Etikettarkiv: Klassiker

Ahnhemrelease och reseläsning

Igår fick jag den första av två bokleveranser (nästa lär komma idag). På menyn stod en rad klassiska deckare eller kriminalromaner. Dashiell Hammett, Raymond Chandler, James Sallis.

Tursamt nog ska jag åka iväg på tjänsteresa på söndag och behöver något att läsa på flygplan och hotell. Timingen är perfekt.

Imorgon är det dessutom release för Stefan Ahnhems Den nionde graven. Jag går ganska sällan på releaser, mest på grund av tidsbrist, men det är kul varje gång man kommer ut.

Annars då? Mitt eget manus. Jag har dialog med ett par förlag. Intresse finns. Idéer finns. Fortfarande är det dock så att jag är ganska intresserad av att egenutge, av den enkla anledning att jag vet att jag kan göra mycket av jobbet själv. Fortsättning följer.

Recension: Derek Raymond – Jag var Dora Suarez

Det är den fjärde och sista delen i Derek Raymonds hårdföra och mörka Factory-serie. Jag var Dora Suarez (1990) anses av många, däribland Raymond själv, vara den bästa boken i ett författarskap som sägs ha skapat Brittisk Noir.

”Detta är helt sinnessjukt.”
Ja, precis så tänker jag efter trettio sidor.

Att slungas rakt in i det helvete som Derek Raymond (1931-1994) beskriver i Jag var Dora Suarez är inte helt lätt för nerverna. En våldsam – nej, makaber – inledning utgör fonden för den berättelse som vecklas fram; en polisutredning kring ett blodstänkande dubbelmord på två kvinnor och ett närskott i ansiktet på en beryktad nattklubbsägare.

Därefter? Förhör, förolämpningar och illa dolda hot.

jag-var-dora-suarezEn sak står klar direkt:
Den som inte har en fallenhet för de grafiska, våldsamma och ohämmat mörka berättelserna göre sig icke besvär.

Måttstock och jämförelse?
Tänk American Psycho men mer koncentrerad.

Derek Raymond bereder ingen väg för kompromisser och halvfigurer. Det är svart eller vitt – mestadels svart. Det är rakt igenom skoningslöst och psykotiskt. För den som vill utforska hjärnans mörkare sidor är det fascinerande läsning. För den som råkar tro att det är en ordinär men kanske lite hårdkokt kriminalroman… är det nog en mardröm.

Själv tycker jag att det är rätt så briljant. Men vad är det då som är så briljant? Jag vill nämna tre saker.
Den nästan parodiskt egensinnige och uppkäftige poliskommissarie som leder utredningen.
Det kompletta mörker som genomsyrar boken.
De kulsprutesnabba replikerna.

Jag var Dora Suarez liknar inte mycket annat jag läst och jag förstår var författare som David Peace delvis hämtat sin inspiration från.

Recension: Jim Thompson – Mördaren i mig

”Ett knivskarpt porträtt av ett känslomässigt stört inre”

Lou Ford är en fullständigt harmlös och rätt slätstruken människa. Han är förstås vicesheriff i en sorglig avkrok i Texas, men så mycket mer är det inte med honom. Hans jobb består i att styra upp fyllebråk och hantera småsaker. Han är snäll, trevlig, ställer alltid upp. Hans tjej tjatar på att de ska gifta sig, men han lyckas förhala det gång på gång. Allting rinner av honom.
Men vad händer när man börjar gnugga på den harmlösa ytan? Och vad händer när ytan är bortskrapad och saker och ting slutar rinna av?

mordaren-i-migNär Lou Fords inordnade liv sakta men säkert börjar ruckas ur sin plats sätter det igång en kedjereaktion av händelser. Gamla sår, nya situationer och desperata handlingar drar igång en spiral av kaotiskt och destruktivt beteende. Ett beteende han inte haft på många år.

Lou Ford försöker vara alla till lags, låter andra bestämma. För sent inser han resultatet av detta, att han låtit situationen gå för långt och måste sätta stopp för det som håller på att hända. Det finns en gräns för hur mycket man kan ta, hur mycket skit man kan samla på sig.

