Etikettarkiv: Minotaur

Helgon eller syndare – Rankin fortsatt bra

Ian Rankin är en av mina favoriter, det är ingen hemlighet. Men liksom så många andra författare inom deckargenren, fastnar han lite vid samma karaktärer.

helgon-eller-syndareNyligen släpptes hans senaste bok, Helgon eller syndare, på Forum (Minotaur är ju tyvärr avpolletterat). En bok som jag läste på engelska när den kom ut.

Min recension av Saints of the Shadow Bible hittar ni här.

Kortfattat kan konstateras att Ian Rankin, trots alla böcker om John Rebus, inte verkar trött. Nej, Helgon eller syndare är bra läsning; mycket går dock att tillskriva det faktum att Malcolm Fox också spelar en stor roll i boken – och dynamiken mellan Fox och Rebus är väldigt intressant.

Så, ett lästips, som alltid. Rankin levererar.

Mellandagsintervjun: Simon Beckett

Karaktärerna och de dödliga detaljerna; två av de starkaste kännetecknen i Simon Becketts framgångsrika författarskap. När 2014 går mot sitt slut passar Den döda zonen på att intervjua Beckett, just nu aktuell med den lika psykologiska som välskrivna thrillern Gården.

Simon Beckett är född, uppvuxen och bosatt i Sheffield, England; en stad som – enligt Simon själv – är ”mycket grönare än vad folk tror”. Hans böcker utspelar sig dock på andra platser, i strävan att förhålla sig objektivt till miljöerna där historierna utspelar sig.

beckettHans bakgrund är spretig. Efter sina universitetsstudier arbetade han under en tid med fastighetsförvaltning innan livet tog honom till Spanien, där han arbetade som lärare i Engelska. Efter vistelsen i Spanien försökte han att livnära sig som musiker, innan pennan tog över. Journalistiken blev hans hem.

Sitt stora genombrott fick han med sina kriminalromaner med rättsantropologen David Hunter i huvudrollen. Den senaste boken, Gården (Stone Bruises, min anm.) är dock en så kallad standalone-thriller och faller utanför serien om Hunter.

Hur kom du på idén att skriva Gården?
– Jag fick faktiskt idén till boken redan innan jag skrev min första Hunter-deckare, Dödens kemi (Chemistry of Death). Jag försökte mig på att skriva den i flera omgångar, men det var alltid något som inte riktigt funkade så det slutade alltid med att jag lade den åt sidan.

Fram till nu, det vill säga?
– Ja, jag hade inte tänkt skriva den nu heller, egentligen, utan det bara blev så när jag satt och researchade för en ny Hunter-deckare. Jag kom på mig själv med att börja tänka på berättelsen igen, och det var lite motvilligt som jag började skriva på den.

Hur menar du?
– Egentligen förväntade ju folk sig att jag skulle skriva en ny bok om Hunter, så det var svårt. Fast allt eftersom att idéerna och tankarna föll på plats blev det omöjligt att motstå. Så jag tog en paus från min serie – och jag tror att det har varit helt rätt beslut.

gardenSimon Beckett erkänner att det kändes skönt och befriande att kunna skriva något som inte krävde så mycket research som hans Hunter-serie gör. Däremot är han osäker på om det är lättare eller svårare att skriva i en serie eller att skriva en fristående bok.
– Det har ju sina fördelar och nackdelar. Men visst var det skönt att skriva en bok som jag haft i skallen under så lång tid. Jag behövde inte skapa en helt ny story eller nya karaktärer, eftersom jag utvecklat det under längre tid.

– Men. Å andra sidan. Att hitta och ersätta passager som inte fungerar i en äldre berättelse är knappast lätt heller, konstaterar Beckett.

