Etikettarkiv: Psykologisk spänning

Recension: Shannon Kirk – The Method

Tänk dig en hjälplös gravid sextonårig flicka som kidnappas och utnyttjas. Glöm nu den tanken. Den döda zonen har läst Shannon Kirk’s The Method och fylls av både hopp och frustration. Vad händer när en kidnappare väljer fel offer?

The Method (originaltitel Method 15/33) ställer saker och ting på ända.

the-methodNär en gravid 16-årig flicka kidnappas tror förövaren att han hittat det perfekta offret. Hans problem: han vet inget om flickan han tagit. Han vet inte att hon är hyperintelligent. Att hennes minne är fotografiskt. Han vet inte heller att hon är närmast maniskt metodisk. Allra minst vet han vilket mörker hon bär på.

Redan när mannen överfaller henne och kastar in henne i en skåpbil bestämmer hon sig. Sakerna hon bestämmer sig för är två till antalet. Först och främst ska hennes ofödda barn överleva. Därefter ska hon hämnas. Men hon nöjer sig inte med vilken hämnd som helst.

Hon börjar planera, iaktta, spela ett spel. Vem är det som har kontrollen – och vem är egentligen ond?

Det börjar bra, som en kidnappningsberättelse med en twist. En psykopat kidnappar en psykopat, berättelsen både kittlar och känns hoppfull. Följer inte den mall som så mycket annan spänning följer. I grund och botten är det en fantastisk story. Men, det kommer ett men.

JAG VET PRECIS HUR DET KOMMER ATT SLUTA.

Trots en originell berättelse, trots ett maktförhållande som fascinerar, når Shannon Kirk inte hela vägen fram. En intelligent inledning förtjänar en story som håller hela vägen in i mål. Som läsare älskar jag att bli slagen i ansiktet, överraskad och andlös. Jag blir det i början – men inte i slutet.

Ändå: intressant läsning – och en ambition som lovar mer! Köp boken hos Adlibris.

Månpocket och Tunneln i slutet av ljuset

Veckans bästa nyhet: Månpocket vill ge ut Tunneln i slutet av ljuset under våren 2017. En grym känsla, ett kvitto på att min bokidé inte var så dum. Och en kvalitetsstämpel på att jag faktiskt skapat något som håller. Ändå känns det overkligt.

tunneln_framsidaHäromdagen plågades jag av en känsla att Tunneln i slutet av ljuset började bli gammal. En bidragande del till känslan var naturligtvis det faktum att jag skrivmässigt gått vidare. Jag har skrivit färdigt inte bara en – utan två böcker till.

Det döda hjärtat, en psykologisk thriller tillsammans med Sara Olsson. Och så Mannen i tunneln, en syskonbok till Tunneln …. Man kanske kan kalla det del 2 i Tunneltrilogin. Jag har mer kli i fingrarna nu än jag haft på länge. Det blir spännande framöver.

Att Månpocket vill ge ut min bok är såklart skitstort. Särskilt med tanke på att jag självpublicerat. Jag tror således fortfarande att det är någon som driver med mig, tänker: ”Haha, den där jäveln. Honom ska vi lura!” För mig är det fortfarande stort att någon över huvud taget läser min bok; bara tanken på att det ska komma en pocketbok är såklart abstrakt. Många kommer att läsa.

Samtidigt är det kul att en bok som bejakar mörkret, som rentav blivit beskriven som ”kompakt mörker” faktiskt får lov att komma som pocket. Jag brukar skämtsamt kalla boken för en feelbad-roman när folk frågar vad den handlar om. Men det ligger något i benämningen. Jag vill slå ett slag för det mörka, för det som inte är lyckligt och tillrättalagt.

Det slaget är Tunneln i slutet av ljuset.

Köp boken (Adlibris) (Bokus)

Kolla in Type & Tell – kanske är självpublicering något för just dig!

