Etikettarkiv: Noir fiction

Därför älskar jag Harry Kvist

I en tid när stora delar av den svenska spänningslitteraturen likriktas finns det undantag som sprider ljus i mörkret. Martin Holmén, vars antihjälte Harry Kvist kämpar mot moral, fördomar och korrumperade idioter i 30-talets Stockholm, har blivit ett av de största glädjeämnena i en annars oroväckande slätstruken genre.

Dilemmat är både förståeligt och tråkigt: mallad spänning säljer. Läsare vill känna igen sig, kunna förutspå läsupplevelser utan att bli besvikna. Det finns en framgångsmall, något för förlag och författare att kopiera – och möjligen ibland göra försiktiga, avsteg ifrån.

Men så här ligger det till:

9789100144944I Sverige är vi bortskämda med att ha en lång rad skickliga författare som vet att skriva en lagom spännande och tillräckligt kommersiell berättelse. Inte för mycket mörker, inte för mycket våld, inte för mycket sex. Det är bra – och det är dåligt.

Det är bra, eftersom många människor läser. Det är bra, eftersom behovet uppenbarligen finns. Det är bra, eftersom spänningslitteratur i nästan alla former är underbar.

Det är också dåligt. Men varför?

Det är dåligt eftersom förlagen allt mer sällan vågar satsa på det som inte passar in i mallen. Förlagen ”vet vad läsarna vill ha” och det är det som gäller. Men det blir också en självuppfyllande profetia; om den största andelen av all utgiven spänningslitteratur i princip är likadan så blir det normbildande. Det blir, helt enkelt, vad läsarna sakta men säkert formas att tycka om.

Utrymmet för det som inte passar in i mallarna krymper och det är delvis därför jag älskar Harry Kvist. Harry Kvist är både en godhjärtad människa och ett fullständigt as. Han drivs av instinkt och gör det som känns rätt för honom. Även om det är åt helvete fel ibland.

nere-for-rakningMartin Holméns böcker om Kvist är mer än en flirt med den klassiska noirgenren. Här hittar vi en mestadels homosexuell och oerhört våldsbenägen karaktär som kämpar med det faktum att han inte har kontakt med sin dotter.

Kvist är en typ av karaktär som inte återfinns i speciellt många svenska spänningsromaner. En utdöende eller utrotningshotad art. Men varför är det så? Är det för att förlagen inte längre vågar sticka ut hakan – eller är det för att läsarna faktiskt föredrar att läsa om mer skonsamt och förutsägbart missanpassade individer i litteraturen?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blir glad varje gång jag läser något som sticker ut. Fler förlag borde satsa på berättelser som slår läsaren på käften, men jag är tveksam till att det kommer att ske. Rädslan för att inte lyckas med försäljningen är för stor. Sådan är vår spänningsutgivning idag. Cash is king, punkt slut.

Intervju med Martin Holmén

”Jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med.”

I höstas debuterade han med Clinch; en hårdför roman som utspelar sig i 1930-talets Stockholm. Martin Holmén har alltid dragits till råbarkade miljöer – Den döda zonen försöker gå på djupet med Holméns skrivande, läsande och inte minst ”Kvisten”, den dubiöse huvudkaraktär som introducerades i debuten.

Harry ”Kvisten” Kvist var en lovande – nej, skicklig – boxare på sin tid. Men det var då, nu är händerna sönderslagna och vardagen består i att agera hårdnackad indrivare i 1930-talets Stockholm. ”Kvisten” är en karaktär som ställer krav på läsaren – ibland helt frånkopplad, men stundtals allerstedes närvarande.

Jag gillar Kvisten; han drivs av desperation och begär. Hur föddes karaktären Harry Kvist i din hjärna?
– Jag har alltid ömmat lite extra för de som står utanför samhället och är hjärtligt trött på att huvudpersonerna i samtida kriminallitteratur alltid skall stå på maktens sida i form av trötta kommissarier, rättskaffens journalister, åklagare och rättsläkare.