Det har annars varit ett ganska hektiskt år för honom. En knäskada har hållit honom hemma, men det är med glädje han sett Gården nå bokhandeln och läsarna. Mottagandet har varit gott. Jag frågar hur han förhåller sig till kritik, såväl negativ som positiv.
– Jag gillar såklart positiv kritik bättre än negativ. Och tacksamt nog har Gården fått mestadels god kritik. Men jag försöker ändå att hålla mig lite på avstånd från kritiken, även om den är bra. I slutändan är en recension bara en persons upplevelse och uppfattning av boken. Det är inte hälsosamt att bli allt för besatt av kritik.

Vilka är de vanligaste frågorna du brukar få när du träffar läsare?
– Den vanligaste frågan är när nästa David Hunter-bok kommer ut. Många är också nyfikna på om det kommer att bli någon TV-serie av böckerna. Jag brukar svara att jag skriver så fort jag bara kan – och att det funnits en hel del intresse från TV, men inget konkret ännu.

Jag skulle vilja fråga om du håller på United eller Wednesday (stadens två stora fotbollslag)?
– United, tyvärr. Med tanke på hur de presterat den sista tiden…

Han har aldrig sett sig själv som en utpräglad kriminalförfattare, säger han. Istället skyller han på sin fantasi, som gärna funderar på de mörkare aspekterna av livet. När det gäller sin egen läsning började han inte läsa kriminalromaner förrän i tjugoårsåldern, då han fick Raymond Chandler rekommenderad. Om han själv ska rekommendera något för att få in en läsare på spänningsbanan är det en thriller han nämner:
– Thomas Harris’s När lammen tystnar. Det var länge sedan jag själv läste den, men den är både intelligent, spännande och oförutsägbar. Allt jag letar efter hos en bok!

Foto på Simon Beckett: Hilary Beckett

Revolutionens barn – Peter Robinson

Jag brukar ju lektörsläsa åt ett par förlag, närmare bestämt Minotaur och Forum. Nu hade jag faktiskt missat att en av de senaste böckerna jag lektörsläste kommit ut på svenska. Det handlar om Peter Robinsons senaste, Revolutionens barn.

Egentligen har jag aldrig varit någon större fan av Robinson, även om jag lärt mig att uppskatta hans detaljerade berättarstil. Som bekant har jag en fallenhet för betydligt mörkare och blodigare berättelser, men undantag finns alltid.

För er som gillar kriminalromaner av det klassiskt brittiska stuket är boken ett säkert köp.

Köp boken hos Adlibris.

Min personliga recension av boken återfinns här.

Kära återseenden och förhandsläsning

Jag läste ut manuset som jag skrev om i mitt förra blogginlägg; en brittisk deckare som med allra största sannolikhet kommer att bli utgiven. Mer om det vid senare tillfälle.

the-calling-of-the-graveIgår började jag läsa The Calling of the Grave av Simon Beckett. Beckett är en av mina favoritförfattare i den brittiska deckargenren, men jag har inte läst något av honom på ett par år. Beckett’s huvudkaraktär är doktor David Hunter, som är expert på att analysera kvarlevor. Beckett, som skrivit tre böcker före The Calling of the Grave, är just nu aktuell med en stand-alone: Stone Bruises. Det lutar alltså åt att det kommer att bli lite Beckett-läsning framöver.

Böckerna om Hunter är alltid välskrivna och spännande; de funkade dock aldrig riktigt i Sverige (Minotaur gav ut två stycken) eftersom det är oerhört svårt för utländsk spänning att etsa sig fast på svenska marknaden om det inte är ohyggligt bra.

Efter läsningen av The Calling of the Grave har jag ett par andra böcker på lut. Bland dessa är en förhandsläsning av en thriller som utkommer i sommar. Det ska bli spännande att läsa; det känns som att thrillergenren har vuxit på sistone. Både i Sverige och utomlands. Många nya, duktiga, thrillerförfattare dyker upp och uppvisar precis det driv som krävs i genren.

