Etikettarkiv: Julintervju

Julintervjun 7: Sharon Bolton

Sharon Bolton är ett namn som blir allt mer bekant för svenska spänningsläsare. Hennes böcker är ofta mörka och otäcka och eftersom mörkret går väl tillsammans med den mörka vintern har Den döda zonen gjort en julintervju med henne.

Priser, nomineringar, kritikerberöm, skrämda läsare. Livet kunde säkert vara värre för Sharon Bolton, som nyligen belönades med CWA Dagger in The Library för sitt författarskap. Hon erkänner utan omsvep att det är viktigt att få beröm, nomineringar eller utmärkelser – eftersom man i det ensamma författaryrket sällan är tvärsäker på att det man själv skrivit verkligen håller.
– Vi författare arbetar så mycket i isolering. De flesta av oss skriver en bok om året och har egentligen ingen aning om huruvida det vi skriver är bra eller inte… och när vi sedan skickar in till förlag är vi mer eller mindre övertygade om att det inte är det.

– Så visst är det en skön bekräftelse när människor som vet vad de pratar om läser det vi skriver och säger att ”hey, det här är inte bara bra… vi nominerar det till ett stort pris!”

Sharon BoltonDN:s Lotta Olsson har kallat henne för beroendeframkallande, vilket är ett betyg så gott som något. Första gången jag själv hörde talas om henne var när min vän Karin, som är medveten om min fallenhet för mörka berättelser, beskrev hennes böcker Livrädd och Odödlig som oerhört otäcka.

Sharon Bolton säger själv att det mörka och otäcka i hennes böcker är en produkt av hennes egna livliga fantasi och rädsla. Men hon nämner också flera inspirationer. Författare som på olika sätt påverkat sättet hon skriver på, eller vad hon skriver.
– Stephen King hade ett enormt inflytande på mig när jag växte upp. Precis som Dean Koontz. Sedan älskar jag hederliga gamla spökhistorier, som t.ex. det MR James skrev. En annan favorit var de skrämmande mysterierna som Wilkie Collins målade upp.

Boken är faktiskt den bästa julklappen, men vilka författarskap tycker du man ska styra in folk på?
– Två av mina favoritförfattare i spänningsgenren är Gillian Flynn och Belinda Bauer. De två skulle nog vara mina första val. Belindas andra bok Darkside (Skuggsida, min anm.) är väldigt vintrig och har väldigt fina beskrivningar av snö. Terry Hayes I am Pilgrim eller de historiska kriminalromanerna av Ariana Franklin är andra bra tips. Kan man få tag i signerade exemplar av böckerna är det ju ännu bättre.

Hårt arbete både för Sharon och hennes make innebär en ganska lugn jul. Men en del firande blir det såklart ändå.
– Vi bor i en rätt social by, det kommer att vara flera olika festligheter över helgerna och sen ska vi spendera några dagar i Cheddar Gorge i sydvästra England. Visst, det är en researchresa för mig, men det är också en vacker del av landet som jag knappt känner till. Jag ser verkligen fram emot det!

bolton_en_mork_och_forvriden_flod_omslag_inbHur tycker du annars att deckaråret 2014 varit?
– Jag tror att det anses vara ett bra år. De gamla vanliga har skrivit bra deckare och thrillers, men det har också dykt upp en del starka debuter och injektioner av nytt och annorlunda. Lauren Beukes’s Broken Monsters var provocerande och jag tyckte också verkligen om Tom Rob Smiths The Farm (Gården, min anm.), som utspelar sig i Sverige.

Så förutom att skrämma skiten ur folk, vad krävs av en bra spänningsroman?
– Den måste vara komplett. Och med det menar jag att det inte ska finnas några lösa trådar utan ett tillfredsställande slut som berättigar alla eventuella krängningar och svängar som ägt rum tidigare i boken.

– Det värsta brott en spänningsförfattare kan begå är att bygga upp förväntningarna för ett härligt skruvat och oväntat slut och sedan göra läsaren besviken.

Vi som läser spänning ser allt mer av Bolton här i Sverige; hon har bland annat nominerats som årets bästa utländska deckare av Svenska Deckarakademin. Recensionerna är överlag goda och hennes rykte växer sig allt starkare. Något som gläder henne.
– Ni har en stark tradition av deckare och kriminalromaner i Sverige, med några verkligen exceptionella författare. Så att över huvud taget få något beröm i Sverige känns väldigt bra. Mina svenska läsare verkar otroligt intelligenta och charmiga!

