Etikettarkiv: Recension

Röster om Tunneln i slutet av ljuset

Tunneln i slutet av ljuset släpptes i mitten av maj 2016. Som självpublicerad författare är det svårt att få kulturredaktioner att recensera min bok. Däremot finns det många bokbloggar som skriver både nyanserade, kunniga och utförliga recensioner.

tunneln_framsidaKanske är det för eget bruk, men jag tänkte samla de reaktioner och recensioner som Tunneln fått i olika sociala medier. Missar jag någon? Upplys mig!

Det känns fortfarande overkligt att någon läser min bok. Än mer overkligt blir det när någon tycker om den eller tipsar andra läsare om den.

Det är tveksamt om man någonsin vänjer sig vid känslan. Men: alla ni som läser – oavsett om ni skriver om boken eller ej – ni ska veta att jag är jäkligt glad över att ni väljer att ägna den tiden som krävs åt att läsa min bok! Tack!

Ni som ännu inte läst boken: köp den hos Adlibris eller Bokus. ELLER: vänta till våren 2017 då boken kommer hos Månpocket!

Sagt om boken:

”Boken är skickligt skriven, språket imponerar med sin stilsäkerhet.”
Johannas deckarhörna, blogg

”Grymt stark, mörk & fascinerande!”
Jennies boklista, blogg

”Ovanligt att hitta en så nära skildring av depression i denna typ av litteratur.”
Som ett sandkorn, blogg

”Jag gillar hur Falkman gräver sig in i någon som mår riktigt dåligt. Det är märkligt upplyftande för att vara så mörkt.”
Johanna Mo, författare

”Mörk, ångestladdad och klaustrofobisk läsning. Man bara måste läsa vidare för att se hur det slutar!”
Caroline Eriksson, författare

”Boken är välskriven och suger in mig i sitt mörker omgående …” BokMalin

”… det destruktiva i boken förtrollade mig och nu sitter jag kvar här och känner; vad sjutton ska jag göra nu då?” filiduttan.blogg.se

Tunneln i slutet av ljuset lämnar verkligen spår hos sin läsare … den här historien kröp in under skinnet på mig. Jag som själv upplevt ångest kände igen mig så i vissa beskrivningar om hur det totala mörkret i bland kan äta upp en människa var så bra beskrivet.” Maddes bokblogg

”… strålande böcker är i mina ögon såna där författaren har ett ärende, en unik idé och ett språk att paketera den i. Allt det har Tunneln i slutet av ljuset, en riktigt läskig och väldigt fascinerande roman.” Cecilia Ekhem, ekhemmanet.se

Tunneln i slutet av ljuset – ett recept

Receptet för Tunneln i slutet av ljuset:

tunneln_framsidaEn tesked Ondskefull psykopat, två matskedar Ångest. Tillsätt ett kryddmått Känslan av att vara bevakad samt ett styck Avtal med djävulen. Blanda.

Toppa anrättningen med ett par nypor flipperspelande, några torrkräkningar, lite slagsmål och en smula överdriven dekadens. Smaka av med dödslängtan och olycklig kärlek.

Läs!
Har du inte boken? Köp hos Adlibris eller Bokus.

Nu är det en knapp månad sedan min debutroman nådde bokhandeln, och hittills har reaktionerna varit positiva. När jag skrev boken visste jag att det som stundtals var kompakt mörker skulle skrämma bort en del av läsarna; och kanske har just det hänt i vissa fall. Men den överväldigande majoriteten av de som läst har haft fina ord att säga. Och det gör mig glad.

Några röster om boken:

”Mörk, ångestladdad och klaustrofobisk läsning. Man bara måste läsa vidare för att se hur det slutar!” Caroline Eriksson, författare

”Jag gillar hur Falkman gräver sig in i någon som mår riktigt dåligt. Det är märkligt upplyftande för att vara så mörkt.” Johanna Mo, författare

”Boken är skickligt skriven, språket imponerar med sin stilsäkerhet.” Johannas deckarhörna

”Grymt stark, mörk & fascinerande!” Jennies boklista

”Boken är välskriven och suger in mig i sitt mörker omgående …” BokMalin

”… det destruktiva i boken förtrollade mig och nu sitter jag kvar här och känner; vad sjutton ska jag göra nu då?” filiduttan.blogg.se

Recension: David Peace – The Damned United

Jag bryr mig varken om Brian Clough, Derby eller Leeds United. Jag gillar fotboll men känner inget för ovan nämnda ting. Ändå älskar jag David Peace bok The Damned Utd.

