Etikettarkiv: kontraktet

Den långa väntan på ett korrektur

Jag går i väntans tider. Det jag väntar på är det första riktiga korrekturet av min roman och bara tanken på att det lär dyka upp gör mig både glad och skitskraj.

Glad, eftersom jag inser att berättelsen blir ännu bättre, starkare, tydligare, tack vare en granskning eller fem. Skitskraj eftersom det kommer att framkomma svagheter, upprepningar, kanske rentav språkliga missöden och småkatastrofer. Kommer det att vara mycket? Är jag egentligen skitdålig på att skriva? VAD KAN JAG EGENTLIGEN?!

Frågorna är många. Ovissheten stor. Självförtroendet i obalans.

Därefter: Nästa runda av textarbetet. Och när man arbetar heltid och har familj kan det förstås bli en del problem att hitta tid. Men under hela arbetet med romanen har nätterna varit min vän (ovän?) och kanske får det bli så även under redigeringen. Tiden utvisar.

Parallellt pågår såklart också annat. Som att spika titeln. Vem vet, jag kanske kommer att återkomma i den frågan här på bloggen. Input är, som bekant, av godo. Oftast.

Ahnhemrelease och reseläsning

Igår fick jag den första av två bokleveranser (nästa lär komma idag). På menyn stod en rad klassiska deckare eller kriminalromaner. Dashiell Hammett, Raymond Chandler, James Sallis.

Tursamt nog ska jag åka iväg på tjänsteresa på söndag och behöver något att läsa på flygplan och hotell. Timingen är perfekt.

Imorgon är det dessutom release för Stefan Ahnhems Den nionde graven. Jag går ganska sällan på releaser, mest på grund av tidsbrist, men det är kul varje gång man kommer ut.

Annars då? Mitt eget manus. Jag har dialog med ett par förlag. Intresse finns. Idéer finns. Fortfarande är det dock så att jag är ganska intresserad av att egenutge, av den enkla anledning att jag vet att jag kan göra mycket av jobbet själv. Fortsättning följer.

Att läsa och läsa och läsa igen

Innan mitt manus blev klart (åtminstone så klart som det blir utan redaktörsbearbetning) lärde jag mig att tröttna på mig själv. Jag gick igenom perioder av svår leda på min egen ibland pretentiösa ton.

Kan jag aldrig hålla käft.

Jag läste, läste och läste igen. Mina egna ord, nedskrivna i någon slags handling, framstod ibland som ren idioti. Ibland som fantastiska. Ibland som slätstrukna och meningslösa. Ena gången tyckte jag att inledningen var fantastisk. Nästa gång att den var hysteriskt krystad.

Jag kan aldrig hålla käft.

Så jag tröttnade ibland, så som man gör. Att traggla en text i sin egen hjärna gång på gång, leta efter förbättringar, leta efter nya infallsvinklar, tillhör inte det mest bekräftande man kan göra. Eller det mest variationsrika. Plötsligt hör man sin egen röst eka där inne – och den låter ju likadan allt för ofta!

Jag skriver för korthugget.

Nej, jag försöker för mycket. Jag borde låta språket ta mer plats.

Mot slutet av arbetet med mitt manus (notera: jag säger slutet, och menar det slut som infinner sig innan man hittar ett förlag) var jag rätt less. Less på min huvudkaraktär, less på det kompakta mörker som genomsyrar mitt manus. Less och rastlös, fötter som aldrig kunde bara vila mot golvet utan alltid trummade hysteriskt.

För anledningen till att man läser, läser och läser igen är att det tar tid, en jävla massa tid, att skriva bok, prata med kontakter, vänta på läsningar. Och när man bara sitter och väntar är det svårt att hålla tyst. Så man skriver lite till. Kanske ändrar en mening, två, tre.

Och så plötsligt får man ett mejl från en frivillig som lektörsläst boken. Massor av beröm. Och lite kritik.

Och så är man där igen, fast i pendeln mellan hopplöshet och hoppfullhet. På skör tråd.

Varför kan jag aldrig hålla käft.

Att bli klar med ett bokmanus

När man skriver sitt första bokmanus är i princip allting en del av den lärande processen. Misstagen är många, osäkerheten hög. Ivern och ambitionen för stark för att invänta starkast möjliga resultat. Åtminstone är det så det varit för mig.

Det är flera månader sedan jag ansåg att mitt manus Kontraktet var färdigskrivet. Det var bra. Det stack ut från mängden. Det var bra driv.

Ingen jävla svensk dussinspänning. Istället mörker, desperation och helvete.

Nu – i januari 2015 – inser jag att det som var färdigt då inte alls var färdigt. Åtminstone inte tillräckligt. Otåligheten segrade, varför jag var snabb med att skicka in manuset till förlag för påsyn. Feedbacken blev god, till och med väldigt god, men avtal uteblev.

Flera omskrivningar senare har min berättelse förändrats. Språket blivit bättre, tydligare. Storyn mer genomarbetad, mindre ryckig. Det jag tyckte var bra då är jag nu riktigt nöjd med. Jag har under de senaste månaderna identifierat (och fått identifierade) svagheter och luckor i berättelsen, skrivit om, förbättrat.

Men frågan är då – har otåligheten ett pris? Hur mycket skadar det ens chanser om man skickar in en version av sitt manus som de facto inte är så bra som den skulle kunna vara till ett förlag? Det tål onekligen att tänkas på. Om jag tittar i backspegeln skulle jag inte varit så snabb med att skicka in till ett par förlag. De största förlagen har en enorm mängd inkommande manus, man har helt enkelt inte råd att inte vara 100% säker på att produkten är så bra som den bara kan vara.

Har jag då – nu när min berättelse närmar sig dessa 100% – bränt broarna?