Nej, just ”rättskaffens” är inte direkt ett ord man förknippar med Kvist…
– Nej, jag gillar utmaningar, att prova gränser och se vad jag kan komma undan med. Att skriva om en ganska obehaglig indrivare i trettiotalets Stockholm, och dessutom ur ett förstapersonsperspektiv, är inte helt lätt. Det är en balansakt, men ingen skall påstå att jag stryker mina läsare medhårs.

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Martin Holmén. Foto: Cato Lein

Eftersom Clinch utspelar sig i 1930-talets Stockholm och miljöbeskrivningarna är många (nota bene: även välskrivna) – leds mina tankar oundvikligen till ett ord jag fasar för: research. För att skriva böckerna om Harry Kvist inser jag att Martin Holmén måste ha gjort en hel del sådan. Han berättar själv om hur han arbetar just med miljöerna i böckerna.

– Jag använder olika tekniker för att skildra miljön. Emellanåt kan det nog kännas som om jag staplar detaljer på varandra, ungefär som regianvisingar, men jag tänker att det är så det går till i Kvistens sönderslagna skalle.

– Ungefär som när man är riktigt packad och uppfattar verkligheten i glimtar. Var och en för sig ger de inte så mycket men tillsammans bildar de en helhet, ungefär som fläckarna i en impressionistisk tavla. Ingen jämförelse i övrigt men lite som om Monet hade målat något intressant, som en rännsten i 30-talets Stockholm istället för tråkiga näckrosor.

Var arbetet svårt? Eller hur tänkte du kring det?
– Jag visste att jag var tvungen att göra exempelvis miljöer och dialoger så bra jag någonsin kunde om jag nu ville använda den här anti-hjälten som huvudkaraktär. Jag vill att han emellanåt skall luta sig ut ur texten och ge läsaren en örfil. Det känns naturligvis obehagligt men det finns ändå aspekter med texten som får läsaren  att fortsätta och snällt vänta på nästa.

Det här med att utmana läsaren är förstås inte helt okomplicerat. Det är ju en balansakt mellan att utmana och skrämma bort. Eller hur resonerar du kring det?
– Allt är ju i viss mån en balansakt, men jag gillar när saker krockar. Jag vill kunna blanda finlitteratur med underhållning av billigaste slag, liksom en boxare röra mig friktionsfritt mellan högt och lågt, jobba med vissa genrebundna stereotyper medan jag slår hål på andra och blanda tung realism med humor.

– Motsättningarna syns inte minst inom Harry själv, men med den där ambivalensen blåser man ju också liv i sina karaktärer. Dock gäller det att ha tungan rätt i mun så att det inte slår över i det ena eller andra.

– Jag vill att Harrys ambivalens återspeglas i läsupplevelsen. Jag vill balansera honom så att han i sig gör läsaren aningen nervös – och det är meningen att man skall vara kluven inför honom.

Det kan jag tänka mig att de flesta blir!
– Han djupt obehaglig, samtidigt som det är synd om honom, han är uppenbarligen opålitlig: har ett hetsigt humör, ljuger både för sig själv och andra, glömmer de enklaste saker och har en självbild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Skämtsamt brukar jag säga att jag skriver böcker där alla skall hitta något att ogilla.

Inom svensk spänningslitteratur (eller när den presenteras utomlands) pratas det ganska ofta om begreppet ”noir”, men främst i uttryck eller eptitet som ”Nordic noir” eller ”Scandinavian noir”. Det är dock rätt få nordiska författare som på allvar närmar sig, och utforskar, den klassiska noirgenren. Martin Holmén är ett undantag.

9789100144944Vad är det med noirgenren som lockar dig? Har du alltid inspirerats själv av den typen av berättelser?
– Till själva noirgenren hör alltid en moralisk komplexitet, ofta gällande karaktärer som mot sin vilja blir insyltade i en obehaglig situation som så småningom gör att deras svagheter blir tydliga.