Han hatar Leeds United.
Han hatar spelarna.
Spelarna hatar honom.

Ändå är det han som står där vid sidlinjen och ska leda klubben till framgångar i Europa. Ändå är det han som står där, som tränare för de regerande engelska mästarna. Don Revie’s mästarlag. Leeds. Ett lag han hatar.
Med spelare som hatar honom.

the-damned-utdBrian Clough var framgångsrik som spelare, men hans karriär tog slut i förtid efter en skada. Han blev tränare. Började hos Hartlepool, gick vidare till Derby, där han blev en klubbikon, nådde stora framgångar. Han styrde saker och ting på sitt sätt. Han var kompromisslös. Lindade aldrig in sanningen i vadderade ord som passade fotbollsstjärnor bättre.

Hans skicklighet tog honom till Leeds, inte hans personlighet. När Leeds tränare Don Revie – som precis vunnit ligan med laget – tog över som Englands förbundskapten vände sig klubben till Brian Clough. Clough, som gjort sig ovän med styrelsen i Derby, som letade efter en ny klubb. Som inte ville falla undan i glömska.

Clough, som accepterade jobbet hos Leeds; ett jobb han hatade redan innan han började det.

I The Damned Utd följer vi med in i Brian Cloughs fiktiva hjärna. Vad tänker han, vad tycker han, hur hanterar han pressen, hatet, förväntningarna, familjen. Hur hanterar han spriten, resorna, pengarna och spelarna?

Det är en panikartad berättelse om viljor som möts – om en människa och hans krav på sig själv och omvärlden. Det är en fascinerande fiktiv berättelse om en sport som många har känslor kring. Det är läsvärt, mycket läsvärt. Berättelsen bär David Peace kännetecken; hysteri, upprepningar, inre turbulens.

Boken rönte stor uppmärksamhet när den släpptes 2006. Peace blev stämd av Johnny Giles, en av spelarna som porträtteras. Det hela slutade med att förlaget tvingades ändra en del av bokens innehåll och stryka sånt som av Giles klassats som grova osanningar.

Jag läser den med stor entusiasm. Det borde du också göra.

Köp The Damned Utd hos Adlibris.

Recension: Fuminori Nakamura – The Gun

En av Japans just nu mest framgångsrika noirförfattare heter Fuminori Nakamura. Den döda zonen har läst hans debut The Gun och låter sig övertalas att tycka om berättelsen.

Det var inte utan bekymmer som jag tog mig an The Gun. Ni förstår, när det blev min tur att välja bok till bokcirkeln kändes det viktigt för mig att välja en som var bra. Som skulle uppskattas, inte slösa andra människors tid.

”Det är en av mina favoritförfattare. Nu har hans debut översatts till engelska,” lät jag meddela och beställde boken. Därefter väntade jag på rätt tid för att läsa.

När det så småningom var dags för bokcirkel var det första jag möttes av den beska kommentaren: ”Om det inte vore för att jag fick denna boken i en bokcirkel, så skulle jag aldrig ha läst ut den.” Ingen bra början.

Så, är det en dålig bok? Nej.

the-gunThe Gun handlar om en ung student i Tokyo. Han lever ett, till synes, rätt meningslöst liv. Driver omkring. Försöker träffa tjejer. Pluggar. Röker. Träffar sin dryga kompis. Men så en dag, när han är ute och promenerar, hittar han något vid flodens strand. En död kropp. Bredvid kroppen: en revolver.

In träder förändringens tid. Revolvern överskuggar allt. Han blir allt mer fäst vid den. Det är kärlek. Men är den besvarad? Den unge studentens liv förändras; han blir mer självsäker utåt sätt, samtidigt som han börjar tveka på att kärleken verkligen är besvarad. Och någonstans inom honom finns en röst som växer sig allt större. Ett begär.

Att få avfyra revolvern.

