Etikettarkiv: Lewismannen

Recension: Peter May – Lewismannen

”Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.”

Ett lik i en torvmosse. Karga öar utanför Skottlands kust. Döden, öden, hemligheter och en frisk västlig vind. Den döda zonen har läst Lewismannen av Peter May.

Den första boken i Peter May’s Lewistrilogi Svarthuset – var mer eller mindre fenomenal (förutom ett rätt sumpigt slut). Förväntningarna var därför uppblåsta när jag tog mig an del två, Lewismannen.

lewismannenSå vad handlar boken om?
Liket av en ung man hittas i en torvmosse. Så långt allt gott. Problemen börjar när man inser att kroppen legat där sedan femtiotalet. Rätt länge. Att identifiera den döde mannen visar sig bli ett svårt uppdrag, men så småningom får man en DNA-matchning mot en person från trakten som kan vara ett syskon eller en släkting.

Problemet? Mannen som DNA-matchats med offret är åldrad och dement. Och ingen i bygden har någonsin hört talas om att han haft några syskon.

Fin Macleod, tidigare poliskommissarie, har flyttat hem till öarna igen för att restaurera föräldrarnas hus. Eftersom han själv har en koppling till den DNA-matchade mannen (mannens dotter är hans livs stora kärlek) drar han igång en egen utredning. Det är dock inte problemfritt att börja rota i människors förflutna, och att lägga pusslet visar sig bli både svårt och livsfarligt.

First thing first.
Jävlar vad det blåser!

Som regel är jag skeptisk till böcker som innehåller ständigt återkommande miljöbeskrivningar. Alltså borde jag avsky Lewismannen. Men icke. För om det finns några böcker där miljön tillför en dimension till berättelsen så är det just Peter May’s Lewistrilogi: Det är vindpinat och härjat, vackert och ödsligt. Naturens krafter bestämmer, genomsyrar hela boken.

Till detta kommer det faktum att Peter May är vass på att mejsla fram en berättelse. En stor del av bokens handling utspelar sig i en dement människas hjärna. Det är ett riskabelt drag, men funkar bra. Mina tankar dras till Belinda Bauer’s eminenta Betraktaren, som bär samma drag.

Spänningsmässigt är Lewismannen ingen kioskvältare.
Den spänning som finns har mestadels tyngdpunkten på historiska händelser. Men det är välgjort och blir därför både relevant och medryckande. Jag läste att Lotta Olsson i DN tyckte att Lewismannen var bättre än föregångaren, Svarthuset. Där håller jag inte riktigt med. I mina ögon var Svarthuset i princip en fulländad bok (nå, förutom slutet). Lewismannen är förvisso väldigt bra, men jag blir inte lika euforisk denna gången.

Med detta sagt kan konstateras: Peter May är en författare som behärskar sin genre. Lewismannen är en vindpinad och nostalgisk spänningsroman som erbjuder många mysiga stunder i läsfåtöljen.

Vikten av god karaktär

Jag läser Peter May’s Lewismannen, den andra delen av Isle of Lewis-trilogin, när det slår mig; det jag redan vet men som ändå återkommer med jämna mellanrum. Vikten av karaktären. Karaktärsvikten –
inte karaktärs-svikten.

lewismannenFör det är en av de viktigaste egenskaperna hos en god bok. Karaktärerna måste kännas sanna. Och inte bara det, de måste kännas sammanlänkade med berättelsen.

Många författare är skitbra på just detta. Att se till så att en figur, människa (oftast), blir ett med handlingen. Peter May är duktig på det. Belinda Bauer är överjävligt duktig på det. Ian Rankin har gjort det till religion.

I princip kan en karaktär vara hur hopplös som helst, hur alkoholiserad som helst, hur otrevlig som helst, hur urbota hysterisk som helst. Så länge det rimmar med handlingen och texten i övrigt. Och det är något vi alla vet, men ändå glömmer bort med jämna mellanrum.

Det är något som alla författare vet, men som ibland går förlorat när förlagen har för bråttom att trycka ut en ny bok i en serie, eller en bok som egentligen skulle behövt ligga till nästa resa. Karaktär.

Fasthet?

Och varje gång jag tänker på det – det sker ju ibland – inser jag magin i det skrivna ordet. När man kan sjunka djupt in i en bok, när man kan känna på en person, se en person, förstå vad som driver denna. Utan att se ett foto på personen i fråga, utan att föra ett samtal.

Det är fantastiskt.

Lewismannen är snart här

Akta er för snart kommer Lewismannen. Ja, boken, alltså.

Peter May var en av fjolårets riktigt mysiga bekantskaper i deckarvärlden. Hans Svarthuset (The Black house) var riktigt, riktigt bra – och en av mina personliga favoriter under hela årets utgivning. Eftersom jag var besviken på bokens slut blev det dock inte mer läsning ur hans Isle of Lewis-trilogi, men jag känner att jag väntat länge nog nu.

lewismannenUnder oktober utkommer så trilogins andra del, Lewismannen (The Lewis Man), på svenska. Och då blir det till att ladda upp för läsning. Förhoppningsvis är boken bra, även om jag är klart skeptisk till att den kan nå upp till förra bokens höjder.

Den som lever får se, som man säger.

Fotnot: Min recension av Svarthuset.