Etikettarkiv: Nya böcker

Modernista ger ut första Rebus-boken

Nu kommer kanske någon snedgooglare att komma hit i tron att detta inlägg handlar om rebusar och andra ordlekar, men nej. Det handlar om kommissarie Rebus, Ian Rankins bidrag till världens kriminallitteratur. Ian Rankin har skrivit nitton böcker om den minst sagt envise och egensinnige John Rebus, och en del kanske tycker att det är för många.

Personligen har jag en mycket god relation till Rankin och Rebus; jag tycker om böckerna, som nästan alltid är väldigt välskrivna och spännande. Rankin vet hur man skriver en story och bemästrar kriminalromanens värld. Däremot tycker jag att det är trevligt när han ger andra karaktärer än John Rebus utrymme; Malcolm Fox, t.ex.

Hur som helst. Modernista ger i oktober månad ut Ian Rankins första Rebus-bok. Som jag har förstått det kommer förlaget att ge ut de tidiga böckerna. Först ut är alltså Knutar och kors.

För övrigt bör också noteras att samma förlag gör ett omtag på Denise Minas Garnethill-trilogi. Garnethill borde utkomma i dagarna.

Hopplöst bokberoende

Vi flyttade nyligen.

En av de viktigaste lärdomarna i denna mödosamma och kraftuttömmande flytt var att vi har för många böcker. Hyllmeter efter hyllmeter, kartong efter kartong. Vi lärde oss; köp inte fler böcker. Det var inte ens en tyst överenskommelse – den var uttalad.

Men vi lärde oss inte, nej –
jag lärde mig inte.

evil-and-the-maskI fredags beställde jag ytterligare fem böcker. Fem böcker som jag MÅSTE HA [Det är väl självklart?]. Det finns liksom inget annat, det ylar i mina hjärnväggar och impulsen blir för stark.

Vad är väl hyllmeter, vad är väl utrymme i förhållande till mitt omättliga begär av böcker? Så nu blev det några böcker. Jag hittade ju faktiskt Fuminori Nakamuras senaste. Och Stuart MacBrides. Och jag fick ju ett tips om Chelsea Cain som jag måste följa upp.

Kort och gott: Jag är en på många sätt hopplös och odisciplinerad människa. Men det är ju böcker. Det förlåter väl allt –
eller?

Facts of Life and Death – Belinda Bauers nya bok

facts-of-life-and-deathMina bokhyllor är fulla. Jag har lovat att inte köpa fler böcker. Men jag sviker mitt löfte, gång på gång. Ibland är det nämligen omöjligt att hålla sig.

För nu är nämligen Belinda Bauers nya kriminalroman släppt.
Ja, Belinda Bauer som i en av mina favoritförfattare inom kriminalgenren. Hennes stora fördel är det psykologiska spelet, hennes förmåga att tränga in i hjärnan – själen – hos människorna vi läser om. En skicklighet som jag avundas / beundrar.

Den nya boken har titeln Facts of Life and Death och eftersom den verkar handla om en seriemördare är jag rätt såld redan i förväg.

Hade jag sagt att jag inte skulle beställa fler böcker? Nej, det hade jag väl inte sagt, och än mindre lovat?

Vårens spänningsläsning

Nu drar vårutgivningen snart igång på allvar och det är dags att börja lista vad man ska införskaffa för böcker. Det finns en hel del spännande läsning att se fram emot. Här listar jag de deckare och thrillers som jag längtar efter mest.

1. David Peace / 1983
Sista delen i Yorkshirekvartetten. Jag har sagt så mycket om denna mästerliga kvartett att det inte behövs fler ord. Förutom ett: Fantastisk.

2. Roger Hobbs / Ghostman
Magnus Utvik gav boken en femma. Crime Writers Association utnämnde boken till 2013 års bästa thriller. Mer än så behövs inte för att jag ska bli sugen.

3. Johanna Mo / Vänd om och var stilla
Religiös fanatism är ett tacksamt tema för spänning. Jag har bara hört bra saker om Johanna Mo, och skäms lite över att jag inte läst första boken, Döden tänkte jag mig så. Så det får bli ändring nu.

4. Anders de la Motte / MemoRandom
Lyssnade på en säljdragning av boken och blev direkt sugen. Minnesförlust, tidsjakt, undre världen, och så vidare. Ja, säger jag, det låter ju väldigt trevligt.

5. Malcolm Mackay / En lönnmördare tar farväl
Jag läste, och gillade, Mackays första – Lewis Winter must Die. Tyckte om tilltalet, miljöerna. Och nu är andra boken här, översatt. Funderar dock på om jag ska läsa originalet istället.

6. Anna Lihammer / Medan mörkret faller
Sverige, trettiotal, ett bestialiskt mord och en arkeolog (Lihammer) som skrivit en kriminalroman ger mig bra vibbar. Nog sagt.

Sedan finns det ju flera böcker från i vintras som jag fortfarande inte tagit mig an. Jag tänker främst på hårdkokt läsning som Jag var Dora Suarez och Mördaren i mig.

”Som att sätta sig vid spakarna till en hel Ridley Scott-produktion.”

Den döda zonen pratar spänning, skrivglädje och internationell thrilleraction med Thomas Engström, bokaktuell med Väster om friheten.

thomasengHan har skrivit två romaner, översatt ett helt gäng andra, är utbildad jurist och har regelbundet synts som krönikör, bland annat för tidningen Fokus.

