Etikettarkiv: Modernista

Recension: Ian Rankin – Katt och råtta

En död missbrukare och ett pentagram. Levande ljus och någon som återvänder för att skicka en hälsning till den döde – Katt och råtta är ännu ett fall för John Rebus.

katt-och-rattaNär pundare dör i Edinburgh brukar det inte bli någon större grej av det. Men när de hittas döda, omgärdade av nedbrunna stearinljus med ett pentagram målat på väggen? Då väcker det åtminstone John Rebus intresse. Härjar det djävulsdyrkare i staden?

När Rebus kort efter att kroppen påträffats kontaktas av en kvinna som uppges vara den dödes flickvän blir frågetecknen allt fler, kvinnan säger att hennes pojkvän varnat henne – sagt åt henne att fly; att någon skulle döda honom. Men vem? Varför?

Utredningen svänger åt olika håll i Edinburghs samhällsstruktur: från pojkar som säljer sina kroppar på gatan, till korrupta affärsmän och dunkla affärsverksamheter med dolda agendor. Vem kan han egentligen lita på?

Katt och råtta (publicerad för första gången på engelska 1991) är den andra boken om John Rebus; den har tidigare inte översatts till svenska men är nu en del i Modernistas satsning på Ian Rankins tidiga böcker.

Boken är rappt skriven, en tilltalande och lättflytande kriminalroman som passar bra för helgläsning eller till semestern. För oss som läst alla ”senare” Rebus-deckare men missat de första är det intressant att få en tillbakablick till hur den envise, egensinnige och cyniske Rebus utvecklats.

Däremot föredrar jag att läsa de senare böckerna, rent kvalitetsmässigt, eftersom det finns en större tyngd i karaktären då. I de första böckerna håller Rankin fortfarande på att lära känna sin karaktär.

Köp boken hos Adlibris.

Läs min recension av första Rebus-boken, Knutar och kors.

Recension: Peter May – Lewismannen

”Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.”

Ett lik i en torvmosse. Karga öar utanför Skottlands kust. Döden, öden, hemligheter och en frisk västlig vind. Den döda zonen har läst Lewismannen av Peter May.

Den första boken i Peter May’s Lewistrilogi Svarthuset – var mer eller mindre fenomenal (förutom ett rätt sumpigt slut). Förväntningarna var därför uppblåsta när jag tog mig an del två, Lewismannen.

lewismannenSå vad handlar boken om?
Liket av en ung man hittas i en torvmosse. Så långt allt gott. Problemen börjar när man inser att kroppen legat där sedan femtiotalet. Rätt länge. Att identifiera den döde mannen visar sig bli ett svårt uppdrag, men så småningom får man en DNA-matchning mot en person från trakten som kan vara ett syskon eller en släkting.

Problemet? Mannen som DNA-matchats med offret är åldrad och dement. Och ingen i bygden har någonsin hört talas om att han haft några syskon.

Fin Macleod, tidigare poliskommissarie, har flyttat hem till öarna igen för att restaurera föräldrarnas hus. Eftersom han själv har en koppling till den DNA-matchade mannen (mannens dotter är hans livs stora kärlek) drar han igång en egen utredning. Det är dock inte problemfritt att börja rota i människors förflutna, och att lägga pusslet visar sig bli både svårt och livsfarligt.

First thing first.
Jävlar vad det blåser!

Som regel är jag skeptisk till böcker som innehåller ständigt återkommande miljöbeskrivningar. Alltså borde jag avsky Lewismannen. Men icke. För om det finns några böcker där miljön tillför en dimension till berättelsen så är det just Peter May’s Lewistrilogi: Det är vindpinat och härjat, vackert och ödsligt. Naturens krafter bestämmer, genomsyrar hela boken.

Till detta kommer det faktum att Peter May är vass på att mejsla fram en berättelse. En stor del av bokens handling utspelar sig i en dement människas hjärna. Det är ett riskabelt drag, men funkar bra. Mina tankar dras till Belinda Bauer’s eminenta Betraktaren, som bär samma drag.