– Jag vet inte varför, men jag läser i stort sett aldrig samtidslitteratur. Jag är uppfödd på film noir, gamla hårdkokta detektivhistorier och kiosklitteratur om exempelvis Mike Hammer eller Dirty Harry. Redan när jag hörde begreppen Stockholm Noir och Nordic Noir första gångerna började jag fantisera om att, så att säga, göra det på riktigt. Av någon anledning har det inte riktigt gjorts förut.

En helt annan fråga, förresten. Jag bär själv en viss fascination för den skrivande processen och gillar att höra hur andra resonerar kring den. Hur ser det ut när du skriver. Hur skriver du, hur känner du dig när du skriver – och har du någon speciell plats där skrivandet sker?
– Mellan vardagsrummet med soffan och sovrummet med sängen har jag ett kontor som jag aldrig använder. Klockan ringer 07:00. Jag hatar det men har kommit fram till att jag skriver bättre på morgonkvisten.

– Sedan pendlar jag mellan soffan, kaffemaskinen och sängen i runt sex timmar till min text plötslig är skitdålig och idéerna tryter och jag blir förbannad. Först då minns jag att jag har glömt bort att äta. Så jag äter och går till gymmet och sedan har jag en lång paus innan jag plockar upp texten och småredigerar sent på kvällen.

Du rör dig främst inom hemmets skyddande väggar?
– Jag lämnar sällan hemmet men det händer såklart att jag måste bege mig till exempelvis Kungliga biblioteket eller Stadsmuséets faktarum.

Skriver du snabbt? Långsamt? Mittemellan?
– Jag skriver i en blygsam takt av ungefär en sida om dagen, men ändrar inte speciellt mycket i efterhand.

Är det absolut tystnad som gäller, eller omger du dig av ljud… musik?
– Den första vändan lyssnar jag inte på musik, andra vändan musik med text på ett språk jag inte förstår för att inte tappa fokus men sedan är det fritt fram. Just nu är det mycket hip-hop.

När jag läser Clinch slås jag av flera insikter, men en av dem är att Holmén använder sig av flera olika stilar. En del av sekvenserna i boken är väldigt in-your-face och krävande för läsaren; andra är målande, känslomässigt beskrivna, mer litterärt laddade. Det svåra, menar Holmén, i att skriva på det viset, är inte själva skrivandet i de olika stilarna. Utan själva skiftena mellan dem:
– Jag är å ena sidan klassiskt skolad, född i en svensklärarfamilj, har läst min litteraturvetenskap på universitetet och undervisar nu själv.

– På min fritid, å andra sidan, ägnar jag mig åt pang-pang, i actionfilm, tevespel eller böcker. Jag gillar att sampla och leka runt och i exempelvis Clinch citerar jag allt från grekiska tragedier till Joyce Carol Oates till The Clash. Sådant ser ju sällan en läsare men det är kul ändå.

Slutligen: vad väntar härnäst?
– När jag bygger världar, bygger jag stort. Huvudpersonen för en eventuell nästa trilogi är planterad redan i ”Clinch”, om än bara med en rad eller två.

– I Nere för räkning får läsaren hennes utseende och hon figurerar indirekt också i Slugger men jag får se om det blir av. Jag vill bryta med min nu ganska inarbetade stil och göra något delvis nytt och utmanande men kommer säkerligen att inom ramen för thrillern återvända till frågor om genus, sexualitet, föräldraskap och så vidare.

Köp Clinch hos Adlibris!

Intervju: Jacob Härnqvist och mörkret

”Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss.”

I de flesta deckare måste någon dö. Men ofta sopas våldet undan så gott det går – texten putsas och görs mer tilltalande för den deckarläsande allmänheten. Men varför är det så? Den döda zonen har intervjuat Jacob Härnqvist, aktuell med hårdkokta spänningsromanen Dog City Blues.

I Härnqvists bok möter vi före detta polisen Leo Skantze, en man som trillat djupt ner i avgrunden, sakta kravlat sig upp igen, men nu riskerar att tappa fotfästet på nytt i en destruktiv och våldsam jakt på vad som kan vara sanningen.

