Etikettarkiv: Mons Kallentoft

Julintervjun 6: Mons Kallentoft

Han är en man med många järn i elden – och ändå tänker han öka tempot nästa år. I dagens julintervju på Den döda zonen möter vi Mons Kallentoft.

Hej Mons Kallentoft. Hur ser dina julplaner ut?
– Jul i Palma, Mallorca. Sedan en sväng till Asien över nyår. Jag undviker kylan till varje pris. Här på Mallorca är det 18 grader och sol nu. Funkar för tomten också.

kallentoft_ullbergTvå böcker under 2014. Du har haft ett minst sagt hektiskt år. Kommer du att ta det lite lugnt nu?
– Absolut inte. Det blir, god willing, två böcker nästa år också, en Malin och en Zack. Kommer i juni och ska heta Leon. Även filmplaner. Så nu ökar jag tempot snarare än tvärtom. Jordstorm har precis kommit, och Zack har släppts i pocket. Så en del arbete där också!

Både Zack och Jordstorm har fått fina omdömen. Har du relaterat annorlunda till det som sagts beroende på vilken bok det varit; Zack är ju en ny karaktär medan Malin Fors är gammal i gemet?
– Inte egentligen. Zack har jag ju skrivit tillsammans med Markus Lutteman, så där hoppades jag på bra recensioner för hans skull mer än min egen. Jag vet vad jag gör och varför. Vissa tycker om det, andra inte.

– Malin har en ganska trogen följeskara. Zack är ju helt ny, så recensionerna hjälper människor att hitta till den serien. Med Jordstorm försökte jag skriva den snabbaste, mest spännande boken om Malin hittills. Det uppskattades av de flesta, men inte av alla, de som kanske har tyckt om det mer tydligt högnästa i mina böcker. I slutändan skriver jag för mig själv, ingen annan.

Båda böckerna innehåller en stundtals naken svärta och desperation. Har de smittat varandra eller är det helt slumpmässigt?
– Jag har tack och lov haft ett par väldigt bra år privat, med resor, framgångar, nya utmaningar och en massa annat. Då tror jag det blir lättare att våga ge sig djupt ner i människans allra mörkaste vrår. Jag har varit där själv, men nu har jag fått viss distans till det och kan skriva bättre om det.

– Alla böckernas känslor kommer från mig, så visst går saker igen, och korstabuleras. Omedvetet främst. Det har att göra med en intuitiv skrivprocess som är viktig att nå fram till om det ska kännas äkta för den som läser.

zackJag vet att du känt dig väldigt inspirerad i skrivandet i år?
– Jag har tusen idéer och har ifrågasatt en väldig massa saker, både konstnärligt och privat. Och också förändrat en hel del. Då kommer energin och inspirationen. Det är livsfarligt att stanna upp. Då blir man en zombie utan att man själv märker det.

Hur ser planerna ut inför nästa år?
– Det blir mycket promotionresor med Zack och två boksläpp i Sverige. Leon i vår, sista delen med elementserien med Malin, med elden som tema. Den kommer någon gång nästa höst och jag redigerar den som bäst just nu.

Det är ju snart jul, så jag kan inte undvika frågan. Om du skulle bjuda Zack och Malin Fors på julbord, vad skulle du egentligen bjuda på?
– Pizza och hamburgare. Vad gäller mat är de enkla själar. Så skulle jag fresta Malin med tequila, och Zack med några feta linor. Övertyga dem om att va fan, nu kör vi, sedan skulle det bli en lång natt utan dess like!

Köp Zack och Jordstorm hos Adlibris!

Julklappstips för spänningsläsaren

Det är inte försent att beställa bokklapparna. Idag tipsar Den döda zonen om deckarna du ska ge bort till den som tycker om att läsa spännande böcker.

Igår slog det mig: Nästa vecka är det julafton. Kanske hade jag glömt bort det eftersom jag numera inte jobbar med bokförsäljning. Tiden på Adlibris var en ständig koll på när sista beställning inför jul kunde ske, utskick av nyhetsbrev och annat kul.

Möjligen är jag miljöskadad, för nu tänkte jag dela med mig av lite julklappstips i sista stund. Det finns fortfarande flera dagar att beställa böcker och få leverans innan jul, så nu kör vi. Spänning för hela slanten.

livets-och-dodens-villkorBelinda Bauer – Livet och dödens villkor
Varför? För att Belinda Bauer inte verkar kunna trampa snett utan bara blir bättre och bättre. Hennes personporträtt är klockrena och berättelserna likaså. Livet och dödens villkor är lätt en av årets bästa utländska deckare.

