Etikettarkiv: Lejontämjaren

Recension: Camilla Läckberg – Lejontämjaren

Det är mörkret som sticker ut mest i ett skickligt hantverk. Den döda zonen har läst Camilla Läckbergs nya Fjällbackadeckare och överraskas av det smutsiga.

Få svenska författare omgärdas av så mycket åsikter som Camilla Läckberg. Med kändisskapet kommer uppmärksamhet, med uppmärksamhet kommer allt annat. Läckberg är ett fenomen, ett skickligt uppbyggt varumärke. Hon syns överallt och oavsett vad folk tycker så säljer hon flest böcker.

Lejontämjaren, hennes nionde Fjällbacka-deckare, tar sitt avstamp i kompakt mörker. En ung flicka som varit försvunnen dör när hon blir påkörd av en bil. Man kan snabbt konstatera att hon blivit utsatt för oerhört grymma saker under sin fångenskap – fallet länkas snabbt till andra försvinnanden och mord.

lejontamjarenPoliserna i Tanumshede tar sig naturligtvis an utredningen, som ska visa sig inkludera hemska familjehemligheter, svartsjuka och svek. Lejontämjaren är nämligen inte bara en bok om ett mordfall utan också en berättelse om familjeband och vad de gör med människor, vad de kan få oss att utstå.

Camilla Läckberg upprepar ett framgångsrecept. Under berättelsens gång är igenkänningsfaktorerna många. Småbarnslivet, jobbet, kärleken. Ingredienser som får många läsare att identifiera sig med karaktärerna. I denna igenkänning ligger också ofta urskiljningen av läsarna.

De som gillar det.
De som inte gillar det.

Svårare än så är det inte. Det är också här som stora delar av svensk kriminallitteratur enligt många har sina styrkor; blandningen mellan det vardagliga och det spännande.

Camilla Läckberg är skicklig på att väva in denna aspekt i och kring bokens intrig, en intrig som inte behöver skämmas för sig. Storyn är intressant och välskriven, utredningen vältecknad.

Den tydligaste styrkan är den svärta som ibland tränger genom ytan. Det finns mycket smuts mellan fogarna och när smutsen sipprar fram blir upplevelsen plötsligt spetsigare. Detta väger upp det faktum att det ibland blir texttjockt. Detaljer och dialog tillåts att ta plats där det skulle skapa mer dramatik i att skala ner. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att några av karaktärerna är ganska präktiga, även om det är subjektivt.

Lejontämjaren är ett skickligt hantverk och en bra kriminalhistoria som ligger bekvämt hos läsaren. Läckberg behärskar sin genre och få av hennes trogna läsare kommer att bli besvikna; tvärtom håller boken bra nivå bland hennes utgivning. Och även för en inbitet noir-läsande och verklighetsflyende thrillerentusiast är det underhållande och tillgängligt.

Men. Jag kan inte låta bli att tänka Jävlar vad bra det skulle kunna bli om mörkret tilläts ta över…

å andra sidan skulle det väl sålla bort några tusen läsare.

Köp boken hos Adlibris.

Camilla Läckberg: ”Att ha läsare är viktigare än att få cred”

Idag släpps den senaste Fjällbacka-deckaren, nummer nio i raden. Lejontämjaren är en berättelse om mörka familjehemligheter, svikna förtroenden och försvunnen barndom. Den döda zonen har intervjuat Camilla Läckberg i samband med släppet. 

Det är ingen fager bild som målas upp i inledningen av nya boken Lejontämjaren; en ung flicka som varit spårlöst försvunnen dyker plötsligt upp som från ingenstans. Det hon fått uthärda är inget annat än ren ondska.

lejontamjarenVi spolar tillbaka tiden ungefär tio år. Det är kallt, isigt utomhus, varmt inne. Platsen är Gamla Brogatan i centrala Stockholm och en julfest i bokförlaget Forums dåvarande lokaler. Själv är jag bjuden av den enkla anledning att jag läser manus åt förlaget.

Där och då står jag och diskuterar böcker med Camilla Läckberg. Vi hittar direkt en gemensam grund: Båda är mer eller mindre besatta av seriemördarböcker. En grund god som någon, tänker jag. Men finns fascinationen för genren kvar än idag?

– Ja! Jag är fortfarande förtjust i den typen av berättelser, berättar Camilla över en något svajig telefonlinje. Hon förklarar varför.

