Etikettarkiv: Kriminalroman

Att göra slut med en författare

Jag är trött i kroppen, lider av sömnbrist men känner ett molande behov av att läsa. På parkettgolvet bredvid sängen ligger Skuldens Gudar av Michael Connelly och trängs med ett par öronproppar och ett glas vatten. En solstråle träffar omslaget snett ovanifrån och för ett ögonblick ser boken ut att glöda.

”Det är vackert. Vad vackra böcker kan vara”, tänker jag. Jag funderar för en sekund på att ta upp boken och börja läsa. Men stunden passerar och skuggorna lägrar sig igen. Boken får ligga kvar och samla damm, jag har tappat intresset för en kär gammal vän.

***

Michael Connelly är otrolig. I mina ögon är han en av världens absolut främsta kriminalförfattare under de senaste tjugo åren. En författare som skrivit en hel radda med nästan-perfekta kriminalromaner.

skuldens-gudarPoeten (The Poet) ligger nära till hands när jag ska lista favoritböcker. Dockmakaren (The Concrete Blonde) är kanske ännu bättre. I lagens limo (The Lincoln Lawyer) var underhållande. Nio drakar (Nine Dragons) var alldeles utmärkt. Fågelskrämman (The Scarecrow) var spännande och nästan thrilleraktig i stilen.

Ja, ni förstår. Connelly har skrivit rätt många bra deckare. Jag kan nämna fler: Svart eko, Fallet, Dödens stadÅterkomsten… alright, jag ger mig. Ni fattar nog att han varit – och är – en av mina absoluta favoriter i genren. Så vad är då problemet, undrar ni kanske?

Problemet är att det blivit så jäkla tråkigt.

Visst introducerade han Mickey Haller när författarskapet börjat gå i stå. Och visst har denne Haller sin charm. Och visst är Harry Bosch fortfarande en gedigen karaktär. Men kom igen, så värst spännande är han inte. Skuldens gudar är den sjätte Haller-boken medan kommande Det brinnande rummet är ännu en i raden av Bosch-deckare.

Vilket nummer i ordningen? DEN TJUGOFÖRSTA! Hör ni, den TJUGOFÖRSTA!

Någonstans blev det gammalt. Någonstans slutade ekvationen att gå ihop för mig.
För jag är inte korkad. Jag förstår mycket väl att Connelly fortsätter att skriva böckerna för att de säljer bra. Grejen är inte heller den att han plötsligt blivit dålig på att skriva. Nej, skickligheten är kvar – garanterat. Men det som hänt är att karaktären Harry Bosch känns helt ointressant för mig. Jag har följt honom i så många år att jag tycker han är värd sin vila nu.

Jag känner sorg i sinnet när jag tänker på det faktum att jag förmodligen inte kommer att läsa så värst många fler Connelly-deckare. För jag gillar honom. Men det finns så mycket annat som ropar efter uppmärksamhet, så många spännande, nya karaktärer att möta. Min tid är begränsad. Jag kan inte läsa allt. Så vad ska man göra förutom att lägga åt sidan och gå vidare?

Nu är ju Connelly långt ifrån ensam i denna problematiken. Jag skulle kunna namedroppa ett helt gäng författare som håller hjältar vid liv, men ni vet nog precis lika väl som jag vilka de är. Har ni någon författare som ni gillar, men där ni gett upp på grund av att serien överlevt sig själv? Berätta!

Lite tips från Bokrean

Årets bokrea är i full gång. Visserligen har den legat uppe på nätbokhandeln i ett par veckor, men det var först denna veckan som det drog igång på allvar. Och med allvar menas att man nu kan köpa faktiska böcker – inte bara förhandsbeställa.

Det pratas ju om att bokrean är starkt på gång igen – om det har jag ingen åsikt. Eftersom jag jobbat i bokbranschen en del är jag snarare rätt trött på hela reagrejen. Jag har helt enkelt suttit med lite för många realistor de senaste åren.

Men.

Detta till trots – det finns en hel del fynd att göra. Jag har hyfsad överblick, så några guldkorn och intressanta titlar måste jag tipsa om.

Tokyo år noll av David Peace (Febrigt febril deckare i efterkrigs-Tokyo)
Den sista safarin av Deon Meyer (Spännande, fascinerande, riktigt bra spänning i Sydafrika)
1974 av David Peace (Mörkt, mörkare, mörkast. Seriemördare härjar i 70-talets England)
Den nya människan av Boel Bermann (Dystopiskt om barn som inte är barn – helt omöjlig att släppa)
Skuggsida av Belinda Bauer (Skickligt framvävd mordberättelse, tät och väldigt bra)

Se där, fem spännande lästips. Och passar det bättre att köpa upp sig på sånt om inte på en bokrea?