Thomas Engström – Söder om helvetet
Varför? För att ingen annan svensk författare levererar klassisk thrilleraction som Engström. Det går inte att träffa genren bättre och både Söder om helvetet och föregångaren Väster om friheten är solida och spännande.

Christoffer Carlsson – Den fallande detektiven
Varför? Det är för jävla bra.

the-thiefFuminori Nakamura – The Thief
Varför? Är du trött på att läsa spänningsromaner som utspelar sig i Sverige och England? Pallar du inte fler amerikanska thrillers? Prova Nakamura och Tokyo Noir. Är du trött på slentrianmässiga beskrivningar? Prova Nakamura. Vill du ha en fantastisk berättelse om en hysterisk ficktjuv i Tokyos undre värld? Prova Nakamura. Är jag tydlig nog?

Elly Griffiths – The Zig Zag Girl
Varför? För att Elly Griffiths är en skicklig författare, men framför allt för att hon blåser nytt liv i sitt författarskap med denna klassiska mördarjakt i 1950-talets Storbritannien. Det är mord, magi och mysterie.

Simon Beckett – Gården
Varför? Tät, molande läsning som bådar jäkligt illa. Sakta men säkert skruvar den sitt grepp om läsaren. En ödslig gård, en mystisk familj, en man på flykt från något. Otroligt bra.

Caroline Eriksson – Inga gudar jämte mig
Varför? För att du som älskar psykologisk såväl som historisk spänning kommer att vara fullständigt fast. Denna boken, som är inspirerad av verkliga händelser, innehåller båda delar. Här ställs framför allt frågan om vad ondska är och vad som kan motivera onda handlingar.

Mons Kallentoft – Jordstorm
Varför? För att du som gillar Kallentoft kommer att upptäcka att han är bättre än någonsin. Och för att du som inte läst honom utan problem kan ta dig an boken och upptäcka en riktigt skarpsint och stundtals mörk kriminalroman.

Se där, ett gäng tips. Det finns fler riktigt bra spänningsromaner att läsa. Men ovan nämnda tips är ändå de starkaste från min sida.

Recension: Mons Kallentoft – Jordstorm

Bra tempo, välnyanserat mörker och en klassisk mördarjakt. Den döda zonen har läst Jordstorm, Mons Kallentofts nya Malin Fors-deckare.

En död man, en flicka levande begravd. Mörker, misär och helvete. Mons Kallentofts Jordstorm vräker på med desperation redan från början. Boken är den åttonde i serien med Malin Fors och även om jag läst långt ifrån alla inbillar jag mig att den är mörkare än de tidigare.

jordstormDet är i jakten och i fångenskapen som essensen i berättandet kommer fram. Malin Fors, kollegorna, den begravda flickan; en treenighet i rå desperation. Kallentoft driver upp tempot, ordväxlingarna är korthuggna, rappa. Kapitlen korta, aggressiva. Utredningen pressad. Upptäckterna ständiga, men inte tillräckligt stora. Frågorna staplade på rad.

Aldrig stiltje.

Det är drivet framåt som överrumplar mig mest; stundtals är det renodlat thriller-driv i scenerna. Kanske är detta ett resultat av att Kallentoft samtidigt som arbetet med Jordstorm också arbetat med nya serien Zack (tillsammans med Markus Lutteman, min anmärkning).

Oavsett är det tydligt att berättandet är både energiskt och väloljat. Karaktärerna känns vältecknade och emotionellt såriga, storyn naturligt stark – starkare eftersom traditionella deckarelement som utredningar och förhör blandas upp med en thrillertypisk ”kamp mot klockan”-känsla; hinner Malin Fors och hennes kollegor hitta den begravda flickan innan det är försent?

Det har sagts förut – och kommer sägas igen – att jag inte är en notorisk anhängare av svensk kriminallitteratur. Allt för ofta är genren för mallad, förutsägbar. Men inte här, inte nu. Jordstorm är så bra du kan få en svensk deckare just nu. Överraskande bra.

Mer japansk läsning; The face of Another

Kunde inte låta bli att lägga en ny bokbeställning i förra veckan när jag läste på lite mer om min nyfunna favorit Fuminori Nakamura. När man läser om Nakamura dyker det ofta upp referenser till Kobo Abe. Till exempel ska Nakamuras Evil and the mask vara inspirerad av Abes The Face of Another.

