Etikettarkiv: Martin Falkman

Hur når jag ut med min bok – en diskussion!

Vad krävs för att nå ut med sin bok? Hur får man boken att sälja? Den döda zonen pratar PR med Marthina Elmqvist, som är aktuell med boken Läs Mig!

Marthina = Marthina Elmqvist, publicist i kulturbranschen som älskar att ta hand om kreativa människors drömmar. Aktuell med en egen bok, Läs mig! (Calidris förlag) som tar Sveriges författare vid handen och i örat vad gäller PR och marknadsföring.


Martin = Martin Falkman, driver bloggen Den döda zonen och debuterade i våras med den självpublicerade psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset, som under våren 2017 utkommer på Månpocket. Är i skrivande stund färdig med sin andra roman, Mördarens väg.

Martin:
tunneln_framsidaMarthina, jag har självpublicerat en bok. Den heter Tunneln i slutet av ljuset och är jättebra. Jag pratar om den med alla jag träffar och har nått ut ganska bra i sociala medier. Ändå inser jag att jag inte nått ut speciellt brett. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jävla svårt ska det vara med PR egentligen?

Marthina:
Att jobba med en bok, alltså efter att den är publicerad, är som att springa ett maraton, eller gå en maratonmarsch om man så vill. Och det är ett asdrygt svar, det vet jag, men det är en mental bild att falla tillbaka på. När du säger att du inte nått ut speciellt brett – berätta – vad tänker du på då? Vad och var hade du önskat att du synts?

Martin:
Det stora dilemmat – och jag kan tänka mig att det är gigantiskt för oss som självpublicerar – är att få medieutrymme. INGEN JÄVEL SKRIVER OM BOKEN! Och med jävel menar jag tidningsmedia. Jag har försökt med lite utskick, men det är som att stångas med en vägg. Vad finns det för knep? Låt mig gissa! Du behandlar kanske just detta i din bok?

Marthina:
las-mig-en-kreativ-pr-handbokHa, ja! Bland annat behandlar jag detta i boken – men först och främst måste jag påpeka att det mediala utrymmet har krympt drastiskt.

Vi känner till krisen i tidningsbranschen, tex, men också att det skett en koncentration av medialt ägande. Kombinationen med att utgivningstakten och publiceringen av böcker däremot har ökat resulterar i att väldigt många slåss om ett väldigt litet utrymme.

Så man behöver ha tålamod, tur och tålamod. Men, så klart finns det “knep”. En bra grundregel är “från lokal till global”. Börja jobba med dina lokala anknytningspunkter; där du bor, där du kommer i från, där din bok utspelar sig och låt det växa. Men som en motfråga – varför känner du att just tidningsmedial uppmärksamhet skulle vara viktigt för dig?

Martin:
Jag tänker så här: tidningsmedia är ju en traditionell kanal, åtminstone jämfört med sociala medier och internet. Min tanke är att “många bäckar små” gör att fler hör talas om min bok och tänker att “OJ den där måste jag köpa! Och han är från Helsingborg! Vad kul!”.

Men jag förstår ju verkligen det här med trängre utrymme. Och; är man inte ett etablerat namn eller ligger på ett stort förlag är det rätt hög tröskel. Kulturredaktörer orkar knappast ögna informationen om allt självpublicerat; de lär inte hinna med chockvågen av böcker från de “stora” förlagen. Måste man vara extrovert, känd eller fullständigt orädd inför att bli nobbad för att lyckas nå ut?

Marthina:

Foto: Emma Ingolf

Foto: Emma Ingolf

Du tänker helt rätt; “många bäckar små” och att titeln syns och framför allt upprepas om och om igen gör att personer nästa gång de ska köpa en bok går på igenkänningen. Men för att ge ett perspektiv, jag har vid något tillfälle slängt ur mig att man ska se det som en succé om man får fem recensioner i pressen och tio bloggrecensioner eller boktips. Det är en höftad siffra men bygger ändå på vad som är rimligt att förvänta sig, eftersom förutsättningarna utrymme/utgivning ser ut som de gör.