Jag diskuterade förresten ett par thrillers häromdagen med en vän. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att faktiskt tipsa om Andreas Normans En rasande eld – som efter lite trevande och akademiska första 50-60 sidor verkligen tar fart och blir en thriller av högsta klass (se min recension här).

Bortom bokklyschorna del 1

När man har arbetat med böcker i några år har man sett det mesta när det kommer till bokpresentationer. Jag lever i symbios med bokpresentationerna; det råder någon slags hatkärlek mellan oss. Mest kärlek, i ärlighetens namn. Bokpresentationerna är mitt verktyg. Min uppgift är att ta fram det centrala, intressanta eller konkreta ur en lång text och göra den kort. Jag upphör inte att fascineras av dessa presentationer, även om de väldigt sällan överraskar mig.

En viktig del i mitt arbete är att berätta om böcker i väldigt kortfattad text. För att kunna korta ner längre texter behöver man hållpunkter. Något att gripa tag i, luta sig mot. När man arbetar med böcker som man i många fall inte själv läst är sagan (boktexten, min anm.) allt man har. Det gäller att läsa, läsa, fundera och sedan svara på frågan: Hur ska jag sälja in denna boken till en potentiell kund? Vad är det intressanta, vad är det viktigaste att förmedla?

Noterbart viktig talang: Förmågan att mynta klichéartade uttryck.

Här kommer därför en liten lathund, eller guide, till vad som egentligen menas med ett antal uttryck i bokpresentationer, baksidestexter eller framför allt säljtexter. Jag håller mig främst till spänningsgenren, då den är min hemvist och största måltavla för fascination – och för att jag själv svänger mig med massor av dessa härliga uttryck på en daglig basis.

1. ”XX är en tät berättelse om…”

En tät berättelse är naturligtvis inte en berättelse om en ubåt eller om pengar. En tät berättelse är en text som är motsatsen till spretig. En tät berättelse innehåller väl genomarbetad text, ofta framknådad av utmärkta redaktörer. En tät berättelse är också något som håller ditt intresse uppe, som inte tillåter ditt fokus att vandra åt olika håll. En tät berättelse är ofta spännande att läsa och ger ett solitt intryck – det är bra grejor, helt enkelt.

Exempel: Gone Girl av Gillian Flynn

2. ”XX är en pusseldeckare …”

Nej, det är inte en deckare om att lägga pussel. En pusseldeckare är en klassisk utredningsdeckare. Ett brott begås, någon utreder det. Det är förhör, obduktioner, dörrknackning, alibin. Visualisera ett stort pussel utspritt på ett bord; varje pusselbit är en ledtråd som leder fram till gåtans/brottets lösning. Det är väldigt centralt att det finns någon med nån slags polistitel inblandad i boken, gärna poliskommissarie, polisinspektör eller något liknande.

Exempel: I mörkrets skugga av Peter Robinson

3. ”XX är en tempostark thriller …”

Tänk på Bruce Willis. Tänk på Bourne-filmerna. Tänk på film över huvudtaget. En tempostark thriller är en filmisk berättelse som i vissa fall faktiskt gör sig bättre på, tja, filmduken. Det kan vara en varningsklocka; om man bara kan lyfta fram tempot är det förmodligen något annat som saknas, även om undantag finns.

Dåligt exempel: Det mesta av Robert Ludlum (som ju faktiskt är bättre som Bourne-film)

4. ”XX är en nervkittlande spänningsroman …”

Alright, läser du detta kan det finnas en psykopat i boken – eller åtminstone någon central figur med starka psykopatiska drag. En nervkittlande bok är ofta en thriller eller psykologisk thriller. Det är oklart vilka nerver som kittlas – och hur – men kontentan är att det förmodligen är rätt spännande mellan varven. Ofta får man ett par härliga twists and turns av handlingen på köpet. Boken är ofta kommersiell och vem vet, kanske filmatiseras den snart?