Det läggs inga fingrar emellan och jag bestämmer mig för att prata med författaren för att undersöka den onda spiral som Dog City Blues erbjuder.

jacobHJacob. Jag läste nyligen ut din bok. Det är rätt tydligt redan från början vart berättelsen är på väg: in bland våldets och mörkrets katakomber. Hur har du resonerat själv kring våldet i din berättelse?
– Jag har förstås funderat över våldet. Våld är komplext, kanske för att det är en slags kommunikationsform. Det är ett maktspel, precis som mänskliga interaktioner i stort. Så för mig är våld en slags dialog. Därför ville jag löpa linan ut i våldssekvenserna lika mycket som i dialogerna och inte bara sammanfatta och rusa vidare.

Verkligt våld är ju rätt otrevligt. Men i bokform kan det fungera. Hur resonerar du?
– Jag vill förmedla hur det faktiskt känns att bli utsatt för våld. Jag har själv blivit överfallen, rånad och misshandlad och vet hur det är att undra om det är nu jag ska dö.

– Bland annat har jag blivit fasthållen av fyra personer och nertryckt i marken medan en femte genomsökte mina kläder i jakt på pengar. Jag har blivit pressad på pengar av korrupta poliser i ett nerpissat café i Nairobi.

– Samtidigt använder jag våldet för att hindra läsaren från att koppla av. Mer traditionella svenska deckare går ju oftast inte lika långt. Dom flesta svenska deckare blir ju lästa i hängmattan och på stranden. Av folk som tänker på annat, som vill vara i trygga händer.

Du erbjuder inte den tryggheten?
– Nej, det finns inga trygga händer och det är ingen mening för mig att låtsas tro det när jag skriver. Därför är det smått fantastiskt att boken blev utgiven.

Grejen är, det funkar för mig. Men jag tänker: antingen gillar man det, eller så hatar man det. Det finns många läsare som verkligen har svårt för våldsamma berättelser.
– Precis som jag trodde tycker en del att våldet är helt besinningslöst och onödigt medan andra tycker att det fyller en funktion. Jag är kluven själv. Ibland har jag verkligen gillat att jag går så långt som jag gör eftersom ingen annan vågar. Eller vill. Och ibland har jag själv tänkt att det är över gränsen. En gång mådde jag själv lite illa av att läsa det.

dog-city-bluesJacob Härnqvist är en stor anhängare av noir-genren och berättar att han gärna, som så många andra noir-läsare, läser Raymond Chandler. Andra favoriter som nämns är Jim Thompson, Derek Raymond, Andrew Vachs och James Crumley.  Vad gäller svensk kriminallitteratur är det däremot mer sparsmakat med förebilder.
– Jag ser ju att de kanske är duktiga på vad de gör, men det är för mycket underhållning för mig. Det är för trevligt. Eller försöker vara trevligt. Jag har alltid uppskattat författare som inte försöker nånting alls. Som bara är som dom är.

– Påfallande många av mina favoritförfattare har varit kriminella, kommer jag på nu. Och en del har suttit i fängelse. Vissa av misstag, påstår dom… jag dras till folk som skriver självupplevt, tror jag.

Du nämner att mycket svensk spänningsutgivning är för underhållande. Hur menar du då, hur tycker du själv att en bra spänningsroman ska vara?
– Jag är inte ute efter spänning så mycket som en ton eller atmosfär. Det ultimata är börja undra hur det egentligen står till med författaren, inte med skurken. Jag gillar känslan av oro.

Noirgenren är ju, sorgligt nog, inte jättekommersiellt gångbar i Sverige. Men varför är det så, tror du?
– Många tror fortfarande att vi lever i ett slags folkhem där polisen och myndigheterna fattar de bästa besluten för oss. Vi har aldrig haft samma tradition som jänkarna att ifrågasätta våra auktoriteter. Dom liberala vapenlagarna i USA är ju inte utformade för att man ska skydda sig mot brottslingar, utan mot staten. Inte konstigt att den hårdkokta deckaren föddes där. Den speglar vanliga människors oro.

– Det handlar om samhällskritik och moraliska frågeställningar, och noir är en etablerad kulturyttring där precis som i Frankrike och Italien. Icke så med svenska deckare.

