Etikettarkiv: Läsning

Multiläsningens gudfader – that’s me

Jag är inne i en hetsig bokköparperiod. Få saker gör mig så upprymd som att köpa nya böcker – och sedan spendera timmar med att fantisera om att läsa dem. Kanske samla dem på hög under några veckor, eller sortera in dem i bokhyllan med löften om snar läsning.

Ibland sker inte den snara läsningen, men böckerna står kvar i hyllan. Och en vacker dag börjar jag läsa dem.

Att läsa en bok i taget är inget för mig; jag masskonsumerar. Kanske är det ett missbrukarbeteende, kanske är det min svaghet. Ibland känner jag att jag påbörjat så många böcker att jag inte riktigt kan hantera det. Resultatet blir oöverskådliga högar av pågående läsning. Visst är det mysigt med böcker på golvet bredvid sängen, men när man varje morgon råkar kliva på en bok har det gått för långt.

”Att du inte läser ut en bok måste vara ett svaghetstecken hos boken”, kanske någon tänker. Men nej, jag kan ärligt talat säga att de flesta böcker jag påbörjar är bra. Vissa rentav riktigt bra. Men: jag är ständigt sugen på att börja läsa något nytt!

Naturligtvis måste jag åtgärda detta beteende på sikt. Jag VILL ju läsa ut böckerna, det är inget självändamål att samla halvlästa böcker. Alltså får jag jobba med att påbörja färre och avsluta fler. Hur svårt ska det vara?

Hur läser du? En i taget eller så många som möjligt? Var går gränsen?

 

Trött på polisen

Att vara insnöad i en genre innebär bra saker och dåliga saker. En typiskt bra sak är att man lär sig uppskatta riktigt bra böcker inom genren. I mitt fall, kriminallitteratur. En typiskt dålig sak är att man tröttnar.

Ett exempel är den klassiskt brittiska deckargenren. En gedigen, omfångsrik och inte minst framgångsrik genre inom kriminallitteraturen. Och vad är allra mest signifikativt för de brittiska deckarna?

Utredningar.

Utredningar, utredningar, utredningar, förhör, förhör, dörrknackning och mer utredning. Bittra snutar, egensinniga utredare, käcka partners, bistra chefer och mördare som liksom bara väntar på att bli snärjda i rättvisans nät.

Dessutom: brittiska deckare är överfyllda med titlar; DC, DCI, DCS, och så vidare. Och när man, som jag, läser ett gediget antal brittiska deckare per år (och har så gjort i många år) blir det lätt lite … upprepningar. Kort och gott – polisen gör mig trött.

Så, hur åtgärda detta?

Enkelt. Byt genre, ta en paus. Börja läs något annat. Därför har jag för avsikt att snöa in på något annat. Varför inte klassiker? Eller – ännu bättre – varför inte deckarklassiker. Det låter som ett kul projekt att jämföra hur utredningar skildrades förr jämfört med nu.

Men var ska jag börja? Tipsa mig!

Vad har hänt med min koncentrationsförmåga?

Jag har aldrig haft problem med att läsa ut böcker. Jag älskar att läsa ut böcker! Jag har heller aldrig haft problem med att ha flera böcker igång samtidigt. Åtminstone inte förrän de senaste två månaderna.

Det som hänt är att jag har svårt att fokusera på att läsa ut en bok. Det spelar ingen roll om boken är skitbra, jag kommer inte igenom den. Frustrationen vet inga gränser.

Visst, tänker du: ”Då är ju böckerna inte tillräckligt bra!”, men så enkelt är det inte. Jag har påbörjat flera riktigt bra böcker. Böcker som jag VILL läsa ut, som jag kan längta efter att få läsa ut. Men något händer.

Tio minuter efter att jag börjat läsa känner jag en lömsk trötthet komma smygande och sakta men säkert lockar andra saker mer än boken jag läser. Saker som att sluta ögonen och ta en tupplur, eller att gå och se på film, att leka med barnen, att spela TV-spel.

Det går säkert över. Men för en person som är van vid att avhandla böcker tämligen snabbt är det väldigt frustrerande. Och nu fick jag skriva av mig kring detta i-landsproblem. Tack!

Psykopater är grejen

Jag noterar att psykopater är grejen i allt fler böcker. Vi träffar dem i allt från Flynn till Kepnes, Cameron till Buthler & Öhrlund, Kepler till Ahnhem. Listan kan lätt göras längre.

Psykopaten har fått ett uppsving.

normalBörjar psykopatthrillern bli den nya svennebanan-deckaren? Är det i så fall bra eller dåligt? Jag läser Caroline Kepnes Du, Graeme Camerons Normal och tänker att, well, det är ju trevligt med en morbid sadist som man kan känna sympati för. Vad blir nästa steg?

Som författare måste det vara en hårfin linje att balansera; att skapa en romankaraktär som är störd i huvudet, men ändå spännande att läsa om.

