Etikettarkiv: Klichéer

Bortom bokklyschorna del 1

När man har arbetat med böcker i några år har man sett det mesta när det kommer till bokpresentationer. Jag lever i symbios med bokpresentationerna; det råder någon slags hatkärlek mellan oss. Mest kärlek, i ärlighetens namn. Bokpresentationerna är mitt verktyg. Min uppgift är att ta fram det centrala, intressanta eller konkreta ur en lång text och göra den kort. Jag upphör inte att fascineras av dessa presentationer, även om de väldigt sällan överraskar mig.

En viktig del i mitt arbete är att berätta om böcker i väldigt kortfattad text. För att kunna korta ner längre texter behöver man hållpunkter. Något att gripa tag i, luta sig mot. När man arbetar med böcker som man i många fall inte själv läst är sagan (boktexten, min anm.) allt man har. Det gäller att läsa, läsa, fundera och sedan svara på frågan: Hur ska jag sälja in denna boken till en potentiell kund? Vad är det intressanta, vad är det viktigaste att förmedla?

Noterbart viktig talang: Förmågan att mynta klichéartade uttryck.

Här kommer därför en liten lathund, eller guide, till vad som egentligen menas med ett antal uttryck i bokpresentationer, baksidestexter eller framför allt säljtexter. Jag håller mig främst till spänningsgenren, då den är min hemvist och största måltavla för fascination – och för att jag själv svänger mig med massor av dessa härliga uttryck på en daglig basis.

1. ”XX är en tät berättelse om…”

En tät berättelse är naturligtvis inte en berättelse om en ubåt eller om pengar. En tät berättelse är en text som är motsatsen till spretig. En tät berättelse innehåller väl genomarbetad text, ofta framknådad av utmärkta redaktörer. En tät berättelse är också något som håller ditt intresse uppe, som inte tillåter ditt fokus att vandra åt olika håll. En tät berättelse är ofta spännande att läsa och ger ett solitt intryck – det är bra grejor, helt enkelt.

Exempel: Gone Girl av Gillian Flynn

2. ”XX är en pusseldeckare …”

Nej, det är inte en deckare om att lägga pussel. En pusseldeckare är en klassisk utredningsdeckare. Ett brott begås, någon utreder det. Det är förhör, obduktioner, dörrknackning, alibin. Visualisera ett stort pussel utspritt på ett bord; varje pusselbit är en ledtråd som leder fram till gåtans/brottets lösning. Det är väldigt centralt att det finns någon med nån slags polistitel inblandad i boken, gärna poliskommissarie, polisinspektör eller något liknande.

Exempel: I mörkrets skugga av Peter Robinson

3. ”XX är en tempostark thriller …”

Tänk på Bruce Willis. Tänk på Bourne-filmerna. Tänk på film över huvudtaget. En tempostark thriller är en filmisk berättelse som i vissa fall faktiskt gör sig bättre på, tja, filmduken. Det kan vara en varningsklocka; om man bara kan lyfta fram tempot är det förmodligen något annat som saknas, även om undantag finns.

Dåligt exempel: Det mesta av Robert Ludlum (som ju faktiskt är bättre som Bourne-film)

4. ”XX är en nervkittlande spänningsroman …”

Alright, läser du detta kan det finnas en psykopat i boken – eller åtminstone någon central figur med starka psykopatiska drag. En nervkittlande bok är ofta en thriller eller psykologisk thriller. Det är oklart vilka nerver som kittlas – och hur – men kontentan är att det förmodligen är rätt spännande mellan varven. Ofta får man ett par härliga twists and turns av handlingen på köpet. Boken är ofta kommersiell och vem vet, kanske filmatiseras den snart?

Exempel: Paranoia av Joseph Finder

5. ”… en knivskarp berättelse om …”

Det säger sig själv, något som är knivskarpt innehåller minst ett mord, gärna flera (ej nödvändigtvis med kniv). Just begreppet knivskarp är fantastiskt användbart inom spänningsgenren, men trots det vill man vara ganska restriktiv med användandet av ordet, eftersom det ofta – med rätt – tolkas som något positivt. Så, om man läst boken och gillar den – eller om man har stor anledning att tro att den är rätt okej, då kan man använda knivskarp. Det kan vara frågan om riktigt bra personporträtt, eller bara en, så att säga, ”vass” story.

Exempel: Betraktaren av Belinda Bauer

Det finns massor och åter massor med fler uttryck som man kan läsa i bokpresentationer och säljtexter – varje exempel är fantastiskt på sitt sätt. Räkna med en återkomst till detta ämne framöver.

Bokbloggsjerka 16-19 augusti

Eftersom jag fick blodad tand av förra veckans bokbloggsjerka hakar jag på igen. Denna vecka lyder frågan som följer: Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Mitt svar är lika kort som enkelt: Ja, det finns det. Många.

Eftersom jag mestadels läser deckare och thrillers finns det gott om förhatliga (och älskade!) klichéer som jag ofta stöter på. Jag tror att just dessa genrer är de mest förlåtande, att författarna här kommer undan med – och nästan förutsätts använda – fler klichéer än övrig litteratur. Exempel är ju det typiska paret av huvudrollsinnehavare i deckare; ofta en man och en kvinna. Mannen äldre, kvinnan yngre (och tämligen attraktiv). Eller för den delen; den klassiskt nersupne polisutredaren som har ett trassligt förhållande till sina barn, sin exfru och sin omgivning – men som ändå alltid lyckas styra upp allt och lösa fallet. Klichéer, naturligtvis. Men klichéer som uppenbarligen fungerar mycket bra.

Rent handlingsmässigt finns det ju också mängder av klichéer som funkar i deckar- och thrillergenren. Den ständiga tidsjakten, den ständiga upptäckten att någon är ute efter dig, den ständiga upptäckten att ett liv som ”på ytan var lugnt och stillsamt” faktiskt är något helt annat. Mer om det i ett kommande blogginlägg.