Etikettarkiv: Manus

Den långa väntan på ett korrektur

Jag går i väntans tider. Det jag väntar på är det första riktiga korrekturet av min roman och bara tanken på att det lär dyka upp gör mig både glad och skitskraj.

Glad, eftersom jag inser att berättelsen blir ännu bättre, starkare, tydligare, tack vare en granskning eller fem. Skitskraj eftersom det kommer att framkomma svagheter, upprepningar, kanske rentav språkliga missöden och småkatastrofer. Kommer det att vara mycket? Är jag egentligen skitdålig på att skriva? VAD KAN JAG EGENTLIGEN?!

Frågorna är många. Ovissheten stor. Självförtroendet i obalans.

Därefter: Nästa runda av textarbetet. Och när man arbetar heltid och har familj kan det förstås bli en del problem att hitta tid. Men under hela arbetet med romanen har nätterna varit min vän (ovän?) och kanske får det bli så även under redigeringen. Tiden utvisar.

Parallellt pågår såklart också annat. Som att spika titeln. Vem vet, jag kanske kommer att återkomma i den frågan här på bloggen. Input är, som bekant, av godo. Oftast.

Det ser lovande ut för mitt manus

Det ser lovande ut för ett av mina manus; det jag skrivit färdigt (okej, det blir aldrig färdigt…). I dagarna hoppas jag att det händer saker på förlagsfronten. Diskussioner har förts, allting känns bra. Men det är som alltid så att de sista detaljerna också måste falla på plats.

Eftersom jag skrivit och putsat på det aktuella manuset i snart tre år vore det oerhört skönt att få ut det under 2016, och därefter också kunna fokusera på övrigt skrivande. För det finns, såklart, fler projekt. Egentligen ser jag inget som helst problem i att arbeta med flera projekt samtidigt, även om det ibland kan göra sinnet lite kluvet.

Hur fungerar ni andra som skriver, har ni flera texter igång samtidigt eller fokuserar ni på en text i taget för att kunna ägna er helhjärtat åt den?

Att bli klar med ett bokmanus

När man skriver sitt första bokmanus är i princip allting en del av den lärande processen. Misstagen är många, osäkerheten hög. Ivern och ambitionen för stark för att invänta starkast möjliga resultat. Åtminstone är det så det varit för mig.

Det är flera månader sedan jag ansåg att mitt manus Kontraktet var färdigskrivet. Det var bra. Det stack ut från mängden. Det var bra driv.

Ingen jävla svensk dussinspänning. Istället mörker, desperation och helvete.

Nu – i januari 2015 – inser jag att det som var färdigt då inte alls var färdigt. Åtminstone inte tillräckligt. Otåligheten segrade, varför jag var snabb med att skicka in manuset till förlag för påsyn. Feedbacken blev god, till och med väldigt god, men avtal uteblev.

Flera omskrivningar senare har min berättelse förändrats. Språket blivit bättre, tydligare. Storyn mer genomarbetad, mindre ryckig. Det jag tyckte var bra då är jag nu riktigt nöjd med. Jag har under de senaste månaderna identifierat (och fått identifierade) svagheter och luckor i berättelsen, skrivit om, förbättrat.

Men frågan är då – har otåligheten ett pris? Hur mycket skadar det ens chanser om man skickar in en version av sitt manus som de facto inte är så bra som den skulle kunna vara till ett förlag? Det tål onekligen att tänkas på. Om jag tittar i backspegeln skulle jag inte varit så snabb med att skicka in till ett par förlag. De största förlagen har en enorm mängd inkommande manus, man har helt enkelt inte råd att inte vara 100% säker på att produkten är så bra som den bara kan vara.

Har jag då – nu när min berättelse närmar sig dessa 100% – bränt broarna?

En snabb refusering

Nu vet jag hur det känns att bli refuserad. Refuseringskänslan är något jag gått och väntat på eftersom den, likt en demon, dyker upp för de flesta som skriver. Så hur känns det?

Kluvet. Och inte alls som att bli dumpad via SMS av en flickvän (jag var lite rädd för den känslan).

Å ena sidan: Jag skickade in ett manus som knappast kan beskrivas som mainstreamspänning. Läsning som inte trycker på några feelgoodknappar, som svämmar över av destruktivitet och som förmodligen är på tok för hackigt och kantigt för att snappas upp. Jag var alltså väldigt förberedd på att få en refusering. Nej, det är inga olyckliga äktenskap, problem med chefen eller jobbiga dagishämtningar i det jag skriver. Svärtan är betydligt mer kompakt än så.