Finns det någon svensk spänning du hört extra gott om?
– Jag längtar verkligen efter att få läsa Tove Alsterdal. Jag har träffat henne ett par gånger och vet att hon vinner priser, men hon har inte publicerats på engelska ännu. Jag hoppas att det händer under 2015!

För Sharon väntar som vanligt en ny bok under nästa år. Hon berättar att den kommande boken, Little Black Lies, är en stand-alone som utspelar sig på Falklandsöarna, där tre vänners liv slits sönder av en tragedi. Kort efter att berättelsen tar sin början försvinner ett litet barn och antas mördat. Samtliga av de tre vännerna erkänner att de mördat barnet; två av dem ljuger uppenbarligen. Men vem och varför?

Återstår att se, alltså.

Foto på Sharon Bolton: Michael Webberley

Julintervjun 6: Mons Kallentoft

Han är en man med många järn i elden – och ändå tänker han öka tempot nästa år. I dagens julintervju på Den döda zonen möter vi Mons Kallentoft.

Hej Mons Kallentoft. Hur ser dina julplaner ut?
– Jul i Palma, Mallorca. Sedan en sväng till Asien över nyår. Jag undviker kylan till varje pris. Här på Mallorca är det 18 grader och sol nu. Funkar för tomten också.

kallentoft_ullbergTvå böcker under 2014. Du har haft ett minst sagt hektiskt år. Kommer du att ta det lite lugnt nu?
– Absolut inte. Det blir, god willing, två böcker nästa år också, en Malin och en Zack. Kommer i juni och ska heta Leon. Även filmplaner. Så nu ökar jag tempot snarare än tvärtom. Jordstorm har precis kommit, och Zack har släppts i pocket. Så en del arbete där också!

Både Zack och Jordstorm har fått fina omdömen. Har du relaterat annorlunda till det som sagts beroende på vilken bok det varit; Zack är ju en ny karaktär medan Malin Fors är gammal i gemet?
– Inte egentligen. Zack har jag ju skrivit tillsammans med Markus Lutteman, så där hoppades jag på bra recensioner för hans skull mer än min egen. Jag vet vad jag gör och varför. Vissa tycker om det, andra inte.

– Malin har en ganska trogen följeskara. Zack är ju helt ny, så recensionerna hjälper människor att hitta till den serien. Med Jordstorm försökte jag skriva den snabbaste, mest spännande boken om Malin hittills. Det uppskattades av de flesta, men inte av alla, de som kanske har tyckt om det mer tydligt högnästa i mina böcker. I slutändan skriver jag för mig själv, ingen annan.

Båda böckerna innehåller en stundtals naken svärta och desperation. Har de smittat varandra eller är det helt slumpmässigt?
– Jag har tack och lov haft ett par väldigt bra år privat, med resor, framgångar, nya utmaningar och en massa annat. Då tror jag det blir lättare att våga ge sig djupt ner i människans allra mörkaste vrår. Jag har varit där själv, men nu har jag fått viss distans till det och kan skriva bättre om det.

– Alla böckernas känslor kommer från mig, så visst går saker igen, och korstabuleras. Omedvetet främst. Det har att göra med en intuitiv skrivprocess som är viktig att nå fram till om det ska kännas äkta för den som läser.

zackJag vet att du känt dig väldigt inspirerad i skrivandet i år?
– Jag har tusen idéer och har ifrågasatt en väldig massa saker, både konstnärligt och privat. Och också förändrat en hel del. Då kommer energin och inspirationen. Det är livsfarligt att stanna upp. Då blir man en zombie utan att man själv märker det.

Hur ser planerna ut inför nästa år?
– Det blir mycket promotionresor med Zack och två boksläpp i Sverige. Leon i vår, sista delen med elementserien med Malin, med elden som tema. Den kommer någon gång nästa höst och jag redigerar den som bäst just nu.

Det är ju snart jul, så jag kan inte undvika frågan. Om du skulle bjuda Zack och Malin Fors på julbord, vad skulle du egentligen bjuda på?
– Pizza och hamburgare. Vad gäller mat är de enkla själar. Så skulle jag fresta Malin med tequila, och Zack med några feta linor. Övertyga dem om att va fan, nu kör vi, sedan skulle det bli en lång natt utan dess like!

Köp Zack och Jordstorm hos Adlibris!

Julintervjun 5: Anna Lihammer

Debutdeckaren Medan mörkret faller hyllades i princip av alla och utsågs till årets bästa deckardebut av Svenska Deckarakademin. Den döda zonen pejlar läget med Anna Lihammer inför jul och nyår.