Två böcker som jag själv är nyfiken på att köpa är annars Robert Goddards Tills sanningen segrar och Emelie Schepps Märkta för livet.

Recension: Ferdinand von Schirach – Fallet Collini

”… det saknas något för att få mig att gå igång fullständigt”

En författarnas författare; på annat sätt kan jag inte beskriva Ferdinand von Schirach. När jag inför förra julen läste olika spänningsförfattares lästips var nämligen von Schirach den gemensamma nämnaren. En omtyckt och respekterad herre, advokat som han är.

fallet-colliniFallet Collini, så. Boken var nominerad av Svenska Deckarakademin i kategorin bästa översatta kriminalroman, så det fanns viss förväntan hos mig. Berättelsen är en kort, komprimerad sak som spänner över 149 sidor sparsmakad läsning.

Caspar Leinen är nyutexaminerad advokat. Ambitiös, men osäker; duktig under studietiden och med en ljus framtid. Fallet Collini blir hans första riktiga fall. Fabrizio Collini, som erkänner att han mördat en åldrande man på ett lyxhotell i Berlin. Men varför? För Leinen blir uppgiften att få Collini att tala, men uppdraget är allt annat än lätt, och kompliceras av att Leinen själv uppdagar tydliga personliga kopplingar mellan sig själv och den mördade mannen.

Sanningen, visar det sig, går att spåra bak till Andra världskriget. Sanningen visar sig också vara problematisk, då den ställer allvarliga frågor om skuld, rättvisa och hämnd på sin spets.

Ferdinand von Schirach skriver sparsmakat och avskalat. Det blygsamma omfånget skvallrar om att berättelsen är koncentrerad, komprimerad – och det stämmer. Ett risktagande. Berättelsen är nämligen intressant, ställer viktiga och utmanande frågor. Nu lyckas förvisso von Schirach att inkludera väldigt mycket innehåll utan ord, genom att använda ett effektivt språk som tvingar läsaren att ställa – och besvara – en del frågor själv. Men för mig blir det ändå lite för korthugget. Jag, som brukar förespråka korta romaner, känner att jag vill ha mer kött på benen.

Det är en känsloladdad roman – och ändå nästan helt befriad från känslor. Det är svårt att förklara, och svårt att avgöra om det är bra eller dåligt. De känslor som uttrycks i bokens text ger ofta ett tillbakahållet och återhållsamt intryck. Jag vill ha mer svärta. Däremot finns det känslor, starkare sådana, som man måste läsa mellan raderna. Andra världskrigets och Nazitysklands historia är laddad för väldigt många.

Det är en kort, kärnfull berättelse om ett brott. Om en sanning som rullas upp och om moral och etik. Det är välskrivet och polerat, men det saknas ändå något för att få mig att gå igång fullständigt.

Köp boken hos Adlibris

Recension: Peter May – Svarthuset

”En vindpinad och livfull berättelse”

Svarthuset, första delen i Peter Mays Lewistrilogi är en bok att hänföras av, en vindpinad och livfull berättelse i karga miljöer.

svarthusetIsle of Lewis kan uppfattas som en rätt obetydlig del av de brittiska öarna; en ö präglad av starka traditioner, religion och stolthet över sin historia. Gaeliska dominerar fortfarande språkbilden, kyrkan är oerhört stark. Ön är den största av de öar väster om fastlandet som bär namnet Yttre Hebriderna och präglas av hårda vindar som skoningslöst bearbetar kustlinjen, skär genom det trädlösa landskapet.

När ett brutalt mord skakar ön visar det sig att det kan finnas tänkbara kopplingar till ett annat mord på fastlandet, i Edinburgh. Fin Macleod växte upp på Lewis men kunde inte fly fort nog. Nu arbetar han inom poliskåren i Edinburgh, men plågas av hemska minnen och personlig förlust. Tillbaka från en sjukskrivning tvingas han tillbaka till Isle of Lewis för att söka sanningen, något som blir betydligt mer komplicerat än man kan tro. Men för Fin är resan inte bara en möjlighet att lösa ett fall, han vill inte erkänna att den också ger honom en anledning att fly hemmets kaos.

