Etikettarkiv: Nordic Noir

Därför älskar jag Harry Kvist

I en tid när stora delar av den svenska spänningslitteraturen likriktas finns det undantag som sprider ljus i mörkret. Martin Holmén, vars antihjälte Harry Kvist kämpar mot moral, fördomar och korrumperade idioter i 30-talets Stockholm, har blivit ett av de största glädjeämnena i en annars oroväckande slätstruken genre.

Dilemmat är både förståeligt och tråkigt: mallad spänning säljer. Läsare vill känna igen sig, kunna förutspå läsupplevelser utan att bli besvikna. Det finns en framgångsmall, något för förlag och författare att kopiera – och möjligen ibland göra försiktiga, avsteg ifrån.

Men så här ligger det till:

9789100144944I Sverige är vi bortskämda med att ha en lång rad skickliga författare som vet att skriva en lagom spännande och tillräckligt kommersiell berättelse. Inte för mycket mörker, inte för mycket våld, inte för mycket sex. Det är bra – och det är dåligt.

Det är bra, eftersom många människor läser. Det är bra, eftersom behovet uppenbarligen finns. Det är bra, eftersom spänningslitteratur i nästan alla former är underbar.

Det är också dåligt. Men varför?

Det är dåligt eftersom förlagen allt mer sällan vågar satsa på det som inte passar in i mallen. Förlagen ”vet vad läsarna vill ha” och det är det som gäller. Men det blir också en självuppfyllande profetia; om den största andelen av all utgiven spänningslitteratur i princip är likadan så blir det normbildande. Det blir, helt enkelt, vad läsarna sakta men säkert formas att tycka om.

Utrymmet för det som inte passar in i mallarna krymper och det är delvis därför jag älskar Harry Kvist. Harry Kvist är både en godhjärtad människa och ett fullständigt as. Han drivs av instinkt och gör det som känns rätt för honom. Även om det är åt helvete fel ibland.

nere-for-rakningMartin Holméns böcker om Kvist är mer än en flirt med den klassiska noirgenren. Här hittar vi en mestadels homosexuell och oerhört våldsbenägen karaktär som kämpar med det faktum att han inte har kontakt med sin dotter.

Kvist är en typ av karaktär som inte återfinns i speciellt många svenska spänningsromaner. En utdöende eller utrotningshotad art. Men varför är det så? Är det för att förlagen inte längre vågar sticka ut hakan – eller är det för att läsarna faktiskt föredrar att läsa om mer skonsamt och förutsägbart missanpassade individer i litteraturen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir glad varje gång jag läser något som sticker ut. Fler förlag borde satsa på berättelser som slår läsaren på käften, men jag är tveksam till att det kommer att ske. Rädslan för att inte lyckas med försäljningen är för stor. Sådan är vår spänningsutgivning idag. Cash is king, punkt slut.

Intervju med Martin Holmén

”Jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med.”

I höstas debuterade han med Clinch; en hårdför roman som utspelar sig i 1930-talets Stockholm. Martin Holmén har alltid dragits till råbarkade miljöer – Den döda zonen försöker gå på djupet med Holméns skrivande, läsande och inte minst ”Kvisten”, den dubiöse huvudkaraktär som introducerades i debuten.

Harry ”Kvisten” Kvist var en lovande – nej, skicklig – boxare på sin tid. Men det var då, nu är händerna sönderslagna och vardagen består i att agera hårdnackad indrivare i 1930-talets Stockholm. ”Kvisten” är en karaktär som ställer krav på läsaren – ibland helt frånkopplad, men stundtals allerstedes närvarande.

Jag gillar Kvisten; han drivs av desperation och begär. Hur föddes karaktären Harry Kvist i din hjärna?
– Jag har alltid ömmat lite extra för de som står utanför samhället och är hjärtligt trött på att huvudpersonerna i samtida kriminallitteratur alltid skall stå på maktens sida i form av trötta kommissarier, rättskaffens journalister, åklagare och rättsläkare.

Nej, just ”rättskaffens” är inte direkt ett ord man förknippar med Kvist…
– Nej, jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med. Att skriva om en ganska obehaglig indrivare i trettiotalets Stockholm, och dessutom ur ett förstapersonsperspektiv, är inte helt lätt. Det är en balansakt, men ingen skall påstå att jag stryker mina läsare medhårs.

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Eftersom Clinch utspelar sig i 1930-talets Stockholm och miljöbeskrivningarna är många (nota bene: även välskrivna) – leds mina tankar oundvikligen till ett ord jag fasar för: research. För att skriva böckerna om Harry Kvist inser jag att Martin Holmén måste ha gjort en hel del sådan. Han berättar själv om hur han arbetar just med miljöerna i böckerna.

– Jag använder olika tekniker för att skildra miljön. Emellanåt kan det nog kännas som om jag staplar detaljer på varandra, ungefär som regianvisingar, men jag tänker att det är så det går till i Kvistens sönderslagna skalle.

– Ungefär som när man är riktigt packad och uppfattar verkligheten i glimtar. Var och en för sig ger de inte så mycket men tillsammans bildar de en helhet, ungefär som fläckarna i en impressionistisk tavla. Ingen jämförelse i övrigt men lite som om Monet hade målat något intressant, som en rännsten i 30-talets Stockholm istället för tråkiga näckrosor.

Var arbetet svårt? Eller hur tänkte du kring det?
– Jag visste att jag var tvungen att göra exempelvis miljöer och dialoger så bra jag någonsin kunde om jag nu ville använda den här anti-hjälten som huvudkaraktär. Jag vill att han emellanåt skall luta sig ut ur texten och ge läsaren en örfil. Det känns naturligvis obehagligt men det finns ändå aspekter med texten som får läsaren  att fortsätta och snällt vänta på nästa.