Spänningsmässigt är Lewismannen ingen kioskvältare.
Den spänning som finns har mestadels tyngdpunkten på historiska händelser. Men det är välgjort och blir därför både relevant och medryckande. Jag läste att Lotta Olsson i DN tyckte att Lewismannen var bättre än föregångaren, Svarthuset. Där håller jag inte riktigt med. I mina ögon var Svarthuset i princip en fulländad bok (nå, förutom slutet). Lewismannen är förvisso väldigt bra, men jag blir inte lika euforisk denna gången.

Med detta sagt kan konstateras: Peter May är en författare som behärskar sin genre. Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.

Recension: Derek Raymond – Jag var Dora Suarez

Det är den fjärde och sista delen i Derek Raymonds hårdföra och mörka Factory-serie. Jag var Dora Suarez (1990) anses av många, däribland Raymond själv, vara den bästa boken i ett författarskap som sägs ha skapat Brittisk Noir.

”Detta är helt sinnessjukt.”
Ja, precis så tänker jag efter trettio sidor.

Att slungas rakt in i det helvete som Derek Raymond (1931-1994) beskriver i Jag var Dora Suarez är inte helt lätt för nerverna. En våldsam – nej, makaber – inledning utgör fonden för den berättelse som vecklas fram; en polisutredning kring ett blodstänkande dubbelmord på två kvinnor och ett närskott i ansiktet på en beryktad nattklubbsägare.

Därefter? Förhör, förolämpningar och illa dolda hot.

jag-var-dora-suarezEn sak står klar direkt:
Den som inte har en fallenhet för de grafiska, våldsamma och ohämmat mörka berättelserna göre sig icke besvär.

Måttstock och jämförelse?
Tänk American Psycho men mer koncentrerad.

Derek Raymond bereder ingen väg för kompromisser och halvfigurer. Det är svart eller vitt – mestadels svart. Det är rakt igenom skoningslöst och psykotiskt. För den som vill utforska hjärnans mörkare sidor är det fascinerande läsning. För den som råkar tro att det är en ordinär men kanske lite hårdkokt kriminalroman… är det nog en mardröm.

Själv tycker jag att det är rätt så briljant. Men vad är det då som är så briljant? Jag vill nämna tre saker.
Den nästan parodiskt egensinnige och uppkäftige poliskommissarie som leder utredningen.
Det kompletta mörker som genomsyrar boken.
De kulsprutesnabba replikerna.

Jag var Dora Suarez liknar inte mycket annat jag läst och jag förstår var författare som David Peace delvis hämtat sin inspiration från.

Recension: Belinda Bauer – Livets och dödens villkor

Relationer i sönderfall, traumatiska upplevelser och väldigt ond, väldigt bråd död. Belinda Bauers senaste kriminalroman, Livets och dödens villkor, innehåller det mesta – men det blir aldrig för mycket.

Låt oss först konstatera att Svenska Deckarakademin nominerade boken i kategorin Bästa översatta kriminalroman 2014. Alright, jag bryr mig egentligen inte, det är inte utmärkelser och nomineringar som styr min läsning – men okej, det var en fingervisning.

livets-och-dodens-villkorJag upptäckte inte Belinda Bauer förrän efter hennes senaste bok, Betraktaren, som jag utnämnde till en av 2013 års bästa kriminalromaner; en fantastiskt skickligt skildrad psykologisk spänningsroman. Jag bestämde mig för att intervjua henne, och låt oss konstatera att hon hade väldigt mycket att säga. Det stod klart – bortom alla tvivel – att hon är en kvinna som har många berättelser i sin skalle. Och ett hysteriskt behov av att få ner dem på papper.

