Etikettarkiv: Michael Connelly

Den döda zonen möter Jens Lapidus

En av Nordens just nu mest framgångsrika författare står stadigt på marken men är mån om att tillhöra genrens toppskikt. Den döda zonen träffar Jens Lapidus för en fika och en pratstund om att skriva, läsa och att bolla två karriärer samtidigt.
Det är klart att jag kan fantisera om att skriva på heltid. Och vem vet, jag kanske provar på det någon gång.

Det sveper gulbruna löv och kyliga vindar över Mariatorget och jag har glömt min mössa hemma. Flintskalligheten hånler mig rakt i ansiktet. Framför Hotell Rival är mattan klanderfritt röd, några meter åt sidan står en lastbil från en flyttfirma. Två välbyggda män står på varsin sida av en stor vit byrå på den renborstade trottoaren. De ser utmattade ut.

236759Efter några minuter dyker Jens Lapidus upp. Vi skakar hand, går in på café Rival. Två steg innanför dörren hälsar han på en snubbe i baren, de börjar småprata. Jag förstår: Detta är hans hemmaplan. Vi beställer kaffe och varsin väldigt liten kaka och börjar prata.

Du har precis varit i USA, eller hur? Och så såg jag att du var i Trelleborg också…
– Haha, ja. Jag var på USA och träffade lite olika agenter för att diskutera upplägg kring film och TV där. Många möten, men bra möten och alla var med folk som har intresse för det jag gör. När jag kom hem så var jag iväg till Skåne. Jag var i Trelleborg och Höganäs och pratade om mina böcker. Det var kul. Det är alltid kul att komma ut och träffa läsare.

Ja, många författare säger ju det.
– Men så är det. För min del har det varit tunnsått med den typen av grejor de senaste åren. Det finns inte riktigt tid. Jag har ju advokatarbetet och det kräver ofta att jag måste vara på plats för rättegångar och annat. Det blir svårt att passa in resor för att prata böcker. Men jag har börjat att komma ut på lite fler besök nu, åtminstone.

Vi driver osökt tillbaka till att prata om resan och om USA och Jens konstaterar att han ”definitivt inte slagit” där som författare men att många i branschen känner till honom – främst på grund av filmatiseringarna. Det är tydligt att den amerikanska marknaden lockar. Men det är en annorlunda marknad än den svenska. Svårare.
– Visst är det så. Det finns så många kultförfattare och de har så otroligt många bra ”egna” författare. Det är hård konkurrens inom min genre; mina böcker har ju kommit ut där, men det är inte så många som känner till mig.

Du träffade förresten Michael Connelly i Los Angeles?
– Ja, jag hade lite möten kring hur man anpassar böcker till TV-serier och då träffade jag faktiskt Connelly också.

– Det har ju dröjt lite med filmatisering av hans Bosch-böcker, av olika skäl. Jag känner en samhörighet i hur han skriver; staden är en viktig karaktär. Så det är intressant att se hur man jobbar med hans böcker och projekt. Och så var det kul att få lite input från honom personligen också.

9789146226246Vårt samtal glider in på den senaste boken, STHLM Delete, som tagits emot väl av både kritiker och läsare. Jag frågar vad det betyder för honom.
– Jag var ju lite bortskämd med mina första böcker. Fick väldigt bra kritik och kom in på kultursidorna, vilket väl inte så många i kriminalförfattare gör.

– Sen varar inget för evigt och vissa böcker har fått sämre kritik i vissa tidningar och så, det är fram och tillbaka. Ett kul exempel är när jag skrev min novellsamling. Då var det en tidning som var noga med att påpeka att just en novell, som handlar om en lavin, stod ut som bäst i samlingen. Och sen, i nästa recension låg tyngdpunkten på att en novell – samma som ovan – var dålig.

– Så länge jag känner mig nöjd med vad jag själv skriver och håller den kvalitativa fanan högt så känner jag mig trygg. Sen kanske inte alla gillar det jag skriver, men så är det.

Jens Lapidus debuterade 2006 med Snabba Cash. Succén lät inte vänta på sig och de flesta känner till fortsättningen: fler böcker, filmatiseringar. Massor av läsare. Och nu, en ny serie böcker – två stycken hittills, VIP-rummet och STHLM Delete.
– Och det blir minst en till, så mycket kan jag säga. Sedan är trilogin som format inte så viktig för mig, men det verkar som att jag behöver en trilogi för att berätta allting… mina böcker hamnar ju på 400-500 sidor!

Har du börjat skriva på den tredje delen?
– Nej, det har jag inte gjort ännu. Men det ska jag snart börja göra.