Söndagsintervjun: Caroline Eriksson

I dagarna släpps Caroline Erikssons De försvunna i pocketformat. Boken – en av fjolårets bästa svenska spänningsromaner – är en tät berättelse om rädsla, relationer och det mänskliga psyket. Den döda zonen stämmer träff med Caroline på Kulturhuset för att ta ett djupare snack om boken.
– Det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på, berättar hon för bloggen.

Januariblåsten kring Sergels torg vinner inga hjärtan och några till synes vilsna asiatiska turister ser konfunderade ut där de står mitt på Plattan. Jag ser dem där ute, men sitter själv inne i värmen. Mitt emot mig: Caroline Eriksson. Vi har träffats en gång tidigare; på Appeltoffts bokhandel i Högdalen. Det vi hann börja prata om då, avslutar vi nu.

Hej Caroline. Du är aktuell med pocketsläppet av De försvunna. Hur är läget, känns allt under kontroll?
– Ja, allt känns väldigt bra. Pocket är ett mer ”tillgängligt” format, vilket gör att boken har potential att nå ut till en bredare publik. Förhoppningen är att många nya läsare i och med detta ska upptäcka berättelsen om Greta, Alex och Smilla… och tycka om den, förstås.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Alla som skriver har en relation till sina böcker. Så är det förstås även för Caroline, som tidigare skrivit två romaner i serien Svenska Mord. Men De försvunna markerar ett skifte i hennes författarkarriär; boken bör rimligtvis framkalla en hel del känslor hos henne?
– Jag är glad och stolt över boken. Mina två tidigare spänningsromaner var baserade på verkliga mordfall så detta var första gången jag skrev ett rakt igenom fiktivt spänningsmanus. De tidigare böckerna hade kanske inte gått riktigt så bra som vi – jag och förlaget – hoppats, så jag kände att jag slog ur underläge.

Hade du förlagsavtal för boken?
– Nej, jag skrev den helt och hållet på vinst och förlust. Men hela tiden var jag sjukt driven av min egen tro på själva idén och min passion för genren psykologisk spänning. Processen var inte helt enkel utan till stor del präglad av motgångar, prestationsångest och osäkerhet. Men så fick jag ett lyriskt sms från min förläggare och den stunden glömmer jag aldrig. Allt slit var liksom värt det då.

Du är ute på en del signeringar kring boken. Vilken är den vanligaste frågan du får?
– Hur fick du idén? Hur lång tid tog det att skriva boken? ‘

Okej. Det är ju fullt förståeliga frågor. Men annars då, vad är läsarna nyfikna på?
– De vanligaste reaktionerna har annars med huvudkaraktären Greta att göra. Många upplever henne som svår, konstig och irriterande i början. ”Men när boken är slut förstod jag henne och efter läsningen bär jag henne med mig”.

– Så, håll ut, vill jag säga till dem som möjligen får lite kli av Greta inledningsvis. Ge henne och berättelsen en chans; saker och ting är kanske inte riktigt som de verkar. Eller så är de det, men det finns en förklaring…

forsvunna-pocketMaten börjar kallna och samtalet glider över på frågan om varför man skriver spänning. Vi konstaterar i någon slags enighet att många som skriver spänning förmodligen själva har lite hang-ups. Jag nämner att jag tidigare intervjuat den brittiska författaren Belinda Bauer, som nämnde sin egen rädsla som den största drivkraften. Och Caroline instämmer resonemanget:
– Jag tror på den tanken, att man som spänningsförfattare i någon mån drivs av sina egna fasor. Jag är i grunden en väldigt ängslig person, lättskrämd och med makaber fantasi. Dessutom är jag sjukt intresserad av människor och relationer. Lägger man ihop det ena med det andra är det egentligen rätt självklart att psykologisk spänning är genren för mig.

Vet du… ja, det vet du: Karaktärerna i De försvunna är inte helt enkla. De är trubbiga, problemtyngda och rätt så opålitliga, för att säga det minsta. Det måste vara utmanande som författare att befolka en bok med den typen av karaktärer?
– Till att börja med är det sen utmaning att få läsaren att engagera sig i en huvudkaraktär som beter sig på ett sätt som kan upplevas som konstigt eller rentav stötande. Så är ju fallet med Greta i De försvunna. Hon fjäskar inte direkt för läsaren.