Hej Anna! Medan mörkret faller blev alldeles nyligen belönad med priset som bästa deckardebut av Deckarakademin. Berätta om känslan kring det?
– Det kändes fantastiskt roligt att få priset, jag känner mig hedrad och överväldigad! Sedan blev jag också väldigt glad över att motiveringen var just ”en initierad skildring av svensk 1930-talsrasism i kriminallitterär form” eftersom jag ju också ville berätta om en del av 1930-talets historia i boken.

Foto Johanna JeanssonÖverhuvudtaget har debuten fått väldigt fina recensioner. Hur ser din relation till recensioner ut?
– Det är ett ganska ensamt arbete att skriva en bok, att låta berättelsen utvecklas och karaktärerna växa fram. Ibland känns det nästan overkligt att avsluta berättelsen och lämna den ifrån sig. Därför är det så spännande att se hur andra människor upplever en bok, alla läser med sina föreställningar och erfarenheter i bagaget och gör så att säga berättelsen till sin.

– Jag blir lika glad varje gång jag läser en positiv recension, och även när jag träffar någon som berättar att de läst boken och tyckt om den.

Än skyddar natten, som är titeln på nästa bok, utkommer i vår. Jag vet att du jobbat hårt med den. Vad kan du berätta?
Än skyddar natten utspelar sig ganska exakt ett år efter den första boken, hösten 1935. Vid den tiden hade förtrycket i Tyskland ökat. I september det året antogs de antisemitiska Nürnberglagarna i Tyskland, som delade upp samhället – eller snarare slet det i stycken. Bland annat förlorade människor som av nazisterna definierades som judar sina tyska medborgarskap och ”tyskar” och ”judar” förbjöds att leva tillsammans.

– I boken reser en tysk SS-expedition till Sverige för att utifrån sina vanföreställningar om historien leta efter spår efter förfäder i hällristningar och runstenar.

– Men liksom Medan mörkret faller så berättar boken också om samhället runtomkring och om hur ett krig tornade upp sig vid horisonten. Och liksom i den förra boken får man följa historien genom ett antal personer som har skilda roller och ser olika på det som sker.

Hur har det annars känts att skriva ”tvåan”; det ryktas ju om att uppföljare alltid är svårt?
– Det kändes både enklare och svårare på samma gång – och det är minst lika nervöst!

Foto på Anna: Johanna Jeansson

Julintervjun 4: Olle Lönnaeus

Född i Värnamo, uppvuxen i Tomelilla. Journalist på Sydsvenskan och författare med fyra böcker under bältet. I dagens julintervju tar Den döda zonen ett snack med Olle Lönnaeus.

Författarkarriären kunde ha börjat sämre. Lönnaeus första roman, Det som ska sonas, handlar om en journalist vid namn Konrad Jonsson som följer spåren av ett brutalt mord. Boken belönades med Svenska Deckarakademins debutantpris. Hans senaste spänningsroman, Jonny Liljas skuld, nominerades av samma akademi som en av årets bästa svenska deckare. Frågan känns självklar:

lonnaeus_thomaslofqvistHej Olle Lönnaeus, har december behandlat dig väl så här långt?
– Det har varit hektiskt och roligt. Dels har jag lanserat ”Jonny Liljas skuld”, dels jobbat stenhårt med regeringskris och nyval i mitt jobb som journalist på Sydsvenskan.

Jonny Liljas skuld nominerades ju till priset som Årets bästa svenska deckare. Ganska trevlig bekräftelse, gissar jag?
– Absolut! Jag tar det som en bekräftelse på att boken är bra. Det är ju alla böcker som nomineras till det priset.

Du har ju tidigare blivit prisad av just Deckarakademin, för din debut. Men hur ser du själv på ditt författarskap nu gentemot då. Du har ju några böcker under bältet nu.
– Ja, ”Jonny Liljas skuld” är min fjärde roman. Tycker nog själv att jag blir bättre och bättre, även om jag naturligtvis är part i målet. Stilsäkrare, kanske. Tidigare romaner har byggt på helt nya karaktärer. Men Jonny ska leva vidare. Jag är halvvägs på Jonny II redan.

