Etikettarkiv: Lewistrilogin

Recension: Peter May – Lewismannen

”Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.”

Ett lik i en torvmosse. Karga öar utanför Skottlands kust. Döden, öden, hemligheter och en frisk västlig vind. Den döda zonen har läst Lewismannen av Peter May.

Den första boken i Peter May’s Lewistrilogi Svarthuset – var mer eller mindre fenomenal (förutom ett rätt sumpigt slut). Förväntningarna var därför uppblåsta när jag tog mig an del två, Lewismannen.

lewismannenSå vad handlar boken om?
Liket av en ung man hittas i en torvmosse. Så långt allt gott. Problemen börjar när man inser att kroppen legat där sedan femtiotalet. Rätt länge. Att identifiera den döde mannen visar sig bli ett svårt uppdrag, men så småningom får man en DNA-matchning mot en person från trakten som kan vara ett syskon eller en släkting.

Problemet? Mannen som DNA-matchats med offret är åldrad och dement. Och ingen i bygden har någonsin hört talas om att han haft några syskon.

Fin Macleod, tidigare poliskommissarie, har flyttat hem till öarna igen för att restaurera föräldrarnas hus. Eftersom han själv har en koppling till den DNA-matchade mannen (mannens dotter är hans livs stora kärlek) drar han igång en egen utredning. Det är dock inte problemfritt att börja rota i människors förflutna, och att lägga pusslet visar sig bli både svårt och livsfarligt.

First thing first.
Jävlar vad det blåser!

Som regel är jag skeptisk till böcker som innehåller ständigt återkommande miljöbeskrivningar. Alltså borde jag avsky Lewismannen. Men icke. För om det finns några böcker där miljön tillför en dimension till berättelsen så är det just Peter May’s Lewistrilogi: Det är vindpinat och härjat, vackert och ödsligt. Naturens krafter bestämmer, genomsyrar hela boken.

Till detta kommer det faktum att Peter May är vass på att mejsla fram en berättelse. En stor del av bokens handling utspelar sig i en dement människas hjärna. Det är ett riskabelt drag, men funkar bra. Mina tankar dras till Belinda Bauer’s eminenta Betraktaren, som bär samma drag.

Spänningsmässigt är Lewismannen ingen kioskvältare.
Den spänning som finns har mestadels tyngdpunkten på historiska händelser. Men det är välgjort och blir därför både relevant och medryckande. Jag läste att Lotta Olsson i DN tyckte att Lewismannen var bättre än föregångaren, Svarthuset. Där håller jag inte riktigt med. I mina ögon var Svarthuset i princip en fulländad bok (nå, förutom slutet). Lewismannen är förvisso väldigt bra, men jag blir inte lika euforisk denna gången.

Med detta sagt kan konstateras: Peter May är en författare som behärskar sin genre. Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.

Lewismannen är snart här

Akta er för snart kommer Lewismannen. Ja, boken, alltså.

Peter May var en av fjolårets riktigt mysiga bekantskaper i deckarvärlden. Hans Svarthuset (The Black house) var riktigt, riktigt bra – och en av mina personliga favoriter under hela årets utgivning. Eftersom jag var besviken på bokens slut blev det dock inte mer läsning ur hans Isle of Lewis-trilogi, men jag känner att jag väntat länge nog nu.

lewismannenUnder oktober utkommer så trilogins andra del, Lewismannen (The Lewis Man), på svenska. Och då blir det till att ladda upp för läsning. Förhoppningsvis är boken bra, även om jag är klart skeptisk till att den kan nå upp till förra bokens höjder.

Den som lever får se, som man säger.

Fotnot: Min recension av Svarthuset.

Recension: Peter May – Svarthuset

”En vindpinad och livfull berättelse”

Svarthuset, första delen i Peter Mays Lewistrilogi är en bok att hänföras av, en vindpinad och livfull berättelse i karga miljöer.

svarthusetIsle of Lewis kan uppfattas som en rätt obetydlig del av de brittiska öarna; en ö präglad av starka traditioner, religion och stolthet över sin historia. Gaeliska dominerar fortfarande språkbilden, kyrkan är oerhört stark. Ön är den största av de öar väster om fastlandet som bär namnet Yttre Hebriderna och präglas av hårda vindar som skoningslöst bearbetar kustlinjen, skär genom det trädlösa landskapet.

När ett brutalt mord skakar ön visar det sig att det kan finnas tänkbara kopplingar till ett annat mord på fastlandet, i Edinburgh. Fin Macleod växte upp på Lewis men kunde inte fly fort nog. Nu arbetar han inom poliskåren i Edinburgh, men plågas av hemska minnen och personlig förlust. Tillbaka från en sjukskrivning tvingas han tillbaka till Isle of Lewis för att söka sanningen, något som blir betydligt mer komplicerat än man kan tro. Men för Fin är resan inte bara en möjlighet att lösa ett fall, han vill inte erkänna att den också ger honom en anledning att fly hemmets kaos.

När Fin ankommer till Lewis överröses han av minnen, träffar bekanta han inte sett på länge, som han helst velat undvika. Han förstår snart att det ligger många sanningar dolda ute på öarna, bland klipporna, i de mörka husen, i traditionerna och ritualerna. Han är inte förberedd på att tvingas välja sida– vilka är egentligen hans vänner, och vad händer med relationer som inte underhålls?

Svarthuset är en synnerligen välskriven och atmosfärisk mordberättelse. Jag känner en magnetisk kraft dra mig in i bokens handling, känner hur jag sjunker allt djupare och i det närmaste slukas. Bokens miljöer rör sig från mörka skrymslen till öppna fält, över klippor som skoningslöst bearbetas av vindbyar och regn. Miljön samspelar med karaktärerna i att bilda en oerhört solid stomme för berättelsen, som ständigt söker och hittar ny kraft i grunden. Att Peter May har skrivit flertalet böcker förut var en nyhet för mig – men med tanke på det skickliga hantverk som Svarthuset utgör är det inte överraskande.

Mitt enda problem nu är att jag vill läsa mer. Och risken är att jag inte orkar vänta till nästa del i trilogin översatts.

Köp boken hos Adlibris