– Det är alltid lite mer teatraliskt, lite coolare, lite mer utstuderat i böckerna än i verkligheten. I verkligheten är det sällan så raffinerat som i fiktionen. Se på böcker som Bensamlaren eller Poeten. De är som pussel, små detaljer hela tiden, som för allting framåt. Jäkligt bra.

Vilken var den senaste riktigt otäcka bok du läste?
– Med risk för att låta precis som alla andra. Gone girl av Gillian Flynn. Den var briljant, jag läste den under varenda lilla paus jag kunde hitta när jag var på bokturné i Australien och Nya Zeeland.

Däremot blir det inte så mycket läsning nu som det kunde bli förr om åren, berättar Camilla.
– Man kan väl säga att mitt läsande tog en tvärdykning med 90% när jag fick mitt första barn. Men jag får läsa igen när jag pensionerar mig. Fast när jag väl läser gillar jag samma saker som förut.

Vet du, det slog mig direkt att Lejontämjaren är en rätt mörk berättelse. Det lurar smuts och helvete under ytan?
– Det är kul att du säger det. För jag kände det själv, det är mörkt och skitigt. Det brukar alltid finnas en känsla i varje bok jag skriver… en känsla som jag själv känner väldigt tydligt. Det är svårt att förklara hur det är.

– När jag skrev Predikanten, till exempel, då kände jag högsommaren. Högtrycksvärme, en svettig, pressande känsla. Fyrvaktaren, å andra sidan, var spöklik. En dimmig känsla som hängde över allt.

Och Lejontämjaren…?
– Är som en brun gammal äcklig ingrodd filt. Det kanske låter lite hokus pokus, men jag har en väldigt tydlig känsla i kroppen.

När man är Sveriges mest säljande författare och har en lång rad böcker bakom sig – deckare, barnböcker, kokböcker – är en enskild bokrelease inte speciellt pulshöjande. Camilla Läckberg är inte orolig för recensionerna längre. Men en sak som fortfarande finns kvar är tankarna kring hur läsarna ska ta emot en ny bok.
– Där är jag fortfarande lite nervös. Men annars är jag rätt cool nuförtiden. Recensioner kommer och går, det är som i olika cykler. Ibland är man populär, ibland inte. Ibland är det inne att dissa Läckberg, ibland inte, säger hon med ett skratt.

Men läser du recensioner fortfarande?
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Det är klart, om jag trillar över en recension så läser jag kanske den. Men förut lusläste jag verkligen varenda recension. Tog åt mig varje ord. Man får lite mer perspektiv med åren.

lackbergJag är nyfiken över hur det fungerar när man nått den framgång som Camilla Läckberg gjort. När man dessutom har mängder av olika projekt. För Camilla skriver inte bara deckare. Hon skriver barnböcker, är delägare i ett smyckesföretag, tävlingsdansar. Jag undrar över vilken roll skrivandet spelar i hennes liv idag.
– Skrivandet är fortfarande allra allra viktigast. Men jag måste slåss för tiden på ett annat sätt än förut. Och jag använder nog skrivandet på ett annat sätt nu jämfört med förut.

– Samtidigt är ju det mesta jag gör ändå skrivande. Bara olika typer av skrivande, olika forum. Det ger utmaningar på olika sätt och det är bra, behövs för att hålla entusiasmen uppe.

Du vill inte bli bekväm?
– Nej, jag är för rastlös för det. Jag är en tävlingsmänniska och gillar utmaningar. Jag är rädd för att stagnera, jag kastar mig gärna in i saker, får en kick av att klara av dem. Jag menar, jag vet ju att jag kan skriva en deckare. Men kan jag komma på en låttext? Kan jag skriva en barnbok?

Du är ju en väldigt igenkänd person. Att försöka sig på nya saker går knappast obemärkt förbi?
– Så är det. Man riskerar ju att göra bort sig varenda gång. Och det gäller att man levererar, det blir ju jäkligt skämmigt annars. Det är rädslan som driver, konstaterar Läckberg med ett högt skratt och lägger snabbt till:

– Rädslan har lett till många stora upptäckter genom åren!

