen som essensen i berättandet kommer fram. Malin Fors, kollegorna, den begravda flickan; en treenighet i rå desperation. Kallentoft driver upp tempot, ordväxlingarna är korthuggna, rappa. Kapitlen korta, aggressiva. Utredningen pressad. Upptäckterna ständiga, men inte tillräckligt stora. Frågorna staplade på rad.

Aldrig stiltje.

Det är drivet framåt som överrumplar mig mest; stundtals är det renodlat thriller-driv i scenerna. Kanske är detta ett resultat av att Kallentoft samtidigt som arbetet med Jordstorm också arbetat med nya serien Zack (tillsammans med Markus Lutteman, min anmärkning).

Oavsett är det tydligt att berättandet är både energiskt och väloljat. Karaktärerna känns vältecknade och emotionellt såriga, storyn naturligt stark – starkare eftersom traditionella deckarelement som utredningar och förhör blandas upp med en thrillertypisk ”kamp mot klockan”-känsla; hinner Malin Fors och hennes kollegor hitta den begravda flickan innan det är försent?

Det har sagts förut – och kommer sägas igen – att jag inte är en notorisk anhängare av svensk kriminallitteratur. Allt för ofta är genren för mallad, förutsägbar. Men inte här, inte nu. Jordstorm är så bra du kan få en svensk deckare just nu. Överraskande bra.

Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

Det är mörkret som sticker ut mest i ett skickligt hantverk. Den döda zonen har läst Camilla Läckbergs nya Fjällbackadeckare och överraskas av det smutsiga.

Få svenska författare omgärdas av så mycket åsikter som Camilla Läckberg. Med kändisskapet kommer uppmärksamhet, med uppmärksamhet kommer allt annat. Läckberg är ett fenomen, ett skickligt uppbyggt varumärke. Hon syns överallt och oavsett vad folk tycker så säljer hon flest böcker.

Lejontämjaren, hennes nionde Fjällbacka-deckare, tar sitt avstamp i kompakt mörker. En ung flicka som varit försvunnen dör när hon blir påkörd av en bil. Man kan snabbt konstatera att hon blivit utsatt för oerhört grymma saker under sin fångenskap – fallet länkas snabbt till andra försvinnanden och mord.

lejontamjarenPoliserna i Tanumshede tar sig naturligtvis an utredningen, som ska visa sig inkludera hemska familjehemligheter, svartsjuka och svek. Lejontämjaren är nämligen inte bara en bok om ett mordfall utan också en berättelse om familjeband och vad de gör med människor, vad de kan få oss att utstå.

Camilla Läckberg upprepar ett framgångsrecept. Under berättelsens gång är igenkänningsfaktorerna många. Småbarnslivet, jobbet, kärleken. Ingredienser som får många läsare att identifiera sig med karaktärerna. I denna igenkänning ligger också ofta urskiljningen av läsarna.

De som gillar det.
De som inte gillar det.

Svårare än så är det inte. Det är också här som stora delar av svensk kriminallitteratur enligt många har sina styrkor; blandningen mellan det vardagliga och det spännande.

Camilla Läckberg är skicklig på att väva in denna aspekt i och kring bokens intrig, en intrig som inte behöver skämmas för sig. Storyn är intressant och välskriven, utredningen vältecknad.

Den tydligaste styrkan är den svärta som ibland tränger genom ytan. Det finns mycket smuts mellan fogarna och när smutsen sipprar fram blir upplevelsen plötsligt spetsigare. Detta väger upp det faktum att det ibland blir texttjockt. Detaljer och dialog tillåts att ta plats där det skulle skapa mer dramatik i att skala ner. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att några av karaktärerna är ganska präktiga, även om det är subjektivt.

Lejontämjaren är ett skickligt hantverk och en bra kriminalhistoria som ligger bekvämt hos läsaren. Läckberg behärskar sin genre och få av hennes trogna läsare kommer att bli besvikna; tvärtom håller boken bra nivå bland hennes utgivning. Och även för en inbitet noir-läsande och verklighetsflyende thrillerentusiast är det underhållande och tillgängligt.

Men. Jag kan inte låta bli att tänka Jävlar vad bra det skulle kunna bli om mörkret tilläts ta över…

å andra sidan skulle det väl sålla bort några tusen läsare.

Köp boken hos Adlibris.

Recension: Fuminori Nakamura – Last winter, we parted

Det kan vara skitjobbigt att läsa böcker där huvudkaraktärerna inte har någon konstant. Men det kan också vara en befrielse – som i Fuminori Nakamura’s Last winter, we parted. Den döda zonen har läst och dras in i jakten på sanningen.

Det är fascinerande att försöka förstå sig på ondskan och dess mekanismer. Först och främst är det en uppgift svår som någon annan att ens definiera vad ondska faktiskt är; det finns många olika skepnader och nyanser. Men att sedan, när man definierat och identifierat den, förstå vilka drivkrafter som ligger bakom är än mer utmananade.

Men naturligtvis inte omöjligt.

last-winter-we-partedI Last winter, we parted ställs vi inför detta dilemma när en skribent får i uppdrag att skriva en biografi över en dömd dubbelmördare tillika världskänd fotograf; Yudai Kiharazaka. Kiharazaka är dömd för att ha satt eld på två unga kvinnor, som han lockat till sin fotostudio. Allt detta sägs ha skett i sökandet efter det perfekta fotografiet. Att fånga livets essens när det är som mest levande, på gränsen till dött.

Uppgiften är naturligtvis svår. Och Fuminori Nakamura gör det inte lättare, eftersom han lägger ut rökridåer kring sina huvudpersoner, försöker skaka av sig läsarens grepp… men bara till en viss gräns. För man tappar aldrig taget utan hänger kvar i en skör tråd och läser vidare, mån om att lösa karaktärspusslet.

Det är kännetecknande för Nakamura att han befolkar sina romaner med flyktiga karaktärer. Men också talande för hur vi faktiskt alla är: utåt sett verkar vi vara på ett sätt, men i vårt inre kan vi vara helt och hållet annorlunda. Det är detta förhållande – ibland motsatsförhållande – som Nakamura är som skickligast på.

Bokens misstänkte mördare, Yudai Kiharazaka, är såklart inte din typiske gärningsman, om en sådan ens finns. För att samarbeta i skrivandet av biografin ställer han krav på motprestationer av sin livstecknare; lämnar ut spår som ska leda till brottens kärna. Men samtidigt varnar han berättaren, försöker förmå denne att förstå att fördärvet väntar den som är för nyfiken.

Last winter, we parted är en psykologisk och lågmäld thriller i typisk Nakamura-anda. Mörkret är stundtals kompakt, villovägarna är flera och berättelsen är tät och mycket läsvärd. Under stunder blir berättelsen lite väl distanserad från dig som läsare; men detta kompenseras med en fascinerande story som aldrig upphör att gripa tag efter dig igen.