Det här med att utmana läsaren är förstås inte helt okomplicerat. Det är ju en balansakt mellan att utmana och skrämma bort. Eller hur resonerar du kring det?
– Allt är ju i viss mån en balansakt, men jag gillar när saker krockar. Jag vill kunna blanda finlitteratur med underhållning av billigaste slag, liksom en boxare röra mig friktionsfritt mellan högt och lågt, jobba med vissa genrebundna stereotyper medan jag slår hål på andra och blanda tung realism med humor.

– Motsättningarna syns inte minst inom Harry själv, men med den där ambivalensen blåser man ju också liv i sina karaktärer. Dock gäller det att ha tungan rätt i mun så att det inte slår över i det ena eller andra.

– Jag vill att Harrys ambivalens återspeglas i läsupplevelsen. Jag vill balansera honom så att han i sig gör läsaren aningen nervös – och det är meningen att man skall vara kluven inför honom.

Det kan jag tänka mig att de flesta blir!
– Han djupt obehaglig, samtidigt som det är synd om honom, han är uppenbarligen opålitlig: har ett hetsigt humör, ljuger både för sig själv och andra, glömmer de enklaste saker och har en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Skämtsamt brukar jag säga att jag skriver böcker där alla skall hitta något att ogilla.

Inom svensk spänningslitteratur (eller när den presenteras utomlands) pratas det ganska ofta om begreppet ”noir”, men främst i uttryck eller eptitet som ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir”. Det är dock rätt få nordiska författare som på allvar närmar sig, och utforskar, den klassiska noirgenren. Martin Holmén är ett undantag.

9789100144944Vad är det med noirgenren som lockar dig? Har du alltid inspirerats själv av den typen av berättelser?
– Till själva noirgenren hör alltid en moralisk komplexitet, ofta gällande karaktärer som mot sin vilja blir insyltade i en obehaglig situation som så småningom gör att deras svagheter blir tydliga.

– Jag vet inte varför, men jag läser i stort sett aldrig samtidslitteratur. Jag är uppfödd på film noir, gamla hårdkokta detektivhistorier och kiosklitteratur om exempelvis Mike Hammer eller Dirty Harry. Redan när jag hörde begreppen Stockholm Noir och Nordic Noir första gångerna började jag fantisera om att, så att säga, göra det på riktigt. Av någon anledning har det inte riktigt gjorts förut.

En helt annan fråga, förresten. Jag bär själv en viss fascination för den skrivande processen och gillar att höra hur andra resonerar kring den. Hur ser det ut när du skriver. Hur skriver du, hur känner du dig när du skriver – och har du någon speciell plats där skrivandet sker?
– Mellan vardagsrummet med soffan och sovrummet med sängen har jag ett kontor som jag aldrig använder. Klockan ringer 07:00. Jag hatar det men har kommit fram till att jag skriver bättre på morgonkvisten.

– Sedan pendlar jag mellan soffan, kaffemaskinen och sängen i runt sex timmar till min text plötslig är skitdålig och idéerna tryter och jag blir förbannad. Först då minns jag att jag har glömt bort att äta. Så jag äter och går till gymmet och sedan har jag en lång paus innan jag plockar upp texten och småredigerar sent på kvällen.

Du rör dig främst inom hemmets skyddande väggar?
– Jag lämnar sällan hemmet men det händer såklart att jag måste bege mig till exempelvis Kungliga biblioteket eller Stadsmuséets faktarum.

Skriver du snabbt? Långsamt? Mittemellan?
– Jag skriver i en blygsam takt av ungefär en sida om dagen, men ändrar inte speciellt mycket i efterhand.

Är det absolut tystnad som gäller, eller omger du dig av ljud… musik?
– Den första vändan lyssnar jag inte på musik, andra vändan musik med text på ett språk jag inte förstår för att inte tappa fokus men sedan är det fritt fram. Just nu är det mycket hip-hop.

När jag läser Clinch slås jag av flera insikter, men en av dem är att Holmén använder sig av flera olika stilar. En del av sekvenserna i boken är väldigt in-your-face och krävande för läsaren; andra är målande, känslomässigt beskrivna, mer litterärt laddade. Det svåra, menar Holmén, i att skriva på det viset, är inte själva skrivandet i de olika stilarna. Utan själva skiftena mellan dem:
– Jag är å ena sidan klassiskt skolad, född i en svensklärarfamilj, har läst min litteraturvetenskap på universitetet och undervisar nu själv.

– På min fritid, å andra sidan, ägnar jag mig åt pang-pang, i actionfilm, tevespel eller böcker. Jag gillar att sampla och leka runt och i exempelvis Clinch citerar jag allt från grekiska tragedier till Joyce Carol Oates till The Clash. Sådant ser ju sällan en läsare men det är kul ändå.

Slutligen: vad väntar härnäst?
– När jag bygger världar, bygger jag stort. Huvudpersonen för en eventuell nästa trilogi är planterad redan i ”Clinch”, om än bara med en rad eller två.

– I Nere för räkning får läsaren hennes utseende och hon figurerar indirekt också i Slugger men jag får se om det blir av. Jag vill bryta med min nu ganska inarbetade stil och göra något delvis nytt och utmanande men kommer säkerligen att inom ramen för thrillern återvända till frågor om genus, sexualitet, föräldraskap och så vidare.

Köp Clinch hos Adlibris!