Hur fungerar du som författare nu jämfört med när du debuterade med Snabba Cash? Har du förändrats i hur du arbetar gentemot ditt förlag eller på något annat sätt?
– Med den första boken, och även tvåan (Aldrig fucka upp) hade jag i princip böckerna färdigskrivna innan jag gick till förlag. Och då hade jag bollat idéerna och texterna rätt mycket med lite kompisar, sedan hade förlaget lite synpunkter här och där och lite saker som skulle fixas.

– Med VIP-rummet och även STHLM Delete så har jag använt mig mer av förlaget. Och det har verkligen varit bra. Så för varje bok har jag väl egentligen rört mig åt det hållet, att jag bollar mer och mer. Men samtidigt, jag vet inte, kanske borde jag börja höra lite mer med kompisar igen… fast de är lite mer försiktiga med att ge feedback nu. Tänker väl att nu är Jens en etablerad författare… haha…

Hur pass involverad är du i resten av arbetet med böckerna då, omslag, säljpresentationer, marknadsföring?
– Omslaget bryr jag ju mig om, men resten bryr jag mig inte om så mycket. Det lämnar jag till dem som kan det.

Vad har du för rutiner för skrivandet?
– Jag skriver här borta (Jens pekar mot Slussen till, min anmärkning), där jag hyrt in mig. Så det är där jag skriver mest. Förut skrev jag på caféer och lite varstans, men jag blev så störd av omgivningen. Annars har jag inga speciella rutiner, faktiskt.

Vi börjar prata om texten, om att skriva, om att leva sig in i det man skriver. Jens säger att han skriver på lust och drift och inte har några problem att ”få ihop sidor”. Han framhåller att hans problem snarare är det omvända:
– Jag är inte jättestrukturerad. Det är i stunden, när jag skriver, som jag hittar den bästa känslan och kommer på saker. Får jag flow, då jävlar. Det slutar alltid med en massa sidor, och sedan får jag bearbeta texten i efterhand.

Men bilden av den kämpande författaren då… den som plågas?
– Alltså. Det är klart att vissa delar måste värkas fram oavsett hur bra flyt man haft. Kanske där det handlar om miljöer eller skeenden som måste byggas ut. Det kan vara korta passager som måste göras för att allt ska klicka eller om det blivit glapp i storyn. Och det är inte alltid jättekul eller lätt.

Den där lusten, eller skrivkänslan, när allt flyter. Går den att beskriva?
– Det är… det är lite som att man tänker, tänker och så sätter man sig och skriver. Börjar med ett visst ord eller en mening som triggar igång mig. Plötsligt har det gått några timmar och man tittar upp. Och så har man skrivit sju sidor. Utan att egentligen reflektera över det. Det bara händer.

Du har en aktiv hjärna?
– Ja, så är det verkligen.

Men hur funkar det. Du har ju två yrken, så att säga. Du har ditt advokatyrke också. Hur lyckas du slå på och av?
– Det är det jag är van vid att göra, det är det enda jag vet. Och när man är i advokatrollen måste man vara dedikerad, tänka på pläderingar, juridiska klurigheter, strategier. Då måste man fokusera på det, inget annat. Och det blir samma sak med skrivandet. Och, som sagt, det är det sättet jag känner till.

236760– Samtidigt har jag ju dragit ner på advokatarbetet en del. Tidigare jobbade jag heltid som advokat och skrev på kvällar och nätter. Jag brukade säga att jag är advokat och att skrivandet är min hobby, men så är det ju inte längre.

Tänker du någonsin på det. Att det skulle kunna vara annorlunda?
– Ja, det är klart. Man pratar ju med andra författare, och de pratar om hur de lever med texten hela tiden.

– Klart jag undrar då, hur vore det? Att stänga ner allt annat i ett halvår. Gå ner till skrivbordet varje dag, inte göra något annat. Hur skulle det påverka mig, mitt skrivande? Och ja, kanske kommer jag att prova på det också. Men inte just nu. Sedan har jag ju så att säga nytta av mitt advokatyrke även i mitt skrivande, med de människor jag möter och de historier jag tar del av.

Förresten, med ditt schema och dina två yrken, hinner du själv läsa något?
– Nej, tyvärr inte jättemycket. Men det händer ibland. Just nu läser jag Don Winslow. Men jag läser tyvärr inte så mycket svenskt just nu.

För Jens Lapidus väntar en signering på Arlanda. För mig väntar ännu en tur ut i kylan med min frusna skalle. Därför skiljs vi åt på Mariatorget och åker åt varsitt håll. Jens för att träffa läsare – jag för att stirra mig blind på texter.

Köp STHLM Delete här
Foton på Jens Lapidus: Pierre Björk

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Jakten på pusseldeckaren

Igår drabbades jag av akut lust att läsa en mysig pusseldeckare, så jag satte mig att skumma igenom den aktuella utgivningen inom spänningsgenren. Tyvärr stötte jag på patrull direkt.