I mina ögon finns det två vägar som är intressanta att utforska:

  1. Den sympatiske psykopaten.
  2. Den fullständigt vedervärdige psykopaten.

Mellanting göre sig ej besvär, försvinner lätt i glömska och blandas ut med vardag och tristess. Om det är något jag önskar kunna behärska är det konsten att skriva en psykologisk thriller med en genomrutten huvudperson som ändå är älskvärd och mänsklig.

Så kanske är det det jag gör. Jag ber att få återkomma i detta högintressanta ämne.

Vad tycker du? Vad gör en bra psykopatthriller – och vilka är dina bästa tips?

Behovet av att bredda sin läsning

Det finns nackdelar med att nischa in sig så hårt på en genre som jag gjort. Den döda zonen: bara deckare. Den döda zonen: en jävla massa mörker och spänning. En av nackdelarna är att man går miste om i princip all annan sorts läsning. Bredden.

Några av mina starkaste läsupplevelser återfinns bortom den typiska spänningsgenren (även om de ofta har inslag av spänning i sig). John Fowles Den franske löjtnantens kvinna, Doris Lessings En överlevares memoarer, Hanif Kureishis Förorternas Buddha, John Steinbecks Vredens druvor. Aldous Huxleys Du tappra nya värld och Daniel Woodrells En helvetes vinter. För att nämna några exempel.

Att driva en blogg om deckare och thrillers är att offra annat. Ibland hamrar frustrationen min skalle; när jag läser en bra recension eller vilar ögonen på något intressant. Kanske en ny historisk roman om belägringen av Barcelona, kanske ett mäktigt rymdepos, kanske en kittlande fantasyberättelse eller bara ett livsöde som inte hör hemma inom det jag numera kallar mitt område.

Tiden att läsa annat än min nisch är liten. Kanske krymper den hela tiden, tiden. Kanske gäller det inte bara läsning. Med eget skrivande, med barn och familj och ett arbete som tar mycket tid blir valfriheten – den egna tiden – allt mer begränsad. Periodvis känns det tråkigt. Periodvis kul. Deckarläsningen är en passion. Och den kräver inte speciellt mycket för att vakna till liv efter korta perioder av stiltje.

Jag snöar in mig i klassiska noir-deckare, jag läser kriminalromaner från 1940-talet och slås av ett skönt och avväpnande enkelt språk, jag hittar psykologiska thrillers som inte går att motstå.

Men så glider mina tankar iväg, till något annat.

Och jag inser att ibland kanske en paus från sin egen genre vore på sin plats. Kanske är det vad sommaren kommer att erbjuda mig, kanske inte. Det finns mycket som pockar på min uppmärksamhet, inte minst det faktum att jag själv skriver på en bok, nej två böcker, nej tre. Vad är viktigast? Att läsa andras texter eller att bli klar med min egen?

Valen kan vara svåra. Är jag rädd för att fastna i samma hjulspår och tappa inspirationen – eller är jag rädd för att helt enkelt missa riktigt bra läsning i andra genrer?

Tiden har svaren.

Bloggstiltje, skrivande och läsning

Det har varit stiltje här ett tag; dels har jag varit i Sri Lanka med jobbet och dels har det varit lite för mycket med det ”vanliga” livet, vad det nu är.

Men läser gör jag ändå. Mitt problem är som alltid att jag påbörjar alldeles för många böcker. Alltså har jag fyra läsningar på gång just nu: Dog City Blues av Jacob Härnqvist, Victus av Albert Sanchez Pinol, Shinjuku Shark av Arimasa Osawa och En sista riktig kyss av James Crumley.

Det tar tid. För jag gillar samtliga böcker.

För övrigt håller jag fortfarande på att skriva och putsa och skriva och putsa. Mitt manus (det första) är ju i princip färdigt, men färdigt blir det ändå aldrig. Utöver min roman skriver jag ju även på en novellsamling, även om denna fått stå i bakgrunden den senaste tiden.

Hur som helst är jag vid liv. Och jag håller så smått på att planera vilka intervjuer som ska komma framöver.

Ellroy, Sanchez Piñol och Kallentoft

perfidiaJag har inte beställt böcker på ett tag, men nu är det nära. James Ellroy’s nya – Perfidia – är en bok som jag bara måste läsa. Jag brukar inte läsa bokpresentationer, men ibland gör jag undantag. Och när jag läser om Perfidia vattnas det i munnen.

Som om det inte vore nog med Ellroy har ju dessutom Albert Sanchez Piñols Victus släppts. Sanchez Piñol, som för övrigt besökte Bokmässan, där jag icke närvarade. Frustrerande. Boken beställer jag i nästa bokbeställning.

På tal om läsning och beställningar. En annan bok på läslistan är Mons Kallentofts Jordstorm, som jag ska läsa så fort den släpps. Jag brukar vara ganska dålig på att läsa svenska deckare men har för avsikt att bli betydligt bättre på det framöver. Bra, va?