Dina böcker är ganska mörka. Har du några inspirationskällor i ditt skrivande? Du har nämnt vardagen som en av dem, men finns det något annat – företeelser eller författare?
– Country Noir har blivit Malmö Noir. Ja, de är rätt mörka. Men jag försöker skriva in glimtar av humor också. Jag hittar inspiration till karaktärer och berättelser både i min uppväxt i Tomelilla, där mina första romaner utspelar sig, och i mitt jobb som journalist, där jag möter väldigt mycket människor.

– Ibland räcker det att man uppfattar en ”skärva” som fantasin kan spinna loss på.

Förebilder då?
– Förebilder … jag har nog inga direkta sådana. Mina kriminalromaner är ju mycket berättelser om samhället och människor som lever lite i skuggsidan. Sjöwall-Wahlöö och senare Håkan Nesser tycker jag är goda berättare.

jonny-liljas-skuldLäser du deckare och spänning även privat, eller är ditt läsande av annan karaktär?
– Jag läser blandat. Allt utom science fiction och varulvar. Senaste upplevelse var ”Stora makters uppgång och fall” av Tom Rachman, en fantastisk roman.

Du arbetar ju dessutom sedan många år som journalist. Blir du aldrig mätt på att skriva?
– Det händer. Men inte så ofta. I grunden går både journalistik och romanskrivande ut på att ge läsaren en god berättelse. Men i övrigt är det väldigt skiljda discipliner. Och för mig befruktar det ena det andra.

Vilka ser du som dina styrkor i skrivandet; man lockas ju lätt att tro att du som journalist är en inbiten deadlineknarkare – vilket rimligtvis passar även som författare.
– Som journalist har jag inga problem att få ur mig text. Men min styrka som författare vill jag tro är att skapa karaktärer med många nyanser och placera in dem i en story som också handlar om samhället i stort.

Nu börjar julen närma sig. Men vad fasen ska man egentligen ge en inbiten spänningsläsare?
”Jonny Liljas skuld”, naturligtvis!

Foto: Thomas Löfqvist

Julintervjun 3: Hanna E Lindberg

STHLM Confidential var hennes debut, en berättelse om mänskligt mörker och den ständiga önskan efter något bättre. Den döda zonen kollar läget med Hanna E Lindberg.

Flyktade drömmar, jakten på kickar och en brinnande revanschlusta; Ingredienserna i Hanna E Lindbergs debut bäddar för, och erbjuder, tempofylld läsning och rapp dialog. I dagens julintervju pratar vi med en debutant som fått mersmak men som framför allt önskar sig mer tid.

sthlm-confidentialSTHLM Confidential visar upp mänskliga drifter och girighet i sin mörkaste form. Var det en medveten målsättning eller kom det under tiden du skrev?

– Jag hade en vag uppfattning innan jag började, karaktärernas personligheter och drag tog fastare form efter hand. I början var huvudpersonen alldeles för vän och snäll, hon hamnade i situationer istället för att agera. Så kunde jag givetvis inte ha det. Jag började undersöka det här hålet hon har i själen och hittade många svar där.

Boken är din debut. Hur har hela upplevelsen varit kring att debutera, har det blivit som du förväntade dig?
– Jag hade världens härligaste releasefest, men sedan blev det tyst.

– Det var en skarp kontrast. Jag är utgiven på ett litet förlag och då får man göra det mesta själv – jag räknade med att det skulle krävas mycket jobb med lanseringen, men hade nog ändå någonstans tänkt att en bok som är värd att läsas automatiskt kommer att hitta till sina läsare. Så är det inte och det tog några veckor för mig att inse det.

– Man får verkligen slita och ligga på för att nå ut. Men när det väl händer att någon gillar boken eller berättar om den är det extra fantastiskt.

Nu är ju ditt debutår snart över, men visst kommer boken i ny utgåva snart?
– Ja, den är på väg ut i danskt band, alltså mjuka pärmar. Otroligt roligt att så många vill läsa att den trycks i det formatet.

2015 är snart här. Vad tror och hoppas du att nästa år kommer att betyda för ditt skrivande?
– Att jag hittar tillbaka till berättarglädjen. 2014 har mest handlat om marknadsföring och inte så mycket om skrivande annat än pressutskicken till recensenter och bloggare.

hannaelindberg-sthlm-confidentialFår vi följa Solveig Berg något mer eller hur ser du på en fortsättning med henne?
– Ja, i någon form. Många har frågat hur det kommer att gå för henne och undrat om hon kommer att få mer försonande drag. Vi får väl se. Jag kommer att borra djupare i karaktärerna i nästa bok.