Det är ju bra att få en mix också; något magasin, någon dagstidning, en branschtidnings spalt, en författarintervju i en lokaltidning, kanske en radiointervju och som grädde på moset en tv-soffa. Och ovanpå det tre stycken välskrivna bloggrecensioner hos Bokhora, Dagens bok och Den döda zonen, ett inspirerande boktips från Bokboxen och sex instagrambilder som alla tipsar om boken i fina miljöer.

Kronan på verket är ett strålande citat från BTJ, en perfekt mening att använda som ”blurb” på en pocketutgåva. Hoppla, det här skulle ju belysa vilka rimliga förväntningar man ska ha, och så sitter jag här och målar upp ett drömscenario. Samtidigt som du kanske just nu har lust att slänga datorn i väggen och utbrista: 15 usla små resultat av ett utskick om 50 böcker, är hon berusad eller!?

Och nej, jag menar att man inte MÅSTE vara känd, extrovert och ha en hud gjord av pansar för att lyckas nå ut. Det är dock ett helsikes nötande och tjatande. Sen hjälper det att ha bra vänner på rätt ställen, så några av de där “work” bör ha ett “net” framför sig.

Om vi lämnar “gammelmedia” ett slag – hur har du upplevt den digitala uppmärksamheten sen du släppte boken? Har du haft nytta av att själv vara bloggare?

Martin:

Foto: Marcus Lundstedt

Foto: Marcus Lundstedt

Ja. Networking, du nämnde det precis. Det är klart att det är en fördel; jag både bloggar och har ett brett nätverk i “branschen”. Det betyder åtminstone att fler branschmänniskor noterar min bok. Jag har inte heller chockbombat bloggarna på nåt sätt, jag vet ju själv som bloggare ungefär var smärtgränsen når.

Men ändå – det är skitsvårt! Jag har insett att jag inte har tid; och det är där jag saknar ett förlag. Men i princip bara där. Hur resonerar du själv, nu när du släpper din bok?

Marthina:
Det där med tiden är faktiskt en viktig faktor, det tar tid och man har inte tid – speciellt inte om man ska jobba med annat eller hinna skriva fler böcker. Därför har jag bestämt mig för att dela upp det jobb jag ska göra. De kommande fyra månaderna har alla aktiviteter kopplade till boken planerade och boken går ut till en utvald lista med så kallade “influensers” (jävla töntigt ord, men jaja) som jag hoppas kommer gilla den och sprida.

Men jag får väl återkomma i frågan, när det gått lite tid och boken varit ute en stund… Ska vi vara peppiga nu och prata om vad som varit roligast med att släppa bok?

Martin:
Ja! Det roligaste är när någon läser den. Och det låter sådär töntigt, kanske, men det är sant. För jag undrar ändå, vem vill läsa min bok? Och sen: Hey! Någon vill läsa den! HALLELUJA! Det lustiga är att jag inte alls haft någon prestationsångest. Och då är jag ändå rätt ångestfylld som människa.

Vad är du mest nervös kring? Är du nervös kring nåt?

Marthina:
Jag är inte alls nervös för att få kritik för mina åsikter, eller att läsare inte kommer hålla med mig om mina analyser i boken.

Men jag är mer nervös för att kollegor i branschen ska läsa och bara “Vem tror hon att hon är?”. Och att någon inte ska förstå när jag skriver med glimten i ögat. Folk har ju lite ömma tår nu för tiden – det vill jag råda bot på genom att raljera en del. Jag nämner ju en del namn och drar ett par spetsiga exempel – men de är med de godaste intentioner. Tur att jag har skrivit ett kapitel om hur man krishanterar, nu när jag tänker efter…

Så, vad har du för 3 bra tips till den som gett ut en bok?

Martin:
För det första, kontakta bokbloggar som läser mycket i just din genre. Bloggarna är i många fall oerhört ambitiösa och duktiga på att recensera, men var beredd på att allt inte blir positivt.