Alltså beställde jag både The Face of Another och The Woman in the Dunes av Kobo Abe. Och jag längtar. I Wikipediabeskrivningen står följande om Abe:

Abe has been often compared to Franz Kafka and Alberto Moravia for his surreal, often nightmarish explorations of individuals in contemporary society and his modernist sensibilities.

Behöver inte säga mer än att jag är såld. You had me at surrealistisk och mardrömslik, ungefär.

Rapport inkommer så fort böckerna levererats och läst. Under tiden läser jag Mons Kallentofts nya, Jordstorm, och förbereder en intervju med Camilla Läckberg.

Ellroy, Sanchez Piñol och Kallentoft

perfidiaJag har inte beställt böcker på ett tag, men nu är det nära. James Ellroy’s nya – Perfidia – är en bok som jag bara måste läsa. Jag brukar inte läsa bokpresentationer, men ibland gör jag undantag. Och när jag läser om Perfidia vattnas det i munnen.

Som om det inte vore nog med Ellroy har ju dessutom Albert Sanchez Piñols Victus släppts. Sanchez Piñol, som för övrigt besökte Bokmässan, där jag icke närvarade. Frustrerande. Boken beställer jag i nästa bokbeställning.

På tal om läsning och beställningar. En annan bok på läslistan är Mons Kallentofts Jordstorm, som jag ska läsa så fort den släpps. Jag brukar vara ganska dålig på att läsa svenska deckare men har för avsikt att bli betydligt bättre på det framöver. Bra, va?

Intervju: Mons Kallentoft om Zack, Malin Fors och svensk deckarutgivning

”Jag ville komma bort från det ensamma i skrivprocessen och få all den energi och känsla som man bara kan få av en annan människa.” Den döda zonen pratar med Mons Kallentoft om kommande projekt, skrivandet och skicket på den svenska deckarutgivningen.

För Mons Kallentoft har det varit bråda dagar i böckernas värld.
I pipeline: två böcker, två helt olika projekt. Ett nytt – ett välbekant.

Zack. Så heter den, den första delen i Herkulesserien – en serie böcker fritt baserade på myten om Herkules tolv stordåd (Grekisk mytologi: Herkules, Zeus son, känd för sin styrka, sägs ha genomfört tolv stordåd, bland annat att hämta upp hunden Kerberos, dräpa hydran vid Lerna och det nemeiska lejonet, min anmärkning).

zackMons Kallentoft har skrivit Zack tillsammans med journalisten Markus Lutteman, som tidigare uppmärksammats stort, bland annat för de starka biografiska böckerna El Choco (om Jonas Andersson som fängslades i Bolivia) och Det du inte såg (Patrik Sjöbergs berättelse). Kallentoft är förstås gammal i gemet och vet vad som gäller. Succéserien med Malin Fors i huvudrollen är en storsäljare – och ny bok kommer i höst – men suget för förnyelse har funnits i hans tankebanor ett tag.

– Jag har haft med mig idén om Zack länge, att göra något av en grekisk myt, placera den i Stockholm och nutid och se vart det kan leda.

– Jag kom på att jag ville skriva boken ihop med någon annan. Så dök Markus upp i huvudet, vi träffades på en Pocketgala. Jag mindes honom som väldigt behaglig, smart och ödmjuk – till skillnad från mig. Så jag och min agent ringde upp honom och han var game.

Skillnaden mellan att skriva en bok på egen hand och tillsammans med någon annan är naturligtvis betydande, så mycket är lätt att förstå. Men jag frågar hur själva arbetet sett ut, fördelats och strukturerats. Mons förklarar:
– Jag skriver historien, synopsis och kapitelsynopsis. Sedan skriver Markus kapitlet och sedan bollar vi texten fram och tillbaka. I den sena redigeringsfasen delar vi upp arbetet så till slut är det omöjligt att säga vem som skrivit vad. En underbar process. Kul, energigivande och lärorik.

Alright. Men det här med att hålla på med två böcker samtidigt, varav en av dem är tillsammans med en annan författare. Är det inte lite att ta sig vatten över huvudet?
– Nej, nej, nej. Jag har mängder med berättelser i mig, är väldigt disciplinerad, älskar att arbeta. Jag vill ge ut ännu mer böcker.  Sedan kanske en och annan kritiker tycker det blir mig övermäktigt, konstaterar Kallentoft, som berättar att den stora utmaningen i att skriva tillsammans med någon annan har varit att inte lägga sig i för mycket:

– Ja, utmaningen var att inte lägga sig i Markus arbete. Att han fick sätta mycket prägel på arbetet. Det gick lätt, för han är vass som fan. Som alltid, arbetar man med rätt människor, går det mesta ganska friktionsfritt. Men inte för friktionsfritt. Det ska smälla ibland, menar han.