I nästa vecka är det jul. Hur ser planerna ut inför helgerna?
– Jag jobbar som matredaktör och storhelgerna är högsäsong. Efter nyår blir det semester och förhoppningsvis en del lästid. Jag packar med mig Sara Stridsberg och Mara Lee.

Vilken tycker du är den perfekta bokklappen till den som är ute efter spänning i bokform?
Gone Girl av Gillian Flynn till någon som ännu inte läst den. Annars tyckte jag om Monika Fagerholms Lola uppochner. Annorlunda och poetiskt gestaltad spänning.

Slutligen. Vilken är den bästa bokklapp du någonsin fått, själv?
– Joyce Carol Oates bok om skrivande, den fick mig att våga sätta igång på riktigt istället för att bara gå runt och ”ha en idé till en bok”.

Foto: Linda Alfvegren

Julintervjun 2: Ulla Bolinder

Den döda zonen fortsätter sin färd mot julen och årets slut. Julintervjuerna har nått del två. Idag kollar vi läget med en rutinerad spänningsförfattare: Ulla Bolinder.

ulla bolinderUlla Bolinder debuterade som författare redan 1997. Sedan dess har hon gett ut en lång rad romaner på olika förlag och är knappast vad man kallar en rookie.

Hennes senaste spänningsroman utkom tidigare under 2014 och bär titeln Trauma, en bok som det även i dagarna blivit klart med holländsk översättning av. Boken handlar om en sjuttonårig flicka som försvinner från en fest och hittas död ett par dagar senare.

Hej, Ulla Bolinder – vilken bok ger du bort i julklapp i år och varför?

Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson, därför att författaren på ett skickligt och initierat sätt avslöjar sanningen och bakgrunden till denna otroliga historia om vår svenske ”seriemördare”.

Hur tycker du att deckaråret varit, har du sett några specifika höjdpunkter?

– Jag är inte så insatt i vilka deckare som har kommit ut under året, och jag har inte läst de allra senaste eftersom jag alltid köper böcker på second hand och letar efter – för mig – okända författare i hopp om att hitta något annorlunda och intressant.

– I media får man dessutom i stort sett bara information om de bästsäljande och redan etablerade författarnas utgivning, vilket ger en väldigt begränsad bild av det verkliga utbudet. För att hitta böcker utanför den breda strömfåran måste man vara väldigt aktiv själv.

Din senaste roman, Trauma, handlar om en sjuttonårig flicka som hittas död. Du berättar genom olika personers perspektiv på ett sätt som är originellt bland svensk spänningsutgivning. Berätta!

trauma– Alla mina kriminalromaner är skrivna i jag-form. Det finns ingen allvetande berättare, utan handlingen drivs framåt genom olika personers monologer och dialoger och genom dokument av olika slag. Det finns heller ingen komplicerad intrig och inga actioninslag eller andra spänningsskapande effekter i mina böcker.

– För mig är personernas känslor och levnadsförhållanden det viktigaste. Min förhoppning är att läsaren ska uppleva en sorts spänning i mötet med människorna och deras olika sätt att uttrycka sig och reagera på den situation de befinner sig i.

Du debuterade alltså som författare redan 1997. Vem är författaren Ulla Bolinder idag jämfört med då?

– Jag inledde min författarkarriär med att skriva lätt självbiografiskt, vilket jag aldrig kommer att göra mer. På den tiden tyckte jag också att det var roligt att bli uppmärksammad i media, men idag bryr jag mig inte alls om den delen. Jag är jättedålig på att prata om mig själv och mina böcker…

– När det gäller själva skrivandet tror jag inte att det har förändrats så mycket. Jag har naturligtvis fått större rutin, men jag skriver fortfarande i jag-form och låter olika personer berätta. I alla mina kriminalromaner har det hittills funnits dialoger i form av förhör, men i den senast skrivna, och i den pågående, finns det bara monologer, och det är ju en liten förändring.

Vad gör, i dina ögon, en riktigt bra spänningsroman?

– Om jag börjar med det jag tycker är tråkigt att läsa om, som till exempel yrkeskriminella, maffiatyper, MC-gäng, torpeder, internationella ligor och ekonomisk brottslighet, överdriven action och överdrivet våld, en hjälte med ”nio liv”, brott med kopplingar långt bakåt i tiden och mördarens återkommande tankar och känslor…

– …och slutar med det jag tycker är bra, som tydlig personteckning, enkel intrig, trovärdigt händelseförlopp, realistiskt skildrat polisarbete, psykologiskt trovärdig förövare – så blir nog bilden ganska fullständig. Det är alltså, förutom själva brottsfallet, ”vanliga” människor och realism som intresserar mig mest.