Förklara hur du menar?
– I svenska deckare finns nästan alltid en mysfaktor, vilket gör dem rätt ointressanta för min del. Brott och mord är inte mysigt.

– Men i många svenska deckare sker mordet på en semesterort, polisen som utreder har lite problem med chefen, man växlar utredningen med blöjbyte. Författaren satsar alltså hårt på bredast möjliga igenkänning: semestern, jobbet, familjen. Det är fogliga böcker skrivna av fogliga människor för andra fogliga människor.

Hur föddes idén att skriva Dog City Blues?
– Jag ville skriva en rak och snabb noirthriller. För att få bra tryck i storyn behövdes en stark motor och det var så grundpremissen kom till, alltså att Leo ska fria en person från misstankar och själv drabbas av alla möjliga motgångar längs vägen.

– Att polisen är ett av problemen föll sig bara naturligt. Vem som helst kan ju googla på polisbrutalitet och bli sittande ett rätt bra tag framför skärmen.

Ja, du går rätt hårt åt poliskåren…
– Genom åren har jag fått höra många berättelser om polisbrutalitet, både av de som drabbats själva och de som tagit emot polisens våldsoffer. Jag återger dom här berättelserna i boken, rakt av.

Och det blev lite uppmärksammat, eller hur?
– Jag blev intervjuad tillsammans med biträdande polischefen här i stan (Malmö, min anm.), för att höra hur vi såg på polisens arbete och hur det påverkar bilden av stan.

– Under intervjun sa sa den biträdande polischefen uttryckligen att han inte gillade hur jag framställde polisen. Han och jag fick läsa artikeln före tryck, och en timme efter att jag fått den beslutade tidningen att inte publicera den. Jag har inte fått någon bra förklaring. Både journalisten och chefredaktören svamlade rätt ordentligt när jag ringde och frågade.

Avslutningsvis, hur ser det annars ut just nu kring ditt skrivande?
– Just nu gör jag uppläsningar och föredrag lite här och var. Och jobbar på nästa bok i serien. Och pillar på idéer till några andra böcker med helt annat upplägg. Men fortfarande noir.

Recension: Jacob Härnqvist – Dog City Blues

En befriande och actionspäckad spänningsroman som går på knock. Den döda zonen har läst Dog City Blues av Jacob Härnqvist.

Jag behöver inte vänta särskilt länge på våldet: det finns där redan från början och följer därefter berättelsen som en röd tråd. Håller mig i handen, vägleder mig.

dog-city-bluesLeo Skantze fick sparken från Malmöpolisen för länge sedan. Ett trassligt förflutet och ett destruktivt beteende körde hans karriär i diket. Därefter var det alkoholens tur; diket gapade allt större och svartare. Men nu har han fått rätsida på saker, driver en boxningsklubb, tar det dag för dag. Försöker att vårda ett kärleksförhållande.

Men när en gammal kollega plötsligt behöver hjälp tar allting en sväng åt fel håll. Leos vilja att stå upp för de svaga slungar honom rakt in i en värld han borde hålla sig långt borta ifrån. Han blir en märkt man.

Samtidigt som den undre världen gör sig allt mer våldsamt påmind börjar han inse att det också finns personer nära honom som har sina egna agendor. Och att dessa agendor är i direkt kollisionskurs med hans egen hälsa.

Dog City Blues är en smäll på käften. Jacob Härnqvist sneglar klart och tydligt åt noir-genren, det mer hårdkokta segmentet av denna.

Siktet är inställt, storyn tydlig. Berättelsen ångar på utan nåd. Det går snabbt, under stunder lite för snabbt; Leo Skantze är orädd, kaxig, självsäker. Det blir lite väl övertydligt och stereotypiskt ibland.

Jag läser boken med en känsla av befrielse, det är skönt att läsa en spänningsroman som inte är tillrättalagd. Visst är det våldsamt – och de som har svårt för våldsamma historier kommer inte att hitta en ny favoritbok. Men jag räds inte, tvärtom.