Exempel: Paranoia av Joseph Finder

5. ”… en knivskarp berättelse om …”

Det säger sig själv, något som är knivskarpt innehåller minst ett mord, gärna flera (ej nödvändigtvis med kniv). Just begreppet knivskarp är fantastiskt användbart inom spänningsgenren, men trots det vill man vara ganska restriktiv med användandet av ordet, eftersom det ofta – med rätt – tolkas som något positivt. Så, om man läst boken och gillar den – eller om man har stor anledning att tro att den är rätt okej, då kan man använda knivskarp. Det kan vara frågan om riktigt bra personporträtt, eller bara en, så att säga, ”vass” story.

Exempel: Betraktaren av Belinda Bauer

Det finns massor och åter massor med fler uttryck som man kan läsa i bokpresentationer och säljtexter – varje exempel är fantastiskt på sitt sätt. Räkna med en återkomst till detta ämne framöver.

Intervju med Elly Griffiths

”Det är otroligt kul att mina böcker blivit så populära i Sverige. Ni har ju så många egna deckarförfattare som är skickliga.”

Orden tillhör Elly Griffiths, författare till fem deckare med rättsantropolog Ruth Galloway i huvudrollen. Galloway, en lättomtyckt och egensinnig hjältinna, som även ligger Griffiths själv varmt om hjärtat.

Med fem böcker bakom sig, och fler på väg, har Galloway skaffat sig en speciell plats i sin författares värld.
– Jag kan verkligen säga att jag känner Ruth. En vacker dag dök hon liksom upp, som från ingenstans. Och jag kände direkt att jag visste precis allt om henne. Inför varje bok oroar jag mig lite, tänker att jag kanske inte klarar av att ”göra” Ruth – men hon har alltid varit där när jag behöver henne, konstaterar Elly Griffiths.

Brittiska deckare är väldigt populära här i Sverige. Hur kommer det sig, tror du?
– Jag tror faktiskt att britter och svenskar är ganska lika. Det kan vara en anledning. Vi ger intrycket av att vara reserverade och respektabla på ytan, men under ytan finns det en bubblade känslostorm.

EllygriffithsRuth Galloway jobbar med historien som vapen och forskning som verktyg. Hon kallas in i rättsfall med misstänkt koppling bakåt i tiden. Elly Griffiths själv har ett stort intresse för historia, sägner och legender.

I skrivandet har hon dessutom stöd av sin man, som är arkeolog, samt en kollega till maken, som är rättsarkeolog. Bra kontakter att ha, när man skriver om en huvudperson som Galloway.

Är de extra tuffa mot dig i när de läser dina böcker?
– Andy (maken) och hans kollega har verkligen varit hjälpsamma. Han (Andy) tycker väl att saker och ting går lite väl snabbt i mina böcker. Men det tror jag är ett rätt vanligt problem inom genren. Jag menar, polisundersökningar och utgrävningar tar ju ofta flera år att genomföra, men som författare försöker man få in det inom ett par månaders tidsspann.

Elly har velat bli författare ”så länge hon kan minnas” och skrev sin första bok i elvaårsåldern, en kriminalroman som hette ”Hundens hår”. Hon berättar att skrivandet dock lades åt sidan, eller glömdes bort, under lång tid därefter. Men böcker blev ändå en stor del av hennes liv, även om hon inte skrev.
– Jag jobbade på förlag i många år, och det fick mig nästan att ge upp tanken på att bli författare!

– Jag började som redaktionsassistent på Bookseller Magazine, men gick sedan över till redaktionellt arbete på HarperCollins och jobbade mycket med barn- och ungdomslitteratur, vilket var oerhört kul. Det var faktiskt inte förrän jag var på mammaledighet med mina tvillingar som jag kom på idén igen – jag ville ju bli författare.

Ellys råd till den som själv vill skriva är enkelt: Envishet. Avsluta en bok!
– Det är det första tipset jag kan ge. Du kommer att lära dig mer av att skriva och avsluta en bok än från valfri kurs i kreativt skrivande.