Och så är väl verkligheten också?
– Ja, exakt. Alla vi möter kan inte vara på ett sätt vi gillar eller identifierar oss själva med. Vi får lov att acceptera varandra ändå. På det sättet kan läsning vara en övning i empati och det är en förmåga vi verkligen behöver mer av i dagens värld.

– En annan utmaning med att skriva om mörker och destruktiva relationer, som den mellan Greta och Alex i De försvunna, är att det stundtals är tungt för mig som författare att gå in i. Det behövs inte särskilt mycket för att jag ska bli påverkad. Och det finns en eller ett par scener i boken som fortfarande gör mig illa berörd att tänka på; jag är en väldigt känslig person.

När jag läste De försvunna slogs jag direkt av naturens, eller omgivningarnas, betydelse för handling. Att det under flera passager är som att miljöerna driver handlingen framåt, eller åtminstone väldigt starkt påverkar skeendet. Boken innehåller mycket suggestiva miljöer, mycket mörker. Skogar. Sjöar. Stugor. Ödslighet. Jag frågar Caroline hur hon resonerat kring just miljöerna.
– Många läsare har precis som du lyft fram miljöskildringarna och dessutom kopplat ihop miljön med den kusliga stämningen i boken. Det gör mig jäkligt glad faktiskt, miljöskildringar är annars något jag upplever kan vara knepigt att få till på ett bra sätt. Det blir lätt trist, både att skriva om och läsa. I De Försvunna är naturen och miljön naturligt sammanflätade med storyn eftersom de är centrala för stämningen och det har varit tacksamt att jobba med den kulissen, Inte minst eftersom jag själv lätt känner mig ängslig i den typen av setting.

Det är en tät liten bok. Visste du redan från början att det skulle bli det?
– Ja, jag visste att den skulle bli relativt kort. Jag ville att historien skulle vara avskalad och tät, precis som du säger. Den skulle utspela sig under en kort tidsperiod och hålla ett högt tempo. Sådan var ambitionen.

– Samtidigt ville jag ha psykologiskt djup och komplexitet. De försvunna är ju berättad nästan helt och hållet ur en enda persons perspektiv, i jag-form.

Foto: Martin Stenmark

Foto: Martin Stenmark

Det är ju en icke helt okomplicerad berättelse om en människas psyke…
– Exakt. Den borrar ner sig rätt mycket i Gretas inre tankar, minnen och mörker. Då är det också bra att boken är kort så att läsaren ”orkar med”. De flesta som läst boken tycker att den håller ett högt tempo. Men så finns det de som tycker att den är långsam i vissa partier.

Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror att det beror på hur man ser på den psykologiska fördjupningen av karaktärerna, om man tycker den är spännande och angelägen eller inte. Och för mig är den definitivt det.

Vi glömmer bort att äta och inser att lunchen lider mot sitt slut. För en stund pratar vi om spänningsgenren generellt, kring hur man bäst presenterar sin egen bok och diskuterar huruvida det korta, lilla romanformatet är på stark frammarsch (vi hoppas båda det). Tiden flyr snabbt och innan vi vet ordet av måste vi skiljas åt.

Vad har du på gång framöver då?
– Det är pocketsläppet, och sedan är det också de första utlandssläppen i USA och Tyskland. Men annars kommer våren att handla mycket om att skriva det som ska bli nästa bok. Också den blir en psykologisk spänningsroman, i samma anda som De försvunna.

När vi skiljs åt irrar jag ner över plattan på Sergels torg igen. Inga turister finns kvar, men snålblåsten är både lojal och envis. I huvudet har jag tusen tankar och bra inspiration. Och en känsla av att det är rätt trevligt att intervjua författare.

Köp De försvunna hos Adlibris

Recension: Caroline Eriksson – De försvunna

Kritikerhyllad och utlandssåld, supersuccé och rubrikfest. Caroline Erikssons spänningsroman De försvunna har tagits emot med öppna armar. Den döda zonen tar nummerlapp i hyllningskön och börjar stampa otåligt.