Han är Thomas Engström, i dagarna aktuell med nya boken Väster om friheten. Vi snackar internationell thrilleraction på högsta nivå. Och vi snackar om en författare som älskar det:

– När jag skrev prologen satt jag och skrek vid tangentbordet. Får man verkligen göra såhär? Panoraman över hela städer, helikoptrar över hustaken, gendarmer, diplomater, barberare, mördade marinkårssoldater? Jodå, det får man. Det är som att sätta sig vid spakarna till en hel Ridley Scott-produktion, konstaterar Thomas.

Väster om friheten är en internationell thriller. Boken utspelar sig huvudsakligen i Berlin, en stad som Thomas är väl bekant med: varje sommar hyr han en lägenhet i staden, dit han åker för att jobba.

Vad är grejen med Berlin?
– Berlin var ju kalla krigets allra farligaste skärningspunkt och förvandlades över en natt till ett slags underbefolkat museum. Samtidigt sjuder staden fortfarande av en mörk, dramatisk stämning som måste bero på dess historia. Vi talar ju om en stad som först var nazismens skyltförnster mot världen och direkt därefter både kommunimens och kapitalismens, i varsin halva. Oemotståndligt för en thriller!

– Berlin känns också som en given startpunkt för en historia som skildrar den övergångstid vi upplever nu, när alliansen mellan Europa och USA ifrågasätts allt mer.

Väster om friheten är inte den enda svenska thriller som utkommer i höst. Startskottet för man skulle kunna kalla en ny svensk (manlig?) thrillervåg kom redan tidigare i år och ifjol, med böcker som Andreas Normans En rasande eld och Alexander Söderbergs Den andalusiske vännen. I höst ser vi flera intressanta svenska thrillers inta bokhyllorna; böcker som levererar spänning i parti och minut men som också ställer viktiga frågor om vår samtid och omvärld.

Men varför verkar thrillern få så starkt genomslag just nu?
– Uppsvinget för thrillern kan bero på ganska simpla faktorer. Som att det talas om en mättnad på polisdeckare. Men det kan också vara något annat. Något nytt i själva perspektivet.

Förklara!
– När jag läste till jurist, för att ta ett exempel, var vi den första generationen svenskar som gjorde det efter att Sverige gått med i EU. Den internationella utblicken genomsyrade allt. Min gissning är att fler författare nu intresserar sig också för våra europeiska partners och för USA – våra halvt allierade, eller vad vi ska kalla dem.

– Det är osäkra tider. En deckare ställer frågan: vad har hänt? En thriller undrar istället: vad ska hända? Kanske är den frågan extra brännande just nu.

Det är din första thriller. Vad har varit roligast med hela processen?
– Känslan av att gå ifrån att göra lågbudgetfilm till att plötsligt ha obegränsade resurser. Det ligger konstigt nog en enorm frihet i att skriva i en genre, upptäckte jag. Särskilt handlar det om att jag har gått över från jagform till tredje person – då kan man skifta mellan miljöer och karaktärer på ett helt annat sätt.

Den givna följdfrågan: vad har varit svårast?
– Svårast… jo, miljöbeskrivningarna. Men det besynnerliga är att mina tidiga läsare alltid berömmer mina miljöbeskrivningar mest av allt. Jag får slita som ett djur för att tänka ut en väggfärg. Men kanske är det för att jag får jobba så hårt som beskrivningarna till sist blir ganska effektiva.

– Jag stryker alltid i dialoger för att det blir för mycket babbel och skit, men jag tror aldrig att jag har kortat en miljöbeskrivning. När de väl sitter så sitter de bra.

Huvudpersonen i boken heter Ludwig Licht. Han är 55 år gammal, gjorde karriär i Stasi på 1980-talet. Jobbade för CIA, men hamnade efter kalla krigets slut i någon slags ingenmansland. Men att skilja sig från sin historia är inte helt enkelt.

– Hur gärna han än skulle vilja vända ryggen åt CIA är det svårt för honom att frigöra sig. Han behöver spänningen, behöver känna att hans gamla förräderi mot DDR på något sätt var startskottet för en livslång kamp mot förtryck och lögner. Problemet är bara att amerikanerna nu, när berättelsen tar sin början, vill att han ska jaga människor som på sätt och vis påminner om honom själv och hans gamla uppror mot en maktfullkomlig polisstat.

Det känns som att en del av bokens innehåll är extra aktuellt just nu, med tanke på den debatt och de nyheter som involverar just säkerhet och avlyssning?
– Det är evigt aktuella ämnen, som nu dessutom intresserar många fler. Jag tror att spionernas verksamhet ständigt kommer att utmanas på ett helt annat sätt nu när deras metoder faktiskt berör varenda människa.

– Tidigare, om de satt med någon mikrokamera i en park och smygplåtade kurirer hit och dit så sket väl folk i det. Men nu smygplåtar de så att säga varenda medborgare eftersom alla kan vara intressanta eller ha intressanta kontakter. Epoken då underrättelsevärlden fick sköta sig själv är över. Frågorna är många. Hur mycket vill vi veta? Hur mycket vill vi själva ta ansvar för? Den debatten har knappt satt igång. Men den kommer, avslutar Thomas.

Foto på Thomas Engström: Gabriella Håkansson