Vad skriver du på just nu?

– Jag har precis påbörjat min fjortonde bok, som också den är en kriminalroman. Nummer tolv och tretton är inskickade till några förlag som jag hoppas ska passa både mig och mina böcker. Men det är svårt att bli antagen, så jag hyser inga större förhoppningar om att det ska lyckas.

Inför det nya året; vad har du för förhoppningar med ditt författarskap inför 2015?

– Hittills har alla mina böcker kommit ut på små förlag, vilket har haft vissa fördelar, som till exempel större bestämmanderätt och enklare samarbetsformer.

– Nackdelen har förstås varit de knappa ekonomiska resurserna och svårigheten att nå ut. Inför 2015 hoppas jag därför att ett större förlag ska bli intresserat, alternativt att jag börjar ge ut mina böcker på egen hand. Eftersom känslan av frihet alltid har varit viktig för mig är det möjligt att ett större förlags eventuella styrning inte skulle passa mig.

Köp Ullas senaste roman Trauma hos Adlibris.

Julintervjun 1: Johanna Mo

Jul och nyår närmar sig. Det är dags att tänka tillbaka på året som gått – och se framåt mot det som ska komma. Fram till jul kommer Den döda zonen att publicera en serie intervjuer med spänningsförfattare, både svenska och utländska. Korta intervjuer om hur året sett ut, julklappstips i sista minuten och frågor kring deras aktuella böcker.

Först ut är Johanna Mo, som så tidigt som i januari 2014 utkom med Vänd om och var stilla, den andra boken (av en förmodad trilogi) med Helena Mobacke och hennes kollegor i huvudrollerna.

Hej Johanna, hur ser december månad ut för dig?
– Jag har precis lämnat in manus till nästa bok om Helena Mobacke, Allting trasigt ska bli helt. Det är första versionen som förlaget får se. Lite nervöst är det allt, att vänta på domen. Under tiden måste jag hinna ikapp med alla andra jobb jag försummade under slutet av arbetet med mitt eget manus.

Låt oss se tillbaka på året. Hur tycker du att bokåret i stort varit?
– Jag tycker att bokåret har varit bra, jag har mest läst svenskt, både spänningslitteratur och annat.

Foto Sofia RunarsdotterVad är det bästa du läst?
– Under året har jag tre favoriter. Den bästa spänningsboken jag har läst är Thomas Engströms Söder om helvetet. Den handlar om en avdankad stasiagent som infiltrerar en sektliknande grupp kristna nazister i amerikanska södern, och har en otroligt ren dramatisk kurva.

– Två andra riktigt bra böcker är Elin Boardys Mary Jones historia, som är en egensinnig roman om Long John Silvers kökspiga. Och Mara Lees Future perfect, som förutom att vara en språklig njutning och skapa en värld precis utanför gränsen för det verkliga handlar om hur det är att inte passa in i en liten skånsk by.

Du är ju inne på din tredje Helena Mobacke-bok. Vad kan läsaren förvänta sig av den kommande?
– Jag hoppas att den är ännu mer spännande. Det har i alla fall varit målsättningen. Det är det som är det svåraste rent genremässigt, att skapa det där drivet som gör att läsaren dras in och bara måste veta hur det går. Jag vill åstadkomma det, och samtidigt ge plats åt karaktärer och tematik att breda ut sig. Den här gången handlar det om ett påhittat upplopp i Skärholmen.

Julen står för dörren. Varför är boken den perfekta julklappen?
– Den är enkel att slå in, och det finns verkligen något för alla smaker.

Finns det någon speciell bok du gärna ger bort i julklapp i år?
– De tre böcker jag har som årets favoriter. Den bok som jag har gett bort flest gånger är nog Mark Haddons The Curious Incident of the Dog in The Night-Time (eller Den besynnerliga händelsen med hunden om natten som den heter på svenska). Den är skriven ur en femtonårings perspektiv, som har något slags autistisk sjukdom, och han bestämmer sig för att ta reda på vem som dödade grannfruns hund.

– Enligt Haddon själv är det inte en bok om autism utan om hur det är att vara annorlunda och att se världen på ett alldeles eget sätt, och det är just det jag tycker han visar så himla bra.

Slutligen. Vad önskar du inför det nya året?
– Det jag alltid önskar: ännu mer skrivtid. Och i andra hand: mer lästid.