9789137145785Ibland blir man knockad av något man läser. Det händer inte jätteofta, men det händer. Och det händer när jag läser Caroline Erikssons De försvunna. Jag tar smällen mot huvudet, men det är en smärta jag njuter av.

För det bör sägas direkt:

De försvunna är en av de bästa svenska spänningsromaner jag läst på länge. Punkt.

Boken tar sin början i en familjeutflykt. Greta, Alex och Smilla ger sig ut med båten, deras mål: en liten ö i mitten av en djup och mörk sjö. Frid och fröjd? Himmel eller –

helvete?

För när Alex och dottern Smilla försvinner spårlöst står Greta kvar ensam. Och undrar: hur kan någon försvinna spårlöst från en liten ö? Varför kommer de inte bara tillbaka?

Det tar inte lång tid; snart tappar hon greppet fullständigt och när allt går fel finns bara mörkret kvar att hålla i handen. Och det är inte första gången de två umgås.

Minnen och vanföreställningar sveper över Gretas sinne. Undan för undan kommer vi henne närmare. Undan för undan förstår vi att inget är okomplicerat; inte Gretas liv, inte hennes familjerelationer, inte hennes förhållande med Alex.

De försvunna är en kompakt och tät psykologisk spänningsroman om tillit, kärlek och svek. Caroline Eriksson visade redan i sina tidigare romaner Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig att hon behärskar konsten att beskriva psyken i sönderfall. Med sin tredje roman tar hon denna skicklighet till sin spets.

Mörkret är stundtals kompakt, paniken närvarande överallt. Ändå slår det aldrig över; berättelsen balanserar på kanten till stupet. Är nära, nära, men faller inte.

Jag läser boken med ångestfylld glädje. Det är en tät dimma. Jag tänker att det finns hopp för den svenska spänningslitteraturen, att allt inte är slentrian, evighetslånga bokserier och trötta mordgåtor. Caroline Eriksson är skitbra. Och jag ser redan fram emot nästa bok.

Köp boken!

Recension: Graeme Cameron – Normal

Den blurbas av Lee Child och erbjuder en spännande och svårsläppt historia. Normal av Graeme Cameron är en psykologisk thriller som surfar vidare på psykopatvågen inom spänningslitteraturen.

normalNär jag läser Normal tänker jag på tre saker.

För det första misstänker jag att författaren, i likhet med mig, har The Collector av John Fowles som en av sina favoritböcker. Det är bara en känsla. Och kanske en likhet, även om Cameron inte tangerar Fowles’ geni och författande.

För det andra tänker jag att Graeme Cameron förmodligen gillar TV-serien The Fall, som av en händelse råkar vara en av mina favoritserier. Kanske är det så att han inspirerats, kanske inte.

För det tredje tänker jag att boken är ännu en i genren psykologiska thrillers – en genre som fått en pånyttfödelse den sista tiden (tack Gone Girl för det).

Bokens berättare är en helt vanlig person. Nå, vanlig på så sätt att han lever ett – till det yttre – ordnat och NORMALT liv. Så är det förstås inte, för i källaren under sitt hus samlar han på unga kvinnor, som han kidnappar och håller fångna. Han är kalkylerat ond, medveten om sin ondska och har en stark drivkraft.

Allting är för honom helt självklart. Fram till en dag, då han träffar en person som förändrar allt.

Normal är vad som i bokvärlden kallas för en bladvändare; en rapp och spännande thriller som är svår att lägga ifrån sig. Det handlar förstås inte om någon större litterär händelse utan boken är vad man förväntar sig: underhållande.

Skeendet berättas utifrån huvudkaraktären och ibland är det riktigt vasst, stundtals ganska humoristiskt. Men ibland blir det pladdrigt, dock aldrig så pass pladdrigt att man tappar intresset. Karaktärerna är intressanta men känns aningen stereotypiska i sitt agerande – och som rutinerad thrillerläsare blir jag inte speciellt överraskad.