Så vad är din hemlighet. Var hämtar du energi och inspiration ifrån?
– Havet. Jag skulle inte kunna skriva om jag inte var nära havet. Jag går längs kusten varje dag och simmar i havet mycket – det är min ambition att simma året runt men det blir för kallt någon gång i oktober!

Vad är viktigast i en deckare – handling, karaktär eller motiv?
– Karaktär. Om man inte bryr sig om karaktärerna i en bok så är det omöjligt att framkalla spänning. Fast mina egna böcker börjar, trots detta, oftast med miljön. Det var ute på ett fält längs kusten i North Norfolk som jag kom på idén till min första bok, Flickan under jorden.

I Elly Griffiths kriminalromaner finns i princip alltid kopplingar till sägner, mystik och legender. Det har både med intresse och uppväxt att göra. Hon berättar att hon, under uppväxten, lyssnade till sin mors berättelser om nordisk mytologi. Och att hon älskar hur olika legender kan berätta samma historier. Det lär alltså bli fortsatta inslag av det mytiska redan i nästa bok – som utkommer i vår.

Hur resonerar du kring Ruth Galloway, ser du något bortom henne redan nu?
– Jag har fortfarande fler idéer för Ruth. Just nu håller jag på att skriva den sjunde boken och det kommer minst en till efter den.

– Men jag har skrivit en annan bok också, parallellt, som inte handlar om henne. En kriminalroman som utspelar sig på 1950-talet och handlar om en magiker. Jag hoppas att den kommer att publiceras i England under nästa år.

Slutligen, vi närmar oss jul. Vilken bok ska man ge bort i år?
– Jag kommer fortfarande ihåg när mina systrar gav mig Sagan om Ringen när jag var tretton. Jag läste under hela jullovet. Så om du har en bokälskande tonåring – ge dem något att sätta tänderna i! Båda mina barn är till exempel galna i Game of Thrones-böckerna. Det är något visst med en riktigt maffig berättelse.

Foto på Elly Griffiths: Sara Reeve
Köp senaste boken, En orolig grav, hos Adlibris.

Recension: Ian Rankin – Saints of the Shadow Bible

”Rankin skapar bra dynamik mellan Rebus och Fox”

När chefsåklagaren i Skottland vill granska ett gammalt fall är det dåliga nyheter för John Rebus. Rebus har en historia, en tillhörighet sedan trettio år tillbaka. The Saints of the Shadow Bible var en grupp poliser som svor en ed att spela efter sina egna regler. Nu riskerar flera av dem att påverkas starkt av en ny granskning.

saints-of-the-shadow-bibleSamtidigt hittas en ung kvinna medvetslös efter en bilkrasch på en övergiven väg. Kvinnans pojkvän visar sig vara justitieministerns
son. Snart står Rebus med händerna fulla – samtidigt som ingen vill prata.

När Rebus nemesis – Malcolm Fox vid internutredningen – får upp ett spår i fallet blir det skarpt läge. Samtidigt vill Rebus gamla kollegor gärna att han ska leva upp till sina gamla löften. Situationen är allt annat än hållbar. Trycket ökar.

Att väva in Malcolm Fox och John Rebus i samma bok är svårt. Rankin har försökt förut, och inte nått hela vägen. Nu är det nära. Det skapas en bra dynamik, Rebus och Fox relation utvecklas och förändras genom denna bok, de ges båda utrymme att växa. Just samspelet och dynamiken de två emellan är en av bokens största behållningar. Rebus kan sin karaktärsteckning, sin dialog och sin polisjargong. Han går inte på tomgång, vilket är ett gott tecken.

Det är bra driv i storyn, som dock är både komprimerad och komplicerad och boken lider lite av ett svagt slut. Men det är en pigg och inspirerad Rankin vid pennan, och det lovar mer.

Köp boken hos Adlibris