Deckarfloran känns rätt intetsägande just nu.

Nej, jag gillar inte Mari Jungstedts böcker (ändå har jag läst flera av dem). Och nej, jag är inte sugen på ännu en Skärhamnsdeckare av Viveca Sten (jag gillade den första). Jag känner mig nollställd inför Ann Rosmans nya, även om jag kan tänka mig att det är rätt bra. Michael Connelly? Nä, pallar inte, been there done that. Jan Mårtensson? Jag är inte målgruppen. Ingrid Hedström? Mjaeh, nej, kan inte uppbåda suget.

Så vad kan jag tänka mig att läsa?

Roslund & Thunbergs Björndansen, kanske. Fast så mycket mysig pusseldeckare lär det inte vara.
Erik Axl Sunds Glaskroppar? Ja, men samma där – knappast myspys och pussel.

Jens Lapidus nya är snart här. Men den faller i samma kategori som ovan nämnda böcker.

Det lär sluta på samma gamla vanliga sätt: att jag införskaffar något hårdkokt, lagom ångestfyllt och våldsamt. Det där med att bredda min läsning – var det inte nåt jag skulle satsa på? Jag är för tråkig.

Våga begränsa antalet böcker

Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen:

Våga begränsa antalet böcker i en serie.

I dagarna läste jag att Michael Connelly släpper en ny Harry Bosch-deckare. Det blir den nittonde (eller tjugoförsta, beroende på hur man räknar) i ordningen. Jag har läst tio-femton stycken och älskar Bosch. Men. Jag tycker att det får vara nog nu. Vad har hänt med nyskapandet, utmaningen, variationen? Så jäkla spännande är inte Harry, numera 60+ och även om böckerna oftast håller bra klass drabbas jag av en frustrerad känsla av upprepning.

I Mars månad släpptes Anna Janssons femtonde bok om Maria Wern.
I Maj släpps Mari Jungstedts tolfte bok om Anders Knutas.
I höst utkommer den nittonde Jack Reacher-thrillern av Lee Child.
Och så vidare.

Min poäng? Att det är tråkigt, att författarna är tråkiga, och kanske framförallt att vi läsare är tråkiga – det är ju faktiskt vi som köper böckerna. Visst förstår jag att det inte är helt okomplicerat; som läsare älskar vi att identifiera oss med dem vi läser om, vi tycker om igenkänning, rutin och trygghet. Att läsa vidare i en bokserie ger oss en känsla av stabilitet – vi vet vad vi får levererat, och vi tycker som regel att det är bra.

Jag förstår tänket bakom långa bokserier; att man som författare känner trygghet i säkrad utgivning och ekonomi, att man som förlag behöver siffror, sälj och lätta pengar (förutom att de stora författarna även kostar en del i marknadsföring). Förlagsvärlden kan inte leva på chansningar, måste säkra inflödet av pengar. Det blir tacksamt att satsa på säkra kort.

Men någonstans önskar jag att det inte fungerade. Att folk tröttnade efter sjunde delen fabriksproducerad spänning. Att författarna vågade mer, bejakade den kreativa drivkraft de rimligen har. Att förlagen ställde högre kvalitetskrav. Att vi läsare faktiskt visar att vi vill ha något nytt.

Jag tycker om bokserier. Att känna igen, följa med i en karaktärs utveckling, få en djupare insikt i dess personlighet. Men för mig går den magiska gränsen vid fyra böcker: En kvartett är det perfekta formatet för den som vill följa en huvudperson.

En kvartett skapar dynamik till berättelsen; det finns en början, ett oundvikligt slut och fyra böcker ger utrymme att berätta. En (kanske på förhand?) begränsad serielängd gör även slutet ovisst. Om man läser spänning är det nämligen inte speciellt spännande om man vet att nästa bok i serien kommer ett år senare.

Eller?

Bosch – pilotavsnitt

Hade missat – det har gjorts ett pilotavsnitt för en TV-serie med Harry Bosch i huvudrollen. Namnet? Kort och gott: BOSCH.

I rollen som Bosch ser vi Titus Welliver (som känns igen från diverse olika filmer och serier) – ett val som känns ovanligt bra. Brukar ju kunna kännas lite sådär när karaktärer man läst om överförs till film/serie. Welliver har åtminstone den rätta utstrålningen, sedan får vi väl se hur manus och skådespeleri känns i övrigt.

En annan anledning till att se optimistiskt på serien är att Michael Connelly själv varit rätt involverad i arbetet av det som förhoppningsvis blir en hel serie.

Om det blir en hel serie eller inte beror på hur pilotavsnittet, som sänds online under februari månad, tas emot. Om det blir en första säsong ska den, enligt uppgift, vara baserad på boken City of Bones (Dödens stad).