Dog City Blues är underhållande, snabb och rättfram läsning. Det uppskattas.

Recension: Derek Raymond – Jag var Dora Suarez

Det är den fjärde och sista delen i Derek Raymonds hårdföra och mörka Factory-serie. Jag var Dora Suarez (1990) anses av många, däribland Raymond själv, vara den bästa boken i ett författarskap som sägs ha skapat Brittisk Noir.

”Detta är helt sinnessjukt.”
Ja, precis så tänker jag efter trettio sidor.

Att slungas rakt in i det helvete som Derek Raymond (1931-1994) beskriver i Jag var Dora Suarez är inte helt lätt för nerverna. En våldsam – nej, makaber – inledning utgör fonden för den berättelse som vecklas fram; en polisutredning kring ett blodstänkande dubbelmord på två kvinnor och ett närskott i ansiktet på en beryktad nattklubbsägare.

Därefter? Förhör, förolämpningar och illa dolda hot.

jag-var-dora-suarezEn sak står klar direkt:
Den som inte har en fallenhet för de grafiska, våldsamma och ohämmat mörka berättelserna göre sig icke besvär.

Måttstock och jämförelse?
Tänk American Psycho men mer koncentrerad.

Derek Raymond bereder ingen väg för kompromisser och halvfigurer. Det är svart eller vitt – mestadels svart. Det är rakt igenom skoningslöst och psykotiskt. För den som vill utforska hjärnans mörkare sidor är det fascinerande läsning. För den som råkar tro att det är en ordinär men kanske lite hårdkokt kriminalroman… är det nog en mardröm.

Själv tycker jag att det är rätt så briljant. Men vad är det då som är så briljant? Jag vill nämna tre saker.
Den nästan parodiskt egensinnige och uppkäftige poliskommissarie som leder utredningen.
Det kompletta mörker som genomsyrar boken.
De kulsprutesnabba replikerna.

Jag var Dora Suarez liknar inte mycket annat jag läst och jag förstår var författare som David Peace delvis hämtat sin inspiration från.

Julintervjun 4: Olle Lönnaeus

Född i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla. Journalist på Sydsvenskan och författare med fyra böcker under bältet. I dagens julintervju tar Den döda zonen ett snack med Olle Lönnaeus.

Författarkarriären kunde ha börjat sämre. Lönnaeus första roman, Det som ska sonas, handlar om en journalist vid namn Konrad Jonsson som följer spåren av ett brutalt mord. Boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Hans senaste spänningsroman, Jonny Liljas skuld, nominerades av samma akademi som en av årets bästa svenska deckare. Frågan känns självklar:

lonnaeus_thomaslofqvistHej Olle Lönnaeus, har december behandlat dig väl så här långt?
– Det har varit hektiskt och roligt. Dels har jag lanserat ”Jonny Liljas skuld”, dels jobbat stenhårt med regeringskris och nyval i mitt jobb som journalist på Sydsvenskan.

Jonny Liljas skuld nominerades ju till priset som Årets bästa svenska deckare. Ganska trevlig bekräftelse, gissar jag?
– Absolut! Jag tar det som en bekräftelse på att boken är bra. Det är ju alla böcker som nomineras till det priset.

Du har ju tidigare blivit prisad av just Deckarakademin, för din debut. Men hur ser du själv på ditt författarskap nu gentemot då. Du har ju några böcker under bältet nu.
– Ja, ”Jonny Liljas skuld” är min fjärde roman. Tycker nog själv att jag blir bättre och bättre, även om jag naturligtvis är part i målet. Stilsäkrare, kanske. Tidigare romaner har byggt på helt nya karaktärer. Men Jonny ska leva vidare. Jag är halvvägs på Jonny II redan.

Dina böcker är ganska mörka. Har du några inspirationskällor i ditt skrivande? Du har nämnt vardagen som en av dem, men finns det något annat – företeelser eller författare?
– Country Noir har blivit Malmö Noir. Ja, de är rätt mörka. Men jag försöker skriva in glimtar av humor också. Jag hittar inspiration till karaktärer och berättelser både i min uppväxt i Tomelilla, där mina första romaner utspelar sig, och i mitt jobb som journalist, där jag möter väldigt mycket människor.