För det andra, använd dina sociala nätverk. Om dina vänner tröttnar på att du gör reklam för din bok hela tiden – skapa en författarsida på Facebook och Instagram (gör det oavsett, förresten!) och bli lite mindre tjatig i din privata sfär… men sluta inte! Dina vänner måste tåla att du är entusiastisk över din bok.

För det tredje: våga fråga! Du måste våga fråga de lokala bokhandlarna och de lokala medierna. Oftast får du tystnad i svar, men ibland funkar det. Jag fick ett råd av Gabriella Ullberg Westin; hon sade “Ring! Mejla inte!”. Det är ett klockrent råd. Men jag har inte riktigt tagit mod till mig själv ännu…

Marthina:
Hörru, Martin! Jag skriver under på alla dina råd – de är klockrena. Se så, gå från ord till handling nu!

Köp Tunneln i slutet av ljuset hos Adlibris
Köp Läs mig! hos Adlibris (släpps 20/9)
Lär dig mer om självpublicering hos Type & Tell – just nu med specialerbjudande!

Därför älskar vi monster

”Men det är ju monster! Hur kan du skriva om något så hemskt?”
Där är den. Världens vanligaste fråga till en spänningsförfattare. Jag träffade skräckförfattaren Madeleine Bäck, aktuell med Vattnet drar, för att tillsammans med henne hitta svaret, en gång för alla.

martinmadeleine_FBVi träffas längs träbryggorna som löper längs Hornsbergs Strand i Stockholm. Ett hypermodernt och välputsat bostadsområde; nära till vatten, nära till innerstaden. Solen skiner när vi sätter oss ner för att prata. Folk badar och solar. Någon tar en selfie. Det ser ljust ut, men vi vet båda att det bara är en kuliss. Åtminstone tänker vi så. Tanken på att det finns ett mörker gömt mitt ibland oss, även i oss, lockar konstant upptäcker vi när vi pratar. Frågan är bara – varför?

Madeleine (MB): För mig handlar det mycket om tanken om en annan värld och allt vi gör för att gömma den. Gömma mörkret. Jag tycker det är så psykologiskt intressant just med det skådespelet, att tänka på att det bubblar seriemördartankar bakom yogainstruktörens väna leende, till exempel.

Martin (MF): Jag själv fascineras av lycka. Och med lycka menar jag skenbar lycka. För nästan inget är vad det verkar vara. Jag tycker om att betrakta par som ser lyckliga ut. Jag brukar tänka att de bråkar när de kommer hem, att tjejen vill strypa killen för att han är en idiot. Jag ser hela ordväxlingar framför mig. Ett uppdämt hat. Men att människor ändå mest bryr sig om fasaden, att den inte får rämna. Kalla mig cynisk och oromantisk. Sådan är jag.

tunneln_framsidaVi pratar en stund om våra böcker. De utspelar sig i helt olika miljöer. I min bok Tunneln i slutet av ljuset händer allt i en stad och ur en enda persons perspektiv. Madeleine skriver i Vattnet drar, första delen i en skräckfantasytrilogi, om landsbygden och skogen. Berättelsen tar form genom flera olika karaktärer. Men spelar det roll för grymheten – nej. Miljön är en kuliss att jobba med. Det är karaktärerna som är det riktigt intressanta. Som spänningsförfattare gäller det att, oavsett miljö, hitta till grymheten och mörkret inom de personer vi gestaltar. Vi märker att vi har några knep för att nå dit:

MB: Jag använder musik väldigt mycket. Jag har temamusik för alla karaktärer. Den grejen har varit det mest intressanta researchmomentet i boken. Och svåraste.

MF: Hur menar du då?