Jim Thompsons Mördaren i mig är en noir-klassiker. Boken skrevs på 1950-talet men är ett tidlöst och knivskarpt porträtt av ett känslomässigt stört inre. Berättelsen vaggar igång med vardagliga händelser, men eskalerar, nästan tvångsmässigt, till en allt mer frenetisk historia. Mot slutet är det i det närmaste hysteriskt – och allting rör sig mot ett oundvikligt sammanbrott. Thompsons beskrivning av Lou Ford är klinisk; det är rakt på sak utan krusiduller. Trovärdigt och obehagligt.

Jag är inte speciellt duktig på att läsa klassiska noir-berättelser, men har som ambition att skärpa mig. När man läser böcker som denna är det inget annat än ren njutning.

Recension: Joe Haldeman – The Forever War

Jag har alltid varit svag för rymdaction.
Nej. Vänta.
Jag har alltid älskat rymdaction, varit okritiskt förtjust i allt som har rymdskepp, Space Marines, jättelika framtidsvapen, rymdstationer, okända varelser och mörker bland ingredienserna.

Ja, Alien-filmerna är bland det bästa som finns. Och ja, de tre första Star Wars-filmerna är legendariska. Självklart var jag en av dem som nästan sprack av förväntan inför Prometheus.

Battlestar Galactica är en ren och skär njutning (okej, jag har inte sett originalserien) och när jag gick i mellanstadiet kunde jag inte tänka på annat än V, och då menar jag inte på hur taffligt gjord serien ter sig i retrospekt.

the-forever-warDet är något visst med rymden som kittlar hjärnan. När jag växte upp brukade jag ligga på rygg i det tjocka, kvällsfuktiga gräset utanför vår gula och ocharmigt rektangulära lägenhetslänga och stirra upp i himlen, försöka memorera stjärnbilderna. Rita egna i sinnet.

När jag gick in på mitt rum igen byggde jag egna rymdfarkoster i sinne och på papper, färglade knappar, spakar. Jag skrev spontanuppsatser om planeterna i solsystemet, fascinerades av frågan om det fanns liv på Mars. Jag var, och är, visuell – vilket lett mig in i sci-fi-filmernas värld.

När det kommer till böcker har mina utflykter inom genren varit få. Jag har läst en hel del dystopier, inte så mycket ren rymdaction. Kanske har jag varit rädd, kanske fördomsfull, kanske tänkt att böcker omöjligt kan visualisera futuristiska miljöer på samma sätt som filmen. Men jag har sett ljuset / jag borde ha sett det för länge sedan.

Ty Joe Haldeman’s The Forever War skrevs redan 1974. Boken är flerfaldigt prisbelönt (Hugo, Nebula, osv.) och allmänt sedd som en institution i genren. Vi skriver år 2014 när jag läser den. Och blir fullständigt fångad. Det är rymden, det är becksvart, det är uppgivet och fullständigt frustrerande – dessutom lysande berättat.

Fysikern William Mandella, bokens huvudperson, rekryteras till en elitstyrka av soldater som kastas huvudstupa in i krigets hopplöshet. Deras uppdrag är att bekämpa Tauranerna, fiender om vilka man vet mycket lite. Någon vidare information får de inte heller under uppdragets gång.

Skoningslösheten i det militära livet, den ständiga träningen, dödsfallen, de omöjliga oddsen, tidsresorna – allting bidrar till den smått hysteriska, in-och-ut-vända tillvaro som utgör Mandellas liv. Kärlek, vad är det? Hopp, vad är det? Framtid? Historia? Ständiga hopp genom så kallade ”collapsars” gör att soldaterna färdas otroliga avstånd på kort tid – och förvränger tiden; för de som skickas ut går ett par månader – hemma på Jorden passerar flera år.

Forever War är en klassiker. Och det är synd om man reducerar den till att enbart vara en sci-fi-klassiker, för boken är bättre än så. Det är en fantastisk berättelse om krig, mänsklighet och omänsklighet. Det är en bok som jag ångrar att jag inte läste tidigare. Men sent ska syndaren vakna.