Så vad kan läsaren förvänta sig av Zack?
– Man ska känna att det är begynnelsen på en stor berättelse, som är sinnesjukt spännande, med högt tempo, inget tjafs och den grymhet och livskraft som finns i de gamla myterna. Man ska känna skitigheten i Stockholms undre värld, Zacks ambivalens, livets djävlighet och skönhet. Man ska helt enkelt kissa på sig av läsglädje.

Se där, ribban är lagd – höjden respektabel. Men, nu backar vi bandet. <BAKÅT>

kallentoft_ullbergZack är nämligen inte det enda Mons Kallentoft är aktuell med just nu. Och det är definitivt inte det första han skrivit. Debuten skedde 2001 med Pesetas, som sedermera också belönades med Katapultpriset. Men även om han fick bra recensioner och uppmärksamhet var det något som saknades. Det stavas försäljning.
– Jag hade idéer om hur den svenska samtidsdeckaren kunde förändras och min agent Bengt Nordin lovade att han kunde sälja rättigheter till en deckare av mig, så att jag skulle kunna leva på det. Så det var konsten och kommersialismen som förde mig till de strukturerade fiktiva morden, kan man säga.

Det är tretton år sedan Pesetas. Så, Mons Kallentoft nu – som författare – jämfört med då, hur stora är skillnaderna. Och vilka är de?
– Jag är extremt mycket mer driven nu. Mer formedveten, säkrare i det språkliga hantverket, och väldigt mycket mer erfaren som människa. En långt mycket bättre författare om du frågar mig.

– Jag är också förfatatre på heltid, med viss ekonomisk frihet, och fri i tiden. Med en underbar familj. Med andra ord: Jag är en lyckligare människa nu, vilket gör mig modigare som författare. Jag väjer inte för något.

Med kriminalromanerna om Malin Fors har Kallentoft nått en stor läsekrets och varje ny bok når bra försäljningssiffror. Under mina år som allmän deckarsnubbe på Adlibris lärde jag mig åtminstone en sak (fast förhoppningsvis fler än så), nämligen att varje deckarkampanj behövde minst en bok av Mons Kallentoft för att sälja riktigt bra.

Det är något med Malin Fors-böckerna som träffat rätt hos läsarna – och i höst kommer nästa bok med Fors i huvudrollen: Jordstorm. Frågan är hur Mons själv ser på Malins utveckling som karaktär, hur han behåller liv i henne – eller snarare tillför nytt liv och energi i den fiktiva personen.
– Malin är en människa för mig, mer än en karaktär som jag skapat. Jag följer henne, hon håller sig själv vid liv. Och processen är sig lik, den ska och bör inte förändras, inte för hastigt i alla fall. Jag vill verka som jag lär. Bryta upp, söndra, men också bevara. Se på fomen som Malin Fors-böckerna har så förstår du vad jag menar. De liknar andra deckare, men ändå inte.

– Jag hittar alltid nya utgångspunkter för berättelsernna och berättelsen om Malin. Och jag tror och hoppas min konstnärliga skicklighet hela tiden blir bättre. Den har blivit det av arbetet med Markus och det tar jag naturligtvis med mig i skrivandet om Malin, berättar Mons.

Jag funderar. Jag läser förmodligen fler deckare än de flesta och är rimligtvis rätt deckarskadad. Det mesta jag läser i genren är utländskt (det finns undantag) och anledningen är enkel. Jag tycker att mycket, alldeles för mycket, av den svenska deckarfloran är likriktad och inte speciellt kreativ. Jag vill ventilera denna frågan med Mons, som visar sig ha starka åsikter om den svenska deckarkartan som den ser ut just nu:
– Jag tycker tyvärr det mesta som skrivs idag är skit, konstaterar han. Det kan låta hårt, men han förklarar vidare.

– När jag pratar konst och skrivande med kollegor blir jag ofta mörkrädd över den låga konstnärliga medvetenheten och metodiken. Det syns tyvärr i de producerade verken, som är undermåliga. Ingen verkshöjd som motiverar något upphovsrättskydd där inte.