När Fin ankommer till Lewis överröses han av minnen, träffar bekanta han inte sett på länge, som han helst velat undvika. Han förstår snart att det ligger många sanningar dolda ute på öarna, bland klipporna, i de mörka husen, i traditionerna och ritualerna. Han är inte förberedd på att tvingas välja sida– vilka är egentligen hans vänner, och vad händer med relationer som inte underhålls?

Svarthuset är en synnerligen välskriven och atmosfärisk mordberättelse. Jag känner en magnetisk kraft dra mig in i bokens handling, känner hur jag sjunker allt djupare och i det närmaste slukas. Bokens miljöer rör sig från mörka skrymslen till öppna fält, över klippor som skoningslöst bearbetas av vindbyar och regn. Miljön samspelar med karaktärerna i att bilda en oerhört solid stomme för berättelsen, som ständigt söker och hittar ny kraft i grunden. Att Peter May har skrivit flertalet böcker förut var en nyhet för mig – men med tanke på det skickliga hantverk som Svarthuset utgör är det inte överraskande.

Mitt enda problem nu är att jag vill läsa mer. Och risken är att jag inte orkar vänta till nästa del i trilogin översatts.

Köp boken hos Adlibris

Recension: Peter Robinson – Children of the Revolution

children-of-the-revolution”Kommer inte att göra många besvikna”

Peter Robinsons kriminalromaner om kommissarie Banks är stilbildande. Robinson är känd för sina deckare, fyllda till bristningsgränsen av beskrivningar, atmosfärer och miljöer.

I Children of the Revolution hittas en man död på järnvägsspåren nedanför en bro. Han har femtusen pund på fickan, vilket är konstigt eftersom han annars lever på existensminimum. Flera år tidigare blev han avskedad från sitt universitetsjobb på grund av påstådda sexuella trakasserier.

För Alan Banks blir det snabbt tydligt att fallet är känsligt. Inte bara finns det flera intressanta personer med koppling till den döde mannen, men uppenbart är också att det finns önskemål från högre ort om att han inte ska lägga näsan för mycket i blöt. Något som givetvis får motsatt effekt.

Jag tycker att det är befriande att läsa Peter Robinson med jämna mellanrum. Eftersom jag personligen mest läser hårdkokta deckare blir det ett avbrott. Ett gemytligt, välskrivet och ganska spännande avbrott. Visst, Robinsons böcker är inget för de som söker pulserande, tempokittlande action – men för den som tycker om deckare ur den klassiskt brittiska skolan är det ett både klokt och bra val. Children of the Revolution kommer inte att göra många besvikna.

Recension: Michael Connelly – Fallet

”En utmärkt kriminalroman”

Hur gammal är egentligen Harry Bosch?

Ovan är den första frågan som föds i min hjärna när jag slår upp Michael Connellys senast översatta deckare: Fallet (Han är väl strax över sextio, antar jag).

Connelly är en av de stora deckarförfattarna, hans produktion 9113045202– gedigen, kvalitén – nästan uteslutande hög. För några år sedan hade han en svacka, men han fick en kick när han drog igång med ”nya” karaktären Mickey Haller i I lagens limo, Inspirationen har spillt över till böckerna om Bosch. Men man kan tycka lite vad man vill om att Connelly binder samman Bosch och Haller, fast det är en helt annan historia.

Fallet, så (på engelska The Drop).

En politikers son dör – faller från en hotellbalkong. Mord? Självmord? Mycket pekar på det senare. Bosch får fallet, trots att politikern i fråga har ett horn i sidan till just Bosch, som är måttligt intresserad. Samtidigt brottas Bosch med ett äldre fall, där DNA-prover visar att en dömd våldtäktsman förmodligen är oskyldig. Det är fullt upp, och pressen ökar från alla håll. Tempot drivs sakta men säkert upp, och utredningarna bränner till allt mer.

Låter det som en standardmässig Harry Bosch-deckare? Korrekt; här döljer sig inget nytt koncept, recept, innovativt tänk. Det är Los Angeles, det är the Valley, det är korruption, ärrade brottslingar och utredningar som måste gås igenom noggrant. Det är trovärdigt, som alltid.

Man kan som regel klassa Michael Connellys böcker på tre betygsnivårer: Riktigt bra, bra och halvhyfsat. Fallet hamnar någonstans mellan de två första. Connelly känns fortfarande hungrig, det ges fortfarande nya bilder av Harry Bosch, nya insikter i hans personlighet. Och som alltid är polisarbetet klanderfritt utan att för den skull vara långtråkigt. En utmärkt kriminalroman.