Så till Livets och dödens villkor. I sydvästra England går en psykopat lös. En man som tvingar unga kvinnor att klä av sig och ringa hem till sina mammor och ta farväl. Osympatiskt? Jo, det kan man säga. Det dröjer inte innan första dödsoffret skördas; hela bygden blir vaksam och många är de som engagerar sig i jakten.

Ruby Trick är tio år gammal och mobbad. Hennes föräldrar är trötta på varandra, bråkar jämt. Hennes pappa är arbetslös och misstänker att mamman träffar någon annan. Ruby börjar följa med pappan på nattliga bilfärder för det medborgargarde som bildas i byn för att skydda dess invånare. Mamman vet inget.

Och mördaren verkar ha slipat sin teknik i jakten efter nästa offer.

Berättelsen om Ruby Trick, hennes familj och den man som terroriserar omgivningarna är stark och vältecknad. Belinda Bauer visar återigen upp sin styrka i att mejsla fram personporträtt, med sin knivskarpa förmåga att sätta fingret precis där det gör som mest ont. Livets och dödens villkor är en mycket sorglig berättelse, men jag slås flera gånger av att det mitt i all svärta också är en vacker berättelse om livet. Och ja, om döden.

Som kriminalroman sett är det ett gediget hantverk. Spännande, drivet, angeläget. Men det som främst skiljer Belinda Bauer från många av sina kollegor är just förmågan att lyfta fram det som gör oss människor speciella och presentera trovärdiga karaktärer som inte bara passar in i berättelsen – utan även lyfter den till helt andra höjder än den annars skulle ha nått.

Så jag säger som såhär: har ni inte upptäckt Belinda Bauer ännu? Det är dags nu.

Köp boken hos Adlibris.

Läs Den döda zonens intervju med Belinda Bauer.

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.

Julintervjun 7: Sharon Bolton

Sharon Bolton är ett namn som blir allt mer bekant för svenska spänningsläsare. Hennes böcker är ofta mörka och otäcka och eftersom mörkret går väl tillsammans med den mörka vintern har Den döda zonen gjort en julintervju med henne.

Priser, nomineringar, kritikerberöm, skrämda läsare. Livet kunde säkert vara värre för Sharon Bolton, som nyligen belönades med CWA Dagger in The Library för sitt författarskap. Hon erkänner utan omsvep att det är viktigt att få beröm, nomineringar eller utmärkelser – eftersom man i det ensamma författaryrket sällan är tvärsäker på att det man själv skrivit verkligen håller.
– Vi författare arbetar så mycket i isolering. De flesta av oss skriver en bok om året och har egentligen ingen aning om huruvida det vi skriver är bra eller inte… och när vi sedan skickar in till förlag är vi mer eller mindre övertygade om att det inte är det.

– Så visst är det en skön bekräftelse när människor som vet vad de pratar om läser det vi skriver och säger att ”hey, det här är inte bara bra… vi nominerar det till ett stort pris!”

Sharon BoltonDN:s Lotta Olsson har kallat henne för beroendeframkallande, vilket är ett betyg så gott som något. Första gången jag själv hörde talas om henne var när min vän Karin, som är medveten om min fallenhet för mörka berättelser, beskrev hennes böcker Livrädd och Odödlig som oerhört otäcka.

Sharon Bolton säger själv att det mörka och otäcka i hennes böcker är en produkt av hennes egna livliga fantasi och rädsla. Men hon nämner också flera inspirationer. Författare som på olika sätt påverkat sättet hon skriver på, eller vad hon skriver.
– Stephen King hade ett enormt inflytande på mig när jag växte upp. Precis som Dean Koontz. Sedan älskar jag hederliga gamla spökhistorier, som t.ex. det MR James skrev. En annan favorit var de skrämmande mysterierna som Wilkie Collins målade upp.

Boken är faktiskt den bästa julklappen, men vilka författarskap tycker du man ska styra in folk på?
– Två av mina favoritförfattare i spänningsgenren är Gillian Flynn och Belinda Bauer. De två skulle nog vara mina första val. Belindas andra bok Darkside (Skuggsida, min anm.) är väldigt vintrig och har väldigt fina beskrivningar av snö. Terry Hayes I am Pilgrim eller de historiska kriminalromanerna av Ariana Franklin är andra bra tips. Kan man få tag i signerade exemplar av böckerna är det ju ännu bättre.

