Etikettarkiv: Michael Connelly

Serie eller standalone?

Intressant fråga hos Annika, kring vilken läsning som föredras: stand-alones eller böcker som är en del i en serie. Eftersom jag läser väldigt många deckare känns det som att nästan allting är i serie (ty det verkar ha blivit en förutsättning för att bli utgiven som deckarförfattare).

Men jag är inte förtjust. Så jag vet inte.

Trots att det bästa jag läst de senaste åren är just en serie (Yorkshirekvartetten, ska sluta tjata om den). Trots att jag älskar Michael Connellys deckare med Harry Bosch i huvudrollen. Den enkla anledningen till att jag är ickeförtjust är, som jag skrivit tidigare, att de flesta författare inte nöjer sig med 2,3 eller 4 böcker med samma karaktärer. Nej, det skrivs ju ofta 11,12,13, och så vidare. Tröttsamt och fantasilöst.

För ja, jag älskar Harry Bosch. Men nej, jag skulle inte sörja om Michael Connelly dumpade honom och faktiskt förnyade sig (nu säger ni: men Mickey Haller då?).

Mitt svar: Jag läser helst serier. Men i så fall max fyra delar, inte mer. Och bara när det gäller deckare, för annars föredrar jag stand-alones.

När blir en bokserie för lång?

Jag har läst fjorton Jack Reacher-thrillers, tio Harry Bosch-deckare, fem böcker med John Rebus i huvudrollen. Deckargenren är den mest förlåtande genren när det kommer till serier med samma huvudperson; visst förekommer det även i andra genrer, men just deckare och thrillers står i särklass. Så var går gränsen – när blir en bokserie för lång?

För några år sedan hade jag förmånen att intervjua Lee Child, mannen bakom Jack Reacher. Jag frågade:  Hur många böcker Reacherböcker blir det? Svaret jag fick var lika ärligt som väntat: Jag fortsätter så länge folk köper böckerna.

Krasst, enkelt och fullständigt logiskt ur en författares och ett förlags synvinkel. Ja, så vida man inte reflekterar över saker som variation och inspiration. Någonstans borde det gå en gräns även för den som skriver – upprepningarna kommer, hantverket blir rutin, variationen begränsas. Jag inbillar mig att Lee Child gärna skulle skriva något annat, men att det varken ges tid eller utrymme – det ska ju komma ut en Reacherthriller om året – och miljonerna rullar in, ett trevligt incitament för att köra vidare.

Min åsikt? Det borde ta stopp efter sex, sju böcker. Jag förespråkar trilogier, kvartetter, kvintetter. Begränsat antal, begränsat tidsspann, begränsad repetition. Koncentrerad spänning och förväntan, sorg när det är slut. Jag älskar exempelvis Yorkshirekvartetten av David Peace; jag vet att det är fyra böcker – och jag är mycket nöjd med vetskapen att det stannar där. Jag vet att det finns ett slut.

Så varför är vi deckarläsare så förlåtande? Vi vänjer oss, vi blir bekväma, vi serveras, vi gillar igenkänning. Och vi gillar när det är välskrivet; många författare är oerhört skickliga på att hålla sig precis på rätt sida gränsen. Det blir möjligen urvattnat – men det är ändå tillräckligt bra för ännu en köpimpuls hos kunden. Jag är precis sådan som läsare. Ett exempel: Jag tycker att Michael Connelly har skrivit för många Harry Bosch-deckare. Men jag köper ändå varje ny som kommer. Jag tycker att Ian Rankin kanske ska gå vidare från Rebus – men jag köper och läser ändå.

Vad tycker ni? Har ni några författare som egentligen borde ha gått vidare – men där ni ändå läser, i lojalitet, igenkänning och tradition?

Recension: Michael Connelly – Fallet

”En utmärkt kriminalroman”

Hur gammal är egentligen Harry Bosch?

Ovan är den första frågan som föds i min hjärna när jag slår upp Michael Connellys senast översatta deckare: Fallet (Han är väl strax över sextio, antar jag).

Connelly är en av de stora deckarförfattarna, hans produktion 9113045202– gedigen, kvalitén – nästan uteslutande hög. För några år sedan hade han en svacka, men han fick en kick när han drog igång med ”nya” karaktären Mickey Haller i I lagens limo, Inspirationen har spillt över till böckerna om Bosch. Men man kan tycka lite vad man vill om att Connelly binder samman Bosch och Haller, fast det är en helt annan historia.

Fallet, så (på engelska The Drop).

En politikers son dör – faller från en hotellbalkong. Mord? Självmord? Mycket pekar på det senare. Bosch får fallet, trots att politikern i fråga har ett horn i sidan till just Bosch, som är måttligt intresserad. Samtidigt brottas Bosch med ett äldre fall, där DNA-prover visar att en dömd våldtäktsman förmodligen är oskyldig. Det är fullt upp, och pressen ökar från alla håll. Tempot drivs sakta men säkert upp, och utredningarna bränner till allt mer.

Låter det som en standardmässig Harry Bosch-deckare? Korrekt; här döljer sig inget nytt koncept, recept, innovativt tänk. Det är Los Angeles, det är the Valley, det är korruption, ärrade brottslingar och utredningar som måste gås igenom noggrant. Det är trovärdigt, som alltid.

Man kan som regel klassa Michael Connellys böcker på tre betygsnivårer: Riktigt bra, bra och halvhyfsat. Fallet hamnar någonstans mellan de två första. Connelly känns fortfarande hungrig, det ges fortfarande nya bilder av Harry Bosch, nya insikter i hans personlighet. Och som alltid är polisarbetet klanderfritt utan att för den skull vara långtråkigt. En utmärkt kriminalroman.