MB: Det finns några yngre karaktärer i boken som lyssnar på black metal. När jag började skriva hatade jag black metal. Jag är synthare i grund och botten så där fanns en avgrund att överbrygga. Men jag insåg att jag behövde lära mig, om inte älska, så förstå det. Först frågade jag frågade folk om musiken och kulturen. Jag fick lite spontana tips, men det funkade inte alls. Jag hatade fortfarande. Så hittade jag två personer som kunde förklara bättre och det hjälpte. Men det avgörande var att jag åkte på Metalfestival i Gävle med en kompis som gillar metal. Vi lyssnade på Watain, och där i publiken trillade poletten ner. Nu kunde jag vara inte bara i musiken utan i kulturen kring den. Känna hur personerna är. Tänka som dem. Hur bar du dig åt för att hitta grymheten i din bok?

MF: Genom att sitta i mörker och skriva! Men även jag använder musik. När jag ska skriva något riktigt bra och tätt och jag måste hitta en sinnesstämning. Då kan musik framkalla det.

MB: Vadå för musik?

MF: Skinny Puppy, Nine Inch Nails. Industriell aggression. Varvat med melankolisk gubbrock om olycklig kärlek och om att köra bil mitt i natten. Mörker och musik, ensamhet. De delarna behöver jag för de riktigt täta passagerna i boken. Det framkallar den där speciella känslan, kontrollerad melankoli, det man kallar för ”zonen” inom sportvärlden.

Även om både jag och Madeleine skriver otäckheter, så är det en viss skiljelinje i det vi gör. Min bok är en thriller, förankrad i verkligheten. Madeleine skriver skräck. Här rör vi oss utanför det som kan förklaras av vetenskapen. Varifrån kommer ett sådant intresse?

vattnet-drarMB: Min fascination för övernaturlig fiktion alltid funnits där. Jag levde på skräckhistorier när jag växte upp. Och det har följt med hela vägen upp i vuxen ålder. Jag hade en lucka mellan tjugo och trettio drygt, där jag inte läste skräck alls. Men så tyckte jag att genren ryckte upp sig igen. Nu händer så mycket spännande. Inte minst inom den svenska skräcken. Författare som Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Frida Andersson Johansson, Anders Fager, Johannes Pinter, Markus Sköld, Johan Theorin och så klart John Ajvide Lindqvist. Och många nya osignade som jag vet kommer rocka den här genren inom kort.

MF: Vilken skräcktyp är du?

MB: Jag har alltid varit en sucker för vampyrer. Kan inte hjälpa det. Annars tycker jag om den mest krypande skräcken, där man bygger upp ett mörker som bara växer. Du då?

MF: Jag läser ärligt talat inte så mycket skräck. Men jag älskar det krypande. Det som bara finns i texten, ondska, smuts och mörker.

MB: Vad är din favoritondska då?

MF: Fiktiv ondska! Seriemördare. Death by human, kan man säga. Människor gör väldigt många saker av helt oförklarliga anledningar. Det kan vara i stundens hetta, en ingivelse. Men det kan förstås också vara oerhört kalkylerat och planerat. Den typen av ondska är fruktansvärt obehaglig, men den finns överallt.

Vi skrattar en stund åt det här. Åt det märkliga i att faktiskt gilla att bli rädd och jaga efter kickarna i skönlitteratur och popkultur. Samtidigt är det detta som fascinerar med skräck i bokform eller i film, känslan av att kunna välja själv när du vill bli skiträdd för något. Att ha kontrollen.

MB: Ja. Det är härligt. Spänningsfiktion är som att åka karusell. Man vet att man sitter säkert. Det vore inte så kul att åka berg-och-dalbana utan att vara fastspänd. Då kan man dö.

FAKTA:

Madeleine_B-ckMadeleine Bäck, skräckförfattare

Aktuell med: Vattnet drar, första delen i en skräcktrilogi som Madeleine själv kallar Bruksskräck. Uppföljaren Jorden Vaknar kommer i januari. Författarfoto: Camilla Lindqvist.

 

 

 


_MG_6062Martin Falkman, thrillerförfattare.

Aktuell med: Tunneln i slutet av ljuset, som självpublicerades via Type & Tell. Den fristående speglingen Mannen i tunneln är nyss färdigskriven och inskickad till en handfull förlag. Författarfoto: Marcus Lundstedt.