Ändå: Normal är lättmotiverad och underhållande läsning. Det är en bok som rider på vågen med den sympatiske psykopaten, även om den inte når upp till samma nivåer som Paula Hawkins Kvinnan på tåget eller Caroline Kepnes Du.

 

Psykopater är grejen

Jag noterar att psykopater är grejen i allt fler böcker. Vi träffar dem i allt från Flynn till Kepnes, Cameron till Buthler & Öhrlund, Kepler till Ahnhem. Listan kan lätt göras längre.

Psykopaten har fått ett uppsving.

normalBörjar psykopatthrillern bli den nya svennebanan-deckaren? Är det i så fall bra eller dåligt? Jag läser Caroline Kepnes Du, Graeme Camerons Normal och tänker att, well, det är ju trevligt med en morbid sadist som man kan känna sympati för. Vad blir nästa steg?

Som författare måste det vara en hårfin linje att balansera; att skapa en romankaraktär som är störd i huvudet, men ändå spännande att läsa om.

I mina ögon finns det två vägar som är intressanta att utforska:

  1. Den sympatiske psykopaten.
  2. Den fullständigt vedervärdige psykopaten.

Mellanting göre sig ej besvär, försvinner lätt i glömska och blandas ut med vardag och tristess. Om det är något jag önskar kunna behärska är det konsten att skriva en psykologisk thriller med en genomrutten huvudperson som ändå är älskvärd och mänsklig.

Så kanske är det det jag gör. Jag ber att få återkomma i detta högintressanta ämne.

Vad tycker du? Vad gör en bra psykopatthriller – och vilka är dina bästa tips?

Recension: Caroline Kepnes – Du

En tempofylld och befriande sinnesskruvad stalker-thriller med färgstarka karaktärer. Caroline Kepnes Du är svår att lägga åt sidan. 

”You had me at hello” är en känd kommentar ur den småsliskiga filmen Jerry Maguire. Den kommentaren passar inte in i min recension av Caroline Kepnes debutthriller.
”You had me at sinnesrubbad intelligent stalker som jobbar i bokhandel,” däremot. En helt annan story.

9789137143385Joe och Guinevere: det perfekta paret. Åtminstone är det vad Joe är övertygad om efter deras första flirtiga möte i hans bokhandel. Deras samtal, deras blickar, ja… allt pekar på att de är som gjorda för varandra. Problemet är bara att Guinevere inte insett det ännu.

Detta är dock inget problem för Joe; han är både intelligent och företagsam. Och störd. Metodiskt – och kärleksfullt – börjar han att kartlägga Guineveres liv. Hennes vänner, hennes killar, hennes studier. Han bekymras av det bekräftelsebehov hon visar upp men förlåter henne eftersom han älskar henne. Och hon honom. Snart.

Det finns en risk i att skriva en psykologisk thriller i första person presens. Det blir lätt pladdrigt. Och visst finns det passager i Du som känns aningen pladdriga, men där andra böcker tappar i styrka av den känslan är så inte fallet här. Istället ger det tyngd och innehåll till karaktärerna Joe och Guinevere, ty de är inte helt okomplicerade där de lever på varsitt håll i storstadsdjungeln.

Vad Caroline Kepnes lyckats allra bäst med är att porträttera en skurk som varken vet eller tycker att han själv är en skurk (psykfall, någon?). Men det mest fascinerande konststycket är att hon lyckas få delar av den sjukliga besattheten både igenkännbar och sympatisk.

Möjligen är detta en oroväckande indikation på min personlighet, men jag är oerhört svag för denna typ av berättelser när de lyckas.

Alltså läser jag hänfört vidare, sida efter sida, vävs in i Joe och Guineveres öden. Det bästa beviset på att en författare gjort ett bra jobb är när det är svårt att lägga ifrån sig boken. För mig är det omöjligt att sluta läsa Du när jag väl börjat. Detta måste vara en av de bästa psykologiska thrillers som ges ut i Sverige i år.

Köp boken hos Adlibris.