Vår diskussion vänder åter till Lejontämjaren och de andra Fjällbacka-deckarna. En av de frågor jag själv intresserar mig mest för är den kring bokserier och hur författare resonerar kring dem. Hur många delar skriver man, hur resonerar man inför varje ny del. Är det till exempel svårt att förnya sig när det kommer till karaktärer och miljöer? Camilla Läckberg ger sin syn på saken:
– Skriver man en serie finns det ju – och måste finnas – en igenkänningsformel. Det vore meningslöst att vara nyskapande i varje bok, även om recensenterna ibland verkar tycka att man ska vara det. Läsarna läser ju serien för att de vill tillbaka till samma miljöer och personer. De vill återvända till samma värld som de lämnade, förklarar hon.

– Och en av de största anledningarna att skriva är ju att man vill bli läst. Att ha läsare är viktigare än att få cred, tycker jag.

Hur resonerar du kring Fjällbackaserien, hur många böcker kan det bli?
– Jag kommer absolut att fortsätta att skriva serien. Men hur många böcker? Det vet jag inte, det kan bli tio, det kan bli femtio. Man förväntas ofta ha en långtidsplan. Jag fick frågan så sent som igår: hur länge tänker du skriva? Vad ska man svara… vad ska jag göra om jag inte skriver?

Vilka är de stora skillnaderna mellan dig som författare nu kontra när du debuterade med Isprinsessan, tror du?
– Jag är bättre på att ha fler bollar i luften, bättre på att hålla samman intrigen. I Isprinsessan kan man väl säga att jag hittade mitt skrivspråk och mina karaktärer. Det tog såklart lite av intrigen. Och så hade jag inte heller den rutinen av att bygga upp intrig som jag har nu.

Du är duktig på att återberätta vardagsdetaljer, skapa igenkänning. Hur ser du själv på styrkorna i ditt skrivande?
– Jag är bra på att berätta en spännande historia och tycker att jag har en bra rytmkänsla för hur länge det ska puttra på, när tempot ska ökas, hur långa tempoökningarna ska vara… när läsarna ska få vila.

lackberg2– Jag vet att jag är bra på att skapa spänning och beskriva vardagskaraktärer, jag har ett bra öga för de detaljerna, det har alltid varit min styrka. Och jag skriver på ett sätt som är lättillgängligt. Det är positivt, tycker jag. Läsande är inte ett IQ-test, även om en del verkar tycka det.

I veckan åker Camilla Läckberg till Japan för att lansera Fyrvaktaren. Som vanligt har hon många järn i elden. Det blir dags att avrunda ett samtal som skulle kunnat bli mycket längre, telefonen knastrar allt högre, kanske är det batteriet.

Vi lägger på och går båda vidare mot nästa grej på schemat. För Camilla är det intervjuer. För mig en ettårig son som börjar bli rastlös.

Foto på Camilla Läckberg: Bingo Rimér

Köp Lejontämjaren hos Adlibris

Mer japansk läsning; The face of Another

Kunde inte låta bli att lägga en ny bokbeställning i förra veckan när jag läste på lite mer om min nyfunna favorit Fuminori Nakamura. När man läser om Nakamura dyker det ofta upp referenser till Kobo Abe. Till exempel ska Nakamuras Evil and the mask vara inspirerad av Abes The Face of Another.

Alltså beställde jag både The Face of Another och The Woman in the Dunes av Kobo Abe. Och jag längtar. I Wikipediabeskrivningen står följande om Abe:

Abe has been often compared to Franz Kafka and Alberto Moravia for his surreal, often nightmarish explorations of individuals in contemporary society and his modernist sensibilities.

Behöver inte säga mer än att jag är såld. You had me at surrealistisk och mardrömslik, ungefär.

Rapport inkommer så fort böckerna levererats och läst. Under tiden läser jag Mons Kallentofts nya, Jordstorm, och förbereder en intervju med Camilla Läckberg.

Förhandsläser Läckbergs nya

Det är flera år sedan jag läste Camilla Läckberg senast. Det är ju överhuvudtaget sällan som jag läser svenska kriminalromaner – min avsikt är att bli mycket bättre på det.

lejontamjarenSå nu har jag fått möjligheten att förhandsläsa Läckbergs nya; Lejontämjaren. Boken släpps den 17 november och något överraskad konstaterar jag ganska tidigt att det ryms mycket mörker och svärta i berättelsen, ett tydligt plus i min bok.

Jag minns ett samtal som ägde rum för säkert tio år sedan. Jag och Camilla samtalade, under Bokförlaget Forums julfest, om ondska och seriemördare. Vi konstaterade att båda hade en fallenhet för att läsa just den typen av böcker. Detta är något jag hoppas kunna prata med henne om snart igen eftersom en intervju är inplanerad.