Fuminori Nakamuras The Gun är varken svårläst eller tjock. Det är bra flyt i språket. Till en början slås jag av meningslösheten i huvudpersonens tillvaro; han är känslokall och ärligt talat ointressant. Jag drabbas av en malande oro. Kommer det att vara så genom hela boken?

Svaret? Ja. Och nej. För medan bokens huvudkaraktär förblir känslokall, pågår ändå något inom honom. En process. Och Nakamura lyckas, sakta men säkert, att skapa en atmosfär av förväntan hos mig.

Berättelsen är fascinerande, välskriven och originell. Nakamuras stil känns igen; han beskriver ofta karaktärer som befinner sig i någon slags bubbla, delvis avskurna helt från omvärlden. Och han gör det bra.

Så trots en tveksam inledning omvänds jag. När boken är slut vill jag ha mer. Och, för en gångs skull tänker jag att den var för kort. För en gångs skull tycker jag att berättelsen tjänat ännu mer på att byggas ut. Bara det i sig är en komplimang, när det kommer från mig.

Och min gode vän i bokcirkeln må ha hatat den. Men de andra medlemmarna tyckte att det var en trevlig bekantskap.

Köp boken hos Adlibris.

Läs tidigare recensioner av Nakamura-böcker: The Thief, Evil and the Mask, Last Winter we Parted.

Recension: Jens Lapidus – VIP-rummet

En snabb, medryckande och tempofylld spänningsroman; Den döda zonen har läst Jens Lapidus VIP-rummet och känner sig trygg i den värld som erbjuds.

Teddy: Kåkfarare, nysläppt, släpandes ett emotionellt och socialt bagage han inte kan göra sig av med. Emelie: Ambitiös, duktig och välordnad. Blivande advokat.

vip-rummetNär en stekare vid namn Philip försvinner är det Teddy och Emelie, ett minst sagt udda par, som enas i jakten. De båda anlitas av advokatfirman Leijon; Teddy för att han mer eller mindre tvingas, Emelie för att hon vill uppåt i hierarkin på advokatbyrån.

Jakten på kidnapparna – och sanningen – tar Teddy och Emelie tvärs igenom Stockholms och Södertäljes undre värld. Gänguppgörelser, ont blod, korruption och fartblindhet – ingredienserna för VIP-rummet är ett smörgåsbord av dåliga idéer med potentiellt hemska konsekvenser.

Så vad har egentligen hänt Philip, och varför hör han plötsligt av sig och vill ha en stor summa pengar insatta på sitt konto?

VIP-rummet är en rapp och spännande berättelse från den mörka zon i samhället som Jens Lapidus behärskar som bäst: skugglandet mellan överklass och organiserad brottslighet. En värld där löften måste hållas, hedern är viktig och respekt och pengar en förutsättning för dialog.

Lapidus stil är lätt att känna igen från hans tidigare böcker. Stundtals är VIP-rummet en fröjd att läsa, med bladvändarkvalitéer ur den högsta skolan. Stundtals tappar den i tempo en aning, vilket drar ner helhetsintrycket en smula. Som så många andra spänningsromaner skulle den tjäna på att skäras ner 50-100 sidor.

Men faktum kvarstår: Jens Lapidus är en av de absolut främsta spänningsförfattarna i Sverige, få kan matcha den intensitet han jobbar upp när det blir som mest frenetiskt.

Köp boken som pocket!

Recension: Graeme Cameron – Normal

Den blurbas av Lee Child och erbjuder en spännande och svårsläppt historia. Normal av Graeme Cameron är en psykologisk thriller som surfar vidare på psykopatvågen inom spänningslitteraturen.

normalNär jag läser Normal tänker jag på tre saker.

För det första misstänker jag att författaren, i likhet med mig, har The Collector av John Fowles som en av sina favoritböcker. Det är bara en känsla. Och kanske en likhet, även om Cameron inte tangerar Fowles’ geni och författande.

För det andra tänker jag att Graeme Cameron förmodligen gillar TV-serien The Fall, som av en händelse råkar vara en av mina favoritserier. Kanske är det så att han inspirerats, kanske inte.

För det tredje tänker jag att boken är ännu en i genren psykologiska thrillers – en genre som fått en pånyttfödelse den sista tiden (tack Gone Girl för det).