– Ibland räcker det att man uppfattar en ”skärva” som fantasin kan spinna loss på.

Förebilder då?
– Förebilder … jag har nog inga direkta sådana. Mina kriminalromaner är ju mycket berättelser om samhället och människor som lever lite i skuggsidan. Sjöwall-Wahlöö och senare Håkan Nesser tycker jag är goda berättare.

jonny-liljas-skuldLäser du deckare och spänning även privat, eller är ditt läsande av annan karaktär?
– Jag läser blandat. Allt utom science fiction och varulvar. Senaste upplevelse var ”Stora makters uppgång och fall” av Tom Rachman, en fantastisk roman.

Du arbetar ju dessutom sedan många år som journalist. Blir du aldrig mätt på att skriva?
– Det händer. Men inte så ofta. I grunden går både journalistik och romanskrivande ut på att ge läsaren en god berättelse. Men i övrigt är det väldigt skiljda discipliner. Och för mig befruktar det ena det andra.

Vilka ser du som dina styrkor i skrivandet; man lockas ju lätt att tro att du som journalist är en inbiten deadlineknarkare – vilket rimligtvis passar även som författare.
– Som journalist har jag inga problem att få ur mig text. Men min styrka som författare vill jag tro är att skapa karaktärer med många nyanser och placera in dem i en story som också handlar om samhället i stort.

Nu börjar julen närma sig. Men vad fasen ska man egentligen ge en inbiten spänningsläsare?
”Jonny Liljas skuld”, naturligtvis!

Foto: Thomas Löfqvist

Recension: Christoffer Carlsson – Den fallande detektiven

”Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel.” Den döda zonen har läst Christoffer Carlssons Den fallande detektiven och blir provocerad av tingens självklarhet.

Efter dundersuccén med Den osynlige mannen från Salem har Christoffer Carlsson seglat upp som den kanske klarast lysande stjärnan på den svenska deckarhimlen. 28 år ung, doktor i kriminologi, prisbelönt författare.

Det är inte utan att man blir provocerad där man rullar sina tummar i livets vakuum.

den-fallande-detektivenDen fallande detektiven tar, som många andra kriminalromaner, avstamp i att en människa hittas mördad. Mordet visar sig signalera tydliga politiska motiv – och Leo Junker och hans kollegor finner ganska tidigt indicier på att något större är på gång. Men vad?

Låter det som en standardintrig, som en rutinmässig ingång till vilken svensk kriminalroman som helst? Lugn.

Där de flesta författare fastnar i stelbenta porträtt av brott, offer och miljöer spinner Christoffer Carlsson in läsaren i ett myller av händelser, röster och historier. Tillbakablickar, uppväxtminnen, små bitar av det som formar oss till vilka vi är.

Undan för undan vävs en helhet fram genom textstycken där språket flyter, dialogerna känns urstarka, miljöerna dystert vackra. Storyn känns skrämmande aktuell med en spegling av dagens politik, dess effekter och inte minst de rörelser som växer sig allt starkare. Det är trovärdigt.

Karaktärerna – med den flerbottnade och mentalt sårige Leo Junker i huvudfokus – finner en röst, storyn ett djup. Christoffer Carlsson skulle kunna spåra ur och börja skriva romance mitt i berättelsen; du skulle följa med honom var som helst utan minsta tvivel. Så självklar är han i sin röst. Det går faktiskt inte att sätta fingret på exakt vad det är. Det är ångest, panik, kärlek, hämnd, svek, hat, mörker, ljus, det är mycket av allt. Det bara är.

Den fallande detektiven är en synnerligen välskriven kriminalroman, men också mer än så. Det är en roman som bör tilltala bredare än bara den typiska deckarläsaren. Det är välskrivet, spännande, inkapslat i en tät atmosfär.

Det ska komma fyra böcker om Leo Junker. Jag längtar redan efter nästa. Det kommer du också att göra.