Källa: michaelconnelly.com

Och vinnarna är…

2013 – ett mittemellanår för deckare.
2013 – ett år för att upptäcka nya favoriter

Här sammanfattar jag året som jag upplevt det. Min läsning, mina tankar, mina åsikter. Det är såklart massor jag inte läst – så tipsa mig gärna om det är något speciellt jag borde lägga beslag på!

Årets bästa svenska deckare:
Christoffer Carlsson: Den osynlige mannen från Salem. En nostalgisk, dystervacker berättelse om ett mord. Välpolerat språk, prickfria beskrivningar och inte minst en huvudkaraktär att bry sig om. En deckare som är mer än en deckare – och som därför sticker ut från mängden på ett strålande sätt.

Årets bästa utländska deckare:
David Peace: 1977. Den andra delen i Peace mästerliga Yorkshirekvartett är en stilstudie i deckarskrivandets ädla konst. Det är skitigt så att man mår illa, det är hårdkokt så att man biter på naglarna – och framför allt, det är otroligt välskrivet (och översättningen till svenska fantastisk).

Årets upptäckt:
Peter May: Svarthuset. En kriminalhistoria med miljöerna i fokus; kargt skotskt landskap, isolering,  sårade själar och vänskapsband som sätts på prov. Svarthuset är så bra att man till och med har överseende med det något svaga slutet. Att May har skrivit en hel serie böcker hade jag missat helt; detta var dock första översättningen till svenska.

Årets aha-upplevelse:
Att Ian Rankin till slut lyckas skriva en bok med John Rebus och Malcolm Fox som faktiskt blir riktigt bra. Saints of the Shadow Bible kommer på svenska nästa år – håll utkik. Den ger nytt liv till en karaktär som annars börjat bli lite sömnig.

Årets thriller:
Gillian Flynn : Gone girl. Alla hyllar den, ty det är omöjligt att värja sig. Flynn skriver en säker berättelse med svängar, kurvor och vändningar. Psykologiskt skarp och ändlöst fascinerande – årets mest spännande läsning.

Årets karaktär:
Ludwig Licht i Thomas Engströms Väster om Friheten fastnade direkt. Hopplöse Licht är en person att älska och hata på samma gång, på många sätt en typisk huvudperson i en spänningsroman, men med särdrag som för honom bortom allt hopp om räddning.

Årets mest intressanta:
Belinda Bauers Betraktaren kan inte ignoreras. En spänningsroman som väver samman olika fascinerande händelseförlopp på ett utmärkt sätt; men också en bok som ställer rätt mycket frågor till läsaren – och som genomsyras av en dyster realism som man inte kan sidsteppa.

Årets kusligaste:
Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.

Årets minst intressanta:
Det tar emot att säga det, men Harry Bosch börjar kännas riktigt gammal nu. Kom igen, Connelly, du kan så mycket bättre!

Jag har läst många fler spänningsromaner; men det går inte att ta upp alla som varit bra här. Jag funderar ofta på det faktum att jag sällan läser dåliga böcker; det har såklart med min selektivitet att göra – något som är både en nackdel och en fördel.

Det är allt för sällan som jag läser en för mig ny författare, samtidigt som jag ger etablerade författare chans på chans på chans.  Jag gör ofta ett medvetet, lite fegt, val när jag väljer böcker som jag på förhand tror att jag kommer gilla. Ett mål med nästa års läsning måste därför bli att chansa lite mer, var lite otrygg!

Vilket land?

Annika ställer frågan kring vilket land som dominerar i läsningen. Faktum är att det finns två svar:

Ett som gäller för den kontinuerliga läsning jag gör här och nu.

Ett som gäller för mina favoritförfattarskap över tid.

Eftersom vi befinner oss här och nu känns det mest rimligt att se på den läsning jag gjort senaste året. Vilka författarskap är det då som sticker ut?

David Peace (Storbritannien)

Michael Connelly (USA)

Deon Meyer (Sydafrika)

Albert Sanchez Piñol (Spanien/Katalonien)

Daniel Woodrell (USA)

Alltså, engelskspråkiga länder, främst. Inte Sverige.

Jag har tidigare diskuterat det faktum att jag främst läser för att fly verkligheten – vilket gör att Sverige inte är ett av de stora länderna i min läsning.

Jag gillar traditionellt sett den brittiska skolan, både för deckare och annan skönlitteratur. Läser mängder av brittiska deckare, samt att flera av mina all-time favoritböcker skrevs av brittiska författare som Doris Lessing (nå, flyttade dit), Hanif Kureishi och John Fowles. Nå, det är väl det närmaste ett svar vi kommer denna gång.