Hårt arbete både för Sharon och hennes make innebär en ganska lugn jul. Men en del firande blir det såklart ändå.
– Vi bor i en rätt social by, det kommer att vara flera olika festligheter över helgerna och sen ska vi spendera några dagar i Cheddar Gorge i sydvästra England. Visst, det är en researchresa för mig, men det är också en vacker del av landet som jag knappt känner till. Jag ser verkligen fram emot det!

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbHur tycker du annars att deckaråret 2014 varit?
– Jag tror att det anses vara ett bra år. De gamla vanliga har skrivit bra deckare och thrillers, men det har också dykt upp en del starka debuter och injektioner av nytt och annorlunda. Lauren Beukes’s Broken Monsters var provocerande och jag tyckte också verkligen om Tom Rob Smiths The Farm (Gården, min anm.), som utspelar sig i Sverige.

Så förutom att skrämma skiten ur folk, vad krävs av en bra spänningsroman?
– Den måste vara komplett. Och med det menar jag att det inte ska finnas några lösa trådar utan ett tillfredsställande slut som berättigar alla eventuella krängningar och svängar som ägt rum tidigare i boken.

– Det värsta brott en spänningsförfattare kan begå är att bygga upp förväntningarna för ett härligt skruvat och oväntat slut och sedan göra läsaren besviken.

Vi som läser spänning ser allt mer av Bolton här i Sverige; hon har bland annat nominerats som årets bästa utländska deckare av Svenska Deckarakademin. Recensionerna är överlag goda och hennes rykte växer sig allt starkare. Något som gläder henne.
– Ni har en stark tradition av deckare och kriminalromaner i Sverige, med några verkligen exceptionella författare. Så att över huvud taget få något beröm i Sverige känns väldigt bra. Mina svenska läsare verkar otroligt intelligenta och charmiga!

Finns det någon svensk spänning du hört extra gott om?
– Jag längtar verkligen efter att få läsa Tove Alsterdal. Jag har träffat henne ett par gånger och vet att hon vinner priser, men hon har inte publicerats på engelska ännu. Jag hoppas att det händer under 2015!

För Sharon väntar som vanligt en ny bok under nästa år. Hon berättar att den kommande boken, Little Black Lies, är en stand-alone som utspelar sig på Falklandsöarna, där tre vänners liv slits sönder av en tragedi. Kort efter att berättelsen tar sin början försvinner ett litet barn och antas mördat. Samtliga av de tre vännerna erkänner att de mördat barnet; två av dem ljuger uppenbarligen. Men vem och varför?

Återstår att se, alltså.

Foto på Sharon Bolton: Michael Webberley

Läsning, skrivande och intervju med Caroline Eriksson på gång

Har varit lite av ett vakuum den senaste veckan, men inte på grund av inaktivitet. Inom ett par dagar kommer ni kunna läsa en intervju med Caroline Eriksson, aktuell med Inga gudar jämte mig. I intervjun pratar vi om vad ondska egentligen är. Så håll ögonen öppna!

Givetvis läser jag flera böcker samtidigt. Gillian Flynn’s Sharp Objects är en av böckerna jag läser, Chelsea Cain’s One Kick en annan och Eva Dolan’s Lång väg hem en tredje. Dessutom har jag börjat läsa Buthler & Öhrlunds senaste, Erövraren.

Vad gäller mitt eget skrivande är det i rådande stund redigering som gäller. Men snart är det absolut färdigt, och då väntar jag med spänning på vad som ska hända. Dessutom har jag flera idéer i skallen; det råder sannerligen inte brist på saker att sätta ord på.

Alltså. Mycket är att vänta. Vi hörs snart.