Etikettarkiv: Mickey Haller

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Recension: Michael Connelly – Fallet

”En utmärkt kriminalroman”

Hur gammal är egentligen Harry Bosch?

Ovan är den första frågan som föds i min hjärna när jag slår upp Michael Connellys senast översatta deckare: Fallet (Han är väl strax över sextio, antar jag).

Connelly är en av de stora deckarförfattarna, hans produktion 9113045202– gedigen, kvalitén – nästan uteslutande hög. För några år sedan hade han en svacka, men han fick en kick när han drog igång med ”nya” karaktären Mickey Haller i I lagens limo, Inspirationen har spillt över till böckerna om Bosch. Men man kan tycka lite vad man vill om att Connelly binder samman Bosch och Haller, fast det är en helt annan historia.

Fallet, så (på engelska The Drop).

En politikers son dör – faller från en hotellbalkong. Mord? Självmord? Mycket pekar på det senare. Bosch får fallet, trots att politikern i fråga har ett horn i sidan till just Bosch, som är måttligt intresserad. Samtidigt brottas Bosch med ett äldre fall, där DNA-prover visar att en dömd våldtäktsman förmodligen är oskyldig. Det är fullt upp, och pressen ökar från alla håll. Tempot drivs sakta men säkert upp, och utredningarna bränner till allt mer.

Låter det som en standardmässig Harry Bosch-deckare? Korrekt; här döljer sig inget nytt koncept, recept, innovativt tänk. Det är Los Angeles, det är the Valley, det är korruption, ärrade brottslingar och utredningar som måste gås igenom noggrant. Det är trovärdigt, som alltid.

Man kan som regel klassa Michael Connellys böcker på tre betygsnivårer: Riktigt bra, bra och halvhyfsat. Fallet hamnar någonstans mellan de två första. Connelly känns fortfarande hungrig, det ges fortfarande nya bilder av Harry Bosch, nya insikter i hans personlighet. Och som alltid är polisarbetet klanderfritt utan att för den skull vara långtråkigt. En utmärkt kriminalroman.