Å andra sidan: Det gick lite väl snabbt. Det är ju sommar – jobbar förlagen ens? Eftersom jag vet en del om hur arbetet fungerar i manusgrupperna blir jag frustrerad över den snabba refuseringen. Jag vet att det förmodligen innebär att jag stupade på första läsningen. Personen som fick manuset i sina sommarsvettiga händer kände direkt att ”NEJ. NEJ. NEJ.” Och ganska starkt dessutom, eftersom jag fick nobben med ett förprogrammerat och oromantiskt meddelande.

Alltså. Kluvenheten regerar.

Så vad händer nu? Lägga sig ner och ge upp? Nej, såklart inte. Är man oxe så är man (alternativt: tycker man om att släpa sig själv i förnedringens hjulspår så gör man det).

Det filas, fixas och poleras. Som tur är har jag fått feedback från andra håll; tydlig feedback om vissa saker som därför måste åtgärdas. Och jag väntar dessutom på ett par förlagssvar till; även om jag nu börjat uppmärksamma allt fler brister och är ganska pessimistiskt inställd.

Skriva? Det är kul, det! Men jag måste verkligen sluta använda för många adjektiv.

Konsten att ignorera ett manus

Jag brukar agera lektör åt ett par förlag, något som är både intressant och roligt. För det mesta. Men just nu har jag ett manus liggande – ett manus som förmodligen känner sig mäkta ignorerat.

Det är inget fel på manuset, tvärtom. Det är ganska bra läsning.
Däremot är det rätt mycket annat här i livet just nu; manuset hamnar ganska långt ner i prioriteringen som måste göras. Vi håller på att flytta, vilket alltid tar mer tid än man tror. IKEA är en välsignelse – och en förbannelse, ty att sitta och montera en bäddsoffa är inte det mest stimulerande man kan göra en söndag eftermiddag.

Hur som helst. Manus.
Jo, det är ju så – att jag skulle haft läst färdigt manuset idag. Det är tveksamt om jag hinner. Som tur är känns det som bra läsning, vilket betyder att jag snart kan prioritera upp det och läsa färdigt. Men lite bekymrad är jag.

Jag liksom vandrar förbi den där luntan med papper, sneglar lite, men fortsätter att ignorera.
På väg någonstans, någon annanstans, med tidsbristen i bakhasorna.

Det här med att skicka in manus till förlag

Det brinner i sinnet. I dagarna skickade jag för första gången in manus till ett förlag. Sedan dess har tankarna snurrat. Runt, runt och lite i sidled. Det förvirrar mig, fascinerar mig.

Jag är ingen nybörjare, inte överallt. Massor av människor har läst mina texter. Men då har det handlat om journalistik, sälj eller information. Förutsättningarna och villkoren för de typerna av texter skiljer sig från de som omgärdar ett bokmanus. Sammanhangen i vilka man läser är helt annorlunda, liksom förväntningarna inför läsningen.

Men det som skiljer mest är skapandet av texten. Där det tidigare varit ett jobb, ibland rentav maskinellt och rutinmässigt, är det nu ett resultat av min egen hjärnas skapande, vilket i sig är otäckt. När någon läser det jag skrivit nu är det en självständig del av mig de läser. För trots att det är fiktiva händelser och personer i centrum är det ändå resultatet av min ohämmade fantasi, min personliga stil att skriva. Mina ord, bra som dåliga.

Vi vill alla bli bekräftade på olika sätt.

Jag slits mellan två känslor efter att ha skickat in manus till förlag.
Först, en känsla av befrielse. En befrielse från den stress som råttgnagt i mitt sinne, frustrationen kring att inte vara färdig, att inte ha skickat något, att fortfarande febrilt fundera kring om det någonsin kommer att bli ett färdigt manus eller inte.

Därefter, och i relation med den första känslan: en känsla av ofärdighet trots färdigheten. Tankar på saker som jag nog borde justerat lite, insikter om svagheter, tveksamheter och textsnuttar som kunde ha formulerats annorlunda.

Denfascinerar mig, slitningen mellan dessa två krafter. Det är en dragkamp som aldrig kommer att avgöras; jag är övertygad om att man aldrig blir riktigt klar. Det handlar om att bli tillräckligt klar – och om att acceptera att man är det.