Etikettarkiv: Norstedts

Kvinnan i sanden – jag missade

Ibland märks det att man tagit klivet från förlagsvärlden. När jag läste två böcker av japanska författaren Kobo Abe blev jag både fascinerad och frälst. Trots frälsningen missade jag att Norstedts under januari månad i år gav ut Kvinnan i sanden (The Woman in the Dunes) i sin klassikerserie. 

Nu måste jag reparera mitt misstag och köpa den översatta utgåvan.

kvinnan-i-sandenJag skrev korta recensioner av både The Woman in the Dunes och The Face of Another här på bloggen.

Att det ungefär samtidigt som dem även kom recensioner på Kvinnan i sanden i svensk media missade jag såklart helt, eftersom jag inte ens hade koll på att den dammats av och getts ut. Bland annat recenserade SvD boken med rubriken ”Ett kvävande relationsdrama”. Passande.

Så, hey, du som är sugen på att upptäcka något nytt: det är inte försent.

Recension: Mats Olsson – Straffa och låta dö

För mycket slump, för få raka linjer och en huvudperson som saknar distans. Den döda zonen har läst Mats Olssons deckardebut Straffa och låta dö.

Jo men visst, Mats Olsson kan det här med att skriva.
Jo men visst, jag har läst många av hans sportkrönikor och uppskattat dem.
Men nej, Straffa och låta dö är inte en deckare som faller mig i smaken.

13058009_O_1Harry Svensson bokstavligen snubblar in i en död kvinnokropp på ett hotell efter att en sexdejt gått käpprätt åt skogen. Svensson, journalist under många år, har lagt pennan på hyllan. Nyfikenheten, däremot – den är i högsta grad aktiv. Och även om han inte tänkt sig att jobba vidare med journalistiken kan han inte släppa fallet med den döda kvinnan; här finns möjligheter att skaka av sig ringrosten, utnyttja ett brett kontaktnät och åter hamna i rampljuset för en stund.

Men när ännu en kvinna hittas mördad inser Harry att det finns trådar som knyts samman. Och att de pekar åt helt fel håll, nämligen hans.

Straffa och låta dö är Mats Olssons deckardebut. Det är en bok skriven med ett flyhänt och rappt språk, med dialogutbyten och beskrivningar som ofta känns välmejslade, om än lite texttunga. Olsson skriver deckare som han skriver krönikor; gillar orden, är bekväm med dess makt. Men när man skriver deckare funkar det inte lika bra som när man skriver krönika.

Huvudkaraktären Harry Svensson är en figur som omedelbart – och genomgående – får mig att tänka på Mats Olsson själv. Om detta är medvetet eller ej är oklart, men det stör mitt läsande. Var tionde sida får jag en bild framför mig av Mats Olsson i rollen som Harry Svensson. Det är en bild jag inte vill ha. Jag saknar distansen till karaktären, lyckas inte tänka bort författaren bakom.

Genom hela berättelsen återfinns också tillfälligheterna. De är flera och de stör mitt ordningssinne. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad över att saker och ting bara händer, som av en slump. För mitt i en fin passage kommer en liten, liten bit som förstör det som kunnat bli bra. För grejen är den: Mats Olsson kan skriva. Och grejen är också den att jag läser boken snabbt och utan större motstånd.

Men det är en deckare. En debutdeckare. Och som sådan är det inte tillräckligt tajt för att övertyga mig.

Fjärde bok i Milleniumserien

Nås av nyheten att det kommer en fjärde bok i Stieg Larssons Milleniumserie. Och att David Lagercrantz ska skriva den. Och att den ska vara helt fristående, enligt nyheten på norstedts.se.

Boken ska tydligen komma ut i augusti 2015. Lång tid tills dess; tidig nyhet. Kommer jag att vänta, på helspänn, längta och våndas av hur långsamt tiden går?

Nej.

Jag tyckte om Män som hatar kvinnor. Jag tycker att Flickan som lekte med elden var riktigt underhållande. Men jag var inte så förtjust i Luftslottet som sprängdes. Stieg Larssons trilogi var bra spänningsläsning, med driv och action, men samtidigt som den hade sina styrkor fanns det också svagheter (karaktärerna, framför allt). Hur som helst känns ändå böckerna som Stieg Larssons – och jag har svårt att uppbåda någon som helst slags upphetsning inför en fjärde, fristående, bok. Skriven av någon annan.

Vad tycker ni?