Etikettarkiv: Mari Jungstedt

Jakten på pusseldeckaren

Igår drabbades jag av akut lust att läsa en mysig pusseldeckare, så jag satte mig att skumma igenom den aktuella utgivningen inom spänningsgenren. Tyvärr stötte jag på patrull direkt.

Deckarfloran känns rätt intetsägande just nu.

Nej, jag gillar inte Mari Jungstedts böcker (ändå har jag läst flera av dem). Och nej, jag är inte sugen på ännu en Skärhamnsdeckare av Viveca Sten (jag gillade den första). Jag känner mig nollställd inför Ann Rosmans nya, även om jag kan tänka mig att det är rätt bra. Michael Connelly? Nä, pallar inte, been there done that. Jan Mårtensson? Jag är inte målgruppen. Ingrid Hedström? Mjaeh, nej, kan inte uppbåda suget.

Så vad kan jag tänka mig att läsa?

Roslund & Thunbergs Björndansen, kanske. Fast så mycket mysig pusseldeckare lär det inte vara.
Erik Axl Sunds Glaskroppar? Ja, men samma där – knappast myspys och pussel.

Jens Lapidus nya är snart här. Men den faller i samma kategori som ovan nämnda böcker.

Det lär sluta på samma gamla vanliga sätt: att jag införskaffar något hårdkokt, lagom ångestfyllt och våldsamt. Det där med att bredda min läsning – var det inte nåt jag skulle satsa på? Jag är för tråkig.

Våga begränsa antalet böcker

Jag har sagt det förut, jag kommer säga det igen:

Våga begränsa antalet böcker i en serie.

I dagarna läste jag att Michael Connelly släpper en ny Harry Bosch-deckare. Det blir den nittonde (eller tjugoförsta, beroende på hur man räknar) i ordningen. Jag har läst tio-femton stycken och älskar Bosch. Men. Jag tycker att det får vara nog nu. Vad har hänt med nyskapandet, utmaningen, variationen? Så jäkla spännande är inte Harry, numera 60+ och även om böckerna oftast håller bra klass drabbas jag av en frustrerad känsla av upprepning.

I Mars månad släpptes Anna Janssons femtonde bok om Maria Wern.
I Maj släpps Mari Jungstedts tolfte bok om Anders Knutas.
I höst utkommer den nittonde Jack Reacher-thrillern av Lee Child.
Och så vidare.

Min poäng? Att det är tråkigt, att författarna är tråkiga, och kanske framförallt att vi läsare är tråkiga – det är ju faktiskt vi som köper böckerna. Visst förstår jag att det inte är helt okomplicerat; som läsare älskar vi att identifiera oss med dem vi läser om, vi tycker om igenkänning, rutin och trygghet. Att läsa vidare i en bokserie ger oss en känsla av stabilitet – vi vet vad vi får levererat, och vi tycker som regel att det är bra.

Jag förstår tänket bakom långa bokserier; att man som författare känner trygghet i säkrad utgivning och ekonomi, att man som förlag behöver siffror, sälj och lätta pengar (förutom att de stora författarna även kostar en del i marknadsföring). Förlagsvärlden kan inte leva på chansningar, måste säkra inflödet av pengar. Det blir tacksamt att satsa på säkra kort.

Men någonstans önskar jag att det inte fungerade. Att folk tröttnade efter sjunde delen fabriksproducerad spänning. Att författarna vågade mer, bejakade den kreativa drivkraft de rimligen har. Att förlagen ställde högre kvalitetskrav. Att vi läsare faktiskt visar att vi vill ha något nytt.

Jag tycker om bokserier. Att känna igen, följa med i en karaktärs utveckling, få en djupare insikt i dess personlighet. Men för mig går den magiska gränsen vid fyra böcker: En kvartett är det perfekta formatet för den som vill följa en huvudperson.

En kvartett skapar dynamik till berättelsen; det finns en början, ett oundvikligt slut och fyra böcker ger utrymme att berätta. En (kanske på förhand?) begränsad serielängd gör även slutet ovisst. Om man läser spänning är det nämligen inte speciellt spännande om man vet att nästa bok i serien kommer ett år senare.

Eller?

Den svenska enkelspårigheten?

”… när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.”

Jag har fördomar och åsikter precis som alla andra. Jag läser mest utländska deckare, ett faktum jag medvetet försöker att åtgärda. Jag är den förste att erkänna att det finns väldigt bra svenska deckare. Men jag är också snabb med att kritisera, framför allt vad jag upplever som enkelspårighet.

Min bild av den svenska deckarscenen färgas av författare som skriver långa serier. Camilla Läckberg, Mari Jungstedt, Arne Dahl, Anna Jansson, Åke Edwardson, med flera. Skickliga skribenter, naturligtvis. Många av dessa deckarprofiler lider dock av ett problem framför andra: de älskar (eller gör de?) att skriva om en och samma karaktär eller grupp karaktärer.

Givetvis är min syn förenklad: de skulle inte skriva böcker om de inte sålde / de skulle inte ha samma stöd från sina förlag; alltså är läsarna och förlagen minst lika skyldiga. Vi läsare verkar älska långa bokserier. Förlagen behöver något att luta sig mot. Det handlar om igenkänning, bekvämlighet, relationer. Vi älskar att bygga relationer med karaktärer vi läser om, vi tycker det är bekvämt att sälja in det.

Det finns många som inte ser detta som ett problem.

Jag kan leva mig in i rollen som författare. Hittar man en karaktär, serie eller nisch som fungerar är det svårt att överge den. Förlaget pressar, läsarna pressar, och det är bekvämt att skriva om en karaktär man känner till. Du får ekonomisk trygghet, säkrad framtid, berömmelse. Men är det utvecklande / När slutar det att kittla / När vill man skriva något nytt? Vad är viktigast: att sälja eller att skriva; går det ens att säga att en sak är viktigare än den andra?

För den som läser mycket böcker – deckare – blir det repetetivt och förutsägbart. Vill man ha tillfällig underhållning köper man det / men söker man något nytt får man leta vidare. Jag är ständigt på jakt efter nyskapande, fräsch kriminallitteratur och blir alltid upprymd, nästan euforisk, när jag hittar det. Det är modigt att våga sticka ut från mängden. Kanske tar man en för stor risk, kanske köper ingen böckerna. Men när och om man träffar rätt har man vunnit mycket – och gett nytt liv till en genre som med jämna mellanrum andas med konstgjord andning.

Det finns också en annan naturlig följdfråga: är det ett svenskt problem eller ett genreproblem? Vi behöver inte leta länge för att hitta samma företeelse utomlands. Connelly, Rankin, Robinson, listan kan göras lång. Är det snarare så att en viss typ av deckare dras med problemet långa bokserier?