Bokens berättare är en helt vanlig person. Nå, vanlig på så sätt att han lever ett – till det yttre – ordnat och NORMALT liv. Så är det förstås inte, för i källaren under sitt hus samlar han på unga kvinnor, som han kidnappar och håller fångna. Han är kalkylerat ond, medveten om sin ondska och har en stark drivkraft.

Allting är för honom helt självklart. Fram till en dag, då han träffar en person som förändrar allt.

Normal är vad som i bokvärlden kallas för en bladvändare; en rapp och spännande thriller som är svår att lägga ifrån sig. Det handlar förstås inte om någon större litterär händelse utan boken är vad man förväntar sig: underhållande.

Skeendet berättas utifrån huvudkaraktären och ibland är det riktigt vasst, stundtals ganska humoristiskt. Men ibland blir det pladdrigt, dock aldrig så pass pladdrigt att man tappar intresset. Karaktärerna är intressanta men känns aningen stereotypiska i sitt agerande – och som rutinerad thrillerläsare blir jag inte speciellt överraskad.

Ändå: Normal är lättmotiverad och underhållande läsning. Det är en bok som rider på vågen med den sympatiske psykopaten, även om den inte når upp till samma nivåer som Paula Hawkins Kvinnan på tåget eller Caroline Kepnes Du.

 

Recension: Stefan Ahnhem – Offer utan ansikte

En tudelad läsupplevelse som blir bättre för var hundrade sida: Den döda zonen har läst Stefan Ahnhems Offer utan ansikte, en bok som väver och väver och till slut hittar greppet.

Fabian Risk är mordutredaren som flyttar åter till rötterna efter strul i karriären. Flytten från Stockholm till Helsingborg blir dock allt annat än lugn och harmonisk; när en träslöjdslärare hittas död i sin slöjdsal visar sig offret ha tydliga kopplingar till Risk. Vid kroppen hittas ett gammalt klassfoto. En av klasskompisarna: Fabian Risk. Men vem är mördaren?

Att komma ny till en polisstation man aldrig jobbat på förut är inte okomplicerat. När dessutom privatlivet hackar är det lite för mycket på lite för många fronter för Risk, som inte är känd för att kompromissa.

offer-utan-ansikteSådan är upptakten till Offer utan ansikte. Det är en bra inledning som efter en stund gör mig frustrerad eftersom berättelsen tappar fart. Men, när det som mest behövs är det som att författaren lyssnar.

Något händer: en genreförskjutning. Berättelsen tar allt mer formen av en thriller istället för en kriminalroman och klämmer åt greppet. I rappa sekvenser skjutsas läsaren framåt – allt medan en oundviklig upplösning närmar sig. Det är en tempohöjning som både är välbehövlig och effektiv.

Stefan Ahnhems debut har trots sitt imponerande omfång föredömligt korta kapitel. Lägg till detta en stundtals filmisk handling och en allt mer påtaglig personlig kris för huvudkaraktären. Yes. Vi är på väg mot en våldsam upplösning.

Bokens största behållning är det framväxande personporträttet av Fabian Risk. När jag som läsare till slut kommer tätt inpå Risk, drabbas av hans personliga problem, då lyser desperationen igenom. Och då är det riktigt bra. Det är också i det skeendet som tempot i berättelsen ändras, drivs upp, blir allt mer pulserande. Denna glidning från genre till genre, medveten eller inte, blir kraften som föder hela boken.

Med jämna mellanrum diskuterar jag spänningsromaner och deras omfång. Så även här; det dröjer innan jag kapitulerar inför Offer utan ansikte. Vadan dröjsmålet? Kanske finns svaret i det faktum att författaren presenterar en ny karaktär och att det tar tid.

Att Stefan Ahnhem är van manusförfattare för TV märks tydligt – och när den skickligheten sipprar fram genom bokstäverna händer det grejor; det är då det smäller, kränger och vrider. Och det är där Ahnhem är som bäst, borde uppehålla sig. Som född och uppvuxen i Helsingborg är det dessutom extra spännande att läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta kvarter.

Offer utan ansikte är solklar semesterläsning, en spännande bok från en debutant som lovar mer.