Mons Kallentoft säger att de bästa svenska deckarna skrivs av författare som skulle kunna skriva mästerverk i vilken genre som helst – ett resonemang som triggar en minnesklocka från en tidigare intervju jag gjort, med Lee Child. Child uttryckte sig i princip ordagrant likadant. Kallentoft utvecklar sina tankar kring den svenska deckarutgivningen:
– Det är ett utmärkande drag just nu, de oerhörda skiftningarna i kvalitet och angreppsätt. Det mesta är smetigt, slafsigt och kletigt. Men de lysande undantagen finns! Tack och lov finns det även deckarförfattare i det här landet med god smak, konstaterar Kallentoft.

Vad läser du själv, kan du ge något tips?
– Jag läser en del svenska deckare och vill rekomendera Det nittonde Fabegéägget av Claes Ericsson. En spännande välskriven initierad thriller. Annars läser jag mest amerikansk och engelsk litteratur. Jag kan rekommendera The Yellow birds av Kevin Powers. En grymt bra roman om Irakkriget.

När det gäller att skriva säger Mons att han egentligen kan skriva var som helst – att han inte har några specifika krav förutom ett enda: att det inte får vara stökigt runtomkring. Han säger att man blir en bättre människa av att syssla med det som känns viktigt för en själv, vilket förklarar att han själv ägnar stora delar av sitt liv åt att skriva, resa, äta och umgås med sin familj. Och han slår snabbt sönder myten om att författarlivet är något glamouröst.
– Det finns inget glamoröst eller enkelt över själva skapandeprocessen. det är arbete, arbete och mer arbete. Och i detta krassa konstaterande ligger också hans tips till den som själv vill bli framgångsrik författare:

– Jag har tre råd: Skriv, skriv och skriv. Öka din medvetenhet och ställ dig själv frågan: Varför i hela helvete skulle någon vilja läsa det här? I författarbranschen sållas agnarna från vetet i sittfläsket. Få har disciplinen, tålamodet och orken.

Foto på Mons Kallentoft: Thron Ullberg

Söndagsintervjun: Johanna Mo

”Jag vill dras med av en bra deckare. Förut läste jag deckare för att slappna av, för att ryckas med på det där sättet som jag gjorde när jag var yngre. Fast det har jag ju förstört nu genom att börja skriva deckare själv.”

Orden tillhör Johanna Mo. Bakom orden ligger det faktum att Mo just nu är aktuell med sin andra kriminalroman, Vänd om och var stilla, en berättelse om död, besatthet, utanförskap och sorg. Boken cirkulerar kring två mord – och utredningen av dessa. I centrum av utredningarna står kriminalkommissarie Helena Mobacke. Hennes jobb är långt ifrån enkelt. Kring henne, inuti henne, är det sorg, ångest och konflikter.

Foto Sofia RunarsdotterMobacke är en allt annat än bekymmersfri person med mycket i sitt bagage. Hennes son rycktes från livet – såren kommer aldrig att läka. Hennes privatliv är kaotiskt. Det finns en osäkerhet, panik, som lurar under ytan. Väntar på att komma fram. Vreden och sorgen bubblar fram i stötar – och leder till nyfikenhet hos läsaren.

Mobackes förflutna är minst sagt sårigt. Är det svårt som författare att veta exakt hur mycket av det mörka du ska portionera ut?
– Ja, det är svårt, och hur man än gör vill vissa ha mer och andra vill ha mindre av det. För mig är hennes förflutna lite av elefanten i rummet. Jag vill visa hur extremt påverkad hon är av det, utan att säga för mycket om det. I alla fall inte än.

Hur mycket av Mobackes framtid vet du redan nu – har du allting klart för dig redan på förhand?
– Jag vet de stora dragen i hennes utveckling, men detaljerna i den får växa fram i själva arbetet med böckerna, konstaterar Johanna Mo.

När man läser Vänd om och var stilla fastnar vissa saker direkt. Som till exempel det faktum att flera av karaktärerna är ganska otrevliga. Som läsare är just karaktärsbyggandet viktigt för bibehållet intresse, och Mo håller med. Hon förklarar:
– Karaktärerna är väldigt viktiga för mig, att hitta något i dem som jag vill skriva om. Det kan vara otrevlighet, eller att de brottas med ett specifikt problem. Genomgoda och nöjda människor skulle nog vara rätt tråkigt att skriva om.

Handlingen är förlagd till Söderort i Stockholm, med förorter som Högdalen och Älvsjö. Och just den geografiska förankringen i olika områden är något som Johanna Mo gärna lägger fokus på. Hon har själv mestadels bott i olika förorter i Söderort och säger att det därför kändes naturligt att skriva om händelser just där. Men det finns också något annat som driver henne.
– Jag är intresserad av förorten som plats och fenomen. Min mamma bodde i Skärholmen och vi åkte och hälsade på morföräldrarna där varje år. Jag tyckte det var otroligt spännande att få komma till det höga huset, att gå ner till torget och alla intryck där. Det var något helt annat än villaförorten utanför Kalmar.

– Jag vänder mig verkligen mot bilden av förorten som något i sig problematiskt och farligt. Det går naturligtvis alldeles utmärkt att bo och leva i en förort. Dessutom tycker jag inte att människor ska begränsas till var de råkar bo.

vand-om-och-var-stillaMed två delar publicerade i serien om Helena Mobacke (första boken var Döden tänkte jag mig så) är frågan vad som komma skall. Många författare ser långa serier framför sig, andra vill begränsa antalet böcker. För Johanna Mo är det inte riktigt bestämt än – även om hon har tydliga tankar kring det hon skriver.
– För mig finns ingen ultimat längd på en bokserie. Jag har ända från början tänkt mig fyra böcker. Dels för att jag ville skildra fyra stadier i en sorgeprocess. Dels för att jag ville att de fyra poliserna utöver Helena Mobacke skulle få varsin bok. Jag lockades av att låta karaktärer och ämnen växa fram över flera böcker. Det kan bli fler än fyra, det vet jag inte än.

Utöver sitt skrivande upptar texter – och arbetet med dem – en stor och central del i hennes liv. Med en bakgrund både som redaktör, översättare och lektör är det klart att man undrar:

Känner du aldrig att du hatar böcker – att det blir för mycket?
– Nej, aldrig. Jag kan tröttna på enskilda böcker, men då slutar jag bara läsa dem. Om jag nu inte jobbar med dem och måste ta mig igenom dem av det skälet, konstaterar hon.

Men om du tappar den kreativa känslan, hur gör du för att få tillbaka den?
– Jag surar ett tag, men sedan smyger den sig liksom på igen. Den där viljan att berätta.

Var och hur skapar du egentligen mest och bäst?
– Jag skapar mest och bäst när jag får arbeta sammanhängande. Eftersom jag är ganska långt ifrån att försörja mig på mitt skrivande försöker jag lösa det så att jag jobbar mycket med annat i perioder och sen unnar mig perioder då jag skriver mer. Tiden på dygnet spelar inte så stor roll.

Vänd om och var stilla är Johanna Mos fjärde publicerade bok – de två första (Får i mig mer liv än jag är van vid och Precis så illa är det) är böcker i en annan genre än kriminalromanen. Så hur skiljer sig hennes skrivande nu från skrivandet då – om alls?
– Jag skrev väldigt ostrukturerat förut. Hade vaga idéer om personer och teman och sen körde jag. Blev väldigt trevande, och krävdes extremt många omskrivningar. Särskilt mycket har det annars inte skilt sig, men jag har haft lite lättare att hitta formen för berättelsen den här gången, framför allt de delar av den som är genrespecifika.

Du läser onekligen mycket böcker. Om vi ser på deckargenren – vad är egentligen det vanligaste och största misstaget författare eller aspirerande författare gör när de skriver en bok?
– Det är egentligen samma misstag som gäller för allt berättande. Att för mycket skrivs ut.

Om du ska rekommendera tre deckare som folk måste läsa… vilka blir det, och varför?
Misterioso av Arne Dahl. För att det är den första i hans A-serie. Jag tycker han är extremt komplett som deckarförfattare. Han har full kontroll över sin text, både över intrigen och språket.

Skuld av Karin Alvtegen. Jag gillar hur hon väljer ett stort och allmängiltigt ämne och sen utforskar det.

Midvinterblod av Mons Kallentoft. Jag tycker han skriver spännande, men framför allt att han har lyckats hitta en egen ton.

Till sist. Avsluta följande meningar!
Jag heter Johanna Mo och jag…
är författare. Jag övar på att kalla mig det.

Den bästa TV-serien jag vet är… Homeland.

Ett bra bokmord är… mångbottnat.

Jag är rädd för… tunnelbanan.

Jag skriver deckare för att… jag vill.

Foto på